Vad gör man som kille om man har en pappa som är polischef? Kämpar man livet ur sig för att bli en bättre och mer lyckad polis själv eller gör man det motsatta: dras till mörkret, till ett alternativt sätt att leva, till droger och kriminalitet?
Polischef Burt Grusinsky (Rober Duvall) har fått varit med om både och. Den ene sonen Joseph (Mark Wahlberg) har fru, tre barn och en karriär som går spikrakt uppåt inom polisväsendet. Den andre sonen Bobby (Joaquin Phoenix) har tagit mammans efternamn – Green – har en vacker flickvän (Eva Mendes), knarkar sådär lagomt så han fortfarande kan hålla sig snygg och driver nattklubbar under den ryska maffian. Utan att ta i så jag spricker kan jag säga att den där brödrarelationen kommer få sig några törnar innan filmen är slut.
Det finns en handfull skådespelare – eller kanske två – som jag är så imponerad av att jag känner att det saknas ord i min vokabulär. Jag skulle vilja hitta på nya superlativer och andra förklaringar till varför jag tycker som jag gör men ibland står det liksom still. Att se Joaquin Phoenix agera har den påverkan på mig. Jag blir stum. Häpen. Förförd. Jag tittar noga för att se nån nanosekund av icke-fokus, en blink, en del av ett rörelsemönster som känns överspelad, ett tonläge som ligger fel, nånting – nånting, God damn someting! – men nej, jag hittar inga fel hos Joaquin Phoenix. Han är helt enkelt i mina ögon en extremt duktig skådis.
We own the night är en helgjuten thriller. Det är inga direkta missar, jag tror på filmen just för att skådespelarna leverar. Jag får panikkänningar i bröstkorgen för jag har inga som helst problem att känslomässigt sätta mig in i historien och jag mår lite dåligt efteråt. Filmen är snyggt gjord och jag ska hålla ögonen öppna efter fler alster av regissören James Gray.
Det känns som att jag är sist ut i norra Europa med att se den här filmen men ohoy, bättre sent än aldrig!
Filmen går att streama gratis på Lovefilm om du är medlem där.
