Etikett: Stephen King-tisdag

Publicerat

Sista Stephen King-tisdagen: NYCKELN TILL FRIHET (1994)

Av alla filmer på hela jorden är det denna film som rankas som nummer 1 av IMDb och dess användare. Den b ä s t a filmen som finns. Smaka på den du. Den a l l r a bästa filmen av alla som gjorts.

I skrivande stund är det 1 669 822 användare som tillsammans gett filmen det svindlande höga medelbetyget 9,3/10. Jag såg filmen när den kom men var inte jätteimponerad (gav den en trea) men å andra sidan, jag var inte ensam. Nyckeln till frihet är en såndär snackisfilm, en film som ”alla” ser för att ”alla” har sett den och bättre reklam kan en film knappast få.

Tjugotvå år har gått sen jag såg den här filmen förra (och första och enda) gången och minnen kan som bekant spela en ett spratt både i positiv och negativ bemärkelse. Att se om filmen inför detta tema kändes därför som en självklarhet. På midsommaraftonskvällen skulle jag och sonen ha filmtajm och jag gav honom två filmer att välja mellan: denna och The Revenant. Vilken han valde förstår du kanske. Å andra sidan behövde jag bara nämna ”samma författare som skrev Den gröna milen” för att han skulle få nåt fuktigt i blicken. Två timmar och tjugotvå minuter senare satt han i soffhörnet, fortfarande med fuktig blick.

”Vilken jävla film! 4,5/5! Lätt!” sa han och jag kliade mig i huvudet. Att han gillade filmen förvånar mig inte alls för är inte detta – av nån anledning – en film som många av manligt kön har lätt att ta till sig? Att det är fem gånger så många män som kvinnor som betygssatt filmen på IMDb kanske beror på att det är betydligt fler män än kvinnor som använder sig av tjänsten? Eller beror det på att det är en ”snubbefilm”?

Nåja, hur man än vrider och vänder på den tanken så ÄR Nyckeln till frihet rätt igenom en snubbefilm. Det är män, män, män, män i varenda roll, överallt är det män. Den enda kvinnan i rörlig bild är Rita Hayworth som rör på huvudet så att håret gungar i Gilda (filmen från 1946 som visas på fängelset) och därmed gör dom blå fängelsebyxorna aningens trängre på samtliga interner.

Filmens manus är baserad på Stephen Kings novell ”Rita Hayworth and Shawshank Redemption” och det är Frank Darabont som skrivit manuset och även regisserat filmen. Hollywoods längste filmstjärna Tim Robbins spelar den ena huvudrollen som bankmannen Andy Dufresne som säger sig vara oskyldig till det dubbelmord han fällts – och fått dubbel livstid – för och Morgan Freeman spelar Ellis Boyd ”Red” Redding, en av Shawshank-fängelset mesta interner som aldrig tror sig kunna bli utsläppt i frihet igen. Andy och ”Red” blir goda vänner och tillsammans gör dom sitt bästa för att acklimatisera sig till det nya livet och för att överleva många årtionden bakom murarna.

Jag tycker det här är en ytterst välgjord film men det är också en film som tar alldeles för lång tid på sig att berätta det som berättas skall. Den är helt enkelt för lång och i mitten känns den i perioder till och med seg. Den lever på en bra historia och på Robbins och Freeman som är GULD i sina roller. Men nån klassiker – för mig – blir den aldrig och jag har svårt att förstå det här med att det är den bästa filmen. Tvåa är Gudfadern. Hallå, tvåa!

 

 

.

Det här var den sista filmen i sommarens tema. Vad roligt det har varit! Massor med återblickar, bra och mindre bra film med denna härliga Stephen King-människa som röd tråd. Vill du se vilka filmer jag skrivit om – klicka här.

Publicerat

Stephen King-tisdag: SOMMARDÅD (1998)

Sommardåd/Vinterverk heter novellsamlingen av Stephen King som inrymmer grundhistorien till denna film. Apt Pupil.

Brad Renfro spelar Todd, den unge amerikanske killen som är i det närmaste besatt av nazisterna och dess historia och Ian McKellen spelar  Kurt Dussander/Arthur Denker, den äldre tyske mannen och tillika Todds granne som visar sig vara just en gammal nazist.

Trots den något långsökta storyn köper jag den med hull och hår och troligtvis gör jag det för att BÅDE Ian McKellen OCH Brad Renfro fullständigt lyser genom rutan. Det är ofta närbilder på deras ansikten, inzoomningar som gör att man skulle kunna se pormaskar om det funnits några.

Kanske imponeras jag mest av unge herr Renfro som lyckas hålla jämna steg skådespelarmässigt med den betydligt mer erfarne McKellen och kanske stör det mig lite att jag inte vill skriva mer om filmen men jag vill verkligen inte det. Jag tipsar hellre om den. Se den. Den ÄR bra!

 

 

 

Nästa vecka är det dags för den sista filmen i Stephen King-temat. Vilken kan det vaaaaaaa? Spänningen är kanske inte olidlig, kanske inte ens existerande, för det känns rätt givet va?

Publicerat

Stephen King-tisdag: SÖMNGÅNGARE (1992)

Här är dom, föregångarna till vampyrerna! Sömngångarna som är en blandning av människa och katt och som lever av livskraften från unga oskulder. Lökigt så man smäller av men trots det inte helt ocharmigt.

Men här har vi alltså ett originalmanus skrivet av Stephen King himself och jag känner mig lite skeptisk till dessa, jag vill liksom att filmerna ska baseras på nåt han skrivit i bokväg för att det ska kännas som ”på riktigt”. Kanske är det lite larvigt, vad vet jag, men det är så jag känner.

Sömngångare – Sleepwalkers – har 24 år på nacken och OJ vad det syns. Den där ansiktsmasken Brian Krause tvingas ha på sig när hans blonda snygglo-Charles förvandlas till nånting helt annat än en skolhunk den är inte att leka med. Tänk smält stearin och lingonsylt mixat i hela fejset.

Unge herr Krause spelar alltså Charles som bor med sin mamma Mary (Alice Krige) och dom är båda sömngångare. Charles får vittring på Tanya (Mädchen Amick) i skolan, hon verkar tydligen vara alldeles perfekt för att andas i sig oskuldsångor från men Tanya är inte riktigt lika sugen på det – såklart.

Äsch, va fan, det här är skrattretande uselt egentligen men jag kan inte låta bli att tjusas liiiite i alla fall. Det är som sagt rätt charmigt även om det också är totalt ospännande, vilket lätt kan ses som ett minus eftersom vi snackar skräckfilm här. Men en etta kan det inte bli tal om. Jag är snäll idag. Och lite nöjd.

 

 

.

Nästa vecka kommer en Stephen King-film som även den börjar på bokstaven S – i alla fall på svenska.

Publicerat

Stephen King-tisdag: GRÄSKLIPPARMANNEN (1992)

Den enda film jag fått önskemål om att ha med i detta tema är dagens, Gräsklipparmannen. Det var Sofia som till och med krävde en text om den och vem är jag att säga nej till detta?

Det visade sig dock vara svårare än jag trott att hitta filmen och att skriva en recension enbart baserad på mina minnen från biobesöket för 24 år sedan fanns inte på kartan. Det var bara att leta och att helt sonika beställa den på Import-bluray – på tyska!

Det stod i informationen om filmen att det gick att se den med engelskt tal men när jag skulle köra igång den visade det sig att det inte var fullt SÅ lätt. Hur många gånger jag än klickade på rätt inställning så började Pierce Brosnan snacka tyska. Okej, jag hade säkert förstått filmen tillräckligt bra även på ”fel” språk men det kändes inte riktigt rättvist, jag vill ju kunna bedöma den någorlunda korrekt ändå.

Men skam den som ger sig. Jag lyckades till slut få skivan att fatta vad jag ville och filmen startade och allt var frid och fröjd ända tills jag insåg att det var ETTHUNDRATJUGOFYRA år sedan filmen gjordes. Det ser så ut på effekterna i alla fall. Filmer som på nåt sätt handlar om TV-spelsgrafik blir jättefort våldsamt förlegna och Gräsklipparmannen är ett utmärkt exempel på det. Det är i långa stunder så lökigt att jag inte kan ta filmen på minsta allvar och det verkar som att jag inte är ensam om det, till och med Stephen King själv verkar hålla med.

Filmen hette nämligen till en början ”Stephen King’s The Lawnmower Man” men King stämde producenterna då han ansåg att filmen inte påminde om hans novell ens det allra minsta, förutom titeln och en enda scen. Och han verkade ha fått rätt eftersom titeln ändrades och all övrig info om vilken skrift filmen baserats på. Frågan är hur filmen hade tagits emot UTAN Stephen Kings namn i sammanhanget? Jag tror till exempel inte att jag sprungit benen av mig till biografen utan den tron och vetskapen. Filmen har ändå spelat in tre gånger sin budget och måste ändå ses som rätt lyckad rent ekonomiskt. Så lyckad som film är den dock inte.

Jaff Fahey lyckas transformera sig från efterbliven gräsklipparman till hunk med hjälp av mindre och mindre kläder samt balsam och en hårborste och Pierce Brosnans vetenskapsman gör sig allra bäst med bar överkropp.

En tanke där…. Pierce Brosnan utan tröja kan rädda nästan vilken film som helst va?

.

 

 

En liten parentes, jag tyckte inte filmen var särskilt bra även 1992… Nästa vecka dyker det upp en Stephen King-film där han är betyyyydligt mer inblandad än här.

 

Publicerat

Stephen King-tisdag: CELL (2016)

2006 skrev Stephen King en roman som på svenska heter Signal och i original Cell. Tio år senare har den blivit film och King har själv varit med och skrivit manuset.

Det här är en film som får mig att vilja göra en hårddiskrens mellan öronen, jag vill liksom börja om från scratch, läsa boken och sen nöja mig med det. Jag tror nämligen att boken kan vara alldeles förträfflig men filmen är inget annat än en samling av alla element som gör mig extremt uttråkad. Dessutom…..John Cusack. Vafaaaan liksom! Han ser ut som en gammal amerikansk tant med både injicerat skit och en aura av Instagramfilter över ansiktet. Plus insjunkna kinder, en tunn tajt mössa och mycket kajal. JAG TYCKER INTE OM JOHN CUSACK SOM SKÅDIS!!!

Samuel L Jacksom har den andra huvudrollen och – utan att överdriva – han känns noll procent närvarande. Filmen känns billig, den är undermåligt genomförd på precis alla sätt jag kan komma på och jag vill verkligen inte skriva ett enda ord till om den. Så jag slutar här och längtar till nästa tisdag.

 

 

Idag skriver även Filmitch om den här filmen. Är han i mitt lag eller kommer han meja ner mig från motståndarlaget?

 

.

Publicerat

Stephen King-tisdag: KÖPLUST (1993)

Det var många år sedan jag läste boken som på svenska heter Köplust och i original Needful things. Den kom ut i svensk översättning 1992 och jag slukade den med detsamma, precis som jag gjorde med dom flesta Stephen King-böcker från 1982 och femton år framöver.

Det var julafton när jag höll en ny Stephen King-bok i min hand, precis som att jag under tio års tid kände att sommaren inte började på riktigt förrän jag låg på en filt på en gräsmatta och läste årets Hamilton-bok i pocket. Det var tomt när Jan Guillou slutade skriva dessa, somrarna blev aldrig mer sig lika.

Det är nåt speciellt när man hittar en författare man verkligen gillar, det är som att man får ett gemensamt språk som blir så väldigt speciellt. Författaren skriver ord på ett papper och i min hjärna spelas bilder upp när jag läser, jag ser saker, syner, människor, platser och jag tror på det jag ser, det blir verkligt. När boken sen filmatiseras och ingenting visas upp på det sätt jag såg det, ja, det blir knepigt ibland minst sagt. Vissa böcker funkar bättre än andra (Död zon till exempel, och Lida) medans en bok som Köplust blir nånting helt annat i filmiskt format än som läsupplevelse.

Nu ska jag inte höja boken till skyarna som någon av Kings bästa för det tycker jag verkligen inte att den är, men jag tyckte den var mysig på det där Castle Rock-småstads-sättet och karaktärerna beskrevs som alltid på mänskliga vis. I filmen blir karaktärerna mer av stereotyper. Ed Harris som sheriffen Alan Pangborn, Amanda Plummer som den knepiga Nettie, Bonnie Bedelia som den flirtande servitrisen Polly Chalmers och Max von Sydow som den charmerande men mystiske mannen Leland Gaunt som öppnar en butik i staden vid namn Needful things, en butik som har allt och då menar jag verkligen ALLT.

Filmen klarar sig på dom äldre skådespelarnas professionalism för jag kan inte med all välvilja i världen säga att den unge skådespelaren Shane Meier spelar Brian Rusk med den äran. Han känns mer än lovligt otrygg i sammanhanget. Men summa summarum är detta två timmar som är svagt okej men inte så mycket mer.

.



Nästa vecka kommer en ny film med Stephen King. Ja, en sprillans ny!

Publicerat

Stephen King-tisdag: CHRISTINE (1983)

Christine är en av dom bästa Stephen King-böckerna jag hittills läst. Okej, det var länge sedan jag läste den sist men jag minns den som otroligt bra, speciellt om man betänker hur lökig berättelsen är – egentligen.

En mordisk Plymouth Fury ´58 som lagar sig själv, kan framföras på vägar utan förare och som verkar vara smått galen, jag kan inte låta bli att tänka att Christine är en självklar inspirationskälla till Quentin Dupieux film Rubber. Döda ting som har känslor och som dödar utan att till synes själv kunna få en skråma, den finns en hel del såna ”typer” i filmvärlden, kolla bara på Terminator.

Men nu handlar dagens film om en bil, en 50-talare och filmen utspelar sig på 50-talet med allt vad det innebär av tidstypisk musik och övrig feeling. Mysigt. Trivsamt. Keith Gordon spelar Arnie Cunningham, huvudrollen, den unga nörden och ägaren till den röda mordiska bilen och föga förvånande blev det inte skådespelaryrket som betalar hans lön som vuxen. Han sadlade om en smula och försörjer sig numera mest som TV-serieregissör och har hoppat in och regisserat avsnitt i allt från The Killing, Dexter och amerikanska Bron (The Bridge) till Homeland, The Leftovers och Fargo.

Utan att riskera att bli spydig så är detta inte skådisarnas film, nej verkligen inte. Det här är Christines film. Köper man känslan i filmen och premisserna med bilen så funkar den. Tycker man hela historien är blaj, ja då är det klart filmen är en flopp.

För egen del tycker jag John Carpenter lyckats så bra man kan med grundförutsättningarna och även om filmen inte är den fullträff jag tyckte mig se 1994 så är det en fullt godkänd film, trivsam för stunden. Och ärligt talat, vad är det första man tänker om man en mörk kväll plötsligt ser en bils strålkastare riktas mot en?

 

 

.

Nästa tisdag dyker en annan King-film upp här på bloggen, en som innehåller betydligt färre bilar.

Publicerat

Stephen King-tisdag: 11.22.63 (2016)

Jag har en god vän som pratat så mycket och skrivit så mycket om Stephen Kings tidsreseroman 11.22.63 att det känns som att jag läst den själv – fast det har jag inte.

Han kallar den ett mästerverk, han kallar den en dröm som inte bleknar. Stora ord. Fina ord. Jag litar dessutom på honom så pass mycket att jag förstår att boken är något alldeles extra till och med för att vara skriven av Stephen King. En tidsresa bakåt i historien, ett par steg genom en speciell garderob leder från nutid med mobiltelefoner och Icona Pop till 1960 med pillerburkshattar och Etta James.

Engelskläraren Jake Epping får denna upptäckt berättad för sig av sin döende vän Al Templeton (Chris Cooper) och Al delar med sig av sina långt gående tankar att försöka förändra historien – radikalt – på det sätt han kan. Genom att till exempel förhindra mordet på John F. Kennedy skulle mycket i världen som vi känner den se annorlunda ut.

Kings roman blev en miniserie som visades på TV i USA tidigare i år, producerad av Warner Bros. Television och den exekutiva producenten J.J Abrams produktionsbolag Bad Robots. Det blev åtta timslånga avsnitt med James Franco i huvudrollen som Jake och Chris Cooper som cancersjuke Al och eftersom jag har vetat ett tag att detta tema var på g och att jag dessutom är mer än lovligt dålig på att läsa böcker var valet ganska lätt: jag hoppade över att läsa boken och gick direkt på serien.

Det gick i ett HUJ kan jag säga, genomtittningen av denna serie. Så SATANS fint gjord! Det var väldigt lätt att sätta sig in i Jakes knepiga situation och flera avsnitt gav mig en rejäl ångestklump i bröstkorgen. Det är nämligen ingen mysryslig historia det här, det är ond bråd död, det är livshistorier som svider, det är en kärlekshistoria som känns dömd att misslyckas, det är val som ska göras som innebär att döda en person för att rädda många fler och samvetskval över detta.

Historien rymmer så himla mycket. Att boken är en tegelsten (om än bladvändare) förstår jag för det är mycket som ska med, innehållet är mastigt, mustigt, fantasieggande och jättesvårt samtidigt och jag tyckte väldigt mycket om att befinna mig i den världen.

James Franco är jättebra i huvudrollen, han har ett tidstypiskt utseende och agerar fullt trovärdigt i alla situationer han hamnar i. En annan skådespelare som stack ut i positiv bemärkelse är George MacKay i rollen som Bill Turcotte. Överlag är det väldigt skönt att dom flesta roller spelas av tämligen okända ansikten, det är bara Franco, Cooper, Josh Duchamel och Sarah Gadon (som spelade en av dom kvinnliga huvudrollerna i Enemy) jag känner igen – alls.

Betygsmässigt är jag betydligt närmare en fullpoängare än en trea och jag känner mig rätt säker på att en omtitt skulle få mig att höja betyget det där lilla snäppet uppåt. MEN, en åtta-timmars-omtitt fixar i alla fall jag inte i en handvändning så det får vänta ett litet tag. Men ATT jag kommer se om serien är jag övertygad om, det är nämligen ett litet mästerverk som jag ser det, i alla fall om man inte läst boken innan.

.

 

 

.

Hallå där! Nästa vecka är det King-tisdag igen! Då med en film som tagit något mindre än åtta timmar att se.

.

Publicerat

Stephen King-tisdag: CAT´S EYE (1985)

Mannen som slutade röka. Hade det inte redan funnits en svensk film med den titeln hade Cat´s Eye kanske fått heta just det. Första delen av filmens tre handlar nämligen om precis just det, en man (James Woods) som vill sluta röka och besöker företaget Quitters, Inc som gör business på att med tämligen okonventionella medel få folk att slänga ciggen för alltid.

Den andra delen av filmen handlar om en rik man som gillar att slå vad och han har en fru som planerar en flykt med sin älskare. Den rike mannen tänker såklart inte släppa iväg vare sig frugan eller dennes nya kärlek utan motstånd. I krig, kärlek och spel&dobbel är allt tillåtet, eller?

Den däringa katten finns som sagt med i alla filmens delar men framförallt i den tredje och sista. Den lilla flickan (Drew Barrymore) hittat katten och vill ha den som sin. Hon döper den till The General och känner att den kommer att skydda henne mot monstret som bor i hennes vägg. Föräldrarna tror henne förstås inte, det finns inga monster och katter är äckliga.

Jag såg Cat´s Eye i mitten på 80-talet när den var ny MEN jag minns faktiskt inget mer än katten. Det kändes därför inte som en omtitt när jag satt mig ner för att avnjuta dessa 94 minuter vars manus är baserade på Stephen Kings noveller  ”The Ledge”, ”Quitters, Inc.” och ”The General”.

”Avnjuta”? Kanske tänker du att det är ett knepigt ord i sammanhanget men sörru, det tycker inte jag. Cat´s Eye visade sig nämligen att vara en riktigt okej film – fortfarande. Visst är effekterna i sista tredjedelen lökiga och visst ser man blue screen-konturerna men för tusan, det är bara charmigt, det funkar! Filmens delar är mångbottnade och välspelade och sen gillar jag såklart att det dryyyyper 80-tals-känsla om alltihop. Inte alls pjåkigt alltså.

 

 

 

Nästa tisdag säger vi HEJ till Stephen King igen!

 

Publicerat

Stephen King-tisdag: BIG DRIVER (2014)

Precis som Tills döden skiljer oss åt så är dagens film baserad på en av novellerna i Stephen Kings bok ”Full Dark, no stars” och utan att ha läst den kan jag drista mig till att säga att Big Driver inte är en av hans bättre noveller. I vilket fall är det en redigt usel adaption och det märks att den är gjord som en TV-film.

Det som gjorde att mina ögon drogs till filmen var – förutom att den passade in i temat – dom tre kvinnliga skådespelarna: Maria Bello, Olympia Dukakis och I love rock´n´roll-rockarn Joan Jett! Skön kombo va? Rätt otippad, eller hur?

Var dom bra då? Nej. Inte alls faktiskt. Inte ens Maria Bello som normalt sett alltid levererar på högsta nivå. Till deras försvar ska dock sägas att dom har noll och ingenting att jobba med, det är ett riktigt skruttmanus.

Maria Bello spelar författaren Tess Thorne som är inbjuden till ett bibliotek för att prata om sina böcker. När det är dags att gå hem får hon ett råd av bibliotikarien att undvika en viss väg hem och hon lyssnar, ställer in GPS:en på en annan väg och åker. Halvvägs hem kör hon över spikförsett virke som ligger mitt på vägen och får givetvis punka och såklart är hon i ingen-mobiltäckning-outbacken med endast en nedgången mack som sällskap.

Filmen bjuder inte på några som helst överraskningar eftersom Tess givetvis får hjälp (haha, nääää) av en tjock (haha, nääää) hillbilly (haha, nääää) och man behöver inte vara Einstein för att fatta att han det var han som lagt virket på vägen (näääää?!?), att han inte vill henne gott (haha, vaaaaa??) och att han kommer våldta henne vid första bästa tidpunkt (näääää, inte va? Joooo…). Det ENDA lilla som förvånar mig med filmen är att GPS:en kan prata, alltså föra en konversation, svara på tilltal och komma med egna funderingar. Detta verkar dock inte få Tess att höja på ögonbrynen…..?

Filmen är dum, trist och helt meningslös men inte så dum, så trist och så meningslös att jag blir nyfiken på att läsa novellen för att se om den är bättre.

 

 

.

Nya Stephen King-tag nästa tisdag!

Publicerat

Stephen King-tisdag: HJÄRTAN I ATLANTIS (2001)

Det känns så himla konstigt. Jag såg den här filmen i söndags, bara en timme innan världspressen prånglade ut den ytterst sorgliga nyheten att Anton Yelchin dött i en bilolycka blott 27 år gammal. I dagens film spelar nämligen en 12-årig Anton en av huvudrollerna och det var en av hans allra första roller.

Stephen King gav ut en bok 1999 som hette (och heter) Hearts in Atlantis och 2001 kom den till Sverige och fick namnet Hjärtan i Atlantis. Den består av fem noveller som på rätt vaga sätt är sammankopplade med varandra men det är den första novellen Låga män i gula rockar (Low men in yellow coats) som dagens film är baserad på.

Filmen handlar om Robert ”Bobby”  Garfield (Yelchin) som bor med sin mamma (Hope Davis) som är änka och som inte riktigt verkar känna för att vara mamma fullt ut. Hon känns betydligt mer egoistisk än mammor på 50-60-talet brukar gestaltas på film men utan att vara ”elak”.

För att få ihop ekonomin hyr hon ut en del av huset till en gammal och lite mystisk man vid namn Ted Brautigan (Anthony Hopkins) och han och Bobby kommer varandra nära. Eftersom Bobby aldrig får vare sig veckopeng, leksaker eller ens födelsedagspresenter av sin mamma nappar han på erbjudandet Ted ger honom, att tjäna en dollar i veckan mot att han läser tidningen högt för den halvblinde mannen. Men Bobby är en smart liten kille, han inser att det är alldeles för lättförtjänta pengar och frågar Ted what´s the catch? Jo, det var ju en grej till. Han vill att Bobby ska hålla koll efter ”låga män”, män som på nåt sätt är ute efter honom.

Den som har läst Kings fantasyserie Det mörka tornet känner kanske igen namnet Ted Brautigan? Han är nämligen med även där. Jag har inte läst vare sig den eller Hjärtan i Atlantis men efter att ha sett denna film blev jag i alla fall lite sugen på den senare.

Det här är kanske ingen film som fastnar hos mig men den är mysig på samma sätt som till exempel Stand by me. Dom spelar lite i samma division (men Stand by me är en mycket bättre film). Sen är det alltid najs att få se David Morse, han spelar Bobby den äldre och är inte med så mycket i filmen men bättre lite än inget alls.

Men det jag tar med mig mest från filmen är det där hatet jag känner för döden. Så ofta så fullständigt onödigt. Sov gott Anton.

 

 

 

Nästa tisdag är det Stephen King-tajm igen! Tjoho va eller hur?!

Publicerat

Stephen King-tisdag: TILLS DÖDEN SKILJER OSS ÅT (2014)

Finns det något som heter Det Perfekta Äktenskapet? OM det finns och det skulle skrivas om det i nån glossy tidning så skulle Darcy och Bob Anderson (Joan Allen och Anthony LaPaglia) kunna agera poster-couple.

Dom har varit tillsammans hela livet och är väl nånstans i 57-60-års-åldern skulle jag tro med tanke på åldern på barnen. Tre barn blev det, två söner och en dotter, välartade, stadgade, schyssta. Dom är så pass omtänksamma att dom till och med ordnar en fest för att kunna hylla sina föräldrar. Fint så man dör lite inombords.

Självklart förstår jag att allt inte står rätt till med denna lilla familjen, att det kommer dyka upp surt smolk i glädjebägaren, att det ligger både en liten hund, räv och schizofren lurifax begraven MEN i det här fallet är jag glad att jag inte läst Stephen Kings novell med samma namn som finns i boken Full Dark, No Stars. Jag är glad att jag inte tagit reda på nån info alls faktiskt. Även om jag fattar premisserna så blir filmen sjukt spännande när jag inte på förhand vet allt. Alltså, den ÄR sjuuuukt spännande. Och samtidigt, jag erkänner, jag får himla ont i magen också. Det här med att bli grundlurad av en familjemedlem ligger lite för nära mitt privatliv för att jag ska kunna titta och tänka att det ”bara är en film”.

Joan Allen har stramat till ansiktet en del och jag tycker det är synd, det gör att hon har vissa svårigheter att uttrycka känslor med just den kroppsdel man ser oftast och mest i närbild. Tänka sig, biologiskt nervgift har EN nackdel i alla fall, vad än alla injektionsfans försöker tuta i oss skeptiker.

 

 

 

Lite kuriosa för den intresserade.
När Kings bok Full Dark, No Stars kom ut 2010 bekostade bokförlaget en filmtrailer för varje novell i boken, alltså fyra stycken. Trailern som gjordes för A good marriage regisserades av Tomas Nordström och Henrik Gyllenskiöld och det var Tomas Nordström själv som hade huvudrollen. En svensk remake kanske vore kul?

Publicerat

Stephen King-tisdag: THE DEAD ZONE (1983)

Första gången jag såg The Dead Zone var en nyårsafton, det måste ha varit nångång i slutet på 80-talet. Det var på den tiden när jag satt med TV-tidningen och en överstrykningspenna för att försöka få ihop nån form av titt-schema över jul- och nyårshelgen så att ingen film av värde skulle missas. Till min hjälp hade jag såklart ett tomt 240-videoband (eller två) för helgernas filmutbud på TV var ofta mer än tillräckligt för att hålla mig sysselsatt resten av jullovet.

Stephen Kings bok med den svenska titeln Död zon hade jag läst 3-4 gånger innan jag såg filmen så den hade jag koll på och regissören David Cronenberg kände jag till eftersom jag sett både Rabid och Videodrome ett antal gånger. Jag var dock inte riktigt beredd på min egen reaktion av kombinationen King, Cronenberg och Walken.

The Dead Zone spelades nämligen in på VHS och jag vet inte huuur många gånger jag såg filmen men många var det. Scenen med saxen tog många tittningar innan jag kunde se med öppna ögon. Den var otäck även i boken men sådär grafiskt som det blev på film, usch alltså, det var otäckt på riktigt.

Det var många år sedan jag såg filmen men när jag såg om den för detta tema var det som att sätta sig i en tidsmaskin och bli 14-15-16 år igen. Jag mindes varenda scen, nästan hela dialogen och känslan i filmen gnager sig fortfarande in under huden på mig. Stämningen, dom murriga färgerna, den ödesmättade musiken, utan jämförelser i övrigt filmerna emellan så påminner The Dead Zone en hel del om The Shining.

Johnny (Christopher Walken) är lycklig med sin flickvän Sarah (Brooke Adams) och dom pratar om att gifta sig. Men som så ofta både på film och i verkligheten händer det något som gör att planer måste ändras och i detta fall är det Johnny som råkar ut för en svår bilolycka och hamnar på sjukhus. När han vaknar upp förvånas han över att han inte har några bandage runt såren men detta kan förklaras tämligen enkelt: han har legat i koma i fem år. Sarah har gått vidare, gift sig med en annan man och fått ett barn och Johnny ska försöka ta tag i sitt liv.

Det Johnny har och kan (efter olyckan) är en förmåga att via hudkontakt se elände som kommer hända andra människor. Ett handslag kan ge upphov till dom värsta av syner och det kan vara både en gåva och förbannelse beroende på hur man ser det. Frågan är vad man gör med sån information?

Det här var en fin omtitt och det blev som en liten resa nedför min filmiska memory lane där jag var både förare och passagerare samtidigt. Vilken härlig start både på temat och sommaren, det HÄR ska bli roligt att sätta tänderna i!

 

 

.

Nästa tisdag kommer ännu en Stephen King-baserad film att göra entré på bloggen!