Etikett: Stockholms stadsteater

Publicerat

Fredagsfemman #156

5. Kan man bli Oscarsnominerad om man bajsar på film?

Julianne Moore vet svaret. Det är nej. Idag har David Cronenbergs film Maps to the stars premiär, filmen som borde ha nån form av svenskt rekord i att få premiären framskjuten. Jag såg den i augusti på Malmö Filmdagar, jag gillade den (recensionen finns här) och jag beundrar Julianne Moore som TUSAN för allt hon gör, hon är en modig skådespelare, herregud, hon bajjar ju till och med i närbild! Hon blev som sagt inte Oscarsnominerad för sin roll här (tyvärr) men hon blev det för en annan film (Still Alice). Det blev nån sorts kosmisk rättvisa ändå till slut.

.

.

.

4. Bloggpanelen på MovieZine

Idag tar jag en paus från Bloggpanelen och säger istället hej till Joel, Jessica och Carl som får svara på veckans frågor och det gör dom med den äran vill jag lova! Här läggs länken upp när inlägget är alive and kicking.

.

.

.

3. För bövelen, glöm inte rita-gissa-vinn-tävlingen!

Eller….rita behöver du inte göra, det räcker med att gissa några oscarsvinnare för att ha chans att vinna finfina priser. Klicka här för att komma till tävlingen. OCH KOM IGEN NU ALLA SVENSKA TV-KANALER, NÅN JÄKEL KAN VÄL LÄTTA PÅ PLÅNBOKEN OCH KÖPA IN OSCARSGALAN??? OM JAG SÄGER SNÄLLA? OM JAG SÄGER SNÄLLASNÄLLASNÄLLA? HJÄLPER DET?

.

.

.

2. Om du är vad du äter och du är vad du läser, är du även det du tittar på?

Nu läser jag tyvärr inte lika mycket böcker som jag brukade göra, jag vet, det är synd, men dygnet har bara 24 timmar och jag prioriterar min tid på ett annat sätt just nu. Men av en slump hittade jag en blogg som heter Du är vad du läser och så var tankarna igång. Om jag är vad jag äter så är jag…en ost. Om jag är vad jag läser så är jag….i princip ingenting tänker jag för jag antar att inredningstidningar, Situation Sthlm och resultat- och balansräkningar inte räknas. Men om jag är det jag tittar på blir det desto mer intressant. Skulle det gå att göra en personlighetsanalys baserad på dom – låt oss säga – 100 senaste filmerna man sett? Vad tror du? Och är du i såna fall den du tror och den du vill vara?

.

.

.

1. Ronja Rövardotter

Det är obegripligt att hela Stockholm inte är fullklistrad med reklamaffischer för Ronja Rövardotter på Stadsteatern. Eller, obegripligt är det kanske inte men det är synd. Det är synd om informationen inte går fram så nu tänker jag dra mitt strå till stacken. Ronja Rövardotter anno 2015 är nämligen ett visuellt häpnadsväckande äventyr där Mattisborgen och dess omgivningar är byggt helt i metall och rövarna ser ut som medlemmar i Rammstein som dansar till elektronisk musik. För att inte tala om grådvärgarna och vildvittrorna….huj huj huj, otäcka!  Så mitt tips är: skaffa biljett! Och är du totalt ointresserad av just Ronja men gillar det här med scenografi och kreativa lösningar: skaffa biljett!

.

.

 

 

Publicerat

Fredagsfemman # 87

5. Vuxna människor med dockor i knät

Jag var och såg Jeff Dunham på Hovet för lite drygt en vecka sedan. Jeff Dunham, buktalaren, han som blev känd för dom flesta med hjälp av Achmed The dead terrorist. Det var en enastående kväll på många sätt. Givetvis var det stort att se en man på scen som vi härhemma sett på DVD så många timmar sammanlagt. Dels var det fascinerande att spana in publiken. Många medelålders (och äldre än så), dom flesta som jag såg var män, som hade med sig egna miniatyrer av Jeff Dunhams buktalardockor. Mannen framför mig satt med den lila Peanut i knät under hela kvällen som om det vore hans bästa vän. Han såg helt salig ut. Det var hjärtskärande på ett sätt jag inte var beredd på. Jag menar, mannens Peanut pratade ju inte ens. Dunhams dockor håller ju låda timme ut och timme in.

.

.

4. Blodsbröder

I söndags såg jag musikalen Blodsbröder på Stockholms Stadsteater. För det första: Jag ÄLSKAR Stockholms Stadsteater. För det andra: Jag gillar verkligen musikaler. För det tredje: Albin Flinkas och Anton Lundqvist, vilka grymma scenpersonligheter! För det fjärde: Jag ÄLSKAR att min dotter knallar iväg på teater själv när ingen kompis vill gå med. Jag ÄLSKAR att hon lika gärna betalar en bio- och/eller teaterbiljett med sin månadspeng som godis eller kläder. Jag är STOLT över att hon suger åt sig kultur av alla sorter som en svamp och att mina utflykter till barnteatrar och knattebios med ungarna gjort nytta. Bra teater är som bra film fast med en nerv som inte går att köpa för pengar. Det händer här och nu, det går inte att spola, inte pausa, inte klippa bort. En kulturkväll med dottern och hennes kompis är ett bra minne att spara på även om musikalen i sig inte var någon jättehöjdare.

.

.

3. Simon Pegg-klassiker på stor duk

Från och med onsdag (och vad jag förstår några dagar framåt) kan man se Hot Fuzz och Shaun of the dead på två biografer i Stockholm, visningarna är direkt efter varandra och utan text. Är det inte alldeles fantastiskt? Tänk om SF kunde göra så med fler (halvgamla) filmer. Undrar om det hjälper att komma med kärleksfulla mejltips i frågan? Vad tror du?

 

 

2. Sofia Helin.

Bron 2 är bra, har jag sagt det? BRON 2 ÄR BRA!

.

.

.

.

1. Hotellhypnosen

Tänk om jag kunde hypnotisera dig. Tänk om jag kunde hypnotisera alla. Tänk om jag kunde få SF att ta bort den rosa smultronställetmärkningen från filmen Hotell, tänk om jag kunde få kategoriska svensk-film-ratare att sluta vara så jävla fördomsfulla, tänk om jag kunde få biobesökare att vallfärda till biograferna och köpa biljetter till filmen Hotell på samma löpande-band-manér som om det vore en ny Göta Kanal eller Män som hatar kvinnor. Tänk om jag kunde få någon att tänka utanför lådan och ge Hotell en chans, precis som så många av oss gjorde på Malmö Filmdagar fast ingen på förhand trodde på filmen. Efteråt var vi lyriska. Allihop. Vi hade varit med om något extraordinärt. Gör som jag den här helgen, gör dig själv en tjänst. Gå och se Hotell. Det finns inte en chans i världen att du ångrar var den hundringen tog vägen.

Publicerat

Fredagsfemman # 6

5. Kvinnan som kan skära grönsaker i sömnen

Geena Davis är en av filmhistoriens tuffaste kvinnor i filmen Long kiss goodnight. Imorgon kväll visas filmen på TV3. Stoppa i bettskenan och ladda upp med redigt med kaffe för reklampauser kan ge vilken filbunke som helst magsår. Men har du inte sett filmen så är den värd att ses – även med idiotavbrott.

 

4. Mannen med knivskarp humor som vapen

”Kvällspressens relation till sanningen är som mitt rövhål: beundransvärt tänjbart.” En man som kan uttrycka sig så i skrift förtjänar all cred han kan få. Jonas Gardell slår huvudet på spiken gång på gång på gång och hans hjärna är en till synes aldrig sinande källa till punchlines. Jag läser hans krönika om humor och håller med. Kan man skratta åt elände har man mycket att vara glad åt.

 

3. Kvinnan med för stort namn för sitt eget bästa

Att vara begåvad inom fler områden än ett är aldrig lätt, i alla fall inte om vederbörande vill bli tagen helt på allvar. Madonna har gjort mycket i sitt liv men det allra bästa hon presterat inom filmmediet är som regissör till filmen W.E (och detta säger jag trots att jag verkligen gillar filmen Evita). Jag var full av fördomar, jag erkänner detta, men dom fick jag äta upp likt kylskåpskalla rester för den här filmen – och Madonna som regissör – bör tas på allvar.

 

2. Kvinnan utan namn

Med knastertorr humor och världens sämsta killsmak gör Klara Zimmergren entré i Kvarteret Skatan-ensemblen. Jag är lite rädd för Klara Zimmergren. Hon är så JÄVLA bra. Otäck på nåt vis. Är hon allvarlig? Hur kan hon hålla sig för skratt? Förstår hon ens hur klockren hon är, jag menar, ”slänga skräp, som man säger”, hahahaha. Gå på bio i helgen så förstår du grejen.

 

 

1. Musketörerna!

Onsdagen den 14 oktober 2009 såg jag den här föreställningen första gången. Ett drygt år senare köpte jag biljetter igen och nästa vecka är det dags att använda dom. Jag har varit så rädd att biljetterna skulle komma bort eller att nåt annat dumt skulle komma i vägen men nu finns det ingenting som kan stoppa mig, nästa vecka ska jag äääääntligen få se De tre musketörerna på Stockholms Stadsteater igen.

Johannes Bah Kuhnke, Leif Andrée, Alexander Lycke (stället för Fares Fares), Andreas Kundler, Sofia Ledarp, Lars Göran Persson, Ann-Sofie Rase,  Gerhard Hoberstorfer, Frida Westerdahl och Jan Mybrand (med flera) är så mycket ballare, tuffare och coolare än alla filmiska musketörer jag någonsin kan komma på. Det här är den bästa teater/musikal jag sett, det här är världens energiboost för både kropp och själ och tjohooooo, jag ska få se den IGEN!