Etikett: Stockholms Filmfestival

Publicerat

WIENER-DOG

Heter man Todd Solondz och har gjort en film som Happiness, ja då får man banne mig leva med att ”folk” har höga förväntningar på hans filmer. Och ”folk” i detta fall är jag.

Jag hatälskar Happiness, det är en vidrig film men samtidigt så sjukt bra (med betoning på sjuk), men det är en film som fått mig att med fötter klapprandes mot golvet ta mig an resten av hans filmer när dom tickar in på repertoaren. Så som dagens film, Wiener-Dog, återigen en film med en hund i centrum.

Det härliga med Todd Solodz filmskapande är att han alltid lyckas bygga upp ett alldeles eget universum, lite på samma sätt som Wes Anderson även om dom är rätt olika som regissörer för övrigt. Men där många regissörer med några få attiraljer ska beskriva personligheten hos människan som bor i ett pojkrum  skulle välja en baseballhandske, en idolaffisch på väggen eller kanske en bok så väljer Solondz att lägga en tvärflöjt på nattygsbordet. Sånt går jag igång på. Knaserier. Smågrejer. Hudaprikosa jeans på en tioåring, bara en sån sak.

Filmen börjar med att en pappa (spelad av Tracy Letts, mannen som man ser överallt men vars namn jag aldrig lyckas lägga på minnet) köper en hund med sig hem till familjen. Sonen Remi (han med dom hudfärgade byxorna, spelad av Keaton Nigel Cooke) blir givetvis själaglad medan mamma Remi (Julie Delpy) enbart anar merjobb. Lite längre fram i filmen dyker skådespelare som Greta Gerwig, Kieran Culkin, Ellen Burstyn, Zosia Mamet och Danny DeVito upp, samt en INTERMISSION i halvtid, en paus, med specialkompinerad wiener-dog-musik och en promenerande hund med slapp tunga.

Jag tycker det är svårt att inte bli charmad av det här. Bildspråket är så personligt, historien så allmängiltig men ändå så udda, speltiden på 88 minuter alldeles perfekt. Det är kanske inte en film jag kommer bära med mig i själ och hjärta men BRA är den i all sin diarrébruna avskalade enkelhet.

Solondz har förutom Happiness och dagens film även gjort Storytelling, Life during wartime, Palindromes och Dark horse. Alla förtjänar att ses, även om betygen skiftar en aning.

Den här filmen kan du se på C More till den 31 maj 2018. Passa på!! Vill du ha en gratismånad är det bara att klicka här.

Publicerat

HELL OR HIGH WATER

Det här är en film som handlar om bröderna Tanner (Ben Foster) och Toby Howard (Chris Pine) som rånar banker för att dom behöver få ihop en viss summa pengar till en viss dag. Det är lätt att få lite västern-feeling när man bara kollar på affischen men det är det inte, det är en film som utspelar sig i nutid i Texas och även om man får se hästar och cowboyhattar så har dom ingen direkt koppling till historien.

Ben Foster är filmvärldens absolut mesta och bästa kameleontskådespelare just nu, det går fan inte att känna igenom honom från film till film. Det är bara nån månad sedan jag såg honom som Bertrand Zobrist i Inferno och nåt halvår sedan jag såg honom som Lance Armstrong i The Program och som båtsman i The finest hours och det finns inte en likhet mellan varken utseendet och utstrålningen hos Ben Foster i dessa fyra filmer.

Chris Pine har gått från att bara vara en trist prettyboy i mina ögon till att faktiskt välja (och få) roller som är lite att bita i – även om han fortfarande är för pretty för att bli intressant skådis på riktigt. Jeff Bridges däremot, det är en skådespelare jag alltid tyckt mycket om MEN vad är det som händer med hans mun? Håller han på att transformeras till Sven Wollter? Han artikulerar så otydligt att jag misstänker att han kanske hör väldigt dåligt och kanske tror att han pratar ”som vanligt”? Jag vet inte, jag vet bara att han blir mer och mer teatralisk med stigande ålder. Han är dock skitbra här, plus att han spelar en karaktär som fått svinmånga sköna oneliners inskrivna i manus.

Det finns väldigt mycket att tycka om i den här filmen och då handlar det om att tycka OM, inte TYCKA om. Regissören David Mackenzie har lyckats IGEN med att göra en film om män som både är på samhällets botten och på glid även om hans förra film Blodsband (Starred up) var aningens mer….personlig.

Nick Cave har skrivit musiken och den passar som handen i handsken här. Kvinnorollerna är varken stora eller många men finurliga på sina sätt och manuset är skrivet av Taylor Sheridan som även skrivit Sicario och dess uppföljare Soldado.

Hell or high water är helt enkelt en mycket sevärd film och ett mycket bra val av Jojje som månadens filmspanarfilm under Stockholms filmfestival.

 

 

.

Dagens film har ”vanlig” biopremiär redan den 25:e november!

Den här filmen sågs av en heeeeeeel hög filmspanare (jätteroligt att träffa er alla!!) och här är länkar till deras texter om filmen:
Rörliga bilder och tryckta ord
Jojjenito
Movies-Noir
Har du inte sett den?
Filmfrommen
Fripps filmrevyer (publiceras i början på nästa vecka)

 

Publicerat

TRAIN TO BUSAN

Även i en till synes ganska enformig genre som zombiefilmer händer det ibland att det kommer en film som liksom injicerar både liv, framtidstro och ett jävlaranamma i hela tjofaderittan.

2004 var det Shaun of the dead som tog i från tårna, vilket även Zack Snyder gjorde med den kalasbra remaken av Dawn of the dead , 2009 var det Zombieland och sen dröjde det ända till 2013 när World War Z lyckades med bedriften att gjuta lite nytt blod i dom levande döda (i alla fall till en viss del) och bara för några veckor sedan kom The girl with all the gifts. (Tillägg i efterhand på förekommen anledning då en av mina läsare har bättre koll på mig än vad jag själv har: Maggie för helvete, jag glömde ju MAGGIE!) Och redan nu är det dags igen med sydkoreanska Train to Busan. Jag skulle utan att skämmas kunna gå så långt som att säga att det här är Den Perfekta Zombiefilmen.

Sang-ho Yeon har med sitt välskrivna manus och fingertoppskänsla i regin fått till en zombiefilm som imponerar i allt från minimala effekter till masscener, i tankeväckande scener som behandlar gruppdynamik och vi-och-dom-känslor, det handlar om frånvarande föräldrar, närvarande barn, om graviditet, om miljön, om kreativitet och handlingskraft i pressade situationer och framförallt är det spännande som själva fan att följa dessa intressanta karaktärers vedermödor på ett tåg mellan Seoul och Busan.

118 minuter svischade förbi, jag blinkade knappt, jag bara njöt. Och återigen, det störtsköna plusset med att se en icke-amerikansk film av detta slag, den går liksom inte att avkoda. Det går inte att förutspå vem som ska överleva och vem som ska dö, koreansk film är underbar på det sättet. Det här är helt enkelt en måste-se-film för alla som någon gång tyckt att en zombiefilm är det minsta underhållande. Och alla andra med förresten.

Filmitch har också sett denna sprudlande tågfilm och den föll även honom i smaken.
Vill du läsa vad Fripps filmrevyer tycker, klicka här, vill du läsa Flmr-Steffos tankar, klicka här. Movies-Noir var dock lite svalare i sina zombiekänslor.

Publicerat

Fredagsfemman #249

5. Human League

Ikväll är det dags, då ska jag få se ett av mina favoritband från tonåren igen. Förra gången jag såg dom var också i vuxen ålder och det var en bra spelning. Förhoppningsvis blir det lika bra ikväll.

.

–

.

4. The Fall säsong 3

Gillian Anderson. Jamie Dornan. En duo i sitt esse. Och vilken serie det här är!! Finns på Netflix, det är bara att köra igång från början om du inte redan sitter på tåget för det här vill du inte missa. Säsong tre var kanske inte lika himlastormande som ettan och tvåan men ett måste för att kunna sätta punkt – för alla inblandade.

.

.

3. Lena Dunham

Efter att ha matat fem säsonger av Girls på dryga en vecka måste jag erkänna mig besegrad. Lena Dunham, you did it! Jag som avskydde dom första avsnitten när jag såg dom när serien var ny, jag tyckte bara tjejerna var jobbiga och onödigt nakna och provocerande hela tiden. Det tycker jag inte längre. Jag tycker om dom allihop fast alla är mer eller mindre idioter. Säsong 6, kommer den snart? Abstinensen är rätt tuff kan man säga.

.

.

.


2. Se Martha & Niki på SvtPlay!!

En av årets absolut bästa svenska filmer och en av mina personliga superfavoriter oavsett produktionsland heter Martha & Niki. Jag såg den till min stora glädje på bio men missade du den där (vilken dom flesta verkar ha gjort) så finns det ingenting att skylla på längre. SE FILMEN PÅ SVTPLAY! Här är länken till min recension, här är länken direkt till filmen. Det finns INGENTING att skylla på, klicka bara!!

.

.

.

1. Filmspanarna goes Stockholm Filmfestival

Imorgon är det dags för Filmspanarnas årliga mastodontdag på filmfestivalen. Fyra filmer, fikapauser, middag och mys. Trevligt ska det bli! Hurra!!

.

.

Publicerat

LEGEND

Han kan göra bajskorvar till guldtackor, Tom Hardy! Vilken skitfilm som helst blir sevärd med honom i rollistan och alla som tror att jag på riktigt skriver detta av den ytliga anledningen att jag tycker han är snygg kan hoppa upp och sätta sig på en grep eller nåt.

Okej, visst ser han bra ut och visst är han supercool när han går (speciellt filmad bakifrån, i kostym, med sina sluttande brottaraxlar) och visst skulle han kunna få sitta i fåtöljen i vardagsrummet och hålla monolog på fredagskvällarna men ”snyggsnygg” tycker jag inte han är. Han har en blick som är supernärvarande och denna typ av intagande utstrålning har ingenting med snygghet att göra, inte på film och inte i verkligheten.

Med det sagt och med Legend i färskt minne, FY FAN vilket förhandlingsläge han har när det ska snackas gage framöver. Han kan ju bara droppa en utomjordisk siffra innehållande zillifillijoner nollor och vilken producent som helst borde kasta sig upp från stolen, spilla ut bubbelvatten, kaffemuggar och torra kanelbullar runt konferensbordet och vråla: HONOM SKA VI HAAAA med gult dreggel i mungipan. För SÅ bra är han!

Brian Helgeland har skrivit och regisserat denna film som handlar om tvillingarna Ronald och Reggie Kray som var gangsterkungar i London på 60-talet. Ron var den mer ”normale” av dom två, Reggie var inlagd på psyksjukhus/behandlingshem i perioder. Ron träffade Frances (Emily Browning), blev kär och gifte sig och Reggie var frigjord homosexuell och träffade bland annat en tahitier som han enligt egen utsago ”gjorde till en kringla”. ”I hurt him very very much”. Han är en man av extremt sköna onliners den där Reggie. Och inte så väldans stabil.

Ronald är inte heller stabil på sitt sätt och inte heller så bra på att hålla sina löften, något som Frances bittert får erfara. Om det nu är så bittert egentligen? Jag får känslan att Frances – logiskt – vet mer än väl vad hon gett sig in på men att nerverna inte riktigt håller för denna typ av leverne. Hon tar oss hur som helst genom filmen som berättaröst och även om jag kan tycka att det ”taget” kan vara mysigt på film (typ Harrison Ford i Blade Runner) så känner jag ofta att det är en billig lösning när manuset inte håller. Och det håller inte här.

Manuset är inte bra, musiken är verkligen inte bra, varken valet av instrumental ”mood music” eller dom tidstypiska hitsen. Helgeland har gjort det ALLDELES för lätt för sig. Att dra till med ”Chapel of love” med The Dixie Cups när det vankas kyrkobröllop, alltså va faaaaan. Tror han att vi biobesökare födda igår eller? F Ö R simpelt alltså. På många sätt lider Legend dessutom av dom sedvanliga based on a true story-fällorna där slutresultatet blir ett ”helt okej” men inte mer än så och i detta fall räddas detta ”helt okej” av….just det….du gissade rätt: Tom Hardy!

Hardy håller hela filmen på sina fyra axlar och han visar med sina versioner av Ronald och Reginald att han är kanske DEN – nu levande – bästa manliga skådespelaren av dom alla. Hade filmen varit bättre hade han varit en självklar oscarskandidat men nu känner jag mig tveksam till det. Hoppas dock jag har fel. Det är Tom Hardys år, det är Tom Hardys film, klart karln ska ha en oscarsnominering!

Vill du höra mig prata lite mer om Legend? Lyssna på avsnitt 12 av podcasten Snacka om film.

Publicerat

THE OVERNIGHT

Att sätta sig i en biosalong och inte ha minsta aning om vad det är för film man köpt biljett till, alltså få saker i livet kan mäta sig med det. Jag tycker hela det där överraskningsmomentet är svinhärligt.

Det enda lilla jag visste var att Jason Schwartzman var med. Jag har hittills aldrig gillat Jason Schwartzman, inte i någon enda film. Det gör jag nu. Jag ÄLSKAR Jason Schwartzman i den här filmen! Hans rollfigur Kurt har en sån larger-than-life-metrosexuell-å-typ-lite-gay-aura att det är svårt att inte smälta. Tror jag. Jag tror det är svårt att inte smälta för filmen som helhet också faktiskt. Det fnissades friskt i salongen mest hela tiden faktiskt. Härligt.

Det gifta paret Emily (Taylor Schilling) och Alex (Adam Scott) har precis flyttat till Los Angeles med sin lille son RJ. En helt vanlig eftermiddag i parken kommer förändra deras omedelbara liv, så mycket kan man kanske säga (med ett leende på läpparna). RJ leker nämligen med en annan liten kille vars pappa kommer fram och presenterar sig. Det är Kurt, Kurt med hatten. Kurt är gift med Charlotte (Judith Godrèche), en vacker fransyska vars yrkesmässiga karriär mest gått ut på att göra små filmer som inkluderar viss nakenhet och bröstmjölk. Kurt bjuder hem den nyinflyttade familjen till en vanlig liten pizzamiddag men den visar sig bli allt annat än vanlig.

Adam Scott är en skådis jag alltid gillat, jag tycker han var smått magisk som Jason i Friends with kids och hans roll i den här filmen, Alex, skulle kunna vara en förlängning av Jason.  Kvinnorna i filmen, Taylor Schilling och Judith Godrèche, är också jättebra, hela skådiskvartetten har ett samspel som känns otroligt äkta.

Tack Henke för att du ”tvingade” med mig på den här filmen. Det är så jäkla kul att se filmer som är så väldans mycket bättre än man trott och speciellt när man inte trodde något alls från början.

Publicerat

Fredagsfemman #197

5. Bring Scrat Home

Känner du för lite fredagsmys med en animerad sötis? Känner du för fem minuters trailerpaus på jobbet men vet inte vad du ska se? Mitt tips är denna: Cosmic Scrat-tastrophe. Klicka här för att komma till filmen.

.

.

.

4. Madonna på Tele2

Alltså, imorgon är hon är så nära att jag skulle kunna sniffa på henne. Madonna. På Tele2 Arena. Det hade varit väldigt VÄLDIGT kul att se. Biljetten låg liksom i min hand men nej, inte den här gången, jag tittar bort, jag har nämligen lite annat att göra imorgon. Viktigare saker. Roligare saker (se punkt 1). Time goes by so slowly for those who wait, no time to hesitate. Those who run seem to have all the fun, I’m caught up, I don’t know what to do.

.

.

.

3. Kicka igång julstämningen med ett KABOOM?

Känner du för att göra just det, gå på bio och se En underbar jävla jul! Jag pratar om den i veckans Snacka om film och på söndag kan du läsa min recension. Eller så struntar du en hel hög i vad jag tycker och bildar dig en egen uppfattning genom att titta på filmen. Och SEN går du hem, sätter upp ljusslingor på balkongen, bakar lussebullar och väntar på tomten. Fan vad mysigt det är med jul ändå va?

.

.

.

2. Danskjävlar

Jag vet inte riktigt hur det gått till men en episk krock kommer gå av stapeln imorgon kväll. Det är inte bara en Madonnakonsert jag missar, Sverige möter Danmark på Friends Arena också i årets viktigaste match. Och jag har annat att göra (se punkt 1). Kan man sitta med radiosporten och hörlurar på sig på bion? Om man lyssnar tyst? Jättetyst? Och sitter längst bak? Det går bra? Visst?

.

.

.

1. Filmspanarna goes SFF

Så är det dags för den årliga HELDAGEN med Filmspanarna på Stockholms Filmfestival. Vår filmfestivalgeneral Henke har sett till att vi har ett digert och skönt spretigt filmschema framför oss med hela fyra filmer för dom som är med hela vägen. Vi ses imorgon filmspanare!

.

.

 

 

Publicerat

Ikväll börjar Stockholms Filmfestival

Ikväll kör Stockholms Filmfestival igång för tjugofemte året i rad. Förutom att det visas en hel massa film från jordens alla hörn händer det lite andra saker också.

Stockholm Visionary Award tilldelas regissören Roy Andersson och hans nya film En duva satt på en gren och funderade på tillvaron kommer visas på festivalen. Stockholm Lifetime Achievement Award kommer tilldelas den brittiske regissören Mike Leigh och motiveringen får i alla fall mig att klia mig i en aning i huvudet (citerat från pressmeddelandet):

”I de filmer Mike Leigh regisserar, får åskådaren ta del av färgstarka och fulländade livsöden, där skådespelarna inte spelar en karaktär utan uppfattas som livs levande människor. Årets Lifetime Achievement Award tilldelas en filmskapare med modet att skildra excentriska konstnärer, abortörer och människotyper andra undviker. Mike Leigh är en exceptionell regissör och den improviserade konstens mästare.”
.

Annars är årets stora WOW-händelse att Uma Thurman kommer till Stockholm för att tilldelas Stockholm Achievement Award och hon är på plats för ett Face2Face innan visningen av Kill Bill och Kill Bill 2.

För egen del kommer jag besöka festivalen under lugnare och mer genomtänkta former än förra året. Recensioner kommer droppa in här på bloggen allt eftersom, nånstans mellan tio och femton filmer sisådär, det känns liksom lite….lagom.

Här hittar du program, information och biljetter.

Publicerat

Fredagsfemman # 92

5. Wilde + Sudeikis = bebis

Olivia Wilde och Jason Sudeikis är ett skönt par tycker jag, i alla fall om jag ser på dom subjektivt utifrån. Och nu ska dom bli föräldrar! Jag tror det kommer bli en cool liten unge, i alla fall om jag ser på även den subjektivt utifrån.

.

.

.

4. Luddiga filmpremiärer

Igår visades Mig äger ingen tre gånger på Stockholms filmfestival. Den är en av tävlingsfilmerna i Open Zone. Idag har den premiär på vanlig hederlig bio. Jag hänger inte riktigt med. What´s the catch? Som festivalmedlem kostade biljetterna 50 eller 75 kr, som icke medlem 110 eller 135 kr igår. På vanlig bio idag får man betala 105 kr OCH slippa köa för en vettig plats i salongen. Är det så ballt att se filmen ett dygn före ”alla andra” att det är värt att se den på festivalen? Är det så viktigt att få med filmen som ett tävlingsbidrag, varför inte skjuta upp den vanliga biopremiären några veckor? Det här är banne mig luddigare än Radioplay.

.

.

.

 

3. The Killing Säsong 2

Jag är besatt. Jag är besatt på samma sätt som av Bron. Jag kan inte sluta titta, jag struntar i att sova, bara ett avsnitt till, bara ett till, ett till, skit i klockan, ett till. Nu vet jag varför jag tagit en lång paus i TV-serie-tittandet. Det är svårt att kombinera ett vanligt liv med en lockande serie. Men det går. Det måste ju gå.

.

.

.

2. Nu är jag igång med bloggeriet på Stockholms Filmfestival

Stockholms Filmfestival, den 24:e i ordningen, började i onsdags och slutar den 17:e och däremellan visas det drösavis med film och händer en massa annat kul. På minuslistan hamnar det aggressiva köandet och det tänker jag tjata om tills jag storknar. Det är inte trevligt. Men film är trevligt och jag måste ju köa för att komma in i salongen. Så nu är armbågarna vässade, nu ska det ses på film i många långa härliga dagar till.

.

.

.

1. Filmspanarna goes Stockholms Filmfestival

Imorgon är det dags för november månads filmspanarträff och när Filmspanarna tar sig an huvudstadens filmfestival så gör vi det ordentligt. Vi ska se tre filmer, käka lunch, fylla på med kaffe och ha en trevlig dag tillsammans. Är det inte ett väldans trevligt ord det där – tillsammans?

Publicerat

Fredagsfemman # 89

5. TV-tips för nattsuddare

För ganska exakt två år sedan skrev jag om en film som på svenska heter Trassel i natten. En helskön film från 1985 som glidit mig mellan fingrarna i alla dessa år. Vid midnatt idag visas filmen på SVT1 och har du inget bättre för dig – se den! Reklamfritt dessutom. Heja Jeff Goldblum! Heja Michelle Pfeiffer! Heja SVT!

.

.

.

4. Jag har sett en heeeeel TV-serie den här veckan!

Kors i taket va? Och nej, det är inte Breaking Bad. Jag har fortfarande bara sett fyra avsnitt av Breaking Bad och det kommer inte bli fler. Jag har nämligen lyssnat på Har du inte sett den-poddens lysande genomgång av serien så nu vet jag till och med hur den slutar. Serien som fick mig fast den här veckan var första säsongen av The Killing. Det är så JÄVLA bra och danskheten genomsyrar hela produktionen och det är så härligt. Sen att vyerna över staden påminner om vyerna i Bron  gör inte saken sämre. Blir det en säsong 2? Nån som vet? Fast nu har jag fastnat i ännu en serie. Hade glömt hur mysigt det är.

.

.

.

3.  Vad är A-märkt?

A-märkt är en ny märkning av film som kan och kommer att användas av biografer, festivaler, tidningar, filmtjänster – och kanske även av filmbloggare?  A-märkningen fungerar som en form av konsumentupplysning. För att en film ska bli A-märkt (”A” som i approved = godkänd) ska den innehålla minst två kvinnliga karaktärer med namn som någon gång under filmen samtalar med varandra om något annat än män. Det är ju förjävligt att det ens ska behövas men vid närmare eftertanke, hur ofta händer det?  Hur många filmer klarar A-märkningen (eller Bechdeltestet som det också kallas)? Å andra sidan, är du kvinna? Skulle du klara A-märkningen i ett samtal med vänner i verkliga livet? Ärligt nu.

.

.

.

.

2. En utvald festivalbloggare

Det är nåt med det här att bli utvald. Det är nåt speciellt med det. Jag blev alltid kvar till sist när det skulle väljas fotbollsspelare på skolgympan. Jag var en del av böset, av dom sämsta, en som klasskompisarna både kunde ha och mista och som det fnissades åt. Det var inte alls samma sak när det gällde volleyboll eller basket men det är enbart känslan av fotbollslektionerna jag minns. Utanförgrejen. Att inte vara bra nog. Nu såhär några dagar efter att nyheten är ute att Fiffis filmtajm blivit utvald till en av dom officiella festivalbloggarna under Stockholms filmfestival försöker jag vänja mig vid tanken.  Jag är så himla glad! Det känns så himla kul! Och jag skulle vilja säga ett liiiiiiite hånfullt HA till fotbollsstjärnorna i grundskolan. Jag kanske var toksämst på att sparka fotboll när jag var elva men vad fan spelar det för roll – egentligen?

.

.

.

.

1. Mitt enda liv

Jag har följt Jonas Gardell sen jag var femton år gammal och såg hans bok Präriehundarna i bokhandeln där hemma. Jag tror dom köpt in ETT ex, det är väl ingen som vill läsa sånhär skit, kanske dom tänkte, bokhandelsägarna. Det är väl ingen som vill läsa om Percy, Lena, Reine, Pia och Anders – vanligt fölk! Men JAG ville läsa. Jag köpte boken, jag läste, jag läste om. Det är en suverän bok! 1989 när jag satt framför TV:n och häpnade åt Kim & Jonas, humorn, den galne lille mannen på scen. Det var länge sedan nu. Nu vet alla vem Jonas Gardell är. Så var det inte 1987 när jag försökte prata med mina vänner om Präriehundarna och författaren jag tyckte så mycket om. Nu i helgen är det dags, nu ska jag få se Jonas Gardell summera sitt liv såhär långt i showen Mitt enda liv. Jag tycker om summeringar. Det är som att tänka igenom allt, sätta ner klacken, andas ut, andas in och sen starta motorn på nytt. Det kommer bli en härlig kväll, jag känner det på mig.

Publicerat

Fiffis filmtajm + Stockholms Filmfestival = SANT

Så kan jag då äntligen avslöja den roliga nyheten! Fiffis filmtajm kommer vara en av dom åtta officiella filmbloggarna under Stockholms Filmfestival. Tjohoooo!

Det klonkas på bongotrumma och kastas serpentiner, jag hoppar upp och ner och lamporna jag annars bara har framme under melodifestivalveckorna blinkar för fullt. Det här ska bli så väldans kul!

Jag kommer att se och skriva om en jäsikens massa film under festivalveckorna, jag kommer sannorligen svära över kösystem, vassa armbågar och visningsstrul och jag kommer antagligen dricka så mycket kaffe att det finns risk att jag behöver professionell koffeinavvänjning efteråt. Samtidigt är det jättehäftigt att jag den 6-17 november kommer att befinna mig den så superhärliga och jättelyxiga filmbubblan. Jag kommer helt enkelt att käka film från morgon till kväll och när jag kommer hem fortsätter arbetet med att skriva ner mina tankar och publicera recensioner.

Tack till Stockholms Filmfestival som ville ha med min blogg som en av dom utvalda få. Jag är tacksam, rörd och faktiskt lite stolt. Klicka här för att se vilka dom andra sju bloggarna är. Jag kan meddela att två till av dom utvalda är med i Filmspanarna. Bara en sån sak.

Publicerat

VI

Dom allra flesta vuxna människor kan säkert känna igen ett destruktivt förhållande när dom ser ett. Även om det kan vara svårt att se det när man är mitt inne i det själv så är det desto lättare att se det hos andra.

Tankar som ”vad ser dom hos varandra egentligen, dom bråkar ju hela tiden” och ”hen ser inte alls ut att må bra fast hen säger att livet är toppen” är vi nog många som tänkt om andra precis som att det går att hitta jobbiga scener ur sitt eget liv när man tittar i backspegeln. Det är den här igenkänningsfaktorn som jag tror är filmen Vi´s största tillgång.

Krister (Gustaf Skarsgård) och Ida (Anna Åström) är lärare och jobbar på samma skola. Utåt sett är dom som vilken man och kvinna som helst, det finns inget speciellt med nån utav dom, inget som sticker ut, inga direkta intressanta personligheter, inga extravaganta kläder eller hobbys, dom är helt enkelt som folk är mest eller som Sigge Eklund skulle ha sagt: fölk.

En okej man och en okej kvinna träffas, blir kära och flyttar ihop. Inget konstigt med det, sånt händer tusentals gånger dagligen. Det som också händer oftare än man kanske tror är att en helt okej man och en helt okej kvinna var för sig inte per automatik blir ett helt okej par. Många älskande par tar fram det bästa hos varandra men det finns också dom som tar fram det sämsta, som får den lilla otäcka Gollumen i hjärnan att väckas till liv och man vet inte varför.

På förhandsvisningen presenterade regissören Mani Maserrat själv filmen. Han beskrev den som ”en skräckfilm om relationer”. Jag håller med till viss del även om jag tycker det är ett lite klantigt epitet att lägga på en film då jag tror att det borgar för besvikelse snarare än att man bara tittar på filmen med öppna ögon. Ordet skräckfilm ger (i alla fall mig) associationer till blod, klafs och ond bråd the-Hollywood-way-död och Vi är ingen sådan film. Vi är en film som med små och enkla medel visar hur ord och enkla handlingar kan vara helt förödande för en relation.

Men vad gäller Mani Maserrat så tror att han får kolla att passet är aktuellt och preppa en necessär för det kan bli åka av nu. Jag tror nämligen att Maserrat, Skarsgård, Åström och Vi kommer att göra uppmärksammade nedslag på många filmfestivaler världen över och jag tror att Vi blir för 2013 vad Äta sova dö var för 2012: en brutalt naken skildring av en verklighet många känner igen sig i. Att jag själv känslomässigt inte överrumplades av varken Äta sova dö eller Vi är en annan femma.

Vi är en osedvanligt närgången och naken film som kommer att kännas ”genuint svensk” i mångas ögon. Det närmaste jag kommer i jämförelse är Jag är nyfiken gul från 1967 med en naken Lena Nyman och en naken Börje Ahlstedt i huvurollerna. Här är det en naken – och modig – Gustaf Skarsgård och en naken – och modig – Anna Åström som visar varenda millimeter av sina kroppar på bioduken och jag tror precis som Maserrat att publiken kommer delas i två läger, dom som verkligen gillar filmen och dom som verkligen inte gör det. Den är inte helt enkel att ta till sig och att dialogen bitvis haltar förvånar nog ingen som är van att se svensk film men det är ett fint hantverk och utomordentligt skådespeleri. Med beröm godkänt!

Jag såg filmen med Jojjenito-Johan, Fripps filmrevyer-Henke och Har du inte sett den-Johan. Klicka på namnen för att läsa deras tankar om filmen. Vill du se en intervju med Gustaf Skarsgård där han pratar om filmen så kan du klicka här (intervjun startar 4.46 in i programmet).

Publicerat

Fredagsfemman # 41

5. Fredagsmysbulimi med kattkvinnan

Det är lätt att det blir lite för mycket gott i magen på fredagkvällarna. God mat bråkar med fint vin eller fulöl som i sin tur tjafsar med godsaker som glassbomber, chipspåsar och nötter som man inbillar sig är nyttigt fast det är typ tre nötter som är det och inte en hel jävla påse. Men ikväll finns det lite hjälp att få framför TV:n. Catwoman visas på TV6 kl 23.00. Precis i den tiden då man antingen somnar i soffan eller börjar må illa. Hjälp till självhjälp kallas det. En sån sjukt dålig film kommer garanterat att ge dig hulkningar. Ta vara på dom.

 

4. Johan Falk-filmerna

Sex nya filmer i Johan Falk-serien är på g. Några har redan kommit ut och självklart har jag sett dom. Jag gillar ju Johan Falk. Jag tycker det är välgjorda och trovärdiga filmer som även i sina sämsta stunder är bättre än vilken Wallanderfilmatisering som helst. Orkar inte ens dra Beck-parallellen. Det blir som att sparka in öppna dörrar.


3. Tävla med födelsedagsbarnet!

Tidigare i veckan fyllde den här lilla bloggen hela tre år och drog igång en tävling. Vill du ha chans att vinna tre av mina superfavoritfilmer? Klicka här så kommer du till tävlingen.

 

 

 

2. Inte alls fel med Wrong.

Imorgon är det äntligen dags, imorgon ska jag få se Wrong. Filmaffischen med den uppånedvända SAAB:en. Filmen gjord av han som gjorde knasbollefilmen Rubber, den som handlade om ett bildäck som blir seriemördare. Det här är filmen jag ser/såg fram emot mest på hela Stockholms filmfestival. Även om jag blir besviken så är jag glad att jag får se den på stor duk.

 

1. Biomaratonmys

I onsdags var det dags för mitt filmfestivalmaraton, tre filmer på raken på en och samma biograf. Så otroligt mysigt! Det ultimata är att det är en längre paus mellan film två och tre så man hinner äta middag men det gick ju fint ändå. Att beta av filmer som om det vore en arbetsdag är höjden av lyx. Fan vad kul det är OCH mysigt! Tack Henke för sällskapet! I eftermiddag kommer recensioner av dom tre filmerna vi såg.

Publicerat

Fredagsfemman # 38

5. Filmfestivalplanering

Biljetterna är släppta och vi är många som försöker få ihop vardagsschemat i november med att hinna se så många festivalfilmer som möjligt. Mitt enda aber med hela företeelsen är köandet in i salongerna. Fan, jag hatar det. Jag hatar att inte ha en numrerad plats. Jag misstänker att jag är smått biografautistisk i min läggning men jag bjuder på det. Jag avskyr vassa och elaka armbågar i ALLA sammanhang.

 

4. Jennifer Lopez

Förklaring kommer imorgon (och ja, jag är lika överraskad som du).

 

 

 

3. Kulturtant. Jag?

Allt ska provas åtminstone EN gång. Jag tycker verkligen det för hur ska jag annars veta? Så i min iver att inte dö förrän jag är fullärd av livets mysterier befinner jag mig just nu på kulturtantsresa på Östersjön. I skrivande stund vet jag inte om jag trivs bland överdimensionerade glasögonbågar, Gudrun Sjödén-kläder och loafers eller om jag bara vill hem, hoppa jämnfota till Scooter och titta på skräckfilm. Det kan bli precis vilket som. [Bilder är från www.larje.com]

 

2. Upp till bevis Colin Nutley!

Imorgon ska Friends Arena i Solna invigas och jag har skrivit om det förr, Colin Nutley av alla människor på hela jorden är storpotät över det hela. Jag kommer vara där – på plats – för att med kritiska ögon övervaka spektaklet – och förhoppningsvis ha sjukt skoj under tiden.

 

1. Bondfeber

Jag är inget stort James Bond-fan men jag fattar en hajp när jag ser den. Ikväll har Skyfall premiär och likt flugor kring en sockerbit kommer vi svenskar gå man ur huse för att se den snygge agenten med rätt att döda. För så är det och så har det alltid varit.

 

Publicerat

Tävling: Vinn årskort till Stockholms filmfestival

Den  7-18 november slår Stockholms filmfestival upp portarna till årets stora filmupplevelse med 170 filmer från 50 länder. Årets tema är makt och programmet släpps den 17 oktober.

Nu har du chans att vinna ett medlemskort (värde 220 kr!) Svara på tre frågor och motivera väl på den fjärde så har du chans att vinna ett av hela sex årskort som ligger i potten.

Mejla svar på dom fyra frågorna till fiffi@fiffisfilmtajm.se senast söndagen den 14/10. Glöm inte att bifoga namn, telefonnummer och adress. Vinnarna meddelas här samt via mejl måndagen den 15/10.

För mer info om Stockholms filmfestival, gå in på www.stockholmfilmfestival.se.

1. Vilken film är årets invigningsfilm?

2. Vilket år startades Stockholms filmfestival?

3. Karzan Kader långfilmsdebuterar på Stockholms filmfestival i år, vad heter hans film?

4. Beskriv ditt bästa filmminne.

 

Här kan du se filmfestivalens trailer. Lycka till!