Etikett: Steven Berkoff

Publicerat

SNUTEN I HOLLYWOOD

Jag ser himla mycket film ”rätt in i TV:n” från streamingtjänster så när jag dammade TV-bänken sist undrade jag vad den där ljusgrå håriga lådan var för nåt. Efter ett drag med trasan tittade den fram, den svarta blu-ray-spelaren. Stackarn. Alldeles bortglömd. Jag vet inte när jag använde den sist. Jag klappade lite på den, bad om ursäkt och lovade bot och bättring och HÄPP, jag gick direkt till filmhyllan och handen drogs till en box jag inte ägnat en  tanke sen jag köpte den för flera år sedan. Snuten i Hollywood 1-3!

Första skivan kastade in sig själv i spelaren och det var bara att sätta sig i soffan och njuta (?) av Axel Foley (Eddie Murphy) och hans snabbsnackande polisjargong i den här actionkomediklassikern från 1984. Fasiken va kul det här var när det begav sig! Bananerna i avgasröret! När Axel ”leker gay” och låtsas vara Ramon-med-herpes för att få prata med Victor Maitland (Steven Berkoff) på restaurangen. Och Serge (Bronson Pinchot)! Och den charmige Billy Rosewood (Judge Reinhold). Och musiken. MUSIKEN!

1984 var Snuten i Hollywood fräschare än en plocka-själv-sallad på Ica men 2016 är den inte riktigt sååå härlig. Jag gillar den fortfarande men jag skrattar inte högt direkt. Eddie Murphy känns över lag väldigt mycket 80-tal, hans komik har inte åldrats jättebra men känslan i filmen och musiken – MUSIKEN! – håller. Sevärt i insomnia-sommarnatten men kanske inte annars.

När jag såg filmen 1984:

När jag såg filmen 2016:

Publicerat

RAMBO – FIRST BLOOD PART II

Jag har i stora delar av mitt liv levt med Jante på axeln.

Jag har blivit lärd att även om jag vet att jag kan en massa saker så ska jag inte tro att jag kan nåt. Jag ska för allt i världen inte se mig själv som bra, inte i något läge, för det finns alltid nån som är bättre. Jag ska inte prata högt om sånt i livet som går bra, det kan upplevas som skryt. Jag ska inte klä mig för konstigt, för vad ska grannarna säga? Jag ska inte tillåta mig att känna lycka för lycka är inget att sträva efter, lycka är larv. Jag ska nöja mig med sånt som är ”gott nog” åt en sån som jag.

Vem är då jag? Vem bestämmer vem jag är? Vem bedömer vad som är gott nog, vem har rätt att tycka att min strävan är tillräckligt uppfylld för att ingen ska kunna reta sig på mig, känna avundsjuka, prata skit bakom min rygg eller kanske få sig en tankeställare och vilja ha ut mer av sitt eget liv?

Att vara liten och ständigt få dessa Jantelagar nedkörda i halsen borde med facit i hand kunna likställas med barnmisshandel. Laglig barnmisshandel är det väl då vi lever i ett land med åsiktsfrihet. Orden får flöda fritt, alla har rätt att uttrycka sina känslor och tankar och många av dom hundratusentals svenskar som lever under Jantes ok vet inte bättre än att dom fortsätter förpesta kommande generationer med denna dynga, en dynga som det tar åratal av sunt förnuft, vilja, terapi och heltidsarbete i konsten att rätta till sin självbild för att långsamt hacka bort.

”I´m expendable” säger John Rambo i den här filmen när han sitter i en liten båt tillsammans med en vietnamesisk kvinna som han tycker om. ”What mean expendable?” frågar hon och Rambo blir tyst. Eftertänksamt svarar han ”It’s like someone invites you to a party and you don’t show up. It doesn’t really matter.”

Du ska inte tro att du duger till något. Du är en förbrukningsvara, en människa ingen bryr sig om. Ingen märker om du är där, om du är med, om du lever eller är död. Du ska inte tro att någon bryr sig. John Rambo lärde sig det i kriget, jag lärde mig det i en svensk liten stad. Vem kunde tro att det gick att hitta en beröringspunkt mellan en ärrad krigsveteran med bandana som dödar i samma tempo som andra äter kokosprickar – och mig?

I Rambo – First Blood part II får John Rambo i uppdrag att resa tillbaka till Vietnam för att leta upp amerikanska krigsfångar, ta kort på dom som bevis för att dom finns och sen resa hem igen. Då Rambo inte direkt framstår som en mästerfotograf i första hand är detta dömt att misslyckas – eller lyckas beroende på hur man ser på saken. I Rambos hjärna ska fångarna fritas och flygas hem men uppdragsgivaren Marshall Murdock (Charles Napier) tycker annorlunda.

Jag flyttade från det där inkränkta helvetesnästet som jag kallar min hemstad när jag var arton år och i samma sekund som jag kom till Stockholm bestämde jag mig för att försöka mota bort den där Jante som jag fått med bröstmjölken. Jag hatade hela tankesättet, det stämde inte för mig. Jag är VISST nån. Jag kan VISST saker. Det är VISST okej att vara stolt över sig själv, vara glad över det jag kan, gör och hur jag mår och jag tänker VISST ha lycka som mitt mål. Jag struntar i vad andra tycker, mitt liv är mitt och ingen ska få mig att känna att jag ingenting är värd.

Den här filmen har nästan trettio år på nacken och jag har sett den många gånger genom åren, under vissa perioder kanske ohälsosamt många. Nu såg jag den tillsammans med tre ungdomar som utan det minsta nostalgiskt skimmer gav den toppbetyg. Det gjorde mig alldeles varm i hjärtat, precis som samtalet vi hade efteråt, om det här med att se sig själv som förbrukningsvara. Alla tre såg ut som frågetecken, dom fattade inte vad jag pratade om. Vem fan är den där Jante?

Det tog mig 22 år av brutal envishet, av att kravla mig igenom motgångar, av att unna mig att surfa på medgångar men nu vet jag det både jag och Rambo borde ha vetat hela tiden: I´m not expendable!

Så när nån uttrycker den mest korkade meningen i världshistorien – Vem tror du att du är? – vet jag svaret. Jag är jag. Det räcker. Jag är bra.

 

Publicerat

THE GIRL WITH THE DRAGON TATTOO

För några år sedan uppträdde jag tillsammans med tre vänner på en kompis 40-års fest. Vi gjorde en version av Habanera ur Carmen, nyskriven för en tung bas, bongotrumma och dubbel thaigroda.

Tidigare idag lyssnade jag på Rammsteins samlingsskiva Made in Germany i bilen. På skiva 2 finns en tokskön och supergalen remix av Rammlied signerad  Devin Townsend och det låter som att han skrivit om den till något för cirkusmanege, pruttkudde och banjo.

Det är det där med att göra covers, kopior och remakes på sånt som i original är i princip felfritt, det är en svår konst och det krävs att ambitionen ligger på en jag-ska-fan-visa-er-era-jävlar-det-här-ska-bli-BÄST-och-blir-det-inte-bäst-ska-det-i-alla-fall-bli-jäääävligt-personligt-nivå och det alldeles oavsett om det ska spelas opera-aria på sjukt konstiga instrument, om tunga tyska sånger ska nytolkas eller om en av världens mest lästa böcker som blev svensk film återigen ska bli film fast denna gång a la Hollywood och David Fincher.

Jag tror inte att jag sett en enda film av regissören David Fincher som jag tyckt varit dålig, om Benjamin Buttons otroliga liv kan ses som undantaget som bekräftar regeln. Han är duktig på tempon, på att få mig som tittar att invaggas i den fart (eller brist på) som han vill dela med sig av och han känns otroligt pedantisk i sitt filmande. Det där med slump verkar inte vara hans pryl, allt är minutiöst planerat och tillrättalagt. Kanske är det därför jag får känslan av att han synat denna films original in i minsta söm. Det är nämligen väldigt mycket som är extremt lika och samtidigt en hel del som är nytt. Främst är det vissa delar av historien som verkar ha analyserats med helt andra glasögon än vad regissören Niels Arden Oplev gjorde med Män som hatar kvinnor och till och med vad Stieg Larsson skrev i boken. Jag ska försöka bena ut vad jag menar.

Den första historien i trilogin handlar om en man som dödar kvinnor. En seriemördare, en knäppgök, en psykopat och Mikael Blomkvist är anlitad av den gamla affärsmannen Henrik Vanger för att luska reda på nya fakta i det 40-år gamla mordet på hans syskonbarn Harriet.

Boken heter Män som hatar kvinnor, den svenska filmen har samma titel, men den amerikanska filmen har bytt fokus och sätter det spetsiga fingret rätt i mellangärdet på den tuffa kvinnan Lisbeth. HON är i fokus och vissa delar av henne är mer i fokus än andra. Titta bara på filmaffischskillnaderna:

 

 

 

 

 

 

 

 

Lisbeth Salander ÄR en ovanlig kvinnlig karaktär både i litteraturen och på film. Hon är kaxig och konstig men samtidigt kvinnlig trots bristen på dom sedvanliga ”måste-kvinnliga formerna” som alltid prånglas ut i media. Visst, vi får se mycket Salanderhud även i den svenska versionen men i den amerikanska är det bröstvårtor i närbild som om Lisbeth var den sista kvinnan i världshistorien som hade några. Att amerikaner är pryda är ingen modern uppfinning och jag förstår varför Rooney Maras nakna överkropp exponeras på reklambilder men sett till filmen tycker jag fokuseringen är både onödig och dum. Jag tror inte Stieg Larssons baktanke var att ge världen ÄNNU en kvinnlig skyltdocka, jag tror hans tanke var precis tvärtom.

Nu är det inte så enkelt att det är nakenheten i sig som retar mig i The Girl with the Dragon Tattoo, för det är det inte, det är TROSORNA. Salander skulle kunna vara spritt språngande naken filmen igenom om det var nudist hon var men nej, Salander är något så komplext som en bisexuell kvinna och hur visar man det enklast på film om man är fördomsfull amerikan? Jo, man gör en trosvärdering.

När Lisbeth blir uppraggad av en lesbisk tjej på krogen och får en het hemmamatch och tjejerna vaknar i sängen på morgonen vad har dom på sig? I verkligheten är jag hundra procent säker på att svaret skulle vara ingenting (vilket jag har för mig är svaret även i den svenska filmen), men i den här filmen har BÅDA tjejerna svarta bomullshipsters. Troligt? Nä, men det är väl klart att flator har rediga underbyxor på sig i alla lägen, är det inte så? När sen Lisbeth ”blir mer hetero” och visar intresse för Mikael då är det vita spetsunderkläder som gäller. Då ska bröstvårtorna tryckas ut genom den gräddvita spets-BH:n (i närbild) och flatstämpeln försvann som i ett nafs tyckte Fincher och Salander blir liksom lite mer tjejig, lite mer kvinnlig, lite mer okej.

Visst, det här kanske är en petitess i sammanhanget men det var nåt jag satt och funderade på där i biomörkret, precis som att jag satt och funderade på allt det där svenska, på det nationalistiskt häftiga i att se sitt land genom en utländsk regissörs ögon. Jag blev så otroligt glad över all perfekt scenografi, över att det var gamla adventsljusstakar i fönstren, billiga IKEA-muggar i gästhuset, löpsedeln utanför lanthandeln som vittnar om en snörik vinter och en svensk röst i mobilen som saknar täckning. Att alla skådespelare utom Daniel Craig och Christopher Plummer pratar engelska med svensk brytning finns det säkerligen en baktanke med men nånstans tycker jag det är onödigt.

Vad gäller skådespelarna så är det givetvis jättesvårt att INTE jämföra mot originalet. Noomi Rapace version av Lisbeth är stenhård, verkligen skittuff och hon har ögon som utstrålar kyla och ärr från ett tufft liv alldeles oavsett om hon sitter och hackar på kammaren eller om hon sitter i en fåtölj hos Fredrik Skavlan. Rooney Maras Lisbeth är mycket mänskligare och mjukare och jag hade gärna sett henne betydligt mer nedsvärtad.

Daniel Craig som Mikael Blomkvist är däremot jättebra. Där Mikael Nyqvist fastnade i ”jag spelar som vanligt, jag spelar Mikael Nyqvist” där är Daniel Craig inte alls Daniel Craig utan – Mikael Blomkvist. Han är precis sådär skönt manligt karg som han är i boken. Stellan Skarsgård fungerar också bra som Martin Vanger och holländaren Yorick van Wageningen som förmyndaren Bjurman är precis så apäcklig som han ska vara, det är så att det osar flensost genom bioduken. Sen gillar jag Nip/Tuck-Julia Joely Richardson som Anita Vanger, hon är en helt klart underskattad skådespelare (och dotter till Vanessa Redgrave för övrigt).

Summa sumarum, jag tycker det här är ett jättebra hantverk, en ganska hattig och småtrist historia och en helt okej film. För mig börjar den verkliga berättelsen i bok (och film) nummer två och jag hoppas verkligen att Fincher får göra sina versioner även av del två och tre även om jag inte tycker han lyckades göra denna remake vare sig BÄST eller jäääävligt personlig. Det saknas liksom en thaigroda eller två.