Etikett: streaming

Publicerat

JÄTTEN

Jag kan lova att du aldrig sett en film som Jätten förut. Jag är så säker så jag kan sätta en ÅRSLÖN på att du inte gjort det! Hur många filmer du än sett i ditt liv så har du inte sett en film om en autistisk boulespelare som dessutom har nån slags svulst i ansiktet som växt över hans ena öga och som försvårar hans tal. Han kan nästan inte prata alls. Jo, han kan säga ”Zughi”, men det är också allt. Om det betyder tåg på tyska eller att han vill ha en avsugningen eller nånting heeeelt annat förtäljer inte historien MEN det blir namnet på Rikard och hans bouleparter Rolands lag när dom tillsammans kämpar för en plats i Nordiska mästerskapet i just boule.

Rikard har så himla svårt att kommunicera med omvärlden att han skapat sig ett alter ego i huvudet, en 50 meter hög jätte som knallar runt över stock och sten och den enda nära vän han har är Roland. Hans mamma försvann strax efter att Rikard föddes och han har inte haft nån kontakt med sin mamma (Anna Bjelkerud) sen dess men spelar boule för att göra henne stolt – och kanske få tillbaka henne?

Jätten är en rätt genom hjärtskärade film MEN den är varken svart eller utan hopp. Den är fin, den visar Rikard och hans vedermödor på ett härligt sätt, den har roliga och dråpliga scener, är visuellt jättesnygg och har otroligt vacker musik, skriven av Björn Olsson. Regissören Johannes Nyholm har gjort filmen med en dokumentär känsla och jag tycker det funkar jättebra, framförallt undrar jag om skådespelaren Christian Andrén som spelar Rikard lider av samma problematik som sin rollfigur i verkligheten. Om ja så blir jag så sjukt imponerad av hans skådespeleri och om nej så är jag fortfarande sjukt imponerad plus att jag hoppas att maskörerna överöses av priser. OBS!! Det är klart det är en mask. Eva von Bahr och Love Larson har varit framme igen! Magnifikt jobbat av duon som fick en Oscarsnominering för Hundraåringen och borde få en till nu.

Jag inser att Jätten trots sitt namn är en liten film som antagligen inte kommer nå ut till nån gigantisk publik men jag hoppas SÅ att jag har fel.

Jag var den enda i filmspanargänget som såg Jätten på Malmö filmdagar men mitt biosällskap Jimmy tyckte också om den. 4/5 från honom också. Och jag pratar om den i avsnitt 58 av Snacka om film.

Dock, till min stora glädje, blev Jätten oktober månads filmspanarfilm så nu är det några fler bloggvänner som sett den och jag fick en bra anledning att se om den. Precis lika bra gång två kan meddelas.

Här är filmspanarnas recensioner:
Sofia
Jojje
Johan
Och Joel sa att han ger den 4/5.

Du kan se Jätten på C More ända fram till 13 oktober 2018! Hurra!! Vill du ha en gratismånad är det bara att klicka här.

Publicerat

Långfredagsfemman #115

5. Långfredagsfilmer på SVT idag

SVT går all in idag har både Kristi sista frestelse (SVT2 kl 22.45) samt Jesus Christ Superstar (SVT1 kl 16.10) på TV-tablån. Men det stora utropstecknet denna långfredag är en film som går på SVT1 kl 09.00 denna morgon, en film jag inte hört talas om. Gangsta Granny heter den och har Robbie Williams i rollistan. Den låter mer spännande än dom andra två filmerna tillsammans.

.

.

.

4. Påskaftonsfilmer på SVT imorgon

Den tecknade filmen Hopp som handlar om en hare (SVT1 kl 16.15) och Blues Brothers (SVT1 kl 00.35) som handlar om två män med solglasögon är filmerna man får hålla tillgodo med imorgon, förutom en film som heter Gangsta Granny med Robbie Williams i rollistan som visas på SVT1 både kl 15.05 och 02.45 inatt. Kostar det gratis att visa Gangsta Granny eller varför dessa repriser?

.

.

.

3. Hellouuu Spidey!

Jag känner mig ganska ensam om att vara pepp på The Amazing Spider-Man 2 men jag ÄR pepp! Jätte. Faktiskt.

.

.

.

.

2. Hyra film hos TriArt

Eftersom jag lyckades hitta ett ställe där Hotell gick att hyra online tänkte jag tipsa om det. På TriArts hemsida finns det en hyrfilmstjänst och jag måste säga att dom har en intressant samling filmer i sitt bibliotek, många filmer som inte är helt lätta att hitta någon annanstans. Själv tänker jag börja med att hyra dom två filmer jag inte sett i Paradis-trilogin och Stefan Jarls Godheten.

.

.

.

1.  Vad kan man hoppas på?

Fint väder? God mat? Lagom svårt gömda påskägg? Lugna lediga dagar? Bra film? Påskmust? Sovmorgon? Brädspelskvällar? Hur det än blir så börjar påskhelgen just precis idag. God sådan till dig, vad du än hittar på.

 

Publicerat

Fredagsfemman # 87

5. Vuxna människor med dockor i knät

Jag var och såg Jeff Dunham på Hovet för lite drygt en vecka sedan. Jeff Dunham, buktalaren, han som blev känd för dom flesta med hjälp av Achmed The dead terrorist. Det var en enastående kväll på många sätt. Givetvis var det stort att se en man på scen som vi härhemma sett på DVD så många timmar sammanlagt. Dels var det fascinerande att spana in publiken. Många medelålders (och äldre än så), dom flesta som jag såg var män, som hade med sig egna miniatyrer av Jeff Dunhams buktalardockor. Mannen framför mig satt med den lila Peanut i knät under hela kvällen som om det vore hans bästa vän. Han såg helt salig ut. Det var hjärtskärande på ett sätt jag inte var beredd på. Jag menar, mannens Peanut pratade ju inte ens. Dunhams dockor håller ju låda timme ut och timme in.

.

.

4. Blodsbröder

I söndags såg jag musikalen Blodsbröder på Stockholms Stadsteater. För det första: Jag ÄLSKAR Stockholms Stadsteater. För det andra: Jag gillar verkligen musikaler. För det tredje: Albin Flinkas och Anton Lundqvist, vilka grymma scenpersonligheter! För det fjärde: Jag ÄLSKAR att min dotter knallar iväg på teater själv när ingen kompis vill gå med. Jag ÄLSKAR att hon lika gärna betalar en bio- och/eller teaterbiljett med sin månadspeng som godis eller kläder. Jag är STOLT över att hon suger åt sig kultur av alla sorter som en svamp och att mina utflykter till barnteatrar och knattebios med ungarna gjort nytta. Bra teater är som bra film fast med en nerv som inte går att köpa för pengar. Det händer här och nu, det går inte att spola, inte pausa, inte klippa bort. En kulturkväll med dottern och hennes kompis är ett bra minne att spara på även om musikalen i sig inte var någon jättehöjdare.

.

.

3. Simon Pegg-klassiker på stor duk

Från och med onsdag (och vad jag förstår några dagar framåt) kan man se Hot Fuzz och Shaun of the dead på två biografer i Stockholm, visningarna är direkt efter varandra och utan text. Är det inte alldeles fantastiskt? Tänk om SF kunde göra så med fler (halvgamla) filmer. Undrar om det hjälper att komma med kärleksfulla mejltips i frågan? Vad tror du?

 

 

2. Sofia Helin.

Bron 2 är bra, har jag sagt det? BRON 2 ÄR BRA!

.

.

.

.

1. Hotellhypnosen

Tänk om jag kunde hypnotisera dig. Tänk om jag kunde hypnotisera alla. Tänk om jag kunde få SF att ta bort den rosa smultronställetmärkningen från filmen Hotell, tänk om jag kunde få kategoriska svensk-film-ratare att sluta vara så jävla fördomsfulla, tänk om jag kunde få biobesökare att vallfärda till biograferna och köpa biljetter till filmen Hotell på samma löpande-band-manér som om det vore en ny Göta Kanal eller Män som hatar kvinnor. Tänk om jag kunde få någon att tänka utanför lådan och ge Hotell en chans, precis som så många av oss gjorde på Malmö Filmdagar fast ingen på förhand trodde på filmen. Efteråt var vi lyriska. Allihop. Vi hade varit med om något extraordinärt. Gör som jag den här helgen, gör dig själv en tjänst. Gå och se Hotell. Det finns inte en chans i världen att du ångrar var den hundringen tog vägen.

Publicerat

PASSION

Alltså. Jag måste ju. Hur skulle jag kunna låta bli?

Hur skulle jag kunna strunta i att se den här filmen som så många kallar smörja? Passion är lite som den där skalbaggen som hamnat på rygg och blir ett simpelt byte för en ungdom med förstoringsglas och solen i rätt vinkel. Jag har dessutom sett den franska filmen som den här filmen är en remake på, Love crime och den var inte så pjåkig alls. Så jag menar, hur illa kan det bli?

Brian De Palma bakom kameran, Rachel McAdams och Noomi Rapace framför. Erfarenhet, kunskap och skådespelarbegåvning i en skön thrillrig mix. Eller?

För att vara tydlig, det finns ingenting i Passion som är rätt. Ingenting. Den här filmen har så många brister att jag inte vet var jag ska börja, men det är väl bara att hugga tag i första bästa fatala miss: Rachel McAdams.

Hennes roll, den hårdhudade världsvana chefen som styr både bolaget, sina anställda, älskare och älskarinnor med järnhand, gjordes i original av Kristin Scott Thomas, en mogen kvinna med naturlig integritet och skinn på näsan. I Passion ska denna livserfarenhet kompenseras med överdådiga örhängen som hänger likt glittriga julgranskulor på Rachels bleka örsnibbar. Hon har sladdriga skräddarsydda isblå byxor med hög midja och polotröja för att på nåt sätt utstråla makt. Vilken amatörcastare som helst kan se att det där inte funkar, hon ser för fan ut som en utklädd tonåring, hennes trovärdighet som chef för ett stort företag är nere på den absoluta nollpunkten.

Den andra fatala missen med filmen är att Noomi Rapace pratar. Det är nåt med hennes uttal som gör att det hon känns som kusinen från landet, kan vara att hon ÄR kusinen från landet (det lilla landet i norr). I originalfilmen spelades hennes roll av Ludivine Sagnier och det gick inte att missta sig på paniken hon kände när allt gled henne ur händerna och hon var tvungen att slå tillbaka mot überkvinnan Scott Thomas. Hon behövde sitt jobb. Vad behöver Noomi? Och var är den där klaustrofobiska känslan som låg som en blöt filt över Love crime?

Här är dom fatala missarna tre, fyra och fem: Behöver världen verkligen en remake på en medioker thriller som kom så sent som 2010? Är det en döv människa som komponerat filmmusiken? Och det här med scenografi och bildkomposition, har De Palma fått hjälp av en prao eller vad är det frågan om? Kör dom lite random på inspelningen? ”Kan du lägga dina bilnycklar på konferensbordet, gärna sådär nära kameran så dom hamnar i fokus, det är inte Rachel i den där barbierosa teryleneklänningen vi ska se det är dom där fullkomligt meningslösa nycklarna”.

Den sjätte fatala missen heter Brian De Palma. Jag skulle vilja säga gå och lägg dig gubbjävel så jag säger det: Gå och lägg dig gubbjävel! Kan du inte göra filmer som är bättre än såhär kanske du ska mata duvor i parken eller nåt istället.

Publicerat

PARKER

På förra filmspanarträffen diskuterades det om det går att tycka om en film riktigt mycket om alla karaktärer i filmen är osympatiska. Går det att göra en kommersiellt framgångsrik film utan en hjälte, utan någon karaktär man som tittar ”håller på”? Finns det någon riktig blockbuster som lyckats med det? Mig veterligen gör det inte det men jag kan ha fel.

Jag tycker att osympatiska filmkaraktärer kan vara väldigt intressanta att titta på så länge jag känner nån form av mänsklighet skina igenom. Jag behöver inte kunna identifiera mig med dom men jag behöver kunna förstå deras agerande. Huvudrollen i den här filmen spelas av Jason Statham och hans figur Parker är allt annat än en snubbe jag borde gilla. Han är en rånare, en kriminellt belastad man, det är ingen ordning på honom alls. Han gör en storstöt tillsammans med sitt rånargäng med Vic Mackey i spetsen (f´låt Michael Chiklis, men för mig kommer du alltid vara Vic Mackey i The Shield) men gänget förråder honom, snor alla pengarna och lämnar honom för att dö, misshandlad och skjuten i ett dike.

Parker överlever såklart (annars hade det blivit en kortfilm) och han ger sig ut på hämnarstråt. Så småningom hamnar han i Palm Beach och som så många gånger förut korsas hans väg av en kvinna som kommer förändra hans liv en liten stund. Mäklaren Leslie Rodgers (Jennifer Lopez) sitter också i skiten, dock inte samma typ av skit som Parker men dom kan dra nytta av varandra. Om dom vågar.

Jag tycker inte om Parker, jag tycker inte om Leslie men jag förstår dom båda. Tankarna kring det här med osympatiska karaktärer fortsätter snurra och tur är nog det för det är inte många hjärnceller som behöver arbeta under tittningen av filmen. Det här är en riktigt schysst thriller-action-rulle som följer genremallen 1A och som sådan är den absolut sevärd. Jason Statham gör det jag förväntar mig av honom, Jennifer Lopez faktiskt lite mer än så och det är kul att en såpass meriterad regissör som Taylor Hackford tagit sig an filmen. Det hjälpte nog på traven, i alla fall om man ser till personregin av Jennifer Lopez.

Idag skriver även Fripps filmrevyer om Parker men Flmr och Fimitch har också sett den.

 

Publicerat

THE WOMAN

För nån vecka sedan skrev jag om manlighet här på bloggen och i början på juli kommer fortsättningen, kvinnlighet. Om jag inte redan hade skrivit klart det inlägget hade jag mycket väl kunnat skriva om den här filmen och enbart den.

Kvinnlighet som miljö och arv, kvinnlighet som fördom i mina och andras ögon, hur gestaltas den på film? The Woman har så många olika mer eller mindre starka kvinnoporträtt att det skulle gå att skriva en doktorsavhandling om kvinnlighet bara genom att dissekera filmen en smula. Det tänker jag inte göra men jag tänker skriva en hel del, det är nämligen en väldigt intressant film både ur kvinnlig och manlig synvinkel.

En liten småstadsidyll. En dysfunktionell familj. En kuvad fru, en störd man, en söt lillasyster, en brådmogen mellanbror och en storasyster som med kort svart hår ses som egen i sin omgivning. Pappan Chris gillar att vara ”man” i betydelsen familjens överhuvud. Han säger hur saker och ting ska vara, han bestämmer, hans ord är lag. Han gillar även jakt, geväret känns som hans bästa vän, som en metallisk förlängning av högerarmen.

På en liten kvällsjaktrunda ser han en kvinna vid vattenbrynet. Smutsig, trasig, djurisk och i hans ögon – förstår jag – fascinerande. Vid blotta åsynen av henne får han en idé. Han ska tillfångata henne, låsa in henne i källaren och göra henne till en civiliserad och ”riktig” kvinna. Det ska bli familjens gemensamma uppdrag, nåt att samlas kring, hjälpas åt med.

Ur manlighetssynpunkt så känns Chris som en klassisk grottmans-man. I sitt arbete som advokat är han välklädd och belevad men när han kommer hem åker camobyxorna på. Chris använder härskartekniker, han utnyttjar sin kroppsliga styrka för att få som han vill, han förgriper sig sexuellt på dom han ser som sina ägodelar och han lyckas få kvinnorna i sin närhet att känna att dom inte är värda leran under hans skor. Han använder sig även av våld på det sättet Filmmedia skrev om på manlighetstemat, ett sätt som där beskrivs som vanligt men som jag sällan lagt märke till i nyare filmer. Summan av detta är en man som jag personligen skulle vilja gå loss på med en spikklubba.

Kvinnorollerna är välskrivna och komplexa. Det är ingen uppenbar förenkling av verkligheten manusförfattaren och regissören Lucky McKee pysslat med här, han har låtit dom kvinnliga karaktärerna visa kvinnlighet på väldigt många olika sätt. Det är hela spektrat och jag gör inte bara vågen för att det är vågat, jag gör det för att det är alldeles lysande genomfört. Mamman som blundar för verkligheten, som vill vara den goda frun. Dottern som uppenbarligen behövt stå ut med pappans nattliga besök under många år. Lillasystern som ännu inte tagit skada av sin omgivning. Lärarinnan med den korta kjolen som genomskådar och bryr sig och så skogskvinnan, hon som lever på rått kött och som dödat med sina bara händer så länge hon kan minns.

Som film betraktad är det här perfektion. Manuset är lysande, skådespelarna är grymma, det är vackert filmat, musiken förhöjer stämningen och filmen har väldigt många bottnar. Den är gripande, vidrig, väldigt blodig, grym och tänkvärd och detta paketerat i nåt som känns fräscht och nyskapande.

Jag önskar att jag hade kunnat se de här på bio, jag undrar hur jag hade reagerat då med tanke på hur jag försvann in i filmen trots att jag såg den på en liten laptop. Så jävla bra helt enkelt!

I avsnitt 8 av filmpodden Snacka om film pratar jag mer om den här filmen – och en massa andra härliga skräckisar. Klicka här för att komma till hemsidan.

Publicerat

ANYTHING ELSE

I ett förhållande är det alltid den ena parten som bär det tunga lasset. Så står det på filmaffischen, då känner jag att det måste vara sant. För det kan väl inte vara sant av den andra anledningen, den att jag är 40 år gammal och VET det av egen erfarenhet? Klart det inte kan vara så. Det här är en film och film är inte samma sak som verkligheten, inte ens i en Woody Allen-film.

Woody Allen har i stort sett alltid varit – och är – på pricken rätt vad gäller tillsättande av rätt skådespelare i rätt roller.  Jag vet dock inte vad för svampar han åt 2003 för Anything Else är inte rätt på en fläck. Jason Biggs har precis filmat den tredje American Pie-filmen och är kanske jättespännande i Woodys ögon och visst är han perfekt som den osäkre pinsamme Jim Levenstein med en äppelpaj runt könet men han är långt ifrån någon snabbsnackande beige-kavaj-klädd-Woody-Allen-wannabe-författaryngling och definitivt inte någon som klarar av att hålla en hel film på sina axlar. Han klarar inte av att ha sin egen flickvän på axlarna. Han har knappt axlar.

Jerry Falk (Biggs) är så dum, korkad och upp-över-öronen kär att det faktiskt inte handlar om att dra ett tungt lass i förhållandet, det handlar om att öppna ögonen och se att han blir behandlad som skit av en egocentrisk och notoriskt otrogen tjej med rådjursögon. Detta rådjur Amanda i Christina Riccis gestaltning kan vara hur söt som helst men hon är fullständigt vidrig. Och hennes mamma (Stockard Channing) som tvångsinflyttar sig i lägenheten och snortar kokain med one night stands är inte ett dugg bättre. Och Woody Allen själv spelar David Dobel, en 60-årig författare och en riktigt skjutglad nöthjärna, ganska långt ifrån dom roller han vanligtvis skriver till sig själv. Han pratar dock som vanligt, energiskt och utan att stanna upp vid komiska oneliners. Jason Biggs försöker sig på att prata likadant och det funkar inte alls. Han är makalöst felcastad här, en snällare omskrivning för apdålig.

Den här filmen är konstig. Det finns egentligen ingenting jag gillar med filmen annat än att det är en Woody Allen-film. Musiken, stämningen, ett skönt flow, värmen som sprider sig i bröstkorgen bara av att se typsnittet på förtexterna, jag blir liksom lugn även om filmen i sig är allt annat än bra. Men även en icke-bra Woody Allen-film är sevärd i mina ögon, så underligt fungerar min hjärna och även om jag skulle vilja lägga filmen i en jutevävspåse och tjonga den över axeln för en snabb promenad till återvinningsstationen så kan jag inte riktigt göra det. En dålig Woody Allen är nämligen bättre än en ganska bra nånting-annat. Fast godkänd kan det aldrig någonsin bli.

Publicerat

EVERY DAY

Det är nåt visst med filmer som handlar om vanliga människors vardag. Om det här med att vara någons man eller fru, om att ha barn eller vara barn, om att handskas med åldrande föräldrar, med sitt eget åldrande, med att ens barn är gay eller gillar att spela fiol.

När såna här filmer görs på ett bra sätt är dom oftast väldigt trivsamma att titta på. Handlingen passerar som ett rinnande vatten, man känner igen sig eller är tacksam för att man inte gör det. Kanske lär man sig nåt nytt på kuppen.  Men det som slår mig när jag ser Every Day är att det är som att ha sällskap i soffan av en kompis. Det är mysigt, det är lugnt, ingen behöver förställa sig och låtsas vara någon den inte är. Man bara sitter där, pratar lite, kanske fikar lite med en ostmacka eller nåt. Det är harmoniskt.

Att Every Day fungerar så pass bra som den gör tror jag beror mycket på skådespelarna. Helen Hunt som mamman och Liev Schreiber som pappan är ett bra par. Ezra Miller är den homosexuelle storebrorsan och Skyler Forgang den charmiga lillebrodern som ser ut som en liten krullhårig variant av Maggie Gyllenhaal. Eddie Izzard spelar den högljudde och frispråkige chefen och Brian Dennehy en nedkissad, gammal och bitter morfar.

Jag tycker om filmen och jag tycker om alla karaktärerna. Det är ingen hejsanhoppsanslut med ballonger och konfetti, det är inga överdrivna gester eller onödiga twister, det är en fin liten film med fin musik som handlar om det finaste som finns: det vanliga livet, sånt som det är för dom flesta av oss.

Kanske känns betyget orättvist snålt men det är det inte. En stark trea för en film i den här genren är bra. Det är ingen film jag gärna ser om, det är ingen film som förändrar mitt liv men den är stabil och mysig. Alltså en trea.

Publicerat

MAN TÄNKER SITT

Det är något så hjärtskärande tragiskt med att se en förälder byta blöja på sin skrikande bebis mitt på asfalten på en Coop-parkering. Det gör ont och det är inte alls som Lena Ph sjunger, det gör inte alls bara ont på natten och inte alls bara lite på dan. Det gör ont hela jävla tiden.

När jag var liten, alltså sådär riktigt liten, kunde jag börja gråta när jag såg jämnåriga kompisar ha på sig bruna öppna sandaler, såna som visade tå och häl. Jag kände det som att deras föräldrar inte hade råd med riktiga skor och att dom fick nöja sig med halva. Jag tyckte det kändes fattigt och fattigt var sorgligt och sandaler var kalla och dragiga skor som inte gick att leka med i vattenpölar eller vid ån där inne i skogen.

Det gjorde ont att se kompisar med halva skor. Jag var så ledsen för deras skull men jag kunde inte påverka situationen. Sorgen fanns inne i mig och den var lika brutal som den var konstig men likväl var den sann. För mig var den det. Det spelade ingen roll att mamma berättade hur fullt normalt det var med sandaler, det gick inte in. Sorgen var precis lika sann då som den jag känner när en pappa utan pengar irrar runt på en Coop-parkering och byter blöja på sitt barn. Han tigger, han ber om några kronor, han lever på en gräns som är svårgreppbar och jag får fysiskt ont i kroppen. Jag kan inte tänka ”det är bara på film” för det är inte bara på film. Det finns fattigdom i verkligheten också. Det finns utsatthet, det finns ensamma barn, det finns tragiska vuxna och det finns tonvis med inskränkt skitsnack i småstäder.

Det är ganska exakt ett år sedan Ruben Öslund genom sin film Play gav mig en imaginär spark med dobbarna före rakt in i mellangärdet. Jag trodde inte jag kunde uppleva samma känslor för en film igen. Samma aggressioner, samma känsla av vanmakt, samma stengrå klump i hjärtat, samma ledsamhet, samma frustrerande jag-blir-fan-galen-jag-släpper-snart-en-napalm-över-varenda-byhåla-som-existerar-tankar. Så kommer slumpen och liksom klappar mig på axeln och ser till att jag klickar fram en för mig totalt okänd film på Lovefilms streamingstjänst.

Man tänker sitt. En svensk film från 2009. Jag vet ingenting om filmen och vill ingenting veta. Jag trycker på play och sjuttioen minuter senare knackar jag hål på bubblan och kommer ut igen. Det var som att ha blivit slagen med ett brännbollsträ över varenda mjukdel kroppen kan frambringa. Jag hade ont, på riktigt ont och jag mådde illa. Timmarna går och jag försöker tänka igenom filmen, liksom snabbspola mig igenom den i huvudet för att likt en sil fånga upp dom stora tebladen och försöka få klart för mig vad filmen egentligen handlade om.

Ett radhusområde i Falkenberg. Människor som bor där. Små händelser som gör stor skillnad. Stora händelser som inte spelar någon roll. En lillgammal berättarröst som är lite läskig och sen den där Coop-parkeringen.

Det är okända skådespelare i samtliga roller där alla imponerar stort. Filmens regissörer och manusförfattare Fredrik Wenzel och Henrik Hellström är inga stora kända namn trots att dom båda regisserade dokumentären om Broder Daniel tillsammans och Fredrik skrev manus till Farväl Falkenberg ihop med Jesper Ganslandt. Nej, dom är inga stora namn – inte ÄN – men jag känner en filmbloggare som kommer hålla ögonen öppna och följa deras framtida filmplaner med spänning. Ruben Östlund är nämligen inte ensam längre, det finns fler som behärskar den där genren som med glimten i ögat kan kallas svensk diskbänksrealism. En genre som inte är så tråkig som det låter, den gör bara ondare.

Publicerat

OSKULDENS TID

Är man dotter till Ridley Scott och beger sig in i filmbranschen är man ganska modig.

Efter ett par kortfilmer fick Jordan Scott chansen att regissera en långfilm med pappa Ridley och farbror Tony som producenter och hon var själv med och skrev manus efter Sheila Kohlers roman Cracks.

På ett flickinternat nånstans i England nångång på 30-talet jobbar lärarinnan Miss G (Eva Green). Hon är mycket speciell, smugglar in spännande litteratur i flickornas sovsal, berättar historier som trollbinder dom unga eleverna. Hon är gåtfull, vacker, annorlunda och i jämförelse med dom äldre stofiltanterna framstår hon som värsta rebellen.

Bland flickorna är det Di (Juno Temple) som är ledaren. Med sin tuffa yta håller hon sina undersåtar i schack ända tills den fina spanska flickan Fiamma (María Valverde) kommer till klassen och vänder upp och ner på allt Di och resten av klassen trodde sig känna till. Även Miss G börjar bete sig underligt. Fiamma sätts på pidestal och det beror inte bara på att hon är grymmast i klassen på simhopp.

Som studie i kvinnlig gruppdynamik är den här filmen intressant men å andra sidan visar det inte upp något direkt nytt. Däremot bränner den till när den kommer fram till sista fjärdedelen och då vaknar jag liksom till liv, precis som flickorna på filmen. Låt mig säga att astmamedicin har en framträdande roll i filmen, liksom Juno Temple som jag tycker är alldeles glimrande och Imogen Poots som visar framfötterna fast hon vara har en liten biroll att jobba med.

Eva Green tillhör inte någon av mina skådespelarfavoriter och jag kan inte låta bli att känna att med en annan – bättre- skådespelerska i rollen som Miss G så hade filmen blivit både intressantare och fått mer genomslagskraft. Eva Green spelar på precis samma sätt som i Dark Shadows och det får mig att tro att det är exakt vad hon klarar av, inget mer än så och det räcker inte riktigt för att charma mig. Dom yngre tjejerna gör det däremot OCH Jordan Scott. Tyvärr har hon inte filmat mer efter detta, det är fyra år sen nu. Fick hon nog?

Publicerat

ELLE

Är det alla gifta mäns dröm att köpa sex? Finns den lyckliga horan? Går det att ha ett långt äktenskap som inkluderar ett aktivt sexliv? Kan en prostituerad få känslor för en torsk? Kan en torsk känna respekt för en prostituerad? Kan en prostituerad ha ett vanligt förhållande och vara öppen med sin syssla för sin pojkvän? Hur känns det för en mamma när hon förstår vad hennes dotter jobbar med?

Anne (Juliette Binoche) är journalist på tidningen Elle och ska skriva ett ingående reportage om prostitution. Hon träffar två unga tjejer, Charlotte (Anaïs Demoustier) och Alicja (Joanna Kulig), som tjänar sina pengar på att prostituera sig och Anne kommer dom nära. Mycket nära. Hon kommer så nära att deras berättelser om sexuella äventyr letar sig in i hennes medvetande och förändrar hennes liv. På nåt sätt. Tror jag.

Elle är en komplicerad film. Elle är en film som gör att jag skulle vilja vara en fluga på väggen på en riktig hardcore feministkongress om denna film skulle diskuteras. Samtidigt tvekar jag för jag tycker inte filmen är särskilt bra ändå tänker jag på den. Frågorna hopar sig och kanske är det det som är meningen. Jag vet inte. Jag vet liksom inte vad baktanken är. Är det att visa onaniscener i närbild eller att filma en naken man som kissar på en ung flicka eller när samma nakna man lirar lite gitarr sådär anspråkslöst efter den långa heta – och dyra – natten och både han och den köpta kvinnan sjunger tillsammans som om det vore en alldeles vanlig bortamatch?

Juliette Binoche är alldeles lysande precis som hon alltid är. Hon är fantamej SJÄLVLYSANDE! Det är inga lätta rollprestationer för någon av dom tre huvudrollsinnehavarna och alla tre tjejerna klarar det galant. Männen är mer i periferin. Är dom inte kåta, skrynkliga, otäcka, ömsinta, gråtmilda, vanliga och gitarrplonkande så är dom som Annes äkta man som i sista scenen visar exakt vad en man är bra för (och till för) i hennes liv: att öppna locket på en glasburk när hennes nypor är för svaga. Och då blir jag lite arg och ännu mer förvirrad. Vad är det hon vill Malgorzata Szumowska? Hennes manus och regi är inte direkt övertydligt. Eller är det det?

Filmen går att streama gratis på Lovefilm

Publicerat

NIO LIV

Sandra (Elpidia Carrillo) har suttit i fängelse i över fyra månader när hon äntligen ska få träffa sin lilla dotter. I ett snabbköp möter den höggravida Diana (Robin Wright Penn) sin ungdoms stora kärlek och det river upp känslor hon inte riktigt var beredd på.

Holly (LisaGay Hamilton) har ett komplicerat förhållande till sin styvfar och försöker komma över det. Sonia (Holly Hunter) är sambo med en kantig man hon tror sig känna men chockas när han berättar en hemlighet.

Tonåriga Samantha (Amanda Seyfried) lever i en icke-fungerande familj och fungerar som nån obetald  medlare mellan sina föräldrar. Lorna (Amy Brenneman) ska på begravning men hamnar i en konstig situatuion med sitt döve ex. Ruth (Sissy Spacek) planerar en otrohet i ett motellrum, Camille (Kathy Baker) är arg på livet och ska opereras mot sin vilja och Maggie (Glen Close) besöker en kyrkogård tillsammans med lilla Maria.

Nio liv. Nio kvinnor. Nio nedslag i en verklighet som skulle kunna vara din, min eller vår. Det handlar om det som kanske anses vara ”inget speciellt” men som är det mest speciella av allt: ögonblick i livet som gör skillnad, på ett eller annat sätt. Vi växer av alla erfarenheter och även små nedslag i andras liv kan hjälpa en själv framåt. Och ibland kanske inte bara framåt utan up-up-and-awaaaaaay.

Superfin film. Jag tycker om den jättemycket.

 

Publicerat

KAJANS VASALOPP

Som en liten uppladdning inför morgondagens morgonmastodont-TV-sändning Vasaloppet tipsar jag om filmen Kajans Vasalopp. Jag tar liksom för givet att inte många som läser min blogg faktiskt kommer staka sig igenom nio mil på längdskidor men jag skulle bli GRYMT förvånad och faktiskt lite stolt om nån som ska åka/åker/åkt gör sig till känna.

Alla som känner mig vet att jag har en liiiiiten fetisch för män med mörk mustasch och Kaj-Åke ”Kajan” Hansson (Johan Wester) är inget undantag. Han är en av höjdpunkterna i serien Hipp Hipp och Johan Wester har varit mitt frikort ända sedan Tom Selleck började botoxa sig så det finns ingenting som kan hindra mig från att se filmen med honom i huvudrollen.

Denna ”dokumentär” handlar om när Kajan ska fullfölja sitt 40-års-löfte och ta sig från Sälen till Mora på skidor, resan till Dalarna i husbil, uppladdningen, träningen,  incheckningen, loppet och det är ganska mysigt faktiskt.

Själv är jag uppväxt med att vasaloppssändningen är helig, att det var uppstigning tidigt, att det serverades blåbärssoffa framför TV:n, att det spontanfnissades när TV-sportens reportrar intervjuade ”miffon” längs spåren så det känns som att denna film inte ger mig något nytt under solen. Jag såg även på TV (live) när Kajan åkte även om jag inte förstod då att det var filminspelning.

Som sportfilm har den inte mycket att hämta men som informationsfilm för Vasaloppet funkar den fint. Och rolig var den. Också.

Filmen går att streama gratis på Lovefilm.

Publicerat

INGENIOUS

Det är rockringen, frisbeen, vattenpistolen och den talande ölöppnaren. Prylar av plast som många av oss visst inte kan leva utan. Saker som säljs i många miljoner exemplar varje år. Bakom detta krimskrams finns människor som tjänar storkovan. Uppfinnare, idékläckare, människor som riskerar förhållanden, hus och hem för att satsa sina sista pengar på prototyper från Kina som med lite tur kan ta sig ut på TV-shop.

Sam (Dallas Roberts) har kommit på ett armbandsur med en tänkande hund som motiv, en tacksam produkt att kränga till alla som tycker att hunden är människans bästa vän. Men om pengarna bara räckte till en eller ett par hundraser och det efterfrågas alla, vad gör man då?

Sams polare Matt (Jeremy Renner) är värsta sortens säljare och inte ens han kan sälja dessa plastiga rariteter. Pengarna sinar, Sams flickvän börjar tröttna och när hennes sista pengar spelas bort vid Black Jack-bordet istället för att gå till produktionskostnader så drar hon. Kvar blir Sam, ensam, fattig och panikslagen.

Att nöden är uppfinningarnas moder kan Sam skriva under på. Ingenious är en riktig liten solskenshistoria som saknar all form av tuggmotstånd. Som lunchfilm var den perfekt, 88 minuter lång och kan med fördel delas upp på två dagar men som minne för livet kammar den noll. Däremot kommer jag ha en liten annan syn på krimskrams framöver.

Filmen går att streama gratis på Lovefilm.

 

Publicerat

WEEKEND

Dom senaste veckorna har jag varit inblandad i en hel del TV-seriediskussioner, både via mejl, twitter och öga mot öga. Jag får ibland frågan om jag är ”anti serier” men inget kunde vara mer fel. Jag är så pro man kan vara. Väldigt få fritidsrelaterade sysselsättningar går upp mot att ha en efterlängtad osedd DVD-TV-seriebox och en hel massa timmar över att klämma hela tjottaballongen på.

Det är ju just där pudelns kärna är för mig: tiden. Jag är lite rädd för att fastna för TV-serier för jag tycker mig inte riktigt ha tid. Jag väljer att se film för jag vill så gärna skriva och ser jag inte film och skriver om dessa så går denna blogg i graven och det vill jag inte. Så film är prio ett. TV-serierna jag vill och borde se hamnar på hög för att ses ”en annan gång”, väldigt få slinker igenom.

1999 gick det en TV-serie på SVT som är en av dom bästa jag sett. Queer as folk hette den och handlade om några homosexuella killar från Manchester och deras liv. En kontroversiell serie när det begav sig, mycket naket både om man ser till hud och känslor och jag satt som fastklistrad. När sista avsnittet sändes var jag ledsen, det var som ett gäng vänner försvann för att aldrig komma åter och jag vet inte om jag till fullo kommit över detta än.

När jag loggade in på Lovefilm för att kolla läget och såg att Weekend var upplagd på streamingtjänsten blev jag glad. Det är en film jag haft uppskriven på att-se-listan redan när den gick på bio men jag missade den. Homodrama är vad som väntar, det snöar ute och julstjärnan lyser mysigt i fönstret. Nu är det bara att krypa ner i sängen, dra upp täcket under hakan och trycka på play.

Det sa bara swiiiish. 97 minuter försvann i ett huj. Snopen, pigg och med en nästinfill Queer-as-folk-klump i magen satte jag mig upp i sängen. Det kändes som att jag på den här korta tiden fått två nya vänner i Russell (Tom Cullen) och Glen (Chris New) och jag vill inte bli lämnad såhär med en massa frågor, inte nu IGEN.

Jag fick samma typ av känsla i magen som jag fick av Bara en natt, denna fantastiskt romantiska film om ”omöjlig” kärlek. Jag vill se mer, jag vill få svar, jag tycker att filmen är en timme för kort – minst – och detta trots att det knappt görs nåt mer än pratas och knullas. Eller vadå, ”knappt görs nåt mer”, det är väl precis just det livet nånstans handlar om? Att hitta nån att prata med som förstår vad jag menar, som är intresserad av vad jag säger, som minns det vi pratat om, som kan förvalta ett förtroende, bli förälskad i ens drömmar –  och som vill ligga. That´s it, det tror jag, alldeles oavsett vilken sexuell preferens man har.

Russell och Glen har världens finaste personkemi  tillsammans men lite olika ryggsäckar att släpa på. Jag hade velat öppna dom och se mer. Kanske kan det komma en uppföljare, eller ännu hellre, en TV-serie.

The Velvet Café har också sett filmen.