Etikett: Sterling Jerins

Publicerat

PATERSON

”A quiet observation of the triumphs and defeats of daily life, along with the poetry evident in its smallest details.” Vassego, där har du en filmbeskrivning av Paterson enligt IMDb som i en liten ask. Låter det spännande? Inte? Tänk igen. Det är spännande, fast kanske inte på det där vanliga sättet.

Jag ska försöka förklara.

Jag tycker om vardagar. Jag tycker det är spännande att försöka se det stora i små saker, ibland i väldigt små saker som stenar och sånt. Små flaggor. Dricka en enkel kaffe i motvind, ja såna saker. Jag fattar att det kan låta flummigt i skrift men testa, vettja. Det händer massor med intressanta grejer en vanlig dag om man bara tittar noggrant och memorerar.

Paterson (Adam Driver) i filmen med samma namn lever i nuet och i vardagen på just detta sätt. Han är busschaufför och iakttar folk och händelser hela dagen lång. Han lyssnar, samlar på tankar och skriver sedan ner dessa som dikter i en bok. Hans flickvän Laura (Golshifteh Farahani) lever också dag för dag fast kanske på ett lite annat sätt. När Paterson yrkesarbetar och drar in familjens (enda) inkomst försöker hon uttrycka sin konstnärliga ådra på allehanda sätt på dagarna. Hon bakar cupcakes å hon målar köksluckor och får för sig att hon bara MÅSTE lära sig spela gitarr via en youtube-tutorial och hon trycker sitt svart-vita favvomönster på typ allt. Dessutom peppar hon Paterson att göra ”nåt” med sina dikter. Hon tycker om dom. Sen har dom en bulldog också, en skapligt ful jycke som Laura verkar hålla mer kär än Paterson. Fullt förståeligt av Paterson.

Jim Jarmusch har (återigen) lyckats göra en film som känns som en diktsamling. Lika svårt som det är att läsa poesi om man är superstressad lika klurigt är det att se Paterson om man inte djupandas och är fit for kvällsyoga. Jag gillar det. Jag gillar tempot, jag gillar Patersons unikabox, jag gillar att han är världsfrånvänd på så motto att han vägrar ha en mobiltelefon och jag gillar att filmen skildrar livet för en busschaufför.

Tänk hur många busschaufförer det finns i världen. Tänk hur många möten med människor dom har under en arbetsdag. Tänk hur många samtal dom överhör, hur mycket skit dom får, hur många dagdrömmar som håller dom flytande och tidtabeller i synk.

Jag tycker det finns alldeles för få filmer med serviceyrkemänniskor i huvudrollerna. Kanske är det så för att dessa yrken anses som ”enkla”? Men… inga yrken är ”enkla” och inga liv är ospännande, det är bara frågan om hur man väljer att lägga fram det. Jim Jarmuschs sätt var fint. Det blev en bra film. En pulssänkare. Och Adam Driver ÄR grym!

 

Publicerat

NO ESCAPE

I filmens början sitter Jack Dwyer (Owen Wilson) i ett flygplan tillsammans med frun Annie (Lake Bell) och deras två söta små döttrar. Ett nytt kapitel ska börja i familjen Dwyers liv när dom nu flyttar från Austin, Texas till ett icke namngivet land nånstans i Sydostasien (tror jag det är). Jack ska jobba och resten av familjen ska göra det resten av familjen alltid gör bäst när det är en i familjen som drar in stålarna: mest vara bihang.

Dwyers hinner knappt landa och checka in på hotellet innan otäckheterna börjar. Jack ger sig ut för att hitta en amerikansk dagstidning och han tycker på allvar att det är förvånande att den lilla kiosken inte har en färskare tidning än en tre dagar gammal dito. Jag tänker mer varför SKULLE dom ha dagens USA Today? Vore inte det MER konstigt?

Nåja. I sitt tidningsletande hamnar Jack bokstavligt talat MITT I ett upplopp mellan poliser och rebelliska  invånare, något som visar sig vara en statskupp som är både aggressiv och blodig. Dom aggressiva asiaterna har inga skrupler över huvud taget och speciellt inte när dom får korn på vita västerlänningar. Dom beter sig nästan som zombies som vädrar människomat, dödar iskallt och beter sig helt oresonligt.

Det är den här delen av filmen som är svårast för mig. Den drar igång funderingar och tveksamheter i min hjärna kring den helt onyanserade synen på dessa asiater som framställs som rätt igenom tok-onda. Samtidigt tänker jag att detta inte är den typen av film som ska (eller bör) vara argumenterande eller förklarande, det här är en spännande film som handlar om en familj som sitter i skiten i ett främmande land och mer än så är det faktiskt inte.

No Escape är en spännande actionfilm som känns väldigt verklig. Jag hade noll problem med att känna att jag ”var där” och paniken man skulle ha som förälder när man inte kan se till att ens barn är i säkerhet. En helt klart sevärd film – om man kan stänga av den ifrågasättande delen av hjärnan.

Vi snackar mer No Escape avsnitt 12 av Snacka om film. Steffo öser beröm över filmen kan man säga. Minst sagt.

Publicerat

DARK PLACES

Gillian Flynn skrev romanen Gone Girl, samt även manus till den filmen. Utan att ha läst boken kan jag gissa att den är betydligt bättre än filmen, för filmen var allt annat än bra. Knappt ens duglig.

Samma Flynn har skrivit romanen Dark Places som denna film baserats på och nu med facit i hand kan jag känna att jag hoppas slippa se fler av hennes alster i filmformat för det här är verkligen INTE bra.

Libby Day (Charlize Theron, som för första gången i mitt vuxna liv inte levererar) var sju år gammal när hennes mamma och två systrar blev mördade i hemmet. Libby var hemma, liksom brodern Ben som i 28 år suttit fängslad för morden, mycket på grund av ett vittnesmål från den unga Libby.

Libby som tydligen levt på donationer från allmänheten som ”tycker synd om henne” ser nu sitt konto sina och behöver inkomst av något slag. Hon blir kontaktad av en ”hemlig nördgrupp” som roar sig med att forska och luska i gamla mordfall och dom är helt säkra på att Ben är oskyldig. Om tre veckor går deadline för överklagan ut och dom köper Libbys motvilliga närvaro i dessa tre veckor för att räta ut frågetecknen.

Just ja. Frågetecknen är lika många som bin i en aktiv bikupa. Ett såna jävla myller av lösa trådar, ”fakta” som känns helt kockobananas och Libby som är en totalt icke-trovärdig karaktär. Hoppen i tid mellan dåtid och nutid fungerar säkert jättebra i bokform men jävlar va illa det blir här. Tye Sheridan som unge Ben är däremot en ynnest att beskåda, Corey Stoll som den äldre ser mer ut som en blandning av nyfrälst och nyskiten.

Precis som när jag såg Gone Girl så lämnas jag med en känsla av att ha blivit behandlad som en idiot. Vem tror ni att jag är? Vilka tror ni är biopublik? Tror filmskaparna inte att vi har hjärnor att tänka med, ögon att se med? Tror ni att förmågan till kritiskt tänkande avtar i och med att man har biobiljetten i handen?

Grrr. En sån korkad story var det länge sen jag såg på film. Ja, det var förresten i oktober 2014 när Gone Girl hade premiär.

Publicerat

SÄG ALDRIG ALDRIG

När tre giganter inom romcomgenren samlas på ålderns höst för att göra en slags panschisvariant på temat är det lätt att ställa sig upp och göra en spontan liten våg. Regissören Rob Reiner och skådisarna Michael Douglas och Diane Keaton är tre namn som förpliktigar. Hallå liksom, vilket gäng!

Jag tror alla människor har några må-bra-grejer att ta till när livet känns lite tjorvigt. En del kanske går en promenad runt sjön, en del lagar kantarelltoast, en del lyssnar på musik, en del målar en tavla, en del låser toalettdörren och kryper ner i badkaret, en del köper dyra chokladpraliner, en del dricker whisky, en del knarkar TV-serier och en del tittar på film.

Hör man till gruppen som ser feel-good-film för att feela lite goodare så är Säg aldrig aldrig som att finfika med en god vän en liten stund. Det är mysigt, det är varmt, det är puttrigt som ljudet av en flakmoppe på en sommartorr grusväg.

Jag mår toppen när jag tittar på den här filmen men när filmen är slut är den slut, den lämnar inga djupare spår och eftersmaken är väldigt lik ljummet vatten. Kanske är det därför det är så svårt att skriva nåt finurligt om filmen, den är liksom bara vad den är. Man får p r e c i s det man vill ha när man går och ser en film som denna. Man får lättsmält underhållning och nittio minuters kvalitativt hollywoodmys med två av dom största skådisarna födda på 40-talet, varken mer eller mindre.

Jag tror inte att det var så många av oss filmspanare som kryssat för den här filmen på det tajta schemat på Malmö Filmdagar men länkar kommer när det dyker upp fler recensioner.