Det är lätt att hålla sig för skratt när det kommer till Alzheimers. Jävligare sjukdom får man leta efter, kanske speciellt för nära och kära som tvingas se en personlighet brytas ner till oigenkännlighet för att hjärnan inte längre vill fungera.
Att se sjukdomsfilmer är aldrig någon lek. Helt ärligt är det svinjobbigt. När jag var yngre var jag paniskt rädd för allt som skulle få mig att dö i förtid, nu känner jag mig mer som den tyske filosofen Friedrich Schiller som sa ”I ditt bröst är ditt ödes stjärnor”. Händer det så händer det, vissa saker i livet kan man inte påverka hur jävla gärna man än försöker. Men därifrån till att tycka att det myspysigt att se en film som denna är steget långt. Det är klart det tar, det tär, jag blir ledsen nåt så ofantligt.
Alice Howland (Julianne Moore) är professor i lingvistik. Med orden som sitt arbetsredskap märker hon både snabbt att någonting inte står helt rätt till. Hon glömmer vad hon ska säga, minns inte var hon är och kommer inte ihåg varken namn eller ansiktet på sonens flickvän. Det är början på Alice sjukdomsresa men också slutet, slutet på hennes gamla vanliga inkörda trygga härliga liv som mamma till Charlie (Shane McRae), Anna (Kate Bosworth) och Lydia (Kristen Stewart) och fru till John (Alec Baldwin).
Julianne Moore är fullständigt lysande i den här filmen. Det är hon visserligen alltid men här är hon helt suverän. Om jag fick bestämma skulle alla som känner att dom orkar se filmen men jag förstår samtidigt att många kommer hålla upp högerhandsflatan och säga nej tack. Det är filmpacketerad ångest, helt klart men måste allting vara så himla lull-lulligt glatt och trevligt hela tiden? Livet ser ut såhär. Också.
