Harry (Dean Cain) är en före detta FBI-nisse som nu jobbar som sheriff. Han försöker få ihop en vardag, ett funktionellt liv med sin tonårsdotter Pearl (Lacy Phillips) efter att frun gått bort, vilket inte är det lättaste. Nu tycker jag inte att Pearl överdrivet jobbig alls, hon är 17 med allt vad det innebär. Harry däremot, han har uppenbara problem med sig själv, sitt jobb och livet i stort. Att han som lök på laxen är värsta hönspappan och livrädd för allt gör inte nånting bättre.
Det dyker upp ett gäng mycket mystiska dödsfall som Harry måste utreda där liken ser ut som om dom blivit antastade av ett monster. Dom blir jagade i natten av nåt mörkt, nåt slemmigt, nåt stort med vita vassa tänder och när det äter låter det som när man rör överkokta snabbmakaroner i en kastrull, fort fort med en träslev.
Jamenvisst, det här är inte SÅ pjåkigt. Jag tror att om jag varit 15-16 så hade jag nog fått lite dreggel i mungipan och flinat fånigt. Nu går jag inte riktigt så långt, det är ingen tokhyllning på nåt sätt det här men det är en skräckfilm som fyller sitt syfte. Det är en berättelse som håller, det är skådespelare som inte gör bort sig, det är helt okej effekter, det är blodigt, klaffsigt och rätt så… mysigt.
Idag skriver Filmitch om riktigt intressanta rullar: Thale och Vittra!
