Etikett: Steven Spielberg

Publicerat

BUMBLEBEE

1982 entrade en liten utomjording vid namn E.T alla världsmedborgares medvetanden och jag själv satt och grät ögonen ur mig i biosalongen. 2018 görs en remake på denna film, en remake så välinslagen i Transformers-papper att det känns som filmbolaget vill dölja eventuella likheter. Men hur gömmer man ett bergatroll – eller en Autobot –  i en skokartong, det går ju inte, det säger sig ju själv.

Alla vi som var med på åttiotalet ser karbonpappret fladdra förbi och detta utan först ha sett Steven Spielbergs namn i eftertexterna (fast han ÄR med även här, han är exekutiv producent). Michael Bay, som regisserat alla övriga Transformers-filmerna i serien, är även han inblandad – dock bara som producent den här gången.

När den gule Autoboten B-127, aka Bumblebee, ska få en egen film kliver dom stora namnen ner från piedestalerna och ger regissörsansvaret till Travis Knight, mannen som regisserat Kubo och de två strängarna 2016 och ingenting mer än så. Sett till detta är det ett imponerande jobb han gjort med denna film då det även ingår viss personregi även om skådespelarna mest ska agera mot prickar och hittipågrejer. Att John Cena spelar över som om han gick på speed och hade huvudrollen i en nyårsrevy i Knökhult är EN sak, det kan jag bortse ifrån, men att han lyckas regissera begåvade Hailee Steinfeld så fint i rollen som unga Charlie Watson, det imponerar i alla fall på mig. Hon lyckas pricka alla känslorna på rätt ställe. Hon är trulig, ledsen, tonåring, hon är glad och upprymd, hon är modig, glåmig, irriterad, småkär och hon fixar actionscener OCH att klappa Bumblee på kinden med samma härliga trovärdighet. En annan (sämre) skådespelare i hennes roll hade kunnat sänka filmen rejält.

Men när Bumblebee kommer till jorden gör han det i bästa E-T-style. I formen av en gul Wolkswagen Bubbla ”gömmer” han sig i Charlies familjs garage och när han blir ”påkommen” sitter han och trycker i ett hörn, livrädd och ensam precis som E.T var en gång i tiden. Sakta men säkert växer förtroendet dom emellan och det blir till en fin vänskap.

Personligen hade jag mycket glädje av den här filmen, jag satt till exempel med underkäken i knät flera gånger när jag inte förstod effekterna. Hur göööööör dom? Hur kan man ”klippa in” en CGI-figur i vardagliga miljöer på detta sätt? Actionscenerna uppe på Cybertron-planeten är en sak, där fattar jag ju att det BARA är hittipå, men Bumblebee och Charlie på en strand till exempel. Med sand och vatten. Alltså, hur faaaaan är det möjligt ens?

Att se Bumblebee på en stor salong som Rigoletto 1 var faktiskt rätt underbart. Ljudet var högt, det mullrade så stolen rast och filmen är snygg så man smäller av. Att den utspelar sig 1987 gör inte saken direkt sämre då det kryllar av 80-talsreferenser i form av frisyrer, walkmans och musik såklart. Tears for fears, Simple Minds, Rick Astley, The Smiths och A-ha är en handfull av artister vars låtar man får höra och för mig är detta såklart mums filibabba. Att berättelsen som sådan redan är gjord är kanske ett litet minus för mig, jag blir liksom inte berörd a-la-E.T (om man säger så) men jag kan tänka mig att yngre biobesökare kanske tar till sig det fina och sentimentala lite mer än jag gjorde. Å andra sidan kommer 80-talskänslan och musiken inte säga dom ett jota så det blir lite plus och minus åt båda håll.

Betygsmässigt hamnar Bumblebee på en mycket stark trea och den befäster min grundkänsla att Transformers är en av världshistoriens mest underhållande filmserier. Underbart är det med all denna metall och tjånkiga små ljud. Underbart, helt enkelt underbart!

Publicerat

READY PLAYER ONE (IMAX 3D)

Innan livet lärde mig att man kanske ska ge fan i att utmana ödet i onödan brukade jag roa mig med att åka till olika ställen i världen för att prova dom nyaste åkattraktionerna. Berg-och-dalbanor. Loopar. Skruvar. I mörker, baklänges, utan fotstöd, nedtjoffad från höga torn, uppskjuten i desamma. Jag var orädd som en crazy person och det var fint. Då. Nu känner jag mig betydligt mer grundad (annat ord för tråkig) men jag gillar att känna fötterna mot jorden. Jag har liksom inga behov av artificiellt magkittel, det kittlar så bra ändå bara att gå här på jorden och lukta på blommorna.

Känslan när jag sitter i en biograf i centrala London med 3D-glasögon och jätte-IMAX-duk framför mig är därför ren nostalgi. Ready Player One tar mig tillbaka till den där tiden som var, den där på nåt sätt oskyldiga tiden när allt var sådär 80-talshärligt, färgglatt, enkelt och rart på nåt sätt. Världen var inte lika skadad som den är nu, åtminstone inte för en annan, man hade mycket mindre koll. På allt.

Jag sitter där och känner mig jämngammal med filmens Wade Watts (Tye Sheridan) och jag kan nånstans förstå hans vardagliga leda. Det finns inte mycket annat att göra på dagarna än att ta på sig VR-glasögonen och bege sig in i spelet Oasis. Eller spel… Klart det är ett spel men det är också en annan värld, nånstans nit man kan rymma, där det omöjliga är möjligt och den dystopiska känslan hans sort-of-sopstationsboende avger blir den totala motsatsen när han är Perzival i Oasis.

När Oasis skapare, supernörden James Halliday (Mark ”f***face” Rylance) dör har han såklart gett sina anhängare en riktig godsak att bita i. Han har placerat ett påskägg i spelet, en chans att hitta den och därmed få ta över hela Oasis-världen. Det man behöver göra är att hitta tre nycklar och hela spelvärlden går bananas. ALLA vill vinna det ultimata spelet, det ultimata PRISET och filmens antagonist Nolan Sorrento (Ben Mendelsohn) vill det kanske mest av allt. Förutom Wade då. Och Art3mis eller Samantha (Olivia Cooke) som hon heter i verkliga livet.

Det här vore inte en Spielbergfilm om det inte utkristalliserade sig ett ungdomsgäng som med gemensamma krafter försöker övervinna historiens alla motgångar. Så det är klart att Wade och Samantha hookar upp med några till personer (både i spelvärlden och utanför) och tillsammans gör dom allt som står i deras makt att vinna nycklarna.

Det här är alltså en film baserad på en roman skriven av Ernest Cline. Den mannen har nog sin framtid rätt tryggad nu, han kan nog fortsätta skriva och sälja sina böcker till filmbolag för mångmiljonbelopp. Och det med rätta kan jag känna, filmvärlden behöver verkligen udda, fräscha storys som man inte sett tusen miljoner gånger förut. Grejen med Ready Player One är att filmen har lyckats mixa något vi aldrig sett förut med sånt vi känner till och känner oss bekväma med. Alltsamman ihoprört av Steven Spielbergs moralstyrda hand. Jag gillar det jättemycket samtidigt som jag tycker 140 minuter är minst 20 för mycket samtidigt som det virvlade runt skönt i magen i en del av spelscenerna (sånt som jag normalt sett tycker är båring as fuck) samtidigt som jag verkligen gillade dom delarna av filmen som utspelade sig i verkligheten samtidigt som jag ÄLSKADE den dryga kvarten som utspelade sig på Overlook Hotel.

Ready Player One är – för mig – en redig jävla åktur, en käftsmäll till visuell underhållning men det är också en film som försvann tämligen jättesnabbt ur mitt medvetande. Ungefär som vilken ride som helst på Six Flags, Bakken eller Liseberg för den delen. Men sevärt, DET är det!

PS. Att de 3D-filmer i London har aldrig varit minsta problem för mig och mina knasiga ögon. Klockren bild, inget suddigt alls, det går att röra på huvudet utan att må illa (och inte se bilden). Det är helt andra typer av 3D-glasögon där, jag undrar om det beror på det?

Steffo och jag pratar en hel del om Ready Player One i avsnitt 135 av Snacka om film. Du kan lyssna här om du vill.

Publicerat

THE POST

Trion Spielberg-Streep-Hanks skojar man inte bort i en handvändning. Klart som korvspad att dom alla tre drar folk till biograferna och lägger man dessutom till att The Post är en såndär ultramysig murvelfilm som utspelar sig på 70-talet bland tidningsmakare med riktiga skrivmaskiner, beiga gabardinbyxor och en oförställd tro på att rollen som den tredje statsmakten faktiskt var viktig, ja då får man en rätt igenom gedigen Film-Film!

Tänk alltså, på 70-talet trodde journalisterna att dom kunde göra en verklig skillnad i världen genom att inte som nu skriva om Camilla Läckbergs senast köpta leopardtofflor eller vara först med att publicera namn och bild på tafsare med namn som gör sig på löpsedlar utan genom att utmana etablissemanget, att stå upp för sin sak, ha en vision, att vara politiska. Och vet du. Det var inte bara något dom trodde, dom gjorde skillnad! Tror du mig inte kanske du borde se The Post.

Det var i juni 1971 som dom största tidningarna runt om i USA tog ställning för yttrandefriheten och publicerade dokumenten som kallas The Pentagon Papers, regeringshemligheter som varit hemligstämplade i flera decennier. Katherine Graham (Meryl Steeep) var chefredaktör och ansvarig utgivare på Washington Post – och också den enda kvinnliga chefen i den amerikanska tidningsvärlden – och det är hon som är filmens fokus. Men trots att titeln The Post syftar till just Washington Post så var det hos New York Times det hemliga materialet först landade.

Det finns absolut ingenting att klaga på med The Post, scenografin är så in i minsta detalj perfekt att det inte går att förstå att filmen är gjord 42 år efter Alla presidentens män. Meryl Streep är  – såklart – Oscarsnominerad för sin roll som Kay Graham och jag suckade när jag hörde det för det kändes så…blasé…att nominera henne så fort hon visar sig på vita duken. Men nu med facit i hand undrar jag om inte den här rollen är åtminstone topp-fem i hennes karriär? Tom Hanks har en tacksam roll som charmige redaktören Ben Bradlee och han är så likeable att klockorna stannar. För mig är det annars Bruce Greenwood som Robert McNamara som imponerar stort. Han harvar runt bland birollerna i Hollywood och är sällan dålig och även om även detta är en biroll så gör han nånting mer med den.

Är du sugen på att se en riktig film sådär som bara riktiga regissörer kan göra när riktiga skådespelare presterar på topp med ett manus som är så frejdigt skrivet och John Williams komponerat musiken och Spielbergs favoritfotograf Janusz Kaminski står bakom kameran – se The Post! Dessutom, det är så SATANS trevligt med skrivmaskinsknatter!

Publicerat

THE TERMINAL

Ibland när man vaknar känner man att det är en ”såndär dag”, en ”såndär dag” när precis allt kommer gå fel. Det räcker att man snavar lite och slår tån i sängbenet så är det kört, dagen kommer bli ett helvete.

Viktor Navorski har kanske en liiiiten annat syn på vad en ”såndär dag” är för nåt. När han landar i New York visar det sig nämligen att hans pass är ogiltigt och att hans land, Krakozhia, råkat ut för en statskupp och inte existerar längre på pappret. Han kan således inte få ett nytt pass då han inte längre har något land och utan pass kommer man inte in i USA, no way José. Så Viktor Navorski blir helt enkelt strandsatt på JFK-flygplatsen i väntan på….bättre tider.

Steven Spielberg har alltså gjort filmen om Herr Navorski som i verkligheten hette Merhan Karimi Nasseri, var från Iran och bosatte sig i terminal 1 på Paris-Charles de Gaulle-flygplatsen i Paris mellan 1988 och 2006 efter att ha blivit bestulen på sina värdehandlingar som bevisade hans flyktingstatus. ”Baserad på en verklig händelse” alltså, men ändå inte.

Tom Hanks spelar denne östeuropeiske man med en självklarhet som kanske bara Tom Hanks kan, fan, jag skulle tro på honom om han spelade utomjording, kines, zucchini, kloakforskare, manshora, brunbjörn, nobelpristagare – vad som helst. Är han inte världens mest likeable skådespelare? Det skulle finnas nån lag på att han tvingades göra fem-sex filmer per år tills han dör.

Filmen i sig är också rätt lätt att tycka om. Två timmar och åtta minuter rann iväg även vid denna omtitt och för att vara en Spielberg-film är den vare sig trög i starten eller innehåller faderslösa barn.

Publicerat

SVJ – STORA VÄNLIGA JÄTTEN

Om nån får för sig att jämföra den här filmen med E.T – måtta in en dansk skalle på fanskapet.

Den ENDA gemensamma nämnaren mellan Stora vänliga jätten och E.T är att Steven Spielberg regisserat båda filmerna. För övrigt är den ena filmen en klassiker och den andra är trams.

.

.

.

Vill du höra mig och Steffo prata om den här filmen, lyssna på avsnitt 67 av Snacka om film.

Publicerat

Fredagsfemman #233

5. Alla dessa frågetecken

Finns det stora vänliga jättar? Fixar Steven Spielberg verkligen att göra en ”förtrollande familjefilm” 2016? Är SVJ – Stora vänliga jätten verkligen en toppenbra svensk översättning på originaltiteln The BFG? Är The BFG en vidare värst genomtänkt titel in the first place? Är det här en film man ”borde” se? Bör man köpa en handväska skrymmande nog för en ihopfällbar motorsåg? Är det medtag-näsdukar-dags kanske? Hur trött kan man vara på filmer som enbart är gjorda på hittipå-väg? Så många frågor, så få svar. Bäst att gå vidare till plats 4.

.

.

.


4. Den där lilla filuren som hoppar i soffan

ÄNTLIGEN ska jag få se den där lilla tjommen som hoppar i soffan på bio, djuret, vad är det för nåt, råtta? Kattunge? Illerbarn? På söndag är det pressvisning för filmen som bjussat på vårens och sommarens charmigaste trailer: Husdjurens hemliga liv. Jag tror banne mig att 2016 är på väg att bli det starkaste året för animerad film – någonsin! Kolla trailern här om du blir nyfiken. Och kolla ända till slutet och koncentrera dig på soffan.

.

.

.

3. Boktips från hjärtat

Det är fem år sedan regissören Daniel Lind Lagerlöf försvann spårlöst efter att ha stått på några klippor utanför Fjällbacka och rekat miljöer till nästa Camilla Läckberg-filmatisering. Kroppen har fortfarande inte hittats och det som hänt är fortfarande ett frågetecken stort nog att skugga alla under punkt 5. Daniels fru Malin Lagerlöf blev ensam med deras tre små barn och sorgen efter att ett 25-år långt förhållande plötsligt fått ett….slut. Nu har hon skrivit en bok om det som hänt, ”Dagbok från ditt försvinnande”. Jag har läst den. Jag visste inte om jag skulle våga göra det men jag gjorde det och det var tur. Det är en bok om sorg men också så mycket mer. En boktips från mitt hjärta till alla som känner att dom på något sätt behöver tröst.

.

.

.

2. Julianne Moore

Idag har Freeheld premiär, en film där Julianne Moore har den ena huvudrollen. Imorgon kommer min recension av filmen och jag kan bara säga som så: Julianne Moore är fuckin´amaaaayzin´!

.

.

.

1. Stranger things

Bildgooglar man på orden strange things kommer det upp en hel del grejer som man kanske inte vill ska stanna på näthinnan. En bajsmössa till exempel. En sån himla tur att dagens etta på listan heter Stranger things och ingenting annat. Det här är Netflix nyaste originalserie och jag hoppas att alla med någon faiblesse för 80-talsfilm letar upp den och tittar. Det här är nämligen något så mumsigt som en nyinspelad nostalgitripp som andas ALLT som hör amerikanskt 80-tal till (inklusive Winona Ryder!) och allt är bara SÅ BRA. Bara intromusiken får det att tåras i ögonen. Blipp-blopp-mys.

.

.

Publicerat

Fredagsfemman #199

5. Hur ute känns Steven Spielberg?

Ganska mycket va? Ändå kommer jag se Spionernas bro (som har premiär ikväll) då sonen är inne i en period (igen) av att ”vilja se filmer som har nåt värde”. Men varför måste alla Spielbergfilmer vara så jäkla långa? Kan han inte få ett Veckans uppdrag att göra en film som är 90 minuter? Och kanske….bra?

.

.

.

4. Call Girl på TV ikväll

En riktigt bra svensk film på en TV-kanal som inte pysslar med reklamavbrott. Sevärd som attans är den. 21.45 på SVT2. Min recension kan läsas här.

.

.

.

.

3. Alla kan äta julbord

Alltså, jävlar vad roligt det var! Och julmat som är så gott när man inte äter det för ofta! Igår var det premiär för den kombinerade föreställningen och julbordet Alla kan äta julbord på Artipelag i Gustavsberg och jag kunde ana att Lotta Lundgren och Erik Haag var lite nervösa där bakom utklädningskläderna men det gick ju hur bra som helst. Det var dessutom ett väldigt mysigt sätt att avsluta en konferensdag på. Och snart börjar julkalendern också. Med mer historieätarna! Härligt!

.

.

.

2. Festivalfilmer att hyra!

Kolla här alltså! Vilken grej! På vodeville.se kan man hyra en himlans massa filmer, bland annat 3571 filmer som visats på Stockholms Filmfestival 1990-2014! Det finns massor med filmer där som jag banne mig inte hittat nån annanstans (inte lagligt i alla fall). Där tänker jag grotta ner mig ordentligt känner jag. Wohooow! OBSOBSOBS! UPPDATERAD INFORMATION HÄR! Pga något luddig – men fortfarande väldans bra – sajt så har jag nu förstått (tack Jojje!) att man INTE kan hyra filmerna direkt på vodeville MEN man kan söka på filmerna och hitta VAR man kan hyra dessa. Alltså, det är en sajt som förenklar filmtittarlivet alldeles oavsett.

.

.

.

1. Tom Hardy och Tom Hardy

Idag har Legend premiär där Tom Hardy spelar båda huvudrollerna som tvillingbröderna Kray. Tom Hardys år fortsätter! Vill du läsa vad jag tycker om filmen får du vänta till på söndag, vill du höra vad jag tycker kan du klicka här. Vill du förstå Hardys storhet, se Lawless.

.

.

 

Publicerat

BACK TO THE 80´S: PURPURFÄRGEN (1985)

 

 

.

När Purpurfärgen kom hade Steven Spielberg inte gjort varken Shindler´s list, Amistad, Lincoln, Rädda menige Ryan eller den där svindåliga hästfilmen. Den skäggige mannen med keps, demonregissören Spielberg, var endast känd för filmer underhållande äventyrsfilmer, kanske med en målgrupp betydligt yngre än Purpurfärgens. Därför var det lite spännande  – DÅ – att Steven Spielberg gav sig på att:

1. göra film av en roman av Alice Walker

2. göra film av en roman som handlade om afroamerikanska kvinnor

Jag minns att när jag såg Purpurfärgen på bio så tyckte jag inte att den var så bra som alla sa men jag tyckte väldigt mycket om Whoopi Goldberg som Celie. Det är konstigt, nästan trettio år senare känner jag exakt samma sak.

Jag ser att filmen blev nominerad till hela elva Oscars men kammade hem noll och det känns faktiskt ganska rättvist. Nomineringarna gav filmen en skjuts men filmen är på riktigt inte bra nog att vinna priserna. Jo, Whoopi Goldberg borde i rättvisans namn ha kammat hem en statyett men hon fick se sig besegrad av Geraldine Page (för filmen Resan till Bountiful). Å andra sidan var Whoopi bland en namnkunnig samling förlorare det året då Jessica Lange (Sweet dreams), Meryl Streep (Mitt Afrika) och Anne Bancroft (Agnes av Gud) inte heller vann. Och ju mer jag tittar på den senaste meningen ju konstigare känns vinnaren.

Filmen handlar om Celie, om hennes liv från mycket ung ful flicka med hemska tänder (hennes pappas ord) men som tydligen inte var ful nog för pappan när det knorrade i byxan för han lyckades göra henne gravid inte mindre än två gånger och båda gångerna sålde han barnen. När söta lillasyster Nettie blev stor nog fick pappan upp ögonen för henne och det fick även Albert (Danny Glover) som behövde-gifta-sig-och-han-behövde-gifta-sig-nuuuuu-nuuuuuu-nuuuu-nuuuu-bråttom-som-fasiken-är-det. Men pappan vill inte gifta bort Nettie (han vill ha henne själv det aset), däremot går det hur bra som helst med Celie. Så Albert gifter sig med Celie, ett äktenskap som knappast osar kärlek och ömsesidig respekt.

Första tredjedelen av filmen är ganska seg men när Celie är vuxen och barnskådespelaren Desreta Jackson byts ut mot Whoopi vaknar både filmen och jag. Man kan säga mycket positivt om Steven Spielberg som filmskapare men speltidseffektiv är han inte. Filmen är så lång att jag måste vända på DVD-skivan och jag känner mig verkligen inte säker på att 154 minuter hade behövts för att berätta denna historia. Betygsmässigt hamnar den på en svag trea, svajande godkänd.

Filmen:

Whoopi Goldberg:

Det här är en film i temat som heter Back to the 80´s. Kl 12 och kl 18 presenteras ytterligare två filmer från 1985.

Publicerat

Veckans klassiker: E.T

Jag vet inte om jag någonsin tjatat så mycket om att få se en film på bio som jag gjorde när E.T skulle ha premiär 1982. Hade jag varit barn till mig själv hade jag lämnat bort mig i en korg på nåns trappavsats.

Jag var bara tio, E.T hade elvaårsgräns. Min mamma försökte släta över min bristande ålder med att köpa en liten E.T-docka, en sån jag kunde klämma fast på sänglampsladden. Jag blev arg, det var ju inte samma sak. Morfar tillverkade en E.T i sten och det var den finaste grej man kan tänka sig men hur tänkte vuxna? Var dom helt känslokalla? Fattade dom inte att E.T var världens ballaste film och att film SKA ses på bio, inte på nån jävla moviebox två år för sent.

Det finns dom som tycker att tjat är en underskattad raggningsmetod. Jag är inte en av dessa. Däremot är tjat helt klart fungerande om man kör värsta dygnet-runt-passet i veckor, det finns inte en förälder som orkar stå emot, inte om man sköter det snyggt. Jag minns det inte som att jag skötte det snyggt, jag minns bara att jag var svinjobbig och jätteledsen ända tills mamma gjorde en kovändning och sa ja. Jag skulle få se E.T på bio! Kunde man bli lyckligare än jag var just då?

Han är tre miljoner ljusår hemifrån den lille söte utomjordingen. Tänk vad långt bort det är för en tioåring som inte skulle våga åka buss två stationer utan att få existentiell ångest. E.T är lämnad ensam på jorden utan en enda kompis. Farkosten åkte och han blev kvar. Sorgsamt, vemodigt, klump i magen och ja, det känns precis likadant då som nu, trettio år senare.

Det är hjärtskärande banne mig, ljuden E.T utstöter, blickarna, jag vill bara sätta honom i knät och krama honom trygg. Lille Elliot (Henry Thomas) verkar tänka detsamma och han gör det han kan för att få E.T att känna sig hemma i hans pojkrum och kanske till och med bli hans vän?

Såhär tänkte jag inte 1982 men jag tänker det nu: Om Steven Spielberg har samma tempo som älskare som han har som regissör då är det många kvinnor som somnat under förspelet. Alltså, det tar sån jävla tid innan han kommer till skott, det är en startsträcka på halva filmen innan det händer nåt alls av värde och det är ofta så har jag märkt. Visst är det bra att det byggs upp en spänning (Hajen), visst förstår jag att det behövs planteringar och förklaringar för att själva historien ska hålla ihop (Jurassic Park) men ibland – iiiiblaaaaaand – skulle Steven Spielbergs filmer tjäna på en Steven Spielberg fullsmockad med Dextrosol bakom kameran. E.T är en sån film.

Att se E.T är en njutning, att säga nåt annat skulle vara att ljuga för mig själv. Det är nostalgi de luxe, det är otroligt snyggt gjort, det är nyskapande, kreativt, mysigt och filmen må vara lite seg men jag köper det. Det ligger liksom ett rosa skimmer över den här filmen som jag inte kan sopa bort. Jag vill inte sopa. Jag är glad att jag har kvar den magiska känslan från förr i magen och jag är tacksam över att Steven Spielberg finns, jag är faktiskt det, War Horse och sånt krafs till trots.

När jag såg den 1982:

När jag såg den 2013:

Det här är den sista Veckans klassiker på ett tag. Nästa måndag börjar ett sprillans nytt tema, ett tema som kommer följa med bloggen över heeela långa sommaren.

Publicerat

Veckans klassiker: DUELLEN

När det var dags för filmspartemat ”På väg” klickade jag mig in till Rörliga bilder och tryckta ord. Sofia skrev om Steven Spielbergs genombrottsfilm Duellen från 1971 och hon gav den en fullpoängare. Jag läste:

”Alla hans försök att slinka undan i djup krypkörningsförnedring är inte heller till mycken nytta och till slut finns inget annat sätt än att ta tjuren vid hornen, se tankbilen i vitögat och acceptera sitt troglodytiska arv genom att ta upp den kastade handsken. ”

Det som hände efter detta var att jag i brist på uppdaterad SAOL i närheten googlade troglodyt , jag loggade in på LOVEFILM och hyrde denna film med högsta prio. Två dagar senare låg filmen i min postlåda och några timmar senare var den sedd. Så kan det också gå till när jag väljer film. Säg troglodyt och jag är förlorad.

Steven Spielberg var min favviskäggo när jag var liten, jag såg upp till honom som vore han Gud, Allah och Christer Björkman i en och samma man. Den känslan har jag tyvärr inte längre kvar då dom senaste årens filmalster mest har fått mig att klia mig i hårbotten och sucka högt. Men nittio minuter biljakt som får 5/5 av Sofia, jag menar, hur dåligt kan det bli? Jag måste ju ge den en chans.

Så det gör jag. Jag ger den en chans. Seg efter en lång dag på jobbet stoppar jag den i spelaren i *sirenerna ljuder* sovrummet. DÄR är fel nummer ett. Jag borde inte lägga mig ner och titta på en film överhuvudtaget en dag som denna, jag borde sitta på en pinnstol, rak i ryggen med flingsalt i ögonen men nejdå, inte jag inte. Jag lägger mig i sängen, börjar titta på filmen å sweetlordjiiiiisus så skönt det var att dra täcket över sig å bulla upp kuddarna sådär mysigt och hmsshzzzzzzzz… Klart jag somnade. Och klart att det inte hade med filmen att göra. Men det som slog mig den där kvarten jag var vaken – men blundade – var att filmen var mysig med bara ljud. Det var pratet från en radio, det var däckljud från en körande bil och det var övriga trafikljud. Behagligt liksom. Ingen direkt dialog alls. Jag somnade på ett väldigt behagligt vis.

En stund senare vaknar jag till liv igen, än mer sugen på att faktiskt SE filmen. Jag börjar om.

Rent storymässigt är Duellen allt annat än krånglig. Superenkel för att vara mer rak på sak. En man i en röd bil blir jagad av en läskigt brun Peterbiltlångtradare genom amerikanska ökenlandskap. Jahapp det var det. Hur i hela friden kan något så enahanda bli till en sjukt spännande film, ja nästan något med thrillerkänsla? Ingen aning annat än att den är hysteriskt smart filmad.

Att Steven Spielberg slog igenom med den här filmen är inget konstigt, inte heller att Duellen blivit något av en klassiker. Den är stilbildande på många sätt, titta bara på Disneys animerade Bilar, på Quentin Dupieux Rubber, på Quentin Tarantinos Death Proof eller på Nicolas Winding Refns Drive för den delen. Det är inget snack om att Duellen stått modell för hur-man-filmar-spännande-biljaktscener-som-egentligen-inte-borde-vara-spännande. Själv sitter jag som på nålar (nu när jag är lite piggare). Jag börjar titta uppkrupen i sängen med ryggen mot väggen men slutar filmen sittandes längst fram på sängkanten med fötterna dinglande/småspringande mot golvet.

Vi må alla vara troglodyter ibland, vissa mer än andra (och nä, jag tänker inte bjussa på en direktlänk till Google). Steven Spielberg må vara det 2012 men 1971 var han det inte. Då var han ung och i lindan av vad som skulle bli en härligt galen visionär. Duellen är språngbrädan som gav honom chansen.

Publicerat

INFÖR OSCARSGALAN: Bästa regi

Michael Haneke (Amour)

Att Michael Haneke skulle behöva bli 71 år gammal innan han fick sin första oscarsnominering känns ganska skumt. Han har gjort bra film i många år och för mig är Amour varken den bästa eller på långa vägar den mest intressanta men visst är han förtjänt av uppskattning och uppmärksamhet.

 

 

 

 

Ang Lee (Berättelsen om Pi)

Ang Lee nominerades i den här kategorin redan 2001 för Crouching Tiger Hidden Dragon och 2006 vann han för Brokeback Mountain. I år är han alltså nominerad för en film där en animerad tiger spelar huvudrollen. Jag vet inte om det känns helt rätt. Det är effektmakarna som ska premieras för det dom har gjort är alldeles obegripligt bra.

Ang Lee är blott 59 år gammal, en pojkvasker i dessa sammanhang. Han får fler chanser, han borde inte vinna för den här filmen..

 

 

 

 

David O Russell (Silver Linings Playbook/Du gör mig galen)

Blott 55 år gammal är han, denne regissör som oscarsnominerades för boxarfilmen The Fighter 2011 och nu är det dags igen. Lika obegriplig denna gång.

 

 

 

 

 

Steven Spielberg (Lincoln)

Det är knappt jag orkar lista alla Oscarsnomineringar denne regissör fått men rätt ska vara rätt. 1978 nominerades han för Närkontakt av tredje graden, 1982 för Jakten på den försvunna skatten, 1983 för E.T och 1986 för Purpurfärgen. 1994 vann han med Shindler´s List och 1999 med Rädda menige Ryan. 2006 nominerades han för München, förra året för War Horse och nu för Lincoln.

Herregud. Må denne man inte vinna. Inte för denna film. Och han blir 67 år i år.

 

 

 

 

 

 

Benh Zeitlin (Beasts of the southern wild)

Benh Zeitlin fyller 30 i år och bara DET är en bedrift. Han har tagit sig in bland åldermännen och han förtjänar att vara här (till skillnad mot ett par av dom andra som jag gärna skulle byta ut).

Beasts of the southern wild är hans första långfilm och det ska bli väldigt spännande att följa hans yrkesliv framöver.

 

 

Min vinnare: Eftersom jag räknade ut medelåldern i denna kategori förra året och det även detta år är en rent gubbavälde (trots att 2012-års  solklart bästa regissör är kvinna och heter Kathryn Bigelow) så har jag räknat även i år. 56,4 är medelåldern i år jämfört med 62,2 förra året. Heja Benh Zeitlin! Jag hejar på dig!
Vem tycker du ska vinna? Glöm inte att mejla in dina förslag i Oscarstävlingen. Du har ända fram till midnatt på söndag på dig att försöka tippa rätt.

Publicerat

Fredagsfemman #51

5. Egosnubbar

I filmen Ego får Martin Wallström en smäll i huvudet, blir blind och fortsätter vara ytlig och mest tänka på sig själv. I Flight sätter Denzel Washington sig själv och sitt beroende i fokus och skiter storartat i folk runtomkring sig. Och Lincoln, ja, herregud Lincoln, där blir det Steven Spielberg som får bära det egoistiska hundhuvudet eftersom han fortsätter göra filmer som mest intresserar honom själv. Idag har i alla fall dessa tre filmer premiär och jag kan utan att bita mig i kinden hålla mig för skratt.

 

4. Lååååånga långfilmer

När man börjar känna lukten av Oscarsgala kommer också storfilmerna, dom med vittring på vinst. Dom låååånga filmerna. Måste det vara så? Kan inte en film men ”normalkort” speltid vinna en Oscar eller är det bara jag som inbillar mig? Filmerna kanske inte är överdrivet långa. Eller? Amour (127 min), Argo (120 min), Beasts of the southern wild (93 min – WOHOOOOW!), Berättelsen om Pi (127 min), Django unchained (165 min!), Silver Linings Playbook (122 min), Les Miserables (157 min!), Lincoln (150 min!), Zero dark thirty (157 min!). En film av tio med en speltid under två timmar. Jag hade rätt.

 

3. Bilbo! Naken?

Såhär precis en månad för sent smackar TV8 till med att visa världens bästa julfilm: Love Actually. Skratt och gråt, mys och pys och tusen gånger bättre än både Skavlan och Gladiatorerna. Drömmer du dessutom om att se din favvo-nob Bilbo naken så finns det ingenting att skylla på just ikväll. Kl 21. TV8.

 

2. Guldbaggig eftersmak

Det må så vara att många öppet dissar både Guldbaggen som fenomen och gala betraktad och svensk film som sådan men jag tycker det är ganska larvigt. Det finns inget land i världen som enbart gör bra film men det finns heller inget land som inte försöker. Sverige försöker också, ofta blir det blaskigt, ibland totalt värdelöst,  ibland helt okej men det händer också att det vaskas fram guldkorn, såna vi borde vara stolta över. Det går kanske att fnissa åt Guldbaggegalan men jag tänker på den som en gigantisk firmafest, en sån vi alla uppskattar att få och ha på våra arbetsplatser. En påkostad tillställning där vi kan klä upp oss, få lite ryggdunk, gratis mat och sprit och sen går vi vidare. Varför denna pajkastning? Jag fattar inte.

 

1. Fares Fares

Han fick ingen Guldbagge i måndags – som han BORDE ha haft – men han får nåt som är mer värt än det. Han får mängder med screentime i en av 2012-års största OCH bästa filmer (som har premiär nästa fredag): Zero Dark Thirty. Han är riktigt bra där (med) och det här är inte det sista vi får se av honom i amerikanska filmer. Jag tror han kommer få sprutt på karriären nåt grönjävligt efter den här filmen. Kanske kan den till och med få jänkarna att vilja se Snabba Cash II. Man kan alltid hoppas.

Publicerat

LINCOLN

Det var en gång en liten film om en fyrfota krigshjälte, en film som var så fruktansvärt dålig att jag lyckades tappa all form av tro på min forna favoritregissör. Nu vill det så illa att det var en gång inte var speciellt länge sedan och jag har inte hunnit glömma den där heroiska pållen än. Den sura eftersmaken sitter liksom fortfarande kvar och det är inge vidare i nuläget.

Det är alltså dags att svälja hårt igen för självklart har Steven Spielberg värkt ur sig ännu en film som – på pappret – känns totalt ointressant. Hey, det är ju oscarstider, då ploppar dom historiska, politiska, aslånga filmerna upp som champinjoner på en bit frigolit och vissa av dessa filmer lockar mig lika mycket som en rotfyllning utan bedövning. Men som i alla situationer har jag ett val. Jag kan antingen strunta i att se filmen eller köpa med mig en bitring och knalla iväg till biografen. Nu är inte jag någon som räds svåra val så jag har alltså sett Lincoln. Hela Lincoln. Hur gick det då med bitringen? Behövdes den? Svar: Ja – och nej.

Filmen tar sin börjar i ett gyttrigt inbördeskrig där Abraham Lincoln (Daniel Day-Lewis) lugnt och metodiskt ”intervjuar” soldaterna, svarta som vita. Direkt får jag känsla av att Lincoln är en snäll man och det utan att nåt av värde egentligen blir sagt. Filmen travar (häpp!) sedan på i ett pratigt, mörkt och långsamt tempo och den går ut på att skildra hur Lincoln fick igenom Emancipationsförklaringen, den som såsmåningom möjliggjorde det trettonde tillägget till USA:s konstitution och som i sin tur ledde till att slaveriet avskaffades.

Självklart är det här en viktig del i USA´s historia, Abraham Lincoln är givetvis en viktig man på många sätt och bara DÄR har Lincoln dragit om War Horse i existensberättigande. Att filmen är så tråkig att jag håller på att förtvina i min egen leda är en annan femma.

Daniel Day-Lewis porträtterar Lincoln på ett sätt jag inte kan annat än beundra men jag beundrar det endast utseendemässigt. Varken Lincoln som filmkaraktär eller Day-Lewis som skådespelare har förmågan att snudda mig med sina tentakler och jag sitter där och känner mig som en uttråkad isbit. Sally Field är oscarsnominerad för sin roll som Mary Todd Lincoln, frugan och The First Lady och hon är som alltid bra precis som Joseph Gordon-Levitt som spelar Robert Lincoln, en av parets fyra söner. Men det roligaste av allt är att se James Spader som Bilbo, advokat W.N Bilbo alltså.

Nåja. Inte fullt så dåligt som jag hade trott men ett sömnpiller från 2012 som endast Hobbit kan jämföra sig med.

Publicerat

Veckans klassiker: HAJEN

Såhär med facit i hand, jag var alldeles åt helvete för liten när jag såg Hajen för första gången.

Hyrd ihop med en moviebox av kompisar som fyllt femton och fler år än så. Jag satt i en soffa och förstod inte hur jag någonsin mer skulle kunna sänka mina vita ben i en sjö större än två kvadrat. Den tanken tänkte jag alltså i början av 80-talet och jag har tänkt den varje sommar sedan dess, vid varje utlandssemester, vid varje val mellan att bada eller inte bada. Haj-jäveln har satt griller i huvudet på mig som är stört omöjliga att sudda bort.

Jag tror på fullt allvar att det finns haj i Östersjön, i insjöar, i träsk, pooler, badkar. Prata inte med mig om logik, jag VET att jag är dum i huvudet men det spelar ingen roll. Hajar finns, dom finns överallt och dom kan äta upp mig var som helst – om jag crawlar. Logik var det ja. Simsättet crawl är nämligen lika med död. Simsättet bröstsim, njaaaaa, då kan man överleva.

Utan att överdriva jag kan säga att det här är Steven Spielbergs riktiga genombrott som regissör. Okej att han regisserade lite TV-serier, UFO-filmen Firelight (1964) och Goldie Hawn i The Sugarland Express (1974) men inget av detta har gått till filmhistorien ens som ögonbrynshöjare. Så blev det 1975 och jag tror till och med kineserna skulle kunna kalla det för Hajens År sett till den uppmärksamhet filmen fick världen över. Det här var något helt nytt!

Världens mest iögonenfallande filmaffisch, världens mest effektiva filmscore (skriven av geniet John Williams), en handling som manar till eftertanke OCH att reptilhjärnan går på högvarv, skådespelare som är närvarande till max utan minsta överspel och regisserat av en man med superkoll på grejerna. Filmen blev så nära perfektion att jag stryker ordet nära.

När jag tittar på filmens extramaterial sägs det att filmmakarna ”ville göra för havet vad Psycho gjorde för duschen”. Skoja att det funkade! Jag har inte duschat  – heller – sen 80-talet. Men att lyssna till Steven Spielberg när han förklarar hur han löste själva problemet med att tillverka en haj långt innan CGI ens var påtänkt, höra Peter Benchley (författare till boken) prata om vilka alternativa titlar han funderade på till boken (Leviathan Rising, sug på den, vilken SJUKT cool titel!) och få inside  information om hela filminspelningen, alltså det är JULAFTON för en sån som jag. Jag önskar att jag hade mer tid (och lust) att titta på extramaterial, det är ofta ruskigt intressant men det blir sällan av. Tyvärr.

Det är svårt att tänka sig att Hajen är regisserad av samma snubbe som gjorde War Horse. Om nånting var bättre förr så var det definitivt Steven Spielberg.

Publicerat

WAR HORSE

 

 

 

 

 

 

 

 

Jag känner ett svagt illamående men väljer att bita i kudden och tänka på annat. Ibland är det så. Vissa filmer är ”måstefilmer” för mig, såna som jag vill se för att jag som filmnörd bör ha sett dom, inte för att jag längtar efter dom eller på något sätt är minsta intresserad. Rädda menige Ryan är en sån film. München är en sån film. Purpurfärgen är en sån film.

Hade vi spelat TriBond nu hade detta kunna vara en fråga: Vilken är den gemensamma nämnaren mellan dessa tre filmer? Ja, precis. Rätt svar är Steven Spielberg, samme snubbe som ligger bakom filmen om krigshästen jag just sett.

Ibland undrar jag om Steven Spielberg har en blåsorkester anställd för att ackompanjera honom på muggen. Just idag undrar jag detta mer än vanligt. Det räcker att kolla in filmaffischen: Separated by war – Tested by battle – Bound by friendship. Deltar filmen i en floskeltävling eller vad ääääär detta?

För mig är War Horse Black Beauty goes skyttegrav. Den är som ett dåligt avsnitt av Lilla huset på prärien. Det här är en uuuuurbota tråkig film om man inte är hästtokig in absurdum vilket jag ABSOLUT INTE ÄR och som grädde på moset ser killen Albert (Jeremy Irvine) ut som klippdocka från en gammal Allers mot en dålig bluescreen och neeej, det impar inte på mig. Det finns liksom en gräns för skräp även för en allätare som jag.

War Horse är en skrattretande dålig film. Jag bara väntar på att Laura Ingalls ska komma springande nerför dom gräsiga backarna och snora i volangklänningen eller att Galenskaparna ska dyka upp bakom en husgavel och dra en kuplett med krigstema eller att Albert ska sätta på hästen för så förälskad som han ser ut att vara i detta fyrfota djur kan inte normal människa vara, i alla fall inte i min värld.

146 minuter går fortare hos tandläkaren än dom gör här, även med munnen vidöppen och fullsmockad med bomullspinnar och den där äckliga nu-suger-vi-upp-saliv-mojängen. 146 minuter kinesisk vattentortyr är behagligare. 146 minuter ståendes barfota på glödande kol är skönare. 146 minuter middag med en dejt som är så tråkig att jag käkar upp pinnarna i kycklingspetten för att försöka sätta i halsen och därmed finna en enkel väg ut är roligare.

Att den här filmen är Oscarsnominerad för Bästa film är ett skämt. Hade den varit regisserad av Anna Anka hade den aldrig ens varit påtänkt som hyllvärmare på ÖB även om slutresultatet hade varit precis detsamma.

Det svaga illamåendet jag kände innan filmen har nu övergått till en släng av fågelinfluensa. Eller mul-och-klövsjuka. Eller en hästsjuka som bara en stor bensindriven filmrecensionsmotorsåg kan bota.

Steven Spielberg, jag bara undrar, HUR FAN TÄNKTE DU NU?