Stockholm

Gisslandramat på Kreditbanken vid Norrmalmstorg i Stockholm 23-28 augusti 1973 har blivit film. Ja, precis, Norrmalmstorgsdramat. Då var det Janne Olsson, på permission från fängelset, som beväpnad med kpist och dynamit tog tre kvinnor som gisslan för att kräva detta: att den då fängslade Clark Olofsson skulle släppas och infinna sig på plats, tre miljoner svenska kronor, skottsäkra västar, hjälmar, två pistoler och en flyktbil. Janne och en av banktjänstekvinnorna fattade tycke för varandra och i och med detta myntades uttrycket ”Stockholmssyndromet”.

Men nu har alltså det smått otroliga hänt. Norrmalmstorgsdramat har gjorts The Hollywood Way och den kanadensiske regissören Robert Budreau står både bakom kameran och manuset. Ethan Hawke spelar Janne men heter Kaj i filmen, Mark Strong är Clark men heter Gunnar och Noomi Rapace är Bianca, kvinnan som får en slags relation till Kaj.

Filmen är till vissa delar inspelad i Stockholm och filmteamet har nog gjort allt dom kan för att frammana en korrekt bild av vår huvudstad anno 1973. Googlar man lite hittar man såklart folk som retat sig till tusen på en miljon småfel men i det stora hela störde det inte mig när jag såg filmen. Jag tycker det blev nostalgimysigt. Det jag däremot har en smula problem med är hur jag ska se på filmen. Är det ett renodlat gisslandrama eller Dum & Dummare 3? Det är oklart. Det är också lite störande och det gör det faktiskt rätt svårt att bedöma filmen.

Ethan Hawke är som alltid en klippa, resten av skådespelarna gör (väl?) vad dom kan. Vi får även njuta av en del svenska skådespelaransikten, Shanti Roney som Olof Palme till exempel. Det här är ingen film som kommer gå till historien på något sätt – mer än att det faktiskt blev gjord – men sevärd för stunden är den, och lättglömd efteråt och Noomi Rapace har verkligen HUMONGOUS glasögon!

Finns det någon film som på ett bättre sätt kan symbolisera mitt liv just precis nu än Masjävlar? Ja, det gör det alldeles säkert men det känns inte så.

Historien känner jag mer än väl igen. Mia (Sofia Helin från Bron) är uppvuxen i en liten by i Dalarna och flyttar som ung till Stockholm. Hon skaffar sig ett bra jobb, boende, ett liv i den stora staden och återvänder sporadiskt till sin hembygd och varje gång hon hälsar på sina föräldrar och syskon känner hon sig borta och vilse trots att hon på pappret är hemma. I know the feeling, kan man säga, även om min barndoms byhåla inte ligger i Dalarna.

Mias pappa fyller 70 och hon åker upp för att fira honom. Det enkla tårtkalaset hon tror sig komma till är utbytt mot en stor överraskningsfest i bystugan med buffé och hemkört på dunk och alla är där. Storasystrarna Eivor och Gunilla är precis som vanligt: Eivor (Kajsa Ernst) är kontrollerande, korrekt, bitter och missunnsam och gift med samma man som hon träffade i skolan och Gunilla (Ann Petrén) är nyskild och någotsånär nyknullad av en ung amerikan på Bali som lurade skjortan av henne men hon är lika glad för det. Han skulle kunna få lura henne varenda dag om det var så trevligt som dom hade det där – på Bali.

Självklart ligger gamla konflikter och lurar i vassen, såna som en spårhund utan nos kan lukta sig till och som varje gång dom börjar diskuteras avslutas snabbt och tvärt med ”men nu pratar vi inte mer om det”. Lägg locket på, håll grytan kokande där under så det luktar härsket och smakar skit, men red för all del inte ut några problem, det är väl bara onödigt. Men precis som i verkliga livet knackar problemen på dörren tills någon öppnar och när dörren väl öppnas i Masjävlar då händer det grejer.

Jag tycker om känslan i Masjävlar. Jag tycker regissören Maria Blom har hittat en ton som känns genuin och fin och som jag – med samma ryggsäck som Mia – absolut känner igen. Just den tonen gör att jag ibland blir lite illamående. Det kommer för nära. Det blir nästan ångest istället för komik och det är ju inte filmens fel, det är mitt. Dom kvinnliga skådespelarna Sofia Helin, Kajsa Ernst, Ann Petrén som systrarna och Inga Ålenius som deras mamma är verkligen Kvartetten Klockren i den här filmen. Jag tycker om dom alla fyra, jag känner igen dom, jag har egna varianter av dom allihop i min bekantskapskrets och trots att dalmålet kanske inte sitter som en smäck i alla scener så kan jag se mellan fingrarna på det.

Det enda jag tycker Masjävlar saknar är en eftersmak. Jag glömmer filmen direkt efter eftertexterna och en film utan bestående men och/minnen kan aldrig få toppbetyg men det betyder inte att filmen är dålig, nej, inte alls. Masjävlar är en underhållande film om en livssituation som jag och Mia delar med många många som bor i vår huvudstad.

Etikett: Stockholm

MASJÄVLAR