”Vill ni titta på Totoro med mig?”
Jag tittar bedjande, undrande och glatt på barnen. ”Totoro! Kom igen, det är Totoro ju!”
Båda barnen tittar på mig som om jag hade tentakler, fyra ögon och kom från planeten Weirdmammaus. ”Mamma….lägg av nu. Lägg bara av. Du tvingade oss se den där skitläskiga filmen med slottet när vi var jättesmå, det är väl samma som gjort den här…”
”Det levande slottet? Den var ju jättebra. Inte ett dugg otäck ju”.
”Aldrig.”
”Suck. Jag var fem år! Den var svinläskig! Och vad var du? 30? Och du SOV!”
”Aldrig”, säger den ena. ”Aldrig”, säger den andra. Båda går och lämnar mig ensam med fodralet till Totoro. Ja, vad säger man? Jag som tänkte att jag skulle vidga deras vyer, tvinga dom se annat än Bamse och lättsmält dubbad Disney, ge dom en inblick i Hayao Miyazakis värld och så blir det bara….fel. Suck. Men äsch. Vad suckar jag för? Jag må ha gett dom en ofrivillig skräckupplevelse av samma mått som min mamma gjorde när hon satte mig framför Professor Drövels hemlighet och trodde hon gjorde mig en tjänst men å andra sidan vet dom vad dom väljer bort. Norsk film har skrämt skiten ur mig sen dess och nu kommer animerad japansk film att göra detsamma med mina barn men dom vet å andra sidan vad det är. Dom har Miyazakis filmer som nån form av referenspunkt trots att dom inte sett alla och jag försöker känna mig nöjd med mig själv i rollen som filmväljarmamma trots att den ene valt bort Totoro för att spela LOL och den andra för att titta på Vänner.
Själv fortsätter jag välja Totoro, filmen om systrarna Satsuki och Mei som flyttar till ett hus på landet tillsammans med sin pappa och som lär känna sin nya granne Totoro, en knasig jättstor hårig varelse som inte ser ut som någonting annat jag sett. Eller som Mei uttrycker det: ”en jäääääääättestor hund!”
Det är för härligt det här! Det är så kreativt, så mysigt, så tjommigt med dom där genomskinliga mini-Totoros som springer omkring i skogen. Det är gullig musik, en fin historia och det är animerat i en stil som ingen annan än Miyaziki har. Han är som den japanska varianten av Per Åhlin. Flickorna Satsuki och Mei karaktäriseras som vanliga små tjejer både till utseende och beteende. Inget supertjejigt här inte. Okej, Mei har en rosa klänning men å andra sidan gör hon grimaser när hon är arg som en disneyanimatör på åttiotalet inte hade vågat ens skissa som telefonklotter.
Att Min granne Totoro gjordes det magiska filmåret 1988 förvånar mig inte. Det gör mig glad. Hela filmen gör mig glad. Hur ska jag få barnen att fatta det? Jag kanske måste väcka dom och vråla ”Totoro är en jääääääääättestor hund!”. Då blir dom inte rädda, väl?
