Etikett: Steve McQueen

Publicerat

WIDOWS

Det här med att använda hämnd som katalysator för en filmisk historia, alltså det finns ingen HEJD på kreativiteten när det kommer det det. Oavsett om filmens huvudperson blivit utsatt för brott, sett familjen bli mördad, frun bli våldtagen, något hemskt har hänt barnen eller själv blivit illa behandlad så kan vi inte få nog av hämnd. Det ligger i människans natur, i vårat DNA, att ge tillbaka för gammal ost.

I Widows är det några kvinnor som allesammans blir änkor när deras kriminella män dör i en gemensam stöt som går åt helvete. Kvinnorna känner inte varandra och hade dom inte förenats i samma (taskiga) smak gällande män hade deras vägar säkerligen aldrig korsats. Men nu, nu har dom något att kämpa för gemensamt. Som en framtid. Som ett jävlaranamma då snubbarna försatt dom i en situation dom verkligen inte bett om själva.

Viola Davis, Michelle Rodriguez,  Elizabeth Debicki och Connie Coon är fyra balla kvinnor jag gärna ser på film, Colin Farrell, Liam Neeson, Jon Bernthal och Robert Duvall är inte heller helt oävna. Lägg därtill att detta är en originalmanus skrivet av Lynda La Plante, omskrivet av Gillian Flynn och filmens regissör Steve McQueen.

I mina ögon är det här en ”Film-Film”, en ”riktig film”, välgjord in i minsta detalj, en bra historia, sevärd, underhållande och i vissa scener riktigt känslomässigt jobbig att se. Helt klart ett måste att sätta tänderna i om du gillar filmer som vill berätta en ordentlig historia från A till Ö.

Publicerat

INFÖR OSCARSGALAN: BÄSTA REGI

David O. Russell – American Hustle

David O. Russell var Oscarsnominerad för Bästa regi både 2011 för The Fighter och 2013 för Silver Linings Playbook men har båda dessa gånger fått gå hem tomhänt. Med rätta. David O. Russell kan vara en av världens mest överskattade regissörer och det finns inte en chans i helvete att han kommer vinna för American Hustle och definitivt inte när man ser vilka han tävlar mot. Jag tänker inte ens bli upprörd över nomineringen, jag tänker helt enkelt blunda när han visas i bild. OM han visas i bild.

.

.

.

Alfonso Cuarón – Gravity

Children of men (2006) är en film alla borde se. Harry Potter 3 (2004) är en film alla utom Movies-Noir har sett. Gravity är en film alla borde ha sett på bio. Great Expectations (1998) känner jag inte någon som har sett trots både Ethan Hawke, Gwyneth Paltrow och Robert De Niro i rollistan. Alfonso Cuarón är en intressant regissör, han hoppar mellan genres och gör sin grej där han landar och det han gjorde med Gravity var något alldeles exceptionellt fantastiskt.

.

.

.

Alexander Payne – Nebraska

Jag har ingenting emot Alexander Payne, tvärtom egentligen. Citizen Ruth, Sideways, About Schmidt, The Descendants, bra filmer, gott hantverk, jag är nöjd och glad. Men Nebraska lämnade mig av en tudelad känsla. Jag var 1. nöjd och 2. missnöjd. Nöjd med handlingen, skådespelarna och historien, missnöjd med utseendet, det fula svart-vita. Payne har två manus-oscars hemma, jag tror han får åka hem och klappa på dom efter galan.

.

.

.

Steve McQueen – 12 Years a Slave

2008 gjorde Steve McQueen en jobbig film som heter Hunger. 2011 gjorde Steve McQueen en modig film som heter Shame. 2013 gjorde Steve McQueen en viktig film som heter 12 years a slave. Michael Fassbender får slita hårt i alla tre filmerna och det är inget snack om att McQueen är en spännande regissör som jag med glädje kommer följa. 12 years a slave funkade lika lite på mig som den kommer funka mycket på oscarsjuryn. Det här är urtypen av en oscarsvinnarfilm i alla kategorier den nominerats i. Tyvärr får jag säga. Jag hejar nämligen inte på dig i år Steve. Jag hade hejat på dig om du blivit nominerad för Shame men det blev du inte, det är alldeles för mycket uppstoppade pinnar i röven på dom som bestämmer.

.

.

.

Martin Scorsese – The Wolf of Wall Street

Martin Scorsese nominerades för sin allra första regi-oscar redan 1981 för Tjuren från Bronx. Sen dess har han varit nominerad för detta pris sju gånger till (inklusive i år) men endast vunnit för The Departed. Jag har gnällt en hel del på denne man, speciellt innan Oscarsgalan 2012 när han var nominerad för Hugo, en film som i min värld borde ha hamnat direkt i 3-för-99-kr-realådan på Ica Maxi. Men nu kan jag inte gnälla längre. Jag älskar karln!!!

Jag tycker Martin Scorsese ska vinna – bör vinna – och jag tycker att Denis Villeneuve borde vara nominerad (istället för David O. Russell) för filmen Prisoners. För kalenderbitare kan jag meddela att medelåldern i denna kategori var 62,2 år 2012, 56,4 år 2013 och i år är den….55,6. Det går åt rätt håll tycker jag.

Vad Movies-Noir har för åsikt om dessa regissörer kan du läsa här.

Publicerat

12 YEARS A SLAVE

Väldigt många familjer i det här landet har som tradition att gå på bio i julhelgen och då gärna se någon av dom mer-eller-mindre tjommiga familjefilmerna som alltid har premiär på juldagen. En av fördelarna med att ha barn som inte är minimala längre är att det går att skapa sig egna och lite annorlunda julfilmstraditioner och att man därmed kan undvika både Sune och den riktiga biografhysterin på jul-och annandagen.

Det började förra året med att jag tog med barnen på en film som jag trodde dom kunde lära sig något av och som dom aldrig själva hade valt och i år ville både dom och jag göra samma sak. Förra året blev det Berättelsen om Pi, i år valde jag 12 years a slave och båda åren har vi valt att gå på bio precis dagarna före jul.

I en nästintill fullsatt men liten salong satte vi oss ner för att insupa två timmar och femton minuter slavdrama, en film baserad på en sann historia nämligen memoaren Twelve years a slave skriven 1853 av huvudpersonen Solomon Northup själv.

Jag har läst en del om den här filmen och nästan allt jag läst har varit otroliga hyllningar (läs Jimmys recension till exempel). Själv har jag förhållit mig tämligen sval inför filmen, den lockar som en film jag ”bör” se men varken recensionerna eller trailern ger mig nog kött på benen att egentligen förstå varför. Att Steve McQueen anses vara en mästerlig regissör kan jag köpa och att han har en förkärlek för Michael Fassbender är inte så konstigt, det har väl vi alla? Fassbender gjorde huvudrollerna i McQueens båda tidigare långfilmer Hunger och Shame och självklart har han en av de största rollerna även i denna film, här som den föga charmerande slavägaren Edwin Epps.

Benedict Cumberbatch, Paul Giamatti och snubben som inte sett en shampoflaska sen 1984, Paul Dano, har mindre men ack så viktiga roller precis som en av filmens producenter, Brad Pitt.

När Brad Pitt varit med nån minut i filmen slog det mig hur genomtråkigt korrekt jag tyckte det var att han hade just den rollen och vad spännande det hade kunnat bli om han istället bytt plats med Fassbender. Hade dom bytt hade det sprakat av elektricitet i luften, jag tror att allt det omänskligt otäcka hade känts ännu så mycket värre då.

Annars är detta såklart Chiwetel Ejiofors film. Det finns ingenting att anmärka på gällande hans porträtt av Solomon Northup, ingenting alls. Han är duktig, det är en jävlig roll han spelar, krävande och tuff på alla sätt. Ändå sitter jag i biosalongen och undrar varför jag inte bryr mig mer. Hur kan jag sitta där och liksom ”jaha, så kan det gå, det var ju….tråkigt”?

Jag sneglar på barnen för att se hur dom reagerar och den ene reagerar betydligt mer än den andra som knappt kan hålla sig vaken (men gubben bredvid hjälper till genom att dra såna jävla sista-suckar-suckar att hela salongen blir utan syre när han testar lungkapaciteten). Men varför når filmen inte fram? Varför sitter jag inte och gråter till eftertexterna? Varför blir jag inte alldeles utom mig av tortyrscenerna? Kanske för att jag läst om dom och tror mig veta hur hemska dom kommer bli men jag ser ”piskporren” och hjärnan tänker att det är förjävligt men hjärtat håller sig lugnt.

12 years a slave är en välgjord film, ett hantverk ända ut i fingerspetsarna. Antagligen kommer vi få se Chiwetel Ejiofor bli Oscarsnominerad, kanske även Michael Fassbender (även om jag tyckte han förtjänade det mer för Shame) och Steve McQueen själv. Snart vet vi. Jag vet också att ur utbildningssynpunkt var det en utomordentligt bra film att ta med barnen på. Diskussioner om människosyn och människors lika värde är som en nattlig eld som aldrig får slockna.

Mitt betyg:

.

Dotterns betyg:

.

Sonens betyg:

Publicerat

DEN STORA FLYKTEN

.

.

.

Det är nånting med affischen till den här filmen som påminner mig om vasaloppsstarten. Jag kan nästan ana både skidor och stavar och höra Anders Blomqvists röst som kommenterar dramatiken. Tokfel givetvis, jag vet att det är en tankevurpa, men titta på affischen här bredvid. Jag är inte helt offside ändå va?

I lördags var det årets sista filmspanarträff och Fredriks tur att välja film. Han tog med oss till sin arbetsplats Filmhuset och Cinemateket som visade den restaurerade versionen av Den stora flykten som firar 50 år i år. Det var alltså tre timmar krigsfilm sittandes på visserligen snygga och breda skinnfåtöljer men skinnfåtöljer utan stoppning. Jag hade mina tvivel både på filmen och om jag skulle kunna hålla mig vaken och det sistnämnda var något Fredrik frågade mig direkt efter filmen. Jag har tydligen fått den kanske inte jättecharmiga stämpeln att vara den som somnar på film. Vilket jag gör. Ibland. Det kan vara satans skönt skall erkännas men därifrån till att alltid somna är steget långt.

Den stora flykten visade sig ha ett stort plus som jag ser det: det är ingen krigsfilm. Jag har över lag ganska svårt för krigsfilmer, jag förstår inte gradbeteckningar, vapensorter och strategier, jag kan för lite historia för att vara insatt nog vilket gör att jag inte förstår vilket gör att filmen blir trist och jag somnar. Men nu var det ingen krigsfilm i egentlig mening, ej heller lika tråkig som befarat och således somnade jag inte.

Den stora flykten visade sig även ha ett riktigt stort utropstecken (som kanske borde ha varit ett frågetecken, i alla fall efter titeln) och det är att den inte slutar som man (= jag) tror. Inte alls faktiskt. Lika bra som jag tycker att det var, lika jobbigt förvånad blev jag. Sen bjussar filmen på ett score bestående av en trumpettrudilutt som satte sig som Karlssons klister på hjärnbarken. Jag kunde inte sluta gnola! När filmen var slut ville jag inget hellre än att spela trumpet och gå i takt på vinterhala stockholmstrottoarer.

Jag har ingen direkt känslomässig koppling till vare sig Steve McQueen, James Garner, James Coburn eller Charles Bronson, jag kan tänka mig att filmen är mums filibabba om man har det. Richard Attenborough däremot, han köpte sig en ö på äldre dar, en ö med dinosaurier på så han känner jag igen lite bättre. Den karaktär jag bär med mig starkast från filmen är Donald Pleasence thédrickande fågelskådare Blythe, mannen med dom glada ögonen som inte blev mindre glada trots att dom slutade fungera. Vilken fin utstrålning han hade.

Var det en enda kvinna med i filmen? Hjälp, jag minns inte, var det det? Jag tror inte det. Det spelar heller ingen roll för handlingen, det var mest bara en iakttagelse. Apropå iakttagelser, en samling män – drygt 250 stycken vad jag förstår – sitter alltså i ett tyskt fångläger under andra världskriget och dom bestämmer sig för att fly genom att gräva en tunnel från lägret och ut i skogen. Det jag funderar på är hur lång tid det tog, i realtid. Filmen är baserad på verkliga händelser så det borde kunna framgå lite tydligare tycker jag. Det känns nämligen som ett par veckor men det kanske är år? Och om det är år, hur lyckas dom hålla uppe humöret och varför växer inte deras hår?

Jag såg filmen med Fredrik, Sofia, Jessica, Jojje, Joel och Lena och Christian har också sett den. Klicka på deras namn för att komma till respektive recension.

Stort tack för biljetterna Cinemateket!

Publicerat

Veckans klassiker: BULLITT

Om en skådespelare vill framstå som macho i en filmbloggares ögon så underlättar det inte om filmbloggaren i fråga är uppvuxen på 70-talet och skådespelaren är lik Tage Danielsson.

Det är nånting där som krockar rätt hårt. Jag vet många som tycker att Steve McQueen är det manligaste som finns, den ultimata filmstjärnan, mannen, myten, legenden. Jag är inte en av dom. Steve McQueen är inte bara lik mysfarbrorn Tage, han pratar på samma sätt som Stefan Edberg också. Inte heller det är något att lägga som plus i alfahanneskålen.

När Bullitt kom 1968 så kan jag bara anta att det var det tuffaste som gick att se på biograferna. En välkammad rödlätt McQueen, balla mullrande bilar, en spännande konspiratorisk historia och ett soundtrack proppat med ett massivt tutande på tvärflöjtar. På nåt sätt tycker jag filmen har åldrats både bra och dåligt.

Frank Bullitt (McQueen) ska skydda ett vittne som till alla pris måste hållas vid liv fram till rättegången. Bullitt misslyckas, vittnet mördas. Don´t mess with the Bullitt liksom. Klart han beger sig ut på jakt efter förövaren. Ingen ska säga att han inte kan klara av sitt jobb.

Ramhandlingen, historien i sig är egentligen tidlös. Den har filmats många många gånger och det har gjorts av en enda anledning: det är en historia som funkar. Det som gör att filmen i mina ögon har behov av en redig dammtrasa är att den är uddlös, nästan lite korkad faktiskt. En mördare som på nära håll skjuter någon för att döda skjuter inte i axeln, ej heller i knät. Det är alldeles för…snällt.

Som tur är har filmen en stämning som är i det närmaste klassisk. Skön musik, härliga färger, hela filmen är charmig på det där geniuna 60-tals-sättet och jag hade en rätt mysig stund framför TV:n.

Visst är Bullitt en klassiker med rätta men den har långt kvar för att bli en klassiker för mig.

Här finns filmen.

Publicerat

SHAME

Brandon (Michael Fassbender) är en man som brukar sex. Han utnyttjar och använder alla kanaler han kan komma på för att uppnå en till synes kroppslig njutning men problemet ligger djupare än så. Han är sexmissbrukare och fullkomligt känslomässigt avstängd. Att ha ”normala” mänskliga kontakter är en omöjlighet, för att inte tala om att ha en fungerande kärleksrelation med någon som tycker om honom och som han tycker om. Det finns inte på världskartan.

Brandon jobbar på ett kontor (exakt vad han gör är för mig döljt i mörker), han har kostymbyxor, ljusblå skjorta och ser för ett otränat öga (som mitt) ut som urtypen av en försäkringsmäklare. Snygg som fan är han, vältränad, rätt charmig, har en välstädad och centralt belägen lägenhet, han har med andra ord inte särskilt svårt att ragga tjejer, vare sig det är på krogen, på tunnelbanan eller när han halar fram plånboken och köper sex av prostituerade.

En dag när han kommer hem står en naken blekt blondin i duschen. Sissy. Hans syster. Hon vill bo hos honom ett tag, hon har ingen annanstans att ta vägen och han säger motvilligt ja. Det sprudlar inte varm och innerlig syskonkärlek mellan dom direkt, det känns att dom varit med om mycket jobbigt i sin barndom men vad får vi aldrig reda på. Jag försöker läsa mellan raderna, analysera, fokusera, förstå men precis som Steve McQueen gjorde i sin förra film Hunger så låter han bilderna tala mer än ord och då är det ingenting som skrivs på näsan, ingen information man får gratis utan det mesta händer i min hjärna. Och din. Och i allas som ser filmen. Detta är på gott och ont.

Carey Mulligan har som systern Sissy en ganska liten men ändå viktig roll. Hon är som vanligt jättebra och allra bäst är hon i scenen när hon som jazzsångerska framför en enormt släpig version av Frank Sinatras gamla hit New York, New York. Det finns dock smådelar med Sissy som karaktär som stör mig och det är främst att hon känns så icke trovärdigt spretig. Hon är dels trasig, dels liten, rädd och ledsen, dels enormt kärlekstörstande (precis som sin bror fast det uttrycker sig lite annorlunda) men hon är också utagerande och en firad sångerska i guldpaljettklänning som tjänar bra och åker runt i USA på turné. Jag får inte riktigt ihop det, men det kanske är meningen? Det kanske bara är jag som är alldeles för van vid lättlästa stereotyper på film?

När jag ser Shame tänker jag främst på två saker:

1. Michael Fassbender kan vara en av dom största skådespelarna i modern tid.

När jag ser Shame kan jag inte förstå att det där är samma kille som jag såg i runda glasögon som Carl Jung för några månader sedan. Han är en kameleont och en modig sådan. Många många scener i Shame är så utstuderade och närgångna att det krävs både en oantastlig självbild och ett skyjävlarnas mod för att ställa upp men Fassbender har modet, han har självförtroendet och han har begåvning nog att agera utan att spela över. Dom jobbigaste scenerna i den här filmen hade lätt kunnat bli pekoral och framkallat fniss i publiken men han lyckas hålla sin rollfigur på rätt sida genom hela filmen.

2. Det här är ingen första-dejten-film. Inte andra eller tredje heller.

Michael Fassbender har ett könsorgan som inte direkt  skäms för sig och jag tror det är väldigt få både män och kvinnor som kan se filmen utan att reagera på detta. Så är du kille och under medel eller normalutrustad och vill ta med din nya men outforskade kärlek på bio för att sen hoppas på lite ”oumpaloumpa” i sänghalmen – välj en annan film. Bara ett tips i all välmening. Du vill inte bli jämförd med Michael Fassbender.

Frågan jag ställer mig nu är denna: är Oscarskommittén modig nog att nominera Michael Fassbender för Bästa Manliga huvudroll? Att han borde bli nominerad är en sak, att det pryda USA vågar ge honom och filmen utrymme är en helt annan. Jag håller tummen.

Movies-Noir, Allvarligt talat, The Velvet Café och Fripps filmrevyer har också sett filmen.

Publicerat

Hunger

Idag blir det lite av en variant på en svartmuskig irländsk afton här på bloggen.

Två filmrecensioner blir det och båda har IRA och extraordinära rollprestationer i huvudrollerna som gemensam nämnare.

Först ut är Steve McQueens långfilmsdebut Hunger med Michael Fassbender i huvudrollen som Bobby Sands, en man som 1981 vid 27 års ålder dog i Mazefängelset då han hungerstrejkade för att fångarna skulle återfå sin politiska status. Han avtjänade ett fjortonårigt straff för vapeninnehav i ett fängelse som skulle få människor med minsta bacillskräck att stoppa en nylonstrumpa i munnen och svälja hårt.

Inte sedan mina timmar framför Salo eller Sodoms 120 dagar har jag sett så mycket bajs på film och här är bajset till och med en del av inredningen, här används det som väggbeklädnad. Det är ganska äckligt faktiskt även om dom hundraprocentigt nedkletade väggarna är så snyggt fingerlaserade att cellerna inte ser ut som celler utan som en uppbyggd filmisk yta i en flyghangar eller nåt. Fast all scenografi spelar andra fiol i den här filmen, liksom birollsinnehavarna som hur bra dom än är försvinner totalt när Michael Fassbenders Bobby gör entré.

Hunger är en tyst film. Regissören låter hela tiden bilden tala förutom i en scen, en 22 minuter lång scen där Bobby Sands diskuterar hungerstrejken med en präst (Liam Cunningham). Männen filmas utan klipp i 18 minuter, pratandes, rökandes, diskuterandes argument hit och dit och den scenen är filmens centrala punkt. Där och då förstår jag Bobby och varför han gjorde som han gjorde och där och då förstår jag verkligen inte hur Fassbender kunde missa en oscarsnominering för bästa manliga huvudroll. Men han är en man som kommer få många många chanser till det framöver. Det finns inte många som spelar i hans liga just nu. Inte många alls.

Bobby Sands har med sitt civilkurage gjort avtryck på många ställen i världen. I Teheran till exempel, där ligger den brittiska ambassaden på det som förut hette Winston Churchills väg men nu heter Bobby Sands väg. Tänk så mycket rolig info man kan hitta när man ser en film och googlar litegrann.

 

 

 

 

Här finns filmen att hyra.

Publicerat

Katastroffilmstisdag: SKYSKRAPAN BRINNER

Världens högsta skyskrapa är precis färdigbyggd och ska invigas med pompa, ståt och vackra människor uppklädda till tänderna.

Festen hålls självklart på den 150:e (översta) våningen och utsikten över staden är magnifik. Nåt som även är magnifikt är paniken som slår till när det börjar brinna på 80:e våningen och branden inte går att kontrollera och skyskrapan – fuskbygget – inte har varken sprinklersystem eller nödutgångar nog MEN den ekonomiska kalkylen höll åtminstone.

Det här är alltså en nästan fyrtio år gammal katastroffilm. Vad kunde 20th Century Fox om maffiga katastroffilmiska effekter 1974 kan man fråga sig? Jo det ska jag tala om, dom kunde MASSOR.

Skyskrapan brinner är något så häftigt som en katastoffilm som är välgjord både in i minsta effektdetalj OCH i vartenda skådespelaruttryck och jag tror receptet på denna framgång heter ”rätt man på rätt plats”. I den här filmen är nämligen toppjobben uppdelade på människor som kan sin del bäst, det vill säga John Guillermin har regisserat filmen och har ansvar för skådespelarnas insatser och Irwin Allen är actionsekvensregissör. Det känns som en smart uppdelning, den fungerar till fullo och borde kanske användas av fler än Måns Herngren och Hannes Holm (Häpp!).

Den viktigaste beståndsdelen i en katastroffilm, förutom pulshöjande effekter, är att jag bryr mig om människorna. Bryr jag mig inte blir filmen inte spännande, resten spelar liksom ingen roll. I Skyskrapan brinner får jag alldeles direkt in känslan mellan arkitekten Doug Roberts (Paul Newman) och hans fästmö Susan (Faye Dunaway) och brandchefen O’Hallorhan (Steve McQueen) är en sympatisk man som tar sitt jobb på största allvar.

Filmen är fullsmockad med stora namn som Robert Vaughn, Richard Chamberlain, Robert Wagner, Fred Astaire, William Holden och Susan Blakely (som var med i Stallonefilmen Over the top, bara en sån sak!) men det är ändå The Glass Tower som är huvudpersonen. Ett maffigt bygge som ger mig både klaustrofobi, höjdskräckspanik och skickar mina känselspröt till World Trade Center den 11 september och alla dom människor som faktiskt upplevde mycket av detta helvete i verkligheten. Att se människor frivilligt hoppa från fönster på en skyskrapa rätt ner mot en säker död, det är verkligen panikångest i sin renaste form.

Filmen var nominerad till åtta Oscars men vann bara tre. Som regnig-sommardags-matiné har jag svårt att tänka mig nåt mer klockrent. Det här är nostalgi och filmmagi när det är som allra mest katastrofalt, fast på ett positivt sätt. Visst finns det små delar av filmen som hade kunnat göras bättre men dom delarna är så pyttesmå sett till det stora hela att betyget ändå är helt givet.

 

….