Etikett: Stockholms filmfestival 2011

Publicerat

RESTLESS

Det finns fem anledningar till att se den här filmen.

1. Du gillar regissören Gus Van Sant och hans namn lockar oavsett produktion.

2. Du såg Alice i Underlandet och tyckte det var en fräsig film och kanske kärade du ner dig i Mia Wasikowska efter det.

3. Du är ett stort fan av Dennis Hopper, du saknar honom varje dag och bara vetskapen om att hans son Henry innehar den manliga huvudrollen i denna film gör att du blir alldeles spattig i sinnet.

4. Du såg cancerkomedin 50/50 och har liksom fastnat för genren och kanske hoppas du att Restless ska vara nåt liknande. Du laddar upp med näsdukar över hela soffbordet, tar ett djupt andetag och hyperventilerar redan till förtexterna.

5. Du bryr dig egentligen inte alls men har fått filmen gratis och då gratis är gott och inget bättre finns att tillgå så ser du filmen.

Har du inte sett filmen men känner att du inte passar in i någon av punkterna 1-4, strunta i den. Själv var jag en mix mellan nummer 1 och 5 och då funkade filmen hjälpligt men inte mer. Filmen känns nämligen lite för lågmäld, lite för indie, lite för beige för sitt eget bästa. Den är som en tulpanlök man stoppar ner i jorden på hösten men så blir man snuvad på våren och löken struntar i att växa upp och blomma ut. Snopet liksom. Jag vill stoppa i startkablar, putta för hand, få organismen i rörelse framåt, ditåt, hitåt, åt NÅT jävla håll men nej, den är fastvuxen i asfalten och tänker så förbli och jag känner såhär efteråt att jag struntar i vilket. Filmen nådde inte mig och det är okej. Det med.

Publicerat

Almodovar-helg: THE SKIN I LIVE IN

”The skin I live in är i princip Pedro Almodovars chica version av The human centipede. Jag föredrar Dieter Laser framför Antonio Banderas”.

Det där är inte mina ord, det är American Psycho-författaren Brett Easton Ellis som Twittrat om denna film men oj vilket kul litet twitter. Mina redan innan höga förväntningar blev inte mindre direkt.

Det är 21 år sedan Banderas och Almodovar arbetade tillsammans sist och det är nästan trettio år sedan dom lärde känna varandra. Båda dessa delar märks otroligt väl i den här filmen.

Robert (Banderas) är en plastikkirurg som blivit änkling efter att hans fru varit med i en bilbrand, blivit extremt brännskadad och sedemera tagit sitt liv mitt framför ögonen på dottern. Han försöker ge dottern Norma (Blanca Suárez) ett så normalt liv som han bara kan vilket inte är lätt då Normas känsloliv skadats rätt hårt av allt hon varit med om som barn. Behandlingar och medicin är vardagsmat för henne och hon lider svårt av sociofobi men hon växer upp och blir en söt och fungerande tonåring ända tills den dagen då hennes liv ställs på sin spets – igen.

Mer än detta tänker jag inte berätta om filmen. Ju mindre du vet om den ju bättre är det, i alla fall om det är en film du tänkt se. Att jämföra den här filmen med Human centipede är rent korkat och att det är en ”spansk rysare” (som jag sett att det stått i en del beskrivningar av filmen) är också helt fel. The skin I live in är inte läskig på något sätt, den är inte blodig, inte geggig, det är ingen rysare, ingen skräckfilm, ingenting sånt alls. The skin I live in är mycket mer än så.

Pedro Almodovar har lyckats göra en film som är hundraprocentigt Almodovar men samtidigt så totalt annorlunda mot ALLT han tidigare gjort. Borta är hans fokusering på färgstarka och excentriska kvinnor, den enda starka kvinnan i den här filmen är Vera (Elena Anaya) men hon är allt för komplex för att jämföras med någon av hans ”gamla” filmdonnor. Antonio Banderas gör sin bästa rollprestation sedan Desperado och han känns så lugn och så tillfreds med att vara ”hemma” igen att det fullkomligt lyser om honom.

En film av Almodovar tål inte, går inte, att jämföras med några andra filmer och det gör betygssättningen tämligen enkel i detta fallet, i alla fall för mig. Mitt biosällskap sov som en klubbad säl genom halva filmen och den andra halvan satt han och skruvade på sig, suckade och hade nog gärna velat rymma från salongen. ”En klockren 1:a!” var hans dom när vi kom ut från salongen, tätt följt av ”vad fan var det där för skit?”. Själv klappade jag händerna sådär med små klapp fast jättejättefort och jag stampade med fötterna som om jag tänkte göra raketen. Flera timmar senare satt jag fortfarande med ett leende på läpparna.

– Vad är det som är så bra med filmen? frågade mitt sällskap. Jag förstår inte men jag är nyfiken på vad du ser som jag missar.

Den enkla sanningen är att han missade ingenting. Ingenting alls. Antingen klickar det eller så gör det det inte, det är det som är så magiskt med film. Jag fick en kalaskänsla för filmen redan i inledningen, det liksom pirrade innanför huden på armarna, hjärtat slog lite fortare, jag försvann bort i Almodovars värld alldeles totalt och skulle bara vilja pussa honom på handen om jag träffade honom. Det här är enastående, briljant, magnifikt och udda som satan – såklart. Det är ju Pedro Almodovar jag pratar om.

The skin I live in är höjdpunkten i hans karriär som jag ser det, i alla fall såhär långt.

Publicerat

Tinker tailor soldier spy

Det är svårt att säga något negativt om perfektion men ibland har man inget val. Men jag börjar från början.

Tinker tailor soldier spy är en roman av John LeCarré, på svenska översatt till Mullvaden. Det är högt uppsatta MI6-män i sandfärgade tweedkavajer och bruna skinnväskor, det är internationell politik, spioneri och mitt upp i alltihop finns en mullvad.

Gary Oldman är George Smiley, den avskedade agenten som får i uppdrag att lösa mysteriet och hitta pusselbitarna som leder fram till denne mullvad. Tanken på detta är galet spännande, historien känns väldigt 70-tal (det utspelar sig 1973), jag får hurven under förtexterna för jag hoppas så himla mycket på detta, jag vill så mycket och ändå blev jag inte speciellt besviken trots att filmen inte riktigt höll hela vägen.

Tomas Alfredsson har med Tinker tailor soldier spy tagit ett bautakliv in i dom riktigt stora regissörernas vardagsrum och jag sitter i biomörkret och känner mig stolt över att vara svensk. Jag är stolt över Tomas, stolt över David Dencik som gör en av dom större rollerna (och han är GRYM!) och väldigt stolt över filmfotografen Hoyte van Hoytema som återigen briljerar med sitt hantverk. Det finns ingenting, absolut ingenting att klaga på gällande ytan, det rent filmiska och skådespelarna, allt är minutiöst  planerat in i minsta detalj och gillar man 70-tals thrillers det allra minsta så är det här två timmars gott-gott-i-gott-gott ögongodis. Men det är nåt med manuset som gör att det haltar. Det räcker liksom inte att säga att man kan rabbla Hallands floder om man sen inte kan det på läxförhöret. Jag saknar nåt.

Tinker tailor soldier spy är en historia så smart att jag sitter där och försöker hinna före Smiley med att luska ut ledtrådar och det går så långt att jag tror mig veta hur det ligger till och att jag har kommit på det ultimata slutet, men nej, det blev inte så. Det blev bara ett jaha från min överaktiva hjärna och DET retade mig.

En mening till på slutet, en twist (och gärna den som jag kommit på såklart) och filmen hade vuxit nåt kopiöst. Nu blev det bara en snygg yta men det är inte så bara förresten. Vilken jävla yta han fått till, Tomas Alfredsson!

Publicerat

Simon och ekarna

Det är sommar 1939 och Simon (Jonathan S. Wächter) sitter uppkrupen i sin koja i den stora eken vid vattnet. Han är kanske tio år och inne i en stor upptäckarfas i livet men hans arbetarpappa tycker att Simon fokuserar på fel grejer, att det är trams att läsa böcker (trots att han fått dom av sin mamma) och att en pojke aldrig kan bli en redig karl utan valkar i händerna. Han tycker också det är underligt att Simon inte har några vänner och heller inte verkar sakna det.

Då Simon är en förslagen pojke har han tagit sin framtid i egna händer och på eget bevåg sökt till det ”fiiiina” läroverket. Pappan är skeptisk, såklart och han får Simon att lova att aldrig någonsin glömma var han kommer ifrån även om han dagarna i ända kommer att umgås med fisförnäma ynglingar.

Simon börjar i skolan och redan första dagen träffar han Isak (Karl Martin Eriksson), en liten judisk pojke som kom att bli Simons allra bästa vän.

Kriget närmar sig mer och mer och det är inte lätt att vara tysk och jude även om man bor i Sverige. Isaks mamma är psykiskt sjuk och hamnar på sjukhus och Isak flyttar in hos Simons familj. Isaks pappa är en rik bokhandlare som älskar vackra ting, litteratur, musik och konst och Simon känner sig mer hemma i hans värld än i den fattiga och snävsynta – om än kärleksfulla – omgivningen hans föräldrar kan erbjuda. Isak å andra sidan klickar totalt med Simons pappa och dom två familjerna blir som ett kollektiv, fast med två boenden.

När jag gick ut från biografen och hade besökarnas applåder ljudandes i öronen tänkte jag jag gillar den här filmen men vad handlade den om? Jag vet fortfarande inte riktigt och egentligen spelar det ingen roll (nej, jag har inte läst Marianne Fredrikssons bok som är filmens förlaga). Simon och ekarna är en fin liten film, en snällisfilm om man så vill. Välspelad i samtliga roller men Bill Skarsgård som den lite äldre Simon är fantastisk likaså Helen Sjöholm som Simons mamma.

Denna Helen Sjöholm, hon förbryllar mig. Hon är en sån FANTASTISK skådespelerska men hon gör så få roller på film att jag blir rädd för att hon är vår kvinnliga motsvarighet till Sven-Bertil Taube. Hon kan vara bland det bästa vi har i skådespelarväg men märks det? Näpps. Det är jättesynd tycker jag.

Jag hoppas att jättemånga går iväg och ser Simon och ekarna på bio då den passar utmärkt för alla åldrar och faktiskt är en svensk ”familjefilm” helt utan farsartade inslag . Perfekt som jullovsmatinée om inte annat.

Filmen har premiär 9 december.

Publicerat

Min syn på Stockholms Filmfestival 2011

Jag är en van och trogen biobesökare men av någon outgrundlig anledning har Stockholms filmfestival aldrig riktigt lockat mig.

I år var första gången jag besökte festivalen och jag hade antagligen låtit bli den även i år om jag inte vunnit ett årskort från Lovefilm. Men då jag är av åsikten att det mesta tål att provas på åtminstone en gång så bokade jag in en hel liten drös med biobesök under dessa dagar och det här är min subjektiva åsikt om festivalen som sådan.

Det positiva är självklart mångfalden av filmer att välja mellan. Vilken ynnest att få se filmer på stor duk som jag annars antagligen inte hade hittat eller ens känt till och vilken toppengrej för alla kämpande filmmakare sen. Jag förstår verkligen att filmfestivaler som denna (och dom flesta andra runt om i världen) verkligen tjänar ett syfte. Att få se storfilmer på bio före alla andra är jag själv ganska bortskämd med men jag kan förstå det häftiga även i detta för vanliga biobesökare.

Jag hade blivit förvarnad om att tekniken ofta strular under festivalveckan och att volontärerna inte alltid håller reda på vilken film dom ska presentera men jag har inte märkt av det alls. Alla filmer har börjat vid utsatt tid och inte strulat det minsta och samtliga volontärer jag haft att göra med har skött sitt jobb exemplariskt.

Nu kommer jag till den tråkigare biten av festivalen och det som gör att jag känner att det här kanske inte var min bag trots allt.

Bökandet, stökandet, vässandet av armbågarna och djur-i-bur-känslan i köerna är helt absurd tycker jag. Oavsett om jag gått på utsålda storfilmer som visas på stora salonger eller smala filmer på minimala salonger så är det ett panikfrustande  i dom väntande leden som gör mig alldeles knasig. Att behöva befinna mig på en biograf åtminstone trettio minuter före utsatt tid och ändå inte vara säker på att få en vettig plats gör mig tokstressad. Personligen betalar jag hellre för en numrerad men dålig plats än behöver utstå detta svettiga köande för att kanske få en bra onumrerad plats.

Sen var det detta med eftersläppen. Jag tycker absolut att salongerna ska fyllas i möjligaste mån men att hålla på med eftersläpp tio minuter-en kvart in i filmen och samtidigt ha entrédörren till salongen öppen plus att det pratas (visserligen i vanlig samtalston) mellan personalen och dom väntande/köande biobesökarna och sedan ska dessa stackare som fått tag i en sista-minuten-biljett försöka hitta en plats i mörkret, ja, det är ingen lätt uppgift kan jag lova. Allt detta är väldans störande för mig/oss som tittar på filmen – åtmintone tycker jag det. Det finns säkert många som inte bryr sig nämnvärt om detta men jag gör det.

Filmfestivalen som helhet har ibland känts mer som ett arbete än en avkopplande fritidssysselsättning och den känslan gör mig lite….fundersam. Att gå på bio är – för mig – den ultimata avkopplingen och att behöva knuffas för att inte bli nermald i en biokö är ingenting jag är van vid och heller ingenting jag tänker vänja mig vid. Jag hade hellre betalt mer per biljett och fått den numrerad.

Om det blir nån filmfestival 2012 för mig? Jag vet inte. Jag måste smälta det här först. Kanske är det samma sak med filmfestivalen som med en förlossning eller gamla relationer: när det gått lite tid minns man bara det roliga.

(Dom kvarvarande tre filmerna jag sett på festivalen kommer att recenseras imorgon, på onsdag och på söndag. Om jag sparat den bästa till sist? You´ll see…)

Publicerat

RABIES

Den tredje filmen för dagen har jag haft koll på ett bra tag. Rabies har sålts in som en israelisk slasher och det låter ju hur kul som helst tycker jag. Nu när jag har sett den kan jag konstatera att visst är den israelisk men slasher skulle jag nog inte kalla den, men vilken genrestämpel jag än skulle sätta på den så var det en filmupplevelse över det vanliga.

Ungdomar i bil på väg nånstans, kör fel, kör på en man, det är skog, det är läskig gubbe med stora skor, det är unga tjejer med tajta linnen, det är hormonstinna unga killar, ja, allt det där har jag sett tusentals gånger på film och jag trodde jag kunde genomskåda den grejen, men inte då.

Rabies är nämligen ingen vanlig skräckfilm, den är något så befriande som en regelvidrig film av skräcktyp. Den tar sina egna vägar, hittar okonventionella lösningar, skakar manuset som i en burk med lock och jag som tittar vet inte riktigt vad som ska hända och vad jag ska få se när locket skruvas av – vilket är sjuuuukt skönt. Alla karaktärer i filmen pratar om att ”snart blir det mörkt” och jag tänker att det är självklart att dom blir kvar i skogen och sen blir det natt och allt blir svart ”precis som det ska” men det blir aldrig så. Hela filmen utspelar sig i dagsljus med en snäll liten sol som skiner ner över fält och barrskog, en natur som för övrigt är väldigt lik vår svenska.

Jag skulle så gärna vilja berätta hela filmen (vilket inte hör till vanligheterna när det är en film jag verkligen gillar) men det här är en film jag vill och hoppas att så många skräckfilmsälskare som möjligt får tag på – och ser – för det här ÄR VERKLIGEN BRA. Jag kommer in i filmen som i ett nafs, karaktärerna är trovärdiga och det är lätt att känna både sympati, medlidande, irritation, sorg och glädje med dom. Att det pratas hebreiska och att filmen är textad på engelska tänker jag inte på alls. Det blev en jättebra avslutning på en för övrigt rätt medioker biodag.

Även denna gick på Victoria 4 och jag lyckades få exakt samma plats som på visningen av All your dead ones. Det gäller att gnugga i sig sina egna löss om man ändå ska gnugga, som jag brukar säga.

Killen framför mig spelade Tetris på mobilen genom hela filmen och killen till vänster om mig lät ko-klonk-ko-klonk när han andades men inte ens det retade upp mig. Det säger mycket mer om filmen än om mig.

Publicerat

All your dead ones

Film nummer två kommer från Colombia och bara det kändes spännande. Hur ofta ser jag en colombiansk film? Nä. Precis. Inte så ofta. Det här var premiär för mig.

Det lilla jag läst om filmen var att den handlade om en man som hittar femtio lik i sin majsåker och i och med detta så trodde jag 1. att den skulle vara läskig och om inte en skräckfilm så väl något av ”thrillertyp” och 2. sevärd.

Svar på dessa punkter är:

1. Filmen var som en mix av Il Postino och M. Night Shyamalans Signs fast snubben i filmen var inte brevbärare utan majsbonde och det fanns inga elaka aliens utan bara ett fält med plantor som ”lagt sig ner” och så lite döingar såklart. Sen är ju både Il Postino och Signs bra filmer och där skiter sig jämförelsen direkt, rätt rejält dessutom.

2. Knappt.

Jag tror att det är meningen att det ska vara svart humor när bonden Salvador Garcia beger sig ut på byn för att anmäla sitt ”fynd” men trots att jag hör att många av dom andra biobesökarna skrattar både gott och hjärtligt så är jag mer intresserad av att sova en stund. Det tar på krafterna att se halvdålig film. Skitdålig film är enklare, då sätter oftast adrenalinkicken in men här var det bara snarkreflexen som gjorde sig påmind. Jag tror inte jag missade nåt väsentligt dock.

 

Victoria 4 är en trivsam liten biograf som under denna visning var precis fullsatt. Det är rätt fantastiskt egentligen, en anspråkslös colombiansk film med dålig engelsk text lockar så pass många till biografen. Sånt gör mig glad även om filmen i sig inte var nån höjdare.

Jag åt årets första dubbeldajm för att ge min sega knopp och kropp en sockerchock vilket bara resulterade i hjärtklappning och en en brutal sömnighet. Nu har jag lärt mig det. Tar en Skotte nästa gång.

Publicerat

Beast

I onsdags hade jag något av ett (på pappret) skräckfilmsmaraton på Stockholms filmfestival. Jag såg tre (på pappret) läskiga filmer från tre olika länder och den här lördagen kommer samtliga tre filmer recenseras här på bloggen.

Jag började eftermiddagen med den danska filmen Beast som i festivaltidningen omskrivs som” en blandning av Vem är rädd för Virginia Woolf och Alien”. Helt ärligt, vem hittade på detta? Har denne någon ens sett filmen?

Bruno (Nicolas Bro) och Maxine (Marijana Jankovic) är ett par och dom bor i en fin och dyr lägenhet i Köpenhamn. Om det stämmer att lika barn leka bäst så spelar Bruno inte riktigt i Maxines liga. Detta visas på ett övertydligt sätt genom att Maxine är vacker, smal, har perfekt hår, arbetar som smyckesdesigner och klär i tajta jeans och Bruno är gubbtjock och en typ av kille som jag tror gärna bär bruna bredspåriga manchesterbyxor och vägrar använda roll-on. Han är alltså lite småäcklig och hon är det inte.

För att på riktigt förklara olikheterna dom emellan så ska tydligen Bruno vara jättekär i sin flickvän medans hon inte riktigt är lika intresserad utan istället är otrogen med deras gemensamme vän Valdemar (Nikolaj Lie Kaas). Jag skriver tydligen för detta är inte glasklart för mig som tittar.

Vilken normal människa som helst kan se att deras förhållande är så infekterat, snedvridet och dysfunktionellt att jag inte kan förstå hur någon av dom vill vara kvar i det men tydligen ska det vara så. Hade jag inte läst på om filmen innan hade jag inte fattat att han var lycklig och kär för han är bara dum, BARA dum är han. Sen dricker han blod, Maxines blod och sen börjar han gilla kött, rått kött och någonting växer i hans mage (eller är det i hennes?) och det blir lite närbilder på nåt organiskt kladdigt fosteraktigt men mer än så blir det inte och om DETTA är tillräckligt för att filmen ska jämföras med Alien, ja, då blir jag lätt irriterad.

Och det var precis vad jag blev. Irriterad. 83 minuter danskt skräck-relations-drama kändes i baken som 383 låååånga minuter. Det här var ingen bra början på dagen men det kan bara bli bättre. Eller?

Filmen gick på Grand 4, den lilla lilla  – och sneda – salongen som var – tro´t eller ej – fullsatt! Tjejen bredvid mig hoade och tjoade och höll händerna för ansiktet vid varje scen som innehöll blod men det var jag bara tacksam över för hon höll mig vaken.

 

Publicerat

A DANGEROUS METHOD

 

 

 

 

 

 

 

Efterlängtade filmer är ofta svåra att se med helt objektiva ögon. David Cronenberg är en mästerlig regissör i mina ögon och allt han gör är intressant – om än inte alltid världsomvälvande – men när han väljer att göra en film om en galen kvinna och två av världens mest kända psykologer så inser även jag att det kan bli himmel, det kan bli helvete och det kan bli precis vad som helst däremellan.

Det blev mycket däremellan och vad det beror på ska jag försöka bena ut.

Viggo Mortensen som Sigmund Freud tar mycket plats på filmaffischer och trailers och det är fullt förståeligt då han har lyckats transformera sig själv till att bli väldigt lik denna skäggiga sexfixerade gubbe. Däremot är han med i bild procentuellt väldigt lite i filmen och det tycker jag är synd. Att han för en gångs skull är med i en dialogdriven film är bara ett stort plus även om han själv var lite orolig för just den biten.

Michael Fassbender som Carl Jung är även han porträttlik och eftersom han i mitt tycke är den mest intressanta av filmens skådespelare förlitade jag mycket av mina förväntningar på just honom. Han levererar, som alltid, men Jung är en ganska förutsägbar person och i mina ögon rätt trist, speciellt som filmkaraktär. Jag fick liksom aldrig in nåt endaste Fassbender-WOW, sådär som han lyckades framkalla i både Fish tank och Eden lake.

Vincent Cassel gör ett skojfriskt porträtt av den allt annat än monogame Otto och sen är det Kiera Knightley som filmens verkliga huvudroll Sabina Spielrein. Kiera, Kiera…Kiiiieeeeeera. Suckåfysatan.

I en helt fullsatt och knäpptyst biosalong är det inte helt kosher att börja skratta hysteriskt när det är tunga svåra scener i filmen som på pappret är allt annat än roliga. Därför får jag idag leva med sönderbitna kinder. När Kiera Knightley med VÄRSTA överspelsmanér ska gestalta denna psykiskt sjuka kvinna och trycker fram hela sin redan innan överdoserade underkäke och liksom kippar efter andan med alla småtänderna fullt synliga så är det inte en utåtagerande sjuk kvinna jag ser, jag ser Piraya 3D fast utan 3D, jag ser en Tim Burtonsk version av ett kvinnligt skelett i motion-capture, jag ser en parodi på dokumentären jag såg tidigare i veckan.

Jag vet inte hur David Cronenberg resonerade när han gav rollen till Kiera Knightley men jag antar att han behövde ett känt ansikte (till) för att finansiera filmen. Det finns många kända ansikten som ser ut som Sabina Spielrein men bara EN som lyckas transformera alla scener hon är med i till något som hade platsat i När skinkorna tystnar 2 eller Hot Shots 3. Jag hoppas att David är mer nöjd med hennes insats än jag är, för i min värld finns inte fula ord i tillräcklig mängd att tillgå för att beskriva hur jävla USEL hon är. Hennes agerande lägger sordin på hela filmupplevelsen.

Filmen som sådan är annars helt okej. Jag gör inte vågen men jag kräks heller inte. Jag somnade inte men log inte heller på vägen hem.

Efter en till synes oääändlig väntan på att bli insläppt i salongen och en givande diskussion med en äldre dam och varför det bara serveras ”tråkig Mer” och ”ännu tråkigare Ramlösa” på biografen och inte färgglada drinkar blev vi insläppta, men bara en liten bit. Personalen höll dörrarna in till salongen stängda då dom förberedde en ”liten överraskning” som inte var en överraskning mer än ett par sekunder eftersom tjejen som vaktade min dörr sa vad det var: en intervju med Viggo Mortensen via Skype efter filmen. Tjohoo liksom, tänkte jag, men för fan släpp in mig nu innan jag får en panikångestattack och som på beställning öppnades dörrarna.

Väl inne i salongen var det inget tekniskt strul alls och den kvarten långa pratstunden med Viggo efter filmen var charmigt spontan. Han tyckte Zlatan var bra men gnällig. Jag håller med. (Filmklipp från intervjun kan ses här)

Det roligaste och det som värmde mitt hjärta mest denna kväll var det jag såg snett framför mig i salongen innan filmen började. En kille läser den eeeeeminenta filmbloggen Fiffis filmtajm i sin Iphone och jag vill bara ställa mig upp och ropa nåt klämkäckt kul sådär men jag lät bli. Jag vill gärna behålla mina läsare.