Etikett: Steve Martin

Publicerat

Återtitten: IT´S COMPLICATED

I början av 2010 hade It´s Complicated svensk biopremiär. Jag skrev om den i april 2010 och förtjusades av i stort sett hela filmen även om sista tjugo minuterna gav mig klåda. Nu kändes det rätt att ge den en andra chans, jag gillar Meryl Streep mycket mer nu än jag gjorde då och Alec Baldwin har ju blivit mums-mums på gamla dar, jag skulle vilja se om ALLT han varit med i.

Så, jag gjorde slag i saken. Hyrde filmen på Itunes och bänkade mig med höstig filt och kaffe. Två timmars högkvalitativt MYS var vad jag hade sett framför mig.

Handlingen kretsar (fortfarande) kring ett frånskilt par (Streep och Baldwin) som har tre vuxna barn tillsammans och Jane (Streep) verkar inte ha kommit över sin ex-man Jake (Baldwin). Jake har gift om sig med en ung skrikig speta som har en otroligt irriterande skrikig unge vid namn Pedro. Man FATTAR att han behöver space för att inte bli galen.

Jane  äger ett bageri/café som blomstrar och är i startgroparna att bygga om sitt redan fantastiska hus till ett mega-lyxigt-dröm-dito. Hon anlitar en arkitekt, Adam Schaffer (Steve Martin) som också är frånskild och i samma veva blir ex-maken tänd på henne – igen – och dom inleder ett kk-förhållande.

Jane blir spattig och fnissig som den nyknullade dam hon är, Jake blir lugn och förtjust som den nyknullade snubben han är, Adam börjar gilla Jane men gubbfan kan ju inte ens LE så jag fattar inte vad hon ska se i honom och Jake vill mest bara ha sex och en tillvaro som inte stavas kaos och fertilitetsutredningar men han är tydligen intressant ändå för Jane, den där inbundne arkitekten.

Dom här åtta åren har tydligen gjort att jag med mina erfarenheter åldrats nåt grönjävligt. Jag kan inte riktigt se det supermysiga i historien längre. Jag kan absolut se varför hon vill ligga med Alec Baldwin men samtidigt, det är ju dömt att misslyckas, gamla rester gör sällan någon glad i längden. Och Steve Martin är helt fel i sin roll tycker jag. Han matchar inte dom andra två på något plan. Otroligt träig karl.

Självklart är detta fortfarande en BRA film och jag tycker som sagt mycket bättre om Meryl Streep nu än jag någonsin gjort men Jane är känns bara som en slags ”fastlands-Mamma-Mia-Donna”. Meryl fixar biffen jättebra och kemin mellan henne och Alec Baldwin är bra men det är ”nåt” som skaver.

Det där ”nåt” gör faktiskt att jag kommer omvärdera betyget och ge filmen ett nytt. Återstår att se hur filmen håller när jag ser den 2026.

När jag såg den 2010:

När jag såg den 2018:

 

Publicerat

LUCKA #18: LOVE THE COOPERS

Med Steve Martins berättarröst guidas vi genom allehandla nedslag i en familjs liv. Det äldre paret med vuxna barn och sorgen för att julfirandet (och allting annat) ”inte är som förr”, en kleptoman som åker fast för en broschstöld och som får åka polisbil med en konstapel som hux flux vågar prata känslor, en dotter som träffar en militär på flygplatsen som hon bjuder hem över jul.

Ja…..det är en del återblickar till barndomsögonblick också och fånerier och fejksnö och sånt jag inte köper för fem öre MEN när filmen klockar in på en timme och tio minuter och alla samlas i det stora huset hos mamman Charlotte (Diane Keaton) och pappan (John Goodman) så blir det faktiskt ganska…mysigt. Men mysigt och bra är inte samma sak.

Filmen går liksom på tomgång mest hela tiden tycker jag. Vad vill den säga? Att man inte ska titta så mycket bakåt utan förlika sig med nuet? Att man ska sluta gnälla? Att man ska fira jul mycket och gärna och all in och familjen är the shit och att det är okej att äta julmiddag i armyoutfit. Typ.

Betyg på filmen:

 

Julkänsla:

Publicerat

FILMSPANARTEMA: SYSKON

Även om vi filmspanare gemensamt kan samlas kring samma genuina förkärlek för film så är vi väldigt olika varandra som personer. Alltså egentligen VÄLDIGT olika. Men det finns två gemensamma nämnare som procentuellt är skyhöga om man räknar på hela gänget.

1. Det är väldans många av oss som är födda i september.
2. Dom allra flesta av oss har filmintresserade bröder.

Eftersom jag är en av dom som passar in på båda dessa punkter tänkte jag utnyttja det idag, jag tänkte nämligen dra in mitt eget syskon i temat.

Min två år yngre bror Peter och jag är uppväxta i samma hus med samma totalt film-ointresserade föräldrar och trots att våra personligheter är (nu) och var (då) extremt olika så har vi blivit ända-in-i-benmärgen-filmnördar båda två.

Hur fan gick det till kan man ju undra? Jag har ingen aning, men så är det i alla fall. Och när jag upprymt frågade honom om han ville vara med och skriva detta inlägg trodde jag stensäkert att han skulle svara nej (eftersom vi tycker och tänker precis tvärtemot varandra i typ allt så är en bra idé i min hjärna inte nödvändigtvis supertoppen i hans) – MEN – tadaaaa – han sa ja! Direkt! Och när jag sa att han fick välja film så valde han film. Direkt!

Såhär kan det gå när en storasyster och en lillebror ska diskutera en musikal från 1986 som handlar om en köttätande blomma. Peters tankar har ”vanligt” typsnitt, mina tankar är kursiva.

 

Hur ska man förklara vad det här är för film för någon som inte har en aning?

Filmen som blev en musikal som blev en musikalfilm?

Smart! OCH sant. Originalfilmen kom ju redan 1960.

Yes.

När du föreslog filmen slog det mig att jag faktiskt inte sett den sen vi var små. Eller vad var jag, 14 typ när den kom. Jag var inte så superimponerad av filmen då, gav den en trea i min filmbok har jag för mig. Hur kommer det sig att du gillar den så mycket?

Jag har varit löjligt förtjust i den ända sedan jag såg ett klipp på filmkrönikan när den köttätande blomman Audrey II sjunger ”I´m a mean green mother from outer space”. Då var jag 12år.

Men….det kan väl inte bara bero på det? Ett litet klipp?

Nej, inte bara såklart. Är det den animatroniska Audrey II, som fortfarande är hundra gånger bättre än dagens CGI, som är så himla bra? Är det scenografin som får en att känna som att man är mitt inne i musikalen? Är det alla balla cameos? Rick Moranis som gör det Rick Moranis alltid gjort?

Det kan väl inte bero på Rick Moranis?? Fast….han var rätt charmig på 80-talet faktiskt. Rätt kul. Vad gör han nuförtiden?

Nä det är nog musiken som gör det, och framförallt Ellen Greenes sångröst. Kan någon förklara för mig hur i helvete en sån spenslig liten varelse kan ha sån pipa!?

Vad gör han, Rick Moranis? Har du nån koll? Vavava? Har du det??

Jag älskar Ellen Greenes nästan desperata röst! Så mycket nerv och känsla! Den rör mig på ett sätt som brukar vara reserverat för animerad film!

Jag släpper Rick Moranis, det är lika bra, jag får väl googla, haha. Men Ellen Greene säger du. Ja, hennes röst är desperat. Och ganska….ljus?  Men jag måste säga att han som gör rösten till jätteblomman är rätt grym han med!

Okejrå, om du nu vill veta….det senaste jag läste om Rick Moranis att han bangade på en liten roll i Ghostbusters-remaken… Kan du släppa det nu? Men nu är det ju inte enbart en röst som gör detta till en film jag kan se om och om igen. Det jag listade innan bidrar naturligtvis till att göra Little Shop of Horrors till den underhållande lilla bagatell den är. Den är inte den bästa film som gjorts, men den är en film som alltid funkar.

Och vet du? Jag tycker du har RÄTT! Kors i taket va? Men filmen funkade! Jag som misstänkte att jag skulle bli uttråkad och tycka den var lite unken men det var helt fel.

Så till alla som läser detta: om ni inte redan sett den, gör det! Se den, lyssna på den, bli lite förälskade i Ellen Greene, avsky (och skratta åt) Steve Martin och tappa hakan över hur en docka anno 1986 kunde röra läpparna så snyggt!

Ja, otroligt snyggt faktiskt! Imponerande!

Och tycker ni slutet är för glättigt? Sök reda på det alternativa på youtube.

Vad får filmen för betyg av dig? Och vad vill du ha för betygssymbol? Du måste ju ha en egen ju!

Av mig får Little Shop of Horrors tre pyttesmå plysch-Rambo!

Och jag känner mig som vanligt lite snällare än du (hö-hö-hö) så för mig slår filmen över på en fyra, visserligen en ganska svag sådan men ändå en köttätande mysig fyra.

Peters betyg:

 

 

 

Fiffis betyg:

.

Idag skriver flera av mina filmbloggande vänner om samma tema. Klicka på deras namn för att komma till texterna.

 

Fripps filmrevyer
Rörliga bilder och tryckta ord
Har du inte sett den?
Filmitch
Movies-Noir
Jojjenito

Publicerat

HOME

Oh (som på svenska heter Å) är liten, lila och älskar att ordna fester. Oh tycker det är jätteroligt med fester när dom han bjudit in kommer men det är nåt Oh sällan får uppleva. Hen är liksom lite utstött, oklart varför. Oh ser nämligen ut exakt som dom andra utomjordningarna, det verkar bara som att resten av befolkningen bestämt sig: Oh är udda och hen ska inga polare ha.

Oh och hans utomjordingsklan har beslutat sig för att inta Jorden och så blir det. Alla människor förflyttas till nån form av läger (inte tältläger, mer radhusläger) i Australiens torrlagda delar och i den här förflyttningen kommer Tip och hennes mamma ifrån varandra. Tip blir ensam kvar i stan och försöker hålla sig borta från utomjordingarna så gott hon kan, samtidigt har den lila lilla tjommen Oh gjort ännu en brutalmiss och bjudit in både alla ufo-bekanta OCH galaxens antagonister (monstren/the bad guys) på inflyttningsfest. Han är därför wanted dead or alive kan man säga. Tip är ensam, Oh är ensam och självklart stöter dom ihop och självklart blir dom vänner.

Den här premissen har man sett hundra gånger förut och speciellt i animerad film. Omaka personer/varelser blir vänner för livet och inte sällan är det figurer som på ett eller annat sätt känner sig mobbade, utstötta och helt enkelt ensamma men som hittar ett sammanhang där dom får plats och duger precis som dom är.

När jag hör barnens reaktioner på filmen i biosalongen slår det mig hur viktig denna typ av film är. Det tjoades, ropades, hejades och gräts och oftast när jag som vuxen ser denna typ av barnfilm kan jag förstå reaktionerna rent logiskt men jag känner dom inte själv. Men när jag såg Home kände jag mig som fem år i kroppen. Jag var med, jag var där, jag njöt av filmen, av åkturen som den bjuder på. 3D:n var jättebra och jag var glad att jag såg filmen med svenskt tal utan text (i brist på engelsk tal utan svensk text), jag tror nämligen att frånvaron av textning gjorde att jag hamnade ännu mer INUTI filmen.

Home är en charmig, härlig, rolig film med en grymt skriven och ritad kvinnlig huvudkaraktär i tuffa Tip som klarar biffen iklädd jeans och Converse. Och den lille Oh är alldeles ljuvlig. Nästa gång jag känner mig som ett ufo ska jag titta mig i spegeln och tänka på Oh. Kan Oh, kan jag.

Publicerat

FILMSPANARTEMA: KONSPIRATIONSTEORIER

Jag älskar konspirationsfilmer. Det är mums. Jag älskar konspirationsfilmer så mycket att om det funnits en filmkanal som endast visade sådana skulle jag antagligen ta ledigt en vecka här och där enbart för att sitta framför TV:n. Men det kan jag ju inte säga högt, vad skulle min arbetsgivare säga? Ja vad skulle hon säga? Fiffi, vad skulle du säga om jag tog ledigt en vecka för att se konspirationsteorifilmer?

Fiffi: YOU GO GIRL!

När detta filmspanartema spikades kände jag mig helt säker på vilken film jag skulle se och skriva om. Jag var stensäker. Det var en film jag tänkt se länge men det har liksom inte blivit av och dessa teman är en perfekt spark i baken för just det men även mycket annat, till exempel att få igång den kreativa delen av hjärnan och tänka utanför lådan en smula. Så jag såg filmen jag tänkte skriva om. Sen såg jag en film till och en film till och en film till och hux flux utstakades det en snitslad bana, en röd tråd till temat, som jag till en början inte såg.  Den röda tråden stavas David Mamet.

David Mamet är en regissör och manusförfattare som varit inblandad så många filmer att det är rent larvigt – De omutbara, Glengary Glen Ross, Hannibal, Härom natten, Postmannen ringer alltid två gånger, Hoffa, Wag the dog, Heist och State and Main för att ta några exempel. Mamet är hjärnan bakom en drös konspirationsteorifilmer och tre av dessa dyker upp här och nu, tre filmer jag inte sedan innan hade sett. Nu blir det sammansvärjningar och komplotter, twistar och turnar, mystiskt mys som aktiverar hjärnan helt enkelt. Och den där specialfilmkanalen jag drömmer om, må den bli verklighet!

 

KONSPIRATIONEN (The Spanish Prisoner – 1997)

Joe Ross (Campbell Scott) jobbar på ett företag och har utvecklat en uppfinning som är värd miljoner dollars. Miljarder kanske till och med. Han litar inte riktigt på sin chef, han känner på sig att han kommer bli lurad på provisionen men han har inga bevis att gå på. Plötsligt dyker Jimmy Dell (Steve Martin) upp, en rik främling som verkar vara paniskt rädd för att vara med på bild. Dell är intresserad av Ross, han vill samarbeta och Ross har ingen anledning att tveka, Dell verkar ju vara en hygglig prick. Samtidigt verkar sekreteraren Susan (Rebecca Pidgeon) vara smått förälskad i Ross och en kvinnlig FBI-agent (Felicity Huffman) ställer konstiga frågor.

Frågetecknen hopar sig för Joe Ross och inte bara för honom. Mina frågetecken är stora som skyskrapor. Vad är det för jönsar som castat denna film? Joe Ross beter sig som en 13-åring som fått sitt första sommarjobb, han är naiv på gränsen till idiot och går genom hela filmen och ser mest dum ut. Campbell Scott i rollen gör inte direkt saken bättre. Rebecca Pidgeon som sekreteraren är direkt störande, hennes extrema överspel ger mig kalla kårar och Steve Martin funkar inte alls här. INTE ALLS.

Storyn har nåt som skulle ha kunnat bli spännande om nån bara lärt Mamet att ”kill your darlings” och jobba lite mer med byggskum för att täta alla läckor i historien. En konspirationsfilm får gärna vara klurig på gränsen till svår, jag vill gärna ha nåt att bita i som kräver full koncentration men det här är i princip obegripligt.

Musiken är toppen, känslan i filmen är jättebra. Synd på så goda ärtor att det inte blev bättre än såhär.

 

 

HATET (Homicide – 1991)

Polismännen Bobby Gold (Joe Mantegna) och Tim Sullivan (William H. Macy) är i filmens början två helt ordinära kaxiga snutkollegor som håller varandra bakom ryggen i vått och torrt. Knarkbus ska sättas dit, det är biljakter och det är bråk på stationen. En ganska ordinär polisfilmsstart alltså. Sen hittas en judisk kvinna  mördad och Gold blir satt att utreda brottet. Det känns först som en lätt match men när han nystar sig längre och längre in i fallet blir det jobbigt rent mentalt, Gold är nämligen själv jude.

Jag såg den här filmen bara någon timme efter att jag sett Konspirationen och jag tror det var både bra och dåligt. Bra för att jag var inne i känslan, jag behövde ingen uppvärmningsfas för att komma in i filmen, dålig för att jag var irriterad på den ruggigt konstiga castingen i förra filmen och den här har samma problem. Att Ricky Jay dessutom spelar samma typ av gubb-roll i båda filmerna gör att jag ett par sekunder här och där faktiskt blandar ihop filmerna en smula i hjärnan.

Konstig casting var det ja. Inte alls lika dålig som i Konspirationen men om man har svårt för Joe Mantegna (vilket jag tenderar att ha har jag märkt) så är det svårt att få några varmare känslor för den här filmen. Han är i bild i princip i varenda scen och han gör antagligen det han ska för lönen men det klickar inte för mig.

Rent manusmässigt är filmen intressant och precis som i förra filmen hade betyget antagligen blivit högre med ”roligare” skådisar i rollistan.

 

 

DOMSLUTET (The Verdict – 1982)

Sådärja, NU snackar vi! Nu gav jag upp David Mamets originalhistorier och egenhändigt regisserande och förflyttade mig till en film där han skrivit manus baserad på en roman och lämnat regissörsstolen till en annan gammal räv, Sidney Lumet.

Sidney Lumet, regissören bakom 12 angry men, Serpico, Network och Dog Day Afternoon, vem skulle kunde göra en konspiratorisk rättegångsdrama som denna bättre än honom? Mamets manus är långsamt men tajt, dialogen är välskriven, karaktärerna tydliga och framförallt, castingen är enastående i denna film! Det är Paul Newman som spelar den försupne och kämpande försvarsadvokaten Frank Galvin som envist vägrar gå med på en förlikning när en kvinna felbehandlats vid en förlossning och nu ligger som en grönsak i sjukhussängen.

Alla är emot honom. Alla. Frågan är varför alla är så panikslaget sugna på denna förlikning, så sugna att Galvin sitter med en check på 210000 dollar i handen men ändå går på magkänslan och tackar nej. Det ligger en hund begraven.

Charlotte Rampling spelar den kvinnliga huvudkaraktären, Galvins kärleksintresse och det har aldrig slagit mig förut men nu gör det det: dom skulle kunna vara syskon! Sätt på Paul Newman en centréfärgad peruk och vips där har vi Charlotte Rampling!

Domslutet är urtypen av en såndär 70-talsfilm (nåja, den är på gränsen, den är från 1982) som går in på djupet och behandlar en fråga som i nutid kanske skulle klassas som larv. Det känns som om moral och etik låg högre upp på viktighetsbordet då än nu och för att se en film och göra den rättvisa måste man kanske titta på den ur ett tidstypiskt perspektiv. Erin Brokovich kom 2000 och det är den film jag tycker kommer närmast om jag ska jämföra grundteser men samtidig är det en helt annan typ av film. Den är mycket glättigare. Domslutet är härligt 70-talsdyster med mörka trämöbler, dova höstkappor, med skum belysning, med brunklädda män i en rättegångssal, med maktmissbrukare på alla stolar och filmen unnar sig att ta tid. En speltid på 129 minuter, hade den gjorts idag hade den varit 92.

Jag gillar det här! Jag gillar Paul Newman och jag gillar känslan. Det är antagligen inte David Mamets förtjänst att den här filmen blev så pass bra men what the heck, jag gillar honom ändå. Jag känner mig lite glad och bjussig nu!

 

Nu är jag jättenyfiken på vad mina filmspanarkompisar klurat ut för konspiratoriska blogginlägg dagen till ära. Klicka på bloggarnas namn för att läsa vidare.

Fripps filmrevyer

Rörliga bilder och tryckta ord

Fredrik on film

Filmitch

Har du inte sett den (pod)

The Nerd Bird

Mackans film

Jojjenito

The Velvet Café

Flmr

Absurd Cinema

 

 

 

 

 

 

 

Publicerat

IT´S COMPLICATED

Nancy Meyers är drottningen av mysig film. Hon har gjort filmer som
Brudens far, The holiday, Galen i kärlek och Vad kvinnor vill ha och nu har hon skrivit manus och regisserat Meryl Streep, Alec Baldwin och Steve Martin i en film och vuxen kärlek och dess komplikationer.

It´s complicated är kanske den minst komplicerade film jag någonsin sett. Det här är som en lektion i glidmedelsfilmande. Det är perfekt castat, perfekt scenografi, det är perfekt timing mellan skådespelarna, perfekt regisserat, allt är oklanderligt, skitsnyggt och friktionsfritt.

Blir det tråkigt? Nej, inte alls. Däremot är det så perfekt att jag lägger märke till det och jag vet inte om det är bra det heller egentligen.

Handlingen kretsar mellan ett frånskilt par (Streep och Baldwin) som har tre stora barn tillsammans. Baldwin är gift med en ung speta som har en otroligt irriterande unge vid namn Pedro. Streep äger ett bageri/café som blomstrar och är i startgroparna att bygga om sitt redan fantastiska hus. Hon anlitar en arkitekt (Martin) som också är frånskild och i samma veva blir ex-maken kär i henne – igen – och dom inleder ett förhållande. Men han den där arkitekten är ju intressant. Också.

Som sagt, det här är bra skit. Det är underhållande och mysigt och fnissigt och allt är jättebra fram tills en tjugo minuter från slutet. Då lackar jag ur lite. Det känns som ett riktigt ”nödslut” och flera av karaktärernas beteenden är så konstiga att jag inte hänger med. Vuxna barn som plötsligt beter sig som 3-åringar, nja, jag köper inte det.

Men, bortsett från det så är filmen kalas. Meryl Streep agerar inte, hon är. Alec Baldwin spelar inte kär, han ÄR betuttad på riktigt. Nancy Meyers har en enastående förmåga att få stora skådisar att kännas helt igenom naturliga och det är en förmåga alltför få regissörer har.