Saorise Ronan, denna begåvade unga skådespelare som ständigt är aktuell i diverse filmer (Brooklyn till exempel, recension kommer imorgon), spelar den ena huvudrollen i dagens film.
Hon är Leia, en strax-över-tjugo-åring som blev kidnappad för sjutton år sedan och har sedan dess bott isolerad i ett rum hos en man vid namn Ben (Jason Isaacs). Nu är hon fri och återförd till sin mamma och pappa och det som omvärlden ser som hennes hem.
Men hemmet för Leia är inte hennes barnrum, hennes mamma Marcy (Cynthia Nixon) och pappa Glen (David Warshofsky), hem för Leia är…..Ben. Hon vet ju inget annat. Minns inget annat. Men Ben sitter i fängelse och föräldrarna som har försökt överleva traumat med ett försvunnet barn i alla år beter sig kanske inte helt….hundra (vad nu hundra är i detta sammanhang?).
Lika svajigt som föräldrarnas beteende är, lika svajigt är nivån på skådespeleriet och – uppenbarligen – nivån på regin. Att filmen känns som en TV-film är en sak men att skådespelarna i vissa scener överspelar som vore dom på en teaterscen (detta gäller oftast Cynthia Nixon) det är banne mig regissörens uppgift att hantera.
Filmen är skriven och regisserad av Nikole Beckwin, en kvinna som kommer ut med sin andra film – About Ray – senare i år. Stockholm, Pennsylvania har en riktigt intressant grundstory men den är onödigt ihålig bitvis. En sån här story måste hålla hela vägen för att man inte ska tappa fokus och det gör den inte riktigt. Betygsmässigt hamnar filmen på en tvåa men Saoirse Ronan knuffar upp den till en trea. Hon gör den här rollen riktigt bra!
Den här filmen visades igår kväll på Stockholms Feministiska Filmfestival.