Etikett: Stephen Merchant

Publicerat

THE GIRL IN THE SPIDER´S WEB

Jag vet inte ja, men är inte rollistan till denna film det mest intressanta av alltihop? Claire Foy (från The Crown och First Man), Lakeith Stanfield (från bioaktuella Sorry to bother you), Sverrir Gudnason (hallå, Borg och alla andra stora svenska filmer som gjorts dom senaste tio åren!), Claes Bang (The Square), Sylvia Hoeks (Blade Runner 2049), Vicky Krieps (Phantom Thread), Stephen Merchant (Hello Ladies!) och Micke Persbrandt (presentation överflödig). Lägg därtill regissören Fede Alvarez som gjort två av dom snyggaste skräckfilmerna på senare år: Evil Dead och Don´t Breathe.

Alla dessa personer ska alltså kokas ihop och skohornas in i David Lagerkrantz första, och Millemiumseriens fjärde, bok, den som på svenska heter ”Det som inte dödar oss” (och utomlands fick den kanske aaaaaningens tuffare titeln ”The Girl in the Spider´s Web”). Här är det Lisbeth Salander som är i centrum nr hon i vanlig ordning ska kombinera avancerad hackning med hämnd på män som inte förtjänar sina kvinnor.

Om det BARA var detta filmen handlade om skulle jag nog vara rätt nöjd men jag tycker det blir problematiskt när Lisbeth transformeras till någon James Bond-wannabe, en nästintill superhjälte, en kvinna som tamejfan klarar ALLT. Hon kan springa fort och skjuta prick och ta sig in i vilka datorer som helst, när som helst, hur som helst. Hon kan sno bilar, åka båge, överleva utan syre, trixa ihop fiffiga fällor till elaka män, klättra, hoppa och slåss. Det finns liksom inga stakes alls här, alla VET att hon kommer överleva allt hon företar sig och detta med i princip noll skråmor och i och med detta blir filmen totalt ospännande.

Det ”överjordiska Lisbethska” som funnits i dom första fyra filmatiseringarna har ändå känts som dom står med fötterna på jorden. Lisbeth har varit udda men ingen superactionagent. Må hända att jag kan vänja mig vid detta då jag verkligen gillar Salander som karaktär både i böcker och film men i denna film – där det mesta känns ihophafsat – funkar varken hon eller så mycket annat heller.

Claire Foy gör det hon förväntas med rollen och det finns ingenting att klaga på rent skådespelarmässigt. Mina största problem är rent filmtekniskt. Det är klaff-fel i klippningen, det är en jävla oreda bland karaktärerna och har man inte läst böckerna känns filmen i det närmaste obegriplig. Rent visuellt är den snygg och det är häftigt att se Stockholm via Alvarez ögon men så mycket mer ger den inte mig. Jag satt mest och skakade på huvudet. Nej, nämen nej, det här var verkligen ingen solid slutprodukt. Väldigt synd på – på pappret – goda ärtor.

Publicerat

TABLE 19

Det vankas bröllop och vilka hamnar vid bord 19? Ja, inte dom som är närmast brudparet i alla fall. Det är en gammal nanny, det är brudgummens ex, en ung singelkille, en fängelsekund och ett olyckligt par som jobbar tillsammans i restaurangbranschen. Hur dom ska ta sig igenom detta bröllop är alltså vad Table 19 handlar om.

Ja, det är precis så spretigt som det låter och även om filmen har en del välskrivna och roliga scener så känns filmen mest som ett gäng korta manussnuttar som någon satt ihop med kontaktlim.

Anna Kendrick är alltid värd att se på film, Stephen Merchant likaså. Men annars tycker jag både skådisar och handling står sig rätt slätt (trots June Squibb, Lisa Kudrow och Craig Robinson i rollistan).

Det blir en svag viskning till okej men inte mer än så trots att Duplass-bröderna ligger bakom manus.

Filmen finns att se på C More. 

Publicerat

LOGAN

Hugh Jackman, din jävel. I sjutton år har du varit Wolverine, den enda Wolverine värdig att filmas. Du har sprungit och frustat, du har varit skitig, extremskäggig, söndertrasad, sjuk, ledsen, ensam och ful men du har aldrig förlorat din själ, du har alltid varit cool.

Du har dödat, men dödandet har aldrig varit på skoj. Precis som Hulken är det skithögarna som får det dom förtjänar, aldrig snällisar, aldrig någon annan. Wolverine har både självdistans och ryggrad och det finns ingen på jorden som kan göra den Marvel-figuren bättre rättvisa än du Hugh Jackman.

Logan är en film för oss som väntar. Logan är en film för oss som fattar grejen, för oss som uppskattar när en film med 15-årsgräns faktiskt har det – och får det – av en anledning. Det här är en film som luktar svett och motorolja, det här är en film som känns som när man går vid vägrenen på en motorväg en varm sommarnatt, nedkissad med sönderslagna knogar men skitglad ändå.

Det här är en film för alla som säger att dom inte gillar superhjältefilmer i allmänhet och X-Men-filmer i synnerhet för Logan spelar i en helt annan liga, en helt NY liga. Jag kan inte göra annat än att falla ner på knä låta handflatorna möta marken precis framför Wolverines imponerande tår. Det här är stor filmkonst, det här är make-up-effekter i världklass och det här är välskrivet, engagerande, spännande och vackert.

Hugh Jackman, din jävel. Din Logan ÄR Logan och jag vill inte se någon annan ta vid denna roll under min livstid. Att avsluta sagan om Wolverine på det här sättet är inget annat än intelligent och vackert. Det räcker nu. Sagan är slut, jag är slut och regissören och manusförfattaren James Mangold har satt en ny nivå för kommande superhjältefilmer att knäcka.

Hugh Jackman, Logan, din jävel. Jag älskar dig.

.

Vill du se den mest fantastiskt charmiga intervju med X-männen Hugh Jackman, Patrick Stewart och Ian McKellen? Klicka här!
Vill du se Jonna från MovieZine intervjua Hugh Jackman, klicka här och vill du se henne intervjua Patrick Stewart, klicka här.

I avsnitt 80 av Snacka om film pratar jag och Steffo en hel del om Logan.

 

Publicerat

HELLO LADIES: THE MOVIE

Igår handlade 40% av fredagsfemman om Stephen Merchant, hans TV-serie Hello Ladies och hans rollfigur Stuart Pritchard som jag blivit så väldigt betuttad i. Eller nej, jag är egentligen inte alls betuttad i Stuart, jag tycker han är en hemsk människa samtidigt som jag kan känna empati för honom och vilja honom väl, han är verkligen en Loser med stort L. Serien däremot, den tog jag till mitt hjärta sådär alldeles direkt och hela säsongen avnjöts i ett huj nedbäddad under ett täcke på balkongen en sommarnatt för en vecka sedan.

När sista avsnittet var slut förstod jag inte hur jag skulle orka vänta på en säsong 2, det kändes alldeles oöverstigligt jobbigt, så när jag såg att HBO hade Hello Ladies: The Movie bland sina filmer tog det inte många sekunder innan jag högg den också. Även den som balkongmyssällskap såklart.

Det glädjer mig att Hello Ladies fungerar precis lika bra i långfilmsformat som i halvtimmesavsnitt. Jag hade gärna sett att filmen var längre än dom 85 minuter jag fick hålla till godo med men å andra sidan hade filmen en tydlig början, mitten och slut, det kändes inte som ”bara” ett långt TV-serieavsnitt.

Om du får för dig att se filmen utan att ha sett TV-serien kan jag inte göra annat än att hytta med fingret och säga no-no. Filmen är ingenting om du inte sett serien och har koll på rollfigurerna. Du måste ha lite mer kött på benen, mer förhandsinformation, när det gäller Jessica, Wade, Kives, Glenn och Stuart.

Utan att spoila för mycket kan jag nämligen säga att den där säsong 2 som jag så innerligt längtar efter, ja, det lär inte bli nåt med det. Hello Ladies: The Movie känns som en fin ihopknytning av seriesäcken och filmen ger TV-serien ett äkta och värdigt slut. Tyvärr. För jag vill se MEEEEER.

Publicerat

Fredagsfemman #175

5. Chris Pratt

Han är på god väg att bli en av dom verkligt stora, i alla fall om man räknar stort som ”huvudroller i blockbusters som drar in enorma stålars och som får det stora flertalet av allmänbildade människor att lägga namnet på minnet”. Är Chris Pratt 2010-talets svar på Harrison Ford? Jag blir än mer säker på svaret JA när jag läser att Pratt brukade samla på döda insekter. Och jag blir enormt glad när jag läser att Pratts (numera) fru Anna Faris OCKSÅ hade en insektssamling innan dom träffades. Så flyttade dom ihop och slog då även ihop sina samlingar till en stor. Snacka om att hitta sin pusselbit!

.

.

.

4. Hello Ladies

Jag har tittat osedvanligt mycket på TV-serier den senaste tiden och jag har sett en hel del som varit väldigt bra. Men det var länge sedan jag fastnade för en serie på samma sätt som jag gjorde med Hello Ladies. Jag såg alla avsnitten av första (och hittills enda) säsongen samma kväll/natt och dagen efter började jag om igen. Det här är en 4+++/5-serie och jag kan inte vänta på att det kommer en säsong 2. Jag tycker så VÄLDANS mycket om Stephen Merchant och hans charmiga, konstiga, lite jobbiga och pinsamma Stuart som inte vill något annat än att hitta en tjej. Fast inte en tjej i hans egen liga utan en modell eller skådespelerska – eller allra helst en kombo.

.

.

.

3. Heja Sverige!

Inatt spelar dom svenska fotbollstjejerna sin andra gruppmatch i VM, den mot USA. Kl 02.00 börjar matchen och alla ni som inte jobbar imorgon, ni har INGENTING att skylla på. Ställ väckarklockan på ringning inatt, ta på dig en gul tröja och heja fram ditt landslag till vinst. Vi är inte superbortskämda med att Sverige är med i fotbolls-VM. Det här är STORT alldeles oavsett kön på lagmedlemmarna!

.

.

.

2. Hello Ladies – The Movie

Ibland önskar jag att jag hade en kameraövervakad lägenhet. Då hade jag kunnat spola tillbaka bandet och sett GLÄDJEN hos mig själv när jag satt i soffan och var ledsen och tom i sinnet över att TV-serien Hello Ladies obönhörligen var slut och då plötsligt tokzappar mig genom HBO:s filmbibliotek och kommer till bokstaven H. Hello Ladies? The Movie??? Jag måste sett ut som en sjuk person. Jag känner det på mig. Frustade liksom, salivsmackade samtidigt som jag skrattade och blev lite fuktig om händerna. Vilken present jag fick såhär ett halvår till julafton.

.

.

.

1. Filmspanarträff

Det känns som vi kan bli många på morgondagens gemensamma film. Jurassic World är en film som lockar även dom som tror sig inte vara lockade. Personligen är jag jättepepp, jag ÄLSKAR trailern och det här är den av sommarens stora blockbusters som jag ser mest fram emot. Till och med mer än Mission Impossible 5. En hel del alltså! SÅ filmspaners, vi ses imorgon. Och vi slipper se filmen i 3D – bara en sån sak!

.

Publicerat

I GIVE IT A YEAR

Nat (Rose Byrne) och Josh (Rafe Spall) gifter sig hipp-som-happ efter en kort bekantskap. Olika som dag och natt är det ingen som tror på deras äktenskap och Nats syster (Minnie Driver) säger dom bevingade orden lagom till bröllopsvalsen: Jag ger det ett år. Max. Dom själva är dock fast beslutna att det här är rätt och det är ju fint. Och bra. Och så. Men blott sju månader senare är äktenskapet i gungning. Det blev inte riktigt som dom trodde med kärleken. Det kan ju bli så ibland.

Däremot ger dom inte upp, vilket jag som tittar känner som mycket märkligt. Dom verkar ju inte tycka om varandra, inte alls faktiskt och när dom sitter hos den ännu mer märkliga familjerådgivaren och berättar om sina problem och rådgivaren beter sig så konstigt kan jag inte förstå att dom inte reser sig och går. Istället fortsätter dom prata. Och prata. Och prata. Själv suckar jag. Jag förstår ju inte nånting, är folk såhär knasiga?

Nat arbetar i pumps, Josh skriver på en bok som det aldrig blir nåt av. Dom har familjer från helvetet och ouppfostrade vänner vars plumpa skämt skulle få en bisonoxe att rymma från Kolmården om man tvingades höra skiten. Anna Faris Chloe är den enda karaktär jag känner att jag tycker om och det är inte en stor procent sett till hela persongalleriet.

Det är en mysko film det här. Inte dålig, men mysko.

Publicerat

MOVIE 43

HAHAHAHAHhaaahahHAHAHA! Va fan ÄÄÄÄÄR det här? Vad var det jag såg? Såg jag det jag tror? HihHAhahhahahahaa! Nåt så överjävla galet har jag aldrig sett förut, jag är heeeeelt slut, helt mentalt sönderskrattad.

Okej. Jag backar bandet lite, jag ska försöka bena ut det här. Movie 43 är en episodfilm. Bob Odenkirk, Elizabeth Banks, Steven Brill, Steve Carr, Rusty Cundieff, James Duffy, Griffin Dunne, Peter Farrelly, Patrik Forsberg, Will Graham, James Gunn, Brett Ratner och Jonathan van Tulleken har regisserat varsin liten del, varsin liten film-i-filmen där den ena filmen är sjukare/roligare/galnare än den andra. Stilmässigt påminner Movie 43 mest om Dum & Dummare, Den där Mary, Kingpin och alla dom andra Bröderna Farrelly-filmerna men lägg dom filmerna i en gryta och koka ihop dom med allt du kan komma på PLUS allt du INTE kan komma på så får du en försmak av den här filmen.

Jag är fullt medveten om att det här är en av dom mest sågade filmerna i modern tid om man läser recensioner – vilket jag gör ibland – och om man litar på recensioner – vilket jag sällan gör. Jag bildar helt enkelt min egen uppfattning om filmen och den är otroligt simpel:

1. Hyr filmen. Är du misstänksam kan du alltid göra diskrensning på den delen av hjärnan som innefattar god smak innan du trycker på play.

2. Se dig omkring. Tycker du det är pinsamt att se underbältet-kiss-å-bajs-å-och-nakenhumor ihop med svärmor/barnen/nån annan – se filmen själv.

3. Öppna ögonen, titta på filmen.

4. Skratta.

Enklare än så blir det inte. Roligare än såhär blir det inte heller. Jag har fan kramp. Det var banne mig läääänge sedan jag hade såhär kul. Och det var inte bara nyhetens behag. Jag har sett filmen två gånger och den höll även andra gången  – och imorgon blir det en tredje.

[Svensktips! Håll lite extra koll på reklamfilmen för Tampax (efter typ halva filmen). Den är regisserad av Patrik Forsberg och skriven av samme Forsberg samt Olle Sarri.]

[Tips #2. ”Under” detta inlägg kan du se namnen på en del av alla skådisar som är med i filmen. Det är en lika imponerande som annorlunda som häftig samling men det roligaste kanske är att inte veta, att bara låta sig bli överraskad i scen efter scen?]