5. Baksidan
I söndags slutade Stockholms filmfestival och för många blev det alldeles tomt. Vakuum nästan. Sådär som jag kände när finalen i fotbolls-VM hade spelats och det var fyra år tills nästa gång. Fördelen med filmfestivaler är att det bara är 50 veckor tills det är dags igen, dags att planera, välja rätt, välja fel, gå runt med en klump av biobiljetter i plånboken, köa, köa ännu mer, vara ute i så god tid för att få en vettig plats i salongen att en film på 90 minuter egentligen upptar 180 minuter av ens liv. Trots att jag börjar få en viss festivalvana nu så har jag inte vant mig vid dom onumrerade biljetternas baksidor.
.
.
.
4. Biograferna
Jag kan förstå rent logiskt och ekonomiskt att filmfestivalen väljer – och får – biografer som kanske inte är dom mest….perfekta….för ändamålet. Jag förstår att Reflexen är billig att hyra men det jag undrar över är varför inte fler salonger utnyttjas på Grand? Grand 2 till exempel, en jättemysig salong! Och Saga. Tänk om storfilmerna kunde visas på Saga istället för på Park.
.
.
.
3. Möten man minns
På filmfestivalen träffar man nästan alltid på dom där kufarna som går all in och har ett gediget schema med femtio filmer men som just på min visning hellre sitter och messar med gamla mamma än tittar på filmen (mister du en står dig fyrtioåtta åter). På filmfestivalen träffar man nästan alltid på dom där kufarna som går all in och har ett gediget schema med femtio filmer och som på grund av filmöverbelastade dagar inte har tid med tvättstugan, som typ sover med kläderna på för att hinna till förmiddagsvisningen och som saknar en hel del vad gäller social skills i offentliga rum. Som han som hade en jacka som luktade precis som den där färska laxen som jag glömde inplastad i kylen ett par dagar över tiden och en dag när jag kom hem trodde jag att grannen dött för det luktade lik i hela trappuppgången och det dröjde ända tills jag öppnade kylskåpsdörren innan jag förstod vad som var boven i dramat. Denna snubbe hade alltså en jacka som luktade sådär. En jacka han lagt på golvet framför sig och varje gång han kom åt jackan med skon kom det doftmoln som hade kunnat få mig att spy rätt ut bara.
–
–
–
2. WOW-filmer
Jag såg inte jättemånga filmer i år men flera av filmerna jag såg var riktiga höjdare. Jag tyckte mycket om Channing Tatum, Mark Ruffalo och Steve Carell i Foxcatcher, jag gillade Reality och jag ÄLSKADE Nightcrawler med Jake Gyllenhaal (premiär nästa fredag, woop woop!).
.
.
.
1. Kompisarna
Att gå runt bland festivalbiograferna är litegrann som att vara på konferens med ett stort företag på ålandsbåten. Vart man än går träffar man på någon man känner eller känner igen. Det är rätt härligt tycker jag. Ytligt bekanta som säger hej, lite närmare bekanta som man ser på festivalen men inte så ofta annars, goda vänner att hänga med på vardagskvällarna lite mer och lite oftare än vanligt. Det twittras om film dygnet runt, det pratas, spekuleras, funderas och bloggas. Till och med jag tycker det är lite tomt och tyst nu även om filmfestivalen 2014 inte blev nåt rekordår för mig räknat på antal filmer men å andra sidan blev medelbetyget på sedda filmer högre än vanligt. Och filmspanarträffen får verkligen högsta betyg!
.
.
är lätt att tro att hollywoodlivet är glassigt deluxe. Det är ännu lättare att känna att hollywoodmänniskorna inte bara är framgångsrika, vackra, smala, rika och begåvade utan även på nåt sätt extra lyckliga. Med Maps to the stars tar regissören David Cronenberg med oss ända in i livmodern på det som kallas Hollywood och visar baksidan, den finniga röven av den popularitet som så många verkar sträva efter.
