Etikett: Susan Sarandon

Publicerat

BLODSHUNGER

Inget mänskligt lever för evigt. Så sant, även om många har svårt att förlika sig med den sanningen. Jag erkänner, jag är en av dom som har väldigt svårt att acceptera att allt måste ta slut. Att bli vampyr skulle vara en bra bot på detta.

Den här Tony Scott-filmen är mer lik något av David Lynch än den Tony Scott som vi känner till nuförtiden. Visst, det är snabba klipp men det är suggestivt, mörkt och klippen pendlar mellan så olika scener att det blir lika tokigt som att försöka klippa i plåt med en tygsax. Det skär sig, det blir stundtals mer konstfilm än skräckdrama men å andra sidan andas filmen väldigt mycket 80-tal (den är gjord 1983) och med det kommer också charmen som jag gillar så mycket.

Catherine Deneuve är så vacker och skönt speciell som vampyren Lady Miriam. Hon har en look som skulle platsa i Robert Palmers Addicted to love-video med läppstift, knytblus och allt. David Bowie minst lika perfekt i rollen som hennes man John. Han är underskattad som skådespelare tycker jag, han har verkligen ett ansikte som gör sig på bild och som är ofantligt tacksam att sminka. Sen har han nåt lite läskigt över sig också, nåt mystiskt, nästan övernaturligt vilket gör honom ännu mer rätt här. Miriam har nämligen tröttnat på honom och när hon slutar dricka hans blod har han bara ett dygn kvar att leva. Desperat söker han hjälp hos Dr Sarah Roberts (Susan Sarandon) och hon har – fullt förståeligt – grymt svårt att tro på hans vampyrberättelse.

The Hunger bjussar på en hel del vacker musik men också  sånt som jag skulle kategorisera mer som oljud. Det visas också en hel del 80-talshud, bröst som faktiskt rör sig till exempel. Sånt känns numera som en i det närmaste utrotningshotad företeelse.

Alltså, den här filmen har nåt. Jag kan inte beskriva exakt vad för jag vet inte, den är liksom inte bra, inte snygg, inte udda nog att bli intressant men jag skulle ändå aldrig komma på tanken att stänga av eller snabbspola. Den har bara en känsla som jag tror att man antingen sugs in i eller avskyr. Kanske är det min kärlek för 80-talsfilmer som genre som gör att jag inte sågar den här rätt av, kanske var jag bara på rätt humör, kanske gillar jag Susan Sarandon utan BH och lesbiska vampyrhistorier lite mer än jag från början hade trott.  I don´t know, nåt är det.

Sågas ska det inte men ej heller hyllas. Att ge en knepig film som denna en medelmåttig trea känns också fel, så bra är den inte. Men en stark tvåa, en kringelikrokig tvåa skriven med rosa 80-talstypsnitt (a la förtexterna till Drive) är den helt klart värd.

 

Publicerat

VID DIN SIDA

Drama, komedi, romantik, så är den här filmen genrelistad hos Lovefilm. Komedi? Undrar vad det är för svartsynt person som ser det humoristiska i en trasig skilsmässa, två barn som mår rätt dåligt och slits emellan den bittra mamman och pappan med den nya unga frun och som om inte det vore nog kryddas historien med cancertragik som frammanar till att stora Lambirullen tas fram. Så komedi är inte ett ord jag skulle använda i sammanhanget.

Att bli extramamma till två halvstora barn är ingen lätt match för Isabel (Julia Roberts). Hon kämpar på, försöker vara till lags, hjälper till men är samtidigt så flat och mesig att när hon väl ryter till på skarpen så har det motsatt effekt. Barnen gillar henne inte och hon verkar inte gilla barnen, däremot är hon våldsamt förälskad i barnens pappa (Ed Harris) – och han i henne. Han är en vettig pappa som försöker ta diskussioner både med exfrun (Susan Sarandon) och med barnen men exfrun är inte den mest empatiska, ömsinta, logiska varelsen som gått i ett par skor. Hon känns väldigt missunnsam och det är inte den mest attraktiva av personligheter. Det är helt enkelt en ickefungerande men ändå kärleksfull  familj vi får lära känna. Komplex så som verkliga familjer är. Det funkar sällan smärtfritt men det finns alltid lösningar och så även här.

Filmens stora plus är skådespelarna som rätt igenom är helt lysande. Allt från Julia Roberts trovärdiga plastmamma till Susan Sarandon som pendlar mellan häxa, idiot och omhändertagande mor till Ed Harris som supersympatisk pappa och barnen, Jena Malone som dottern Anna och Liam Aiken som sonen Ben, alla känns mänskliga, alla har sina fel och brister men är bra ändå.

Jag har bara så ohyggligt svårt att betygssätta filmen. På många sätt är den himla bra, på få sätt inte så bra men jag kan inte riktigt sätta fingret på vad som gör att filmen inte är starkare än den faktiskt är. Kanske är det romcomtrumpeterna i bakgrunden, kanske är det en inledning som får mig att hamna i ett Nora Ephron-mode som inte stämmer, kanske är det att jag stänger av för att jag inte vill få cancerpanik och dödsångest och bli sådär rädd och gråtig som jag kan bli ibland när mammor, död och barn är inblandade. Hur som helst är det en sevärd film men det är också en film jag inte vill se om så ofta. Var tionde år är alldeles lagom.

Här finns filmen att hyra.

 

Publicerat

KLIENTEN

På min lilla promenad nedför filmminnenas finaste kullerstensgator har nu turen kommit till en stor favorit från 1994: Klienten. Den här filmen lärde mig två saker, att uppskatta mellangul väggfärg samt det menlösa i att röka om man inte sitter på golvet och gör det.

John Grishams sidvändare blev film, jag var småkär i Tommy Lee Jones och hängde på låset – och pajjade nagelbanden under biobesöket. Maken till spännande film ser man sällan och jag minns att större delen av fingertopparna var köttmos när jag gick från salongen. Jag minns lite annat från filmen med även om det mest är fragment och det var med skräckblandad förtjusning som jag radade upp familjen i soffan för att se på ”en riktig bra film”.

Att sälja in en film på det sättet är alltid vanskligt. Förväntningarna kan antingen trissas upp (mamma är en filmnisse, hon har koll på vad som är bra och vad vi gillar) eller sänkas till något bortom räddning (Vad är det som är bra med DET HÄR´RÅ? Hallååå, jag går in till mig och kollar på typ…Glee!) och samtidigt är jag livrädd för egen del att förstöra ett riktigt fint filmminne genom att åter besöka den.

Nu har den här filmen en klar fördel när det gäller att se den med tonårsbarn: en tonåring i huvudrollen. Det gör liksom saken liiiite enklart. Det är inte en källardörr med sjutton hänglås som ska forceras, det är en svängdörrar a la värsta Clintan-saloonen. Jag skulle ljuga om jag sa att det tar mer än en minut att komma in i filmen för det gör det inte, varken för mig eller mina medtittare. Direkt förstår vi att nånting jävligt jobbigt kommer hända Mark (Brad Renfro) och hans lillebror Ricky (David Speck) när dom sitter där i gruset i skogsbrynet och tjyvröker mammans cigaretter. En stor svart bil närmar sig, en stor man fäster en slang till avgasröret och småkillarna lägger ihop ett och ett. Mannen tänker ta sitt liv och aldrig i livet att dom kan titta på och se det hända utan att ingripa. Att mannen i bilen är advokat och vet mer om ett omtalat mord än vad som är bra för hans eget bästa tar en stund för Mark att få reda på och sättet på vilket han får informationen har han antagligen inte önskat sig i sina värsta mardrömmar.

Mark och hans bror hamnar i smeten trots att dom bara ville väl och smeten blir kletigare och ondare och vidrigare än vad någon kunnat tro. Med delar av maffian flåsandes i nacken blir livet rätt jobbigt för Mark och för lillebror Ricky får allt en helt annan vändning. Dom bor med sin mamma (Mary-Louise Parker) i en husvagn och hon kämpar i motvind med det mesta. Det här var inget hon behövde som topping på pizzan, inte alls, men Mark är van att vara mannen i huset och han är en driftig liten kille som på egen hand hittar en advokat som ställer upp och hjälper honom.  Reggie Love (Susan Sarandon) är en kvinna med skinn på näsan och hon är precis den Mark behöver.

Det jag minns bäst från när jag såg filmen första gången är Susan Sarandons hem. Färgerna, böckerna, sofforna och mattan på vilken hon sätter sig när hon ska ”smygröka” och dela en cigg med unge herr Mark. Fan vad mysigt det ser ut att sitta på golvet och röka! Jag tänker mig samma scenario men att hon hade suttit i soffan och det hade inte funkat alls, då hade det blivit äckligt. Då hade jag fått känslan av nikotingula fingrar och kvarglömda fimpar bland soffkuddar och inrökta textilier. En golvrökare utstrålar kaxighet, lite skön-flum sådär och pratar gärna känslor, konst och musik. Fördomarna lever sitt eget liv i min skalle och jag blir småsugen på att tända en Blå Blend och prata karmatankar med någon likasinnad, något som inte har hänt sen 80-talet då jag fortfarande trodde att mentholen i Blå Blend hade samma smak som After Eight.

Klienten är en film som faktiskt är lika bra som boken, om inte snäppet ännu bättre. Klienten är också en film som tål en omtittning men med förbehållet att det gått bra många år så man inte minns varenda scen. Välspelat är det, Susan Sarandon och Tommy Lee Jones som högdjuren, Brad Renfro (som tyvärr inte lever längre) som Mark och Anthony LaPaglia som Barry ”Blade” Muldano med riktig åttiotalsblank gigolokostym utan varken skjorta eller t-shirt under. Det finns ingenting att klaga på med filmen, både jag och barnen satt som förstenade i två timmar men jag fick inte den där sista ståfräskänslan som premiärtitten gav mig. Men det gör inget. Jag är nöjd. Röksugen och nöjd.

När jag såg filmen 1994:

När jag såg filmen 2012:

Här finns filmen.

Publicerat

Veckans Sarandon (och den sista): THELMA & LOUISE

Alla som känner mig vet att jag är hyperallergisk mot allt med prefixet ”Kvinnor kan”.

Att kvinnor kan en hel massa saker är inget som måste manifesteras eller bekräftas, det är en självklarhet och så länge vi kvinnor själva inte inser det kan vi ta och lägga den där jämställdhetsdebatten i malpåse. Att kvinnor kan är precis lika självklart som att män kan ändå måste det till Kvinnor kan-mässor och kvinnorforum och röster ska höjas för mer inkvoterade kvinnor i typiskt manliga yrken. Jag tror inte på den grejen för fem öre. Däremot tror jag på att självförtroendeboosta varandra men inte nödvändigtvis för att vi är kvinnor utan för att vi är människor som behöver det ibland.

Thelma och Louise är en film som fungerade som en sådan boost när jag som bäst behövde den i mitt liv. Mitt i en turbulent tid med en kontrollerande och extremt svartsjuk pojkvän gick jag och såg filmen som faktiskt – på riktigt – förändrade mitt liv.

Ridley Scott har skapat en roadmovie som handlar om att ställa upp på varandra, att lyssna på sitt hjärta och att aldrig ge upp. Thelma och Louises lilla resa på tu man hand förändrar allt och allt som händer förändrar dom och ingen av tjejerna vill någonsin bli den dom var igen. Självförtroendeboost in absurdum och ända in i kaklet skulle man kunna säga.

Thelma (Geena Davis) är en hunsad hemmafru och Louise (Susan Sarandon) en utarbetad servitris som råkar ut för ett as till man utanför en bar en blöt kväll. Mannen försöker våldta Thelma och Louise har en pistol och resten är som man säger….historia.  Tillsammans försöker dom hålla sin undan från polisen i Louises gamla Thunderbird från 1966, vilket går bra till en början men snaran dras åt, rättsväsendet, äkta mannen, livet kommer närmare och till slut måste dom ta ett beslut och hitta en lösning.

Jag kommer aldrig att tycka att en kvinna är en bättre människa än en man bara för att hon fötts med snippa. Jag kommer aldrig att tycka att en man är bättre än en kvinna för att han har mer muskelmassa. Jag säger som Tommy Nilsson ” Jag tror på människan, jag tror hon vill och kan, men vi behöver nån som visar oss en väg ibland”. Filmer som visar oss vägen är filmer att älska, det är filmer som betyder mer än vad jag kan sätta ord på. Thelma & Louise fick min sommar 1992 att bli en sommar att minnas, en sommar att växa upp och tuffa på mig och jag är filmen evigt tacksam för det.

Det här är min favoritfilm med Susan Sarandon och jag kan inte komma på ett bättre sätt att avsluta det här temat än med en klockren fullpoängare.

Publicerat

Veckans Sarandon: MIDDLE OF NOWHERE

Det är konstigt det där med regn egentligen.

Regn på film kan symbolisera så mycket, ledsamhet, ensamhet eller helt enkelt bara dåligt väder. Oftast när det regnar i en vanlig liten film så gör det det för att jag som tittar ska hamna i rätt stämning och i 99 fall av 100 så funkar det. Allt som händer känns lite lite värre med smattrande regn mot fönstret. Det är ju bara att gå till sig själv och sedan vända på steken. Allt som händer känns nämligen lite lite bättre, lite enklare när solen skiner.

I Middle of nowhere regnar det i en scen, i resten av filmen skiner solen. Vilken scen är den jag minns bäst? Gissa en gång!

Här få vi lära känna Dorian Spitz (Anton Telchin) och Grace Berry (Eva Amurri Martino). Båda är 16-17 år, båda kommer från rätt trasiga familjer (fast på väldigt olika sätt) och båda sommarjobbar på ett äventyrsbad. Dorians pappa äger ett affärsimperium och Dorian är den självklara arvingen men då pappan inte köper Dorians beteende skickas han iväg för lite idogt och hederligt arbete. Grace å andra sidan är duktig i skolan och drömmer om att bli läkare men när hon ansöker om ett lån för att betala skolavgiften grusas planerna då hennes mamma (Susan Sarandon) övertrasserat hennes kredit för att finansiera lillasysterns modellkarriär.

Grace behöver alltså få ihop pengar vilket Dorian egentligen inte behöver men lyckas med genom att sälja droger. Han erbjuder Grace att bli hans ”partner” och dela vinsten lika. Sen börjar han flirta med Grace men Grace är bara intresserad av snyggingen Ben. Triangeldrama, knarkbusiness, tonårsdramtik, moralkakor, vettigheter, kärlek och konstiga vuxna, det här borde vara som en pizza med extra allt för vilken tonåring som helst.

Jag får känslan av att den här filmen är en familjeangelägenhet. Jag tror att manusförfattaren känner Susan Sarandon och att hennes namn behövdes för att filmen skulle kunna bli av (och att hon antagligen jobbat gratis). Grace spelas av Eva Amurri som är dotter till Susan Sarandon och bortsett från dessa två är det inte direkt högutbildade skådespelare i ensemblen. Nu behöver detta inte nödvändigtvis vara något negativt men just här så känns det så. Filmen känns som ett examensarbete, som ett helt okej examensarbete och den är regisserad av John Stockwell, märkligt lik Färjan-Håkan.

Jag är rätt säker på att tonårstjejer uppskattar den här filmen betydligt mer än jag, så pass objektiv kan jag ändå vara, men för mig är det ingen höjdare.

Publicerat

Veckans Sarandon: MR WOODCOCK

Jag tror att vi alla har händelser från skoltiden som fortfarande skaver som brödknivsminnen i kroppen. Den där klasskamraten som sa nåt taskigt, den där gången man ramlade precis framför alla dom coola i rökrutan, den där läraren som man bara hatade som fick onsdagmornar i datasalen att kännas som en timme i tortyrkammaren. Klart du minns, jag minns, alla minns fragment av sin skoltid.

John Farley (Seann William Scott) minns kanske lite mer än andra då han som liten fet pojke i basketlaget dagligen blev förnedrad, mobbad och psykiskt misshandlad av sin gympalärare Mr Woodcock (Billy Bob Thornton). När Johns mamma (Susan Sarandon) glatt meddelar att hon har träffat en ny man åker John tillbaka till sin gamla hemstad för att kolla in vem han är och döm om Johns förvåning när Mr Woodcock tittar fram. It looks like I´m gonna be your new dad, säger Mr Woodcock och John håller tillbaka spyorna. Och tårarna. Och frustrationen.

Mamman vill inte förstå exakt HUR elak hennes nya fästman är på arbetstid och trots att det var många år sedan John slutade skolan så har denne lärare förstört mycket av hans självförtroende och liv. Hon är lycklig. Woodcock är snäll mot henne och hon har inte känt såhär för någon sen Johns pappa försvann ur bilden. Yada yada. Vad ska man säga? John är en vuxen man, mamman är definitivt en vuxen kvinna, Mr Woodcock är ett as och jag vet inte riktigt vad jag ska säga. Den här filmen klassas som en komedi och bör inte överanalyseras, men en komedi som inte får mig att skratta känns inte som en helt igenom lyckad sådan. Jag vill nog gärna tro att den är roligare än den är, jag vill gärna att det ska vara en gympasalsvariant av Bad Santa men det är den inte. Den är faktiskt jävligt larvig för att tala klarspråk, den är också alldeles för lam. Simpel. Jag hade gärna sett den flippa ur mer, mer som Bad Santa (eller the Change-up för den delen), vara lite mer on-the-edge men det blir inte så mycket med den varan.

Billy Bob Thornton trampar vatten, Seann William Scott spelar dumsnällis precis som vanligt och Susan Sarandon mörkade ner håret ett par nyanser, gick till jobbet och fick lön. Har du inte sett filmen har du inte missat nåt alls och får du för dig att du vill se filmen så varsågod, be my guest. Den går absolut att se utan bestående men men den är inte speciellt bra. Inte så bra alls faktiskt.

Publicerat

Veckans Sarandon: EMOTIONAL ARITHMETIC

Susan Sarandon, Christopher Plummer, Max von Sydow och Gabriel Byrne, är det inte en samling skådisar som får det att vattnas i munnen så säg. Här får vi möta dom i ett drama som handlar om att göra upp med det förflutna, kanske sätta punkt, sluta älta och gå vidare. I alla fall är det vad David (Christopher Plummer) önskar.

David är gift med Melanie (Sarandon) som har starka minnen av att som barn ha suttit i ett koncentrationsläger. Han är megatrött på hennes ältande och att hon till mångt och mycket har fastnat i det förflutna. I koncentrationslägret träffade hon Christoffer (Gabriel Byrne) som var jämngammal med henne samt den äldre killen Jakob som räddade livet på henne.

Nu, 40 år senare, har hon bjudit hem Christoffer och Jakob (Max von Sydow) till sin gård i Quebec och det blir både kära och jobbiga återseenden och David är allt annat än nöjd med mycket. Han kan inte ens säga att han älskar Melanie fortfarande, han är mest bara grympy.

Det är nånting som gör att den här filmen förblir tämligen ointressant från början till slut och det irriterar mig en smula. Jag undrar nämligen om det är jag som missat nåt väsentligt eller om det är filmen som kör sin lunk från A till B och det är tillräckligt så. Utan dessa fina skådespelare skulle jag nog ha stängt av filmen i förtid, nu lät jag bli. Jag satt och lät mig förföras av stort skådespeleri istället för spännande handling och god regi vilket är två ingredienser som jag tycker filmen saknar.

Det filmen har som ligger på plussidan är vackra vyer och en trivsam känsla av höst. Det är liksom vuxenmys fast lite jobbigt och med kläderna på.

Publicerat

Veckans Sarandon: LEAVES OF GRASS

Jag tror att Susan Sarandon skäms trots att hon bara var med några enstaka minuter. Vad Richard Dreyfuss tänker kan jag inte ens spekulera om.

Det enda som är sant om den här filmen är detta: filmer som inte ens Edward Norton kan rädda förtjänar inte att skrivas om. Och här spelar han ändå TVÅ roller.

 

 

 

Publicerat

Veckans Sarandon: DEAD MAN WALKING

Precis som jag ibland tänker att det låter sjukt mycket kaxigare att svära på tyska så tänker jag att det är finare att gråta på franska. Franska tårar, det låter det. Franska tårar låter både intellektuellt och vackert, kanske har dom även en svag doft av dyrt vitt vin, inte sånt där La Garonne-tjafs jag hinkade som ung, nej, smörigt vitt vin, sånt som är så gott till fisk.

Jag såg Dead man walking i en fullsatt salong i Paris. La derniere marche, den sista marschen. Jag satt där bland vackra kvinnor i mörk page och unga killar i dyra jeans och medelsnygga tjejer i uppsatt hår och gamla rynkiga gubbar. Klientelet var inte ett dugg annorlunda mot en biograf i Stockholm, inte fler baguetter, inga musettdragspel, inga ammande mödrar med en Gauloise i mungipan. Vi var bara en sorgsam samling biobesökare som alla hade alldeles för få näsdukar med oss i fickor och handväskor.

Den katolska nunnan Helen Prejean (Susan Sarandon) får ett brev från den livstidsdömde fången Matthew (Sean Penn). Helen besöker honom i fängelset men han är ingen lätt man att komma nära. Dömd till döden, visar inga tecken till ånger, han är hård som sten men Helen ger inte upp. Hon erbjuder sig att hjälpa honom med en nådeansökan och hon ställer upp och finns där för honom, vad annat kan hon göra då han ingen annan har?

Att Susan Sarandon fick en Oscar för Bästa kvinnliga huvudroll för den här prestationen är inget konstigt alls, hon är makalös här, jag får inte fram ord att ens beskriva hur bra hon är men att Sean Penn inte fick en Oscar är nästintill frånstötande. Hans porträtt av Matthew är bland det mest välspelade jag sett på film och samspelet dom emellan är på nåt sätt beyond skådespeleri.

Få filmer får mig att gråta på samma sätt som Dead man walking. Det är inte bara tårar som strilar lite sakta, det är fulgråt på ett sätt som gör att jag helst ser filmen ensam. En fullsatt salong i Paris är alltså inte ultimat på något vis. Många var vi som grät tillsammans den dagen. Det snörvlades och snorades och snöts i tröjärmar och torkades ögon med allt man kom åt och om jag innan trodde det var finare med franska tårar än svenska så hade jag fel. Det var inte finare men inte heller fulare. Tårar är tårar var dom än kommer ifrån. Svordomar är svordomar oavsett om dom kommer ur munnen på en arg tysk eller på mig. Att medvetet döda folk i civilisationens namn med hjälp av politiska lagar och regler ses däremot inte på samma sätt beroende på vart i världen det händer. Ett amerikanskt dödsstraff ses med andra ögon än ett nordkoreanskt, i alla fall av amerikanarna själva.

Sextonio länder har kvar dödsstraffet i sin lagstiftning och har genomfört avrättningar de senaste tio åren. Tjugofem länder har kvar straffet men har inte verkställt det på minst tio år och elva länder har kvar dödsstraff bara för vissa speciella brott (brott i krigstid). Enligt Amnesty International avrättades år 2010 följande antal individer i följande länder: Kina – tusentals, Iran – 252, Nordkorea – 60, Jemen – 53, USA – 46, Saudiarabien – 27, Libyen – 18. Samtliga länder utom USA klassades som diktaturer.

Dead man walking är baserad på verkliga händelser efter romanen som Helen Prejean själv skrivit. Den beger sig in i dödsstraffsdiskussionen som en lång infekterad sticka under nageln och jag gillar att regissören och manusförfattaren Tim Robbins inte väjer för obehagligheter. Han tar klar ställning i frågan, hela filmen tar klar ställning i frågan och det hör inte till vanligheterna i amerikansk film direkt.

Jag har sett den här filmen fem gånger genom åren och den berör mig precis lika starkt varje gång. När slutscenerna blir som allra jobbigast känner jag lukten av parfymen från kvinnan som satt bredvid mig på den parisiska biografen. Jag känner den fortfarande och jag minns hur vi sneglade på varandra i den där orgien av tårar och snor och vi förstod grejen, det var samma lika. Ett mord är ett mord är ett mord alldeles oavsett omständigheterna.

Publicerat

Veckans Sarandon: FLICKAN FRÅN OVAN

För att uttrycka mig diplomatiskt, det händer ibland att jag träffar på människor via mitt jobb som är aningens…. annorlunda. Jag tänker just nu på en specifik man som satt på ena sidan av sitt köksbord och jag på den andra och vi diskuterade vilka kulörer han skulle ha på sina väggar. Mitt i samtalet blir han alldeles tyst, han funderar i över en halv minut, tittar på mig och säger:

Måste allting vara så roligt jämt? Räcker det inte med att det är lite trevligt? Trevligt är väl egentligen bättre än roligt?

Jag vet inte, har han rätt? Jag vet inte heller varför hans ord dyker upp som ett mantra i min skalle när jag ser den här filmen men det kan bero på att den är varken eller, den är inte trevlig och den är definitivt inte rolig.

Unga Susie Salmon (Saoirse Ronan) är död, det står klart redan i filmens början. Susie blir mördad och hon vet av vem och snart vet även jag som tittar det. Susie är död men har hamnat nånstans mittemellan livet på jorden och himmelriket och försöker på alla sätt hon kan ge sina föräldrar (Mark Wahlberg och Rachel Wiesz) ledtrådar till vad som hänt och vem som bragt henne om livet. Visst är det flummigt men fy fan så sorgligt om man tillåter sig känna efter. Själv försöker jag svälja empatiklumpen många gånger, jag har så sjukt svårt att se sånt här utan att ta åt mig.

Det här är en film som kryllar av begåvning. Peter Jackson har regisserat och för att vara en Peter Jackson-film så är den väldigt annorlunda. Lågmäld och fin och visst är det effekter men inga gorillor eller dvärgar med håriga fötter så långt ögat når. Susan Sarandon spelar Susies mormor, Mark Wahlberg och Rachel Weisz är trovärdiga både som sörjande föräldrar och som par, Stanley Tucci gör återigen ett hästjobb med sin karaktär (han börjar bli lite av en favvis känner jag) och Saoirse Ronan, denna fantastiska lilla tjej, går från klarhet till klarhet.

Den här filmen må vara så långt ifrån en trevlig och rolig film man kan komma men den är mycket annat, väldigt mycket annat. Den är full av kärlek, av hopp och tro och även i filmens mest jobbiga stunder (när jag får ett tryck över brösten och skulle behöva andas i pappåse) så finns det en strimma av solstrålar, vårtecken och såndär positiv fågelsång som är så satans enerverande när fågeln i sig sitter på fönsterbrädan och trudiluttar innan solen ens gått upp.

Filmens enda nackdel är att den är ojämn i tempo och pendlar mellan betygen men helheten är en fyra, om än inte jättestark.

Publicerat

Veckans Sarandon: THE ROCKY HORROR PICTURE SHOW

Det finns filmer som har blivit klassiker utan att jag egentligen förstår varför.

Det finns filmer som blir klassiker trots att dom inte är bra, trots att dom är obegripliga och trots att dom åldrats med allt annat än värdighet. Sen finns det klassiker som är så jävla konstiga att jag bara sitter som en fågelholk i soffan men som samtidigt är så charmiga att värmen nästan spränger rutan. The Rocky Horror Picture Show är urtypen av en sån film, totalt obegriplig, ganska dålig men charmig till tusen.

Det var flera dagar sedan jag såg filmen och jag har försökt samla mina tankar sedan dess för att kunna skriva ihop en begriplig text som beskriver handlingen. Jag kan inte. Det går inte. Jag vet helt enkelt inte riktigt vad det är jag har sett.

Det är en superung, jättesmal och välsjungande Susan Sarandon som ska gifta sig och efter en biltur hamnar hon och fästmannen vid ett kråkslott nånstans ute på landsbygden. Dom knackar på dörren, nån otäck ”butler” öppnar och sen kör ”det” igång.

Vad är då ”det? ”Det” är glitter, glamour, obegripliga sånger och utåtagerande danser, det är Tim Curry i underbyxor som den bisexuella vetenskapsmannen Frank som med hjälp av sina sjungande och dansade vänner från Transylvanien skapat Rocky, en inoljad och supertränad alfahanne som uppfunnits för att tillfredställa Frank.

Jag gillar musikaler, att göra det känns som en förutsättning för att överhuvudtaget orka se en film som denna. Storyn är mindre matig än en tesked överkokta snabbmakaroner och musiken är rätt dålig (även för att vara en musikal). Det brukar alltid vara nån låt som sätter sig som flugpapper i skallen men icke, jag klarade mig denna gång. Det som ändå gör filmen till en välförtjänt klassiker är energin. Den ÄR charmig och alla är så himla överspelade och glada att jag inte kan värja mig. All form av logiskt tänkande försvinner och jag tycker det är både underhållande och jättedåligt samtidigt.

En bögmusikal är inte särskilt ögonbrynshöjande 2012 men 1973 när den kom var det andra bullar. Den var kontroversiell på alla sätt och vis och sett i perspektiv så var det en viktig film – då. Det är den inte nu, nu är den bara tjofaderittan.

Här finns filmen.

Publicerat

Veckans Sarandon: LORENZOS OLJA

Det är nåt med den här filmen som gör mig besviken och jag vet faktiskt vad det är: jag förväntar mig lite mer Lorenzo Lamas.

Lorenzo Lamas är den enda Lorenzo jag känner till och han har inte gjort så mycket av värde rent skådespelarmässigt sen han spelade Lance Cumson i Falcon Crest.

Det är svindumt att tänka på honom när jag ska se ett sorgligt drama om ett sjukt barn, asdumt är det verkligen, men vissa ticks rår jag inte på. Det här är dock ett av mina sämre.

Lilla Lorenzo får en svår sjukdom – ALD – och får en diagnos att han garanterat kommer dö inom två år. Som föräldrar reagerar Augusto och Michaela (Nick Nolte och Susan Sarandon) ungefär som förväntat: med chock, sorg, tårar och ett jävlaranamma. Lorenzo ska fanimej inte dö, vi ska hitta ett botemedel!

Susan Sarandon blev Oscarsnominerad för Bästa kvinnliga biroll för den här filmen och Nick Nolte är riktigt bra även om han inte ser ut som Nick Nolte. Jag vet inte vad det beror på, glasögonen kanske, men han är inte alls lik sig själv här. Filmen i sig är ett väl fungerande drama men stöpt i sedvanlig Hollywood-förpackning och jag tycker det blir lite beigt.

Känner man för att snyfta lite och förundras över mirakel så är det en toppenfilm, längtar man efter Lorenzo Lamas är den helt fel.

Här finns filmen att hyra.

 

 

Publicerat

Veckans Sarandon: ROCKSYSTRAR

När Goldie Hawn är på det humöret är det bara att spänna fast säkerhetsbältet och hålla i sig i det där kärringhandtaget som brukar sitta ovanför fönstret på passagerarsidan i bilen.

Som Suzette, den övervintrade groupien, är hon en kvinna som utåt sett är ganska misslyckad och inåt har fastnat i nåt som hände för trettio år sedan. Hon är stor i truten, utmanande klädd, sexfixerad, ytlig, öppen och fast besluten att söka upp sin ”rocksyster” Lavinia som var hennes bästa väninna ”när det begav sig”. Men Lavinia har gått vidare i livet så pass att hon förträngt det förflutna, för som advokathustru passar det sig inte att ha haft tuperad rockersfrilla och legat med allt som rör sig i spandex.

Suzette får med sig en medpassagerare i bilen, en Harry Plummer (Geoffrey Rush) som är mentalt tveksam och som ska till samma stad som Suzette för att döda sin far och det slutar med att dom bor i samma rum på ett hotell. Suzette har den osedvanligt dåliga smaken att förföra Harry men det enda jag tänker på är hur faaaaan Goldie Hawn kan vilja göka med nåt så äckligt som Geoffrey Rush. Han är bland det otäckaste i mansväg jag kan komma på.

Rollen som Lavinias yngsta dotter Ginger spelas av Susan Sarandons riktiga dotter Eva Amurri Martino som har varit med i många av sin mammas filmer liksom i några avsnitt av Californication där hon spelar Jackie.

Goldie Hawn var 57 år gammal när filmen spelades in, Susan Sarandon var 56. Vilka jävla PUMOR! Filmens behållning är just detta och Goldie Hawns attityd. Hon är verkligen klockren i denna typ av roller.

 

Publicerat

Veckans Sarandon: SHALL WE DANCE

Åldersnojjor kan drabba alla egentligen oavsett ålder. Det kan kännas svinjobbigt att fylla 18 med allt ansvar det innebär, det kan vara piss att fylla 30, 40, 50 eller varför inte 70. Jag tror inte det är åldrarna i sig, siffrorna, som skapar kriser jag tror det är att vid vissa tidpunkter i livet så gör man en summering, må så vara omedveten, men jag tror det är nyttigt. Istället för att livet bara rinner iväg så är det vettigt att stanna upp och fundera ibland, är det det här jag vill?

John Clark (Richard Gere) är mitt i livet, gift med Beverly (Susan Sarandon), pappa, bra jobb, fint boende, allt är liksom fixat och klart. Ändå känner han ”var det bara det här?” Han vill inte skilja sig, det är inte det, han vill bara att det ska hända nåt, att han ska känna sig levande igen.

I ögonvrån på väg hem på tunnelbanan ser han en dansstudio och en kvinna som står alldeles still i fönstret och tittar ut. Om det är kvinnan Paulina (Jennifer Lopez) eller dansstudion som lockar förtäljer inte historien men jag antar att det är det förstnämnda även om det är det sistnämnda som får honom att anmäla sig till en danskurs för singlar. Kan åtta onsdagar på ett dansgolv förändra ett liv?

Alltså, jag tycker det här är rätt charmigt faktiskt. Välgjort sådär som Hollywood-feel-good-filmer är med musik som andas hösteftermiddag eller spontan semesterdag mitt i veckan, färgerna är varma, grundkänslan är snäll, huvudrollsinnehavarna är vackra och luktar gott. Allt är liksom myselipys men med en twist eftersom Mr Clark inte är helt igenom nöjd med sitt liv.

Det här är en film som får kvinnor att sucka trånande efter Richard Geres rådjursögon och män att slicka sig om munnen åt Jennifer Lopez stjärthalvor. Susan Sarandon har en ganska undanskymd roll som frugan som tror att mannen är otrogen (eftersom han inte vågar erkänna att han dansar, näe fyyy, hemska tanke) och Stanley Tucci gör återigen en helskön insats som dansgalningen Link med latinoperuk och löständer.

Rulltrappscenen på slutet får mig att bli sådär melankoliskt larvig. Hjärtat bultar lite extra och jag känner en såndär skön tro på äkta kärlek att tårarna trillar men dom är inte transparanta och salta utan mer som Knatte, Fnatte och Tjattes lemonad i Kalle Anka-tidningarna. Sött och gult och glatt liksom.

Tänk om alla kriser kunde lösas med Richard Gere och lite dans. Det vore nåt det.

Publicerat

Veckans Sarandon: YOU DON´T KNOW JACK

Vem var han egentligen, ”Doktor Död”, Jack Kevorkian?

Jag kan inte säga att jag var påläst om honom och insatt i hans handlingar men jag har läst tidningarna och sett rubrikerna. Jack Kevorkian var läkaren som stenhårt trodde på och kämpade för rätten till dödshjälp.

Mellan 1999 och 2007 satt han i fängelse för mord då han själv injicerat en patient med dödligt gift men alla dom andra 130 svårt sjuka som han hjälpte att dö var han ”bara” självmordsassistent till. Han byggde maskiner som i varje enskilt fall fungerade som ett hjälpmedel så att patienten själv kunde välja om och när det var dags att dö och det var patienten som själv tryckte på en knapp/ drog i ett snöre/ nickade eller vad som nu krävdes, det var inte Jacks beslut.

I filmen gestaltas Jack Kevorkian av en alldeles lysande Al Pacino. Han har pluggat in manér och ticks så dom sitter i ryggmärgen och med nya tänder och perfekt utvalda glasögon så är han porträttlik den gamle läkaren. Susan Sarandon spelar Janet Good, en kvinna som även hon förespråkar aktiv dödshjälp och som blir en slags ”medbrottsling” till Kevorkian.

Sarandon har fått nåt att bita i här, hon ska förvandlas till en karaktär som är väldigt långt ifrån roller hon vanligtvis spelar och hade Janet Good varit en svensk kvinna hade hon hetat Anita Bengtsson eller Barbro Beige eller så. Stora lockar, fula glasögon, väldigt fula och extremt fotriktiga skor och hon är en bra kvinnlig motvikt till den excentriske Kevorkian.

Filmen ger mig egentligen inga svar på frågan om vem Jack Kevorkian egentligen var, hur han blev som han blev och kanske…varför. Däremot ger filmen mig en hel del andra frågor att ta ställning till.  Är det en mänsklig rättighet att själv få bestämma när livet ska ta slut? Var Kevorkian en brottsling? Hur skulle jag själv tänka om jag var dödligt sjuk och inte ville/orkade mer men inte hade möjlighet att ta mitt eget liv?

Så som tankeväckare är detta en bra film och som film är den också helt okej, jag hade bara önskat att den var lite matigare, att den gick in ännu lite mer på djupet. Men Al Pacino och Susan Sarandon imponerar, det gör dom.

Här finns filmen.