Det kan gå åt helvete, vara ett helvete, kännas som ett helvete, bli ett helvete, lukta som ett helvete, smaka som ett helvete, se ut som ett helvete, handla om ett helvete och man kan befinna sig i ett helvete.
Månadens filmspanartema lämnar den stora dörren öppen till den filmhelvetiska snaskfabriken och det är bara att greppa tag i en skopa och välja smak. ”Det går åt helvete” kan ju handla om precis vad som helst. Så jag valde att se om en film som jag tyckte var helvetiskt dålig första gången jag såg den men som jag av nån anledning är helvetiskt sugen på att se om för att den har en skådespelare i huvudrollen som jag normalt sett tycker är helvetiskt rolig och som just i denna film faktiskt bor i Helvetet och har Satan själv till pappa.
Ja just det. Precis. Klockrent va?
LITTLE NICKY (2000)
Adam Sandler är allså Nicky, Little Nicky, skapelsens ”krona” med en pappa som är Satan själv (Harvey Keitel). Han fick en smäll i huvudet när han var lite yngre och är nu lite skev, typ halvsidesförlamad. Men han har en välkammad synthlugg. Alltid nåt på pluskontot.
Nicky bor i Helvetet tillsammans med bröderna Cassius (Tommy ’Tiny’ Lister Jr) och Adrian (Rhys Ifans) och det är inte någon demonstrationsvideo i hjärtlig syskonkärlek vi får se här. Nä, dom beter sig rätt illa mot varandra to say the least. Även Djävulen har kommit fram till detta då han efter ett familjeråd (då han skulle avslöja vem av bröderna som fick ta över tronföljden) valde att tillsätta sig själv – igen – i ytterligare 10000 år.
Adrian och Cassius blir tokiga och beger sig upp till jorden för att göra det till ett riktigt helvete istället, nånstans måste dom få härska, dom är ju trots allt män med helvetisk hybris. Men lilla Nicky tar rygg på dom och ska försöka ställa allt tillrätta tillsammans med sin pratande hund med nithalsband, Beefy.
Little Nicky är en riktigt rutten film. Den är som en grabbig studentikos fars med för mycket budget. Allt jag mindes med filmen stämde, den är vidrigt dålig.
Så min idé gick bokstavligt talat åt helvete. Jag trodde jag sett filmen under helt fel omständigheter första gången men det hade jag inte eftersom inte ens rätt omständigheter hjälpte. Inte ens skådespelare som Patricia Arquette ger guldkant till filmen. Ingenting funkar. Jag ger upp. Två gånger med Little Nicky är egentligen två gånger för mycket men sett till temats titel måste jag ändå klappa mig på axeln och känna mig rätt nöjd.
Idag skriver mina filmspanarkompisar också om hur det går åt helvete på lite olika sätt.
Rörliga bilder och tryckta ord
