Precis som att den där kvinnan i reklamfilmen inte bara är tandläkare utan mamma också så är Snövit så mycket med än den där dansande kjolfladdraren på julafton.
Långfilmen Snövit och de sju dvärgarna gjordes redan 1937 och det är en svindlande tanke. 1937, det var på Stalin, Hitler och Mussolinis tid. Jättelänge sen, nästan så länge sen så det är svårt att tro att det fanns blyertspennor. Men det gjorde det ju. Det fanns massor med blyertspennor då och det bevisar den här filmen mer än väl. Så fruktansvärt välgjort, det här är tecknad film när den är som allra allra bäst.
När jag såg filmen som helhet första gången var jag vuxen och det var på bio. I en av cigarrlådesalongerna på gamla Rigoletto satt jag tillsammans med tre andra och bevittnade denna klassiker och jag skrattade så jag trodde jag skulle dö! Dom musikaliska delarna av filmen fungerar som lustgas om man är på det humöret. Känslan, vibratot när Snövit sjunger, det gick inte att hålla sig för skratt. Nu har jag sett filmen ett par gånger till och skrattar inte längre, inte så högt i alla fall. Jag tycker det är fint liksom. Högtravande men fint.
Filmen är som ett plåster för själen. Dvärgarna är ju både glada och buttra och tokiga och sömniga och med den där lille Toker som grädde på moset, han som jag kallade farmor när jag var liten för att dom var så lika. Historien är kanske inte jättespännande eller supergripande men den funkar. Elaka styvmammor och fagra tjejer i gula kjolar brukar funka på film.
