Ibland kan jag känna mig som en superkvinna när jag tittar på film. Eller som Iron Mans lillasyrra, typ. Kroppen är liksom ingjuten i stål och allt jag ser rinner av mig. Det kan vara den mest tragiska, den mest sorgliga film som gjorts och jag sitter där i biomörkret och känner mig som en stenstod, som en amazonkvinna av kevlar och ingenting av filmen når in i mitt innersta. Jag är liksom….avstängd.
Sen kommer det dagar då hjärtat är alldeles öppet. Jag tar till mig, jag tar åt mig, jag berörs och hela min kropp är som en tvättsvamp som suger åt sig allt jag ser på vita duken. Den dagen jag såg Freeheld var en sådan dag.
Ibland är det skönt att släppa på trycket, att tillåta sig att gråta som ett barn. Ibland är det nödvändigt att släppa in rädslor i systemet, som den där fasansfulla iskalla känslan av hur det skulle kännas om man blev sjuk, sådär på riktigt sjuk och fick diagnosen att det inte fanns någon bot, att väntan på döden var ens enda trogna följeslagare och allt man trott på, alla drömmar, all längtan fick trycks ner djupt in i det undermedvetna för dagarna är räknade och såhär blev livet, inte mer än så.
Ibland är det skönt att se genomignoranta människor på film, såna som man skulle vilja klippa till rätt över näsbenet om man träffade dom öga mot öga, samtidigt som man rent intellektuellt vet att dumhet aldrig kan misshandlas ur en människa. Inskränkta korkade människor är så uppkörda i sin egen röv att inte ens en tarmsköljning kan rena dom, än mindre en smäll även om det gör ont för stunden.
Sen är det det där med kärlek också. Det fina att få se det där som dom flesta av oss längtar efter, att träffa nån som genuint älskar en precis som man är och som utan minsta tvekan står kvar i både sommarsol, regn och isande kyla. Nån som ser samma betydelse i ordet tillsammans, nån man helt enkelt inte vill och kan leva utan och som känner precis likadant tillbaka.
I Freeheld får man allt det där och mer därtill. Här får Julianne Moore, Ellen Page och Michael Shannon visa var skåpen ska stå och dom kånkar runt på dom där tre skåpen tills dom är nöjda och jag sitter och gråter loss flimmerhår ur näsan.
En annan dag kanske filmen inte berört mig alls. Jag vet inte. Kanske, kanske inte. Jag kan bara säga att just NU, just IDAG berörde den mig så mycket att synen av polisbilar utanför en kyrka fick mig att hulkgråta sådär så jag inte kunde sitta still. Ångesten kröp i mig, den där jobbiga jävla känslan över hur orättvist och vidrigt äckligt elakt jobbigt fult helvetiskt livet kan vara samtidigt som det är hur fint som helst.
Människor gör snälla saker mot varandra hela tiden, människor bryr sig om. Det krävs bara en rejäl spark i arslet på många innan dom sätter igång, kanske behöver dom se det mörka själva innan dom uppskattar det ljusa? Kanske behöver man bli sjuk på riktigt innan man uppskattar att vara frisk?
(PS. Jag kanske ska tillägga lite information om själva filmen. Den är baserad på en sann händelse om vad som hände när polisen Laurel Hester blev svårt sjuk och inte fick igenom att hennes efterlevandepension skulle gå till hennes registrerade partner Stacie. Detta var sju år innan homosexuella fick rätt att gifta sig och maktens män hade med lätthet kunnat sagt ja men valde att tolka lagarna på sitt eget inskränkta och missgynnsamma vis. En riktigt BRA boats alltså! )
Mark Hogancamp (Steve Carell) är en smått trasig själ med en enorm fantasi och kreativitet. I sin bakgård har han byggt upp den fiktiva staden Marwen som under Andra världskriget hyste invånare som både var nazister, docksöta badass-pinup-tjejer och Captain Hogie himself. Mark spelar in dockfilmer med honom själv i huvudrollen som nån slags terapi.
