Etikett: Susanne Bier

Publicerat

BIRD BOX

Såhär lagom till årets stora bakisdag kommer jag med ett filmtips där tittningen underlättas av ett luddigt sinne. Kanske faller delar av partyhjärnan ner och fyller i dom stora plotholes-en? Kanske kan en alkoholindränkt lillhjärna förklara för mig hur det kommer sig att så många och stora namn kan göra någonting så pass mediokert som Bird Box?

Regisserad av Susanne Bier. Sandra Bullock i huvudrollen. John Malkovich, Jacki Weaver, Trevante Rhodes, Tom Hollander och Sarah Paulson är några övriga namn ur rollistan. Musik av Trent Reznor och Atticus Ross. Salvatore Totino har fotat och Eric Heisserer har skrivit manus baserad på annan förlaga, precis som han gjorde så bra med till exempel Lights out och Arrival.

Så vad fan klagar du på? kanske du sitter och tänker nu. Det här borde vara en filmälskares våta dröm. JA DET ÄR JU DET JAG SÄGER! Det borde ju det! Så vad tusan var det som gick så fel?

Att se Sandra Bullock agera är alltid en ynnest och att betyget hamnade så högt som det gjorde beror enkom på henne. Hon räddar detta spektakel.

Filmen börjar dock bra. Spännande. En mamma, två barn, ögonbindlar. Dom ska rymma från ett hus och det är oklart varför. Det enda vi får reda på är att ingen av dom under några omständigheter får titta. Ögonbindeln måste vara på! Sen korsklipps historien mellan då och nu och inte blir man klokare för det. Det känns som det fattas sidor i manus, jag lessnar, blir trött, zonar ut, vaknar till. Den har vissa scener som bränner till, som är bra, men det är långt emellan dom.

Näe, jag var nog för lite både bakis och full när jag såg filmen men ser du den idag önskar jag dig lycka till.

Filmen finns på Netflix.

Publicerat

BRÖLLOP I ITALIEN

På svenska heter dagens film Bröllop i Italien. Den engelska titeln är Love is all you need. Den danska originaltiteln är dock Den skaldede frisør, alltså – på svenska – Den skalliga frisören. Det intressanta är att alla dessa tre titlar tillsammans beskriver filmen alldeles på pricken rätt.

Filmen handlar nämligen om Ida (Trine Dyrholm) som är frisör och under sin fina peruk är hon skallig. Hennes cellgiftsbehandling av bröstcancern är avklarad, hon är för tillfället friskförklarad och hon tackar nej till att återskapa det borttagna bröstet då hennes man Leif (Kim Bodnia) ”mest ser till insidan och antagligen inte ens märker att det är nåt som saknas”.

Med dessa höga tankar om sin man är det klart Ida blir överraskad när hon kommer hem efter en koll på sjukhuset bara för att hitta mannen i doggystyle-position på soffan med sin blonda (typ) 22-åriga ekonomiassistent. Va fan! Dom skulle ju börja leva nu! Dom skulle börja blicka framåt och framförallt skulle dom ju åka till Italien tillsammans och se dottern Astrid (Molly Blixt Egelind) gifta sig med sin Patrick (Sebastian Jessen)!

Mitt i alla dessa kaosochpaniktankar ska Ida backa ut från en parkeringsplats och kör rakt in i sidan på en betydligt flådigare bil som precis skulle passera. Ut kommer en man i kostym, jäktande, skrikande, irriterad. Philip (Pierce Brosnan) är chef för ett stort frukt-och-grönsaksföretag och har annat att göra än att lösa försäkringsfrågor och parkeringsskador med en vimsig medelålders kvinna. Han ska ju till Italien. Han son ska ju gifta sig!

Hur jag hamnade framför Bröllop i Italien i förstaläget har jag ingen aning om, jag zappade väl på Itunes som vanligt och bytte från den skräckfilm jag tänkte hyra till den här. Bara sådär. Och ibland blir ”bara sådär” så himla bra! Det här var nämligen en otroligt fin film!

Visserligen är det JU en saga att en tiopoängare som Pierce Brosnans Philip skulle finnas i verkligheten – och än mer saga att han då skulle bete sig som han gör – men man kan väl drömma? Trine Dyrholms Ida är inte lika mycket av en sagofigur men hon är en komplex person och ingen ”vuxen Askunge” eller så. Det händer skit i alla rollfigurernas liv, ingen är perfekt, alla är lite trasiga, lite rassliga och samtidigt lite underbara.

Det här är en film som kan muntra upp den gråaste av dagar!

Publicerat

EN ANDRA CHANS

Jag har alltid trott att jag är en såndär varghonemamma som skulle göra allt för mina barn, precis ALLT.

Men.

Sonen vill gå på bio och säger att han ”är trött på filmer som inte betyder nånting”. Han vill se Annie. Jahaja tänker jag och marken gungar till en aning. Annie. Remaken på den gamla goa musikalen, nu förlagd till New York och med Jamie Foxx i en av huvudrollerna. Den lockar 0,0% men vafan, det är klart jag följer med om det nu är den filmen han vill se (jag tänker på alla skräpfilmer jag tvingat med honom på).

Men.

Men. Det dök upp ett men, ett men som egentligen är två. Filmjäveln visas bara med svenskt tal (!!!) OCH den visas bara på Heron City!

Så vips, DÄR dök den upp, stupet. Det var dit men inte längre. Det visade sig att varghonemamman faktiskt hade en gräns där foten obönhörligen sattes ner. Nån jävla måtta får det väl ändå vara på föräldraskapet. Vaknätter och bajsblöjor och nedspydda sängar och dötrista föräldramöten, jag fixar rubbet utan gnäll men att gå på dubbad musikal på Heron, ALDRIG I MY FUCKING LIFE!

Sonen ifrågasatte inte ens mitt nej (han känner mig alltför bra) men fick fria händer att välja något annat. Han valde Susanne Biers nyaste film En andra chans och vi begav oss mot en av minisalongerna på Victoria, dom där salongerna som kan få en punkare att känna sig som en kulturtant.

Polisen Andreas (Nikolaj Coster-Waldau) bor med sin fru Anna (Marie Bonnevie) och nyfödda sonen Alexander vid ett jättevackert hus vid havet. Andreas verkar trivas med livet och har en trygg kollega i Simon (Ulrich Thomsen).

Dom får samtal om ett lägenhetsbråk och åker dit. Tristan (Nikolaj Lie Kaas), välkänd knarkare och kvinnomisshandlare, öppnar dörren och i lägenheten finns även hans sambo Sanne (May Andersen). Det är en misär av guds nåde därinne och när Andreas öppnar en garderob möts han av den mest sorgsamma syn man kan tänka sig, ett litet barn som ligger i en bananlåda, smutsig och nedbajsad från topp till tå.

Resten av handlingen överlåter jag till dig som vill se filmen att ta reda på. Jag hoppas dock att du gör det, att du ser den. Första halvan av filmen är 5/5 för mig, jag tänker att den ligger på medaljplats över dom bästa filmerna hittills i år. När filmen är slut har den halkat ner till topp fem men känslan är fortfarande otroligt stark. När jag kommer hem och kollar ImdB visar det sig att filmen är från 2014 och därmed inte kommer finnas med på årets lista överhuvudtaget. Så kan det gå.

Nikolaj Coster-Waldau är SÅ bra som Andreas, så jävla jävla bra. Nikolaj Lie Kaas är otroligt bra som Tristan även om man vill slå honom sönder och samman med en sten. Den enda som inte funkar i filmen är Maria Bonnevie. I alla filmer hon är med i pratar hon den där dramatensvenskan som funkar så bra på scen men så illa på film och i en dansk film blir detta ännu mer tydligt eftersom det svenska språket sticker ut i sig själv.

Jag inser att dom tre svenska skådespelarnas medverkan (Bonnevie, Peter Haber och Ewa Fröling) beror på att filmen delvis är finansierad av svenska pengar men jag tycker det är SÅ synd att dom är med. Jag hade så gärna velat se filmen som heldansk.

Mitt betyg:

Sonens betyg:

Publicerat

SERENA

Meg Ryan och Tom Hanks har spelat mot varandra i tre filmer (Joe och vulkanen, Sömnlös i Seattle och Du har mail). Det är alltid mysigt att se dom ihop, dom är som pusselbitar, supertrovärdiga som kärlekspar.

Jennifer Lawrence och Bradley Cooper har också spelat mot varandra i tre filmer (Du gör mig galen, American Hustle och denna). Jag kan inte låta bli att undra…..varför? Man kan ju lätt tro att dom castas mot varandra för att dom har ”nåt”, att dom är som två magneter som inte kan vara utan varandra men nixpix säger jag. Paret Lawrence/Cooper har en personkemi som inte är ett dugg mer spännande än en tallrik riven morot.

Nu har danska regissören Susanne Bier satt tänderna i romanen Serena av Ron Rash som handlar om George Pemberton (Bradley Cooper), hans timmerbusiness i 30-talets North Carolina och hans kärlek till den udda fågeln Serena (Jennifer Lawrence).

Hur gör man en sånhär film utan att den känns som en pastisch på en Harlequinroman? Ja, JAG vet inte. Inte Susanne Bier heller uppenbarligen.

Det har byggts upp en liten ”by” i en skogsglänta som känns som papphus och kulisser målade på rullgardiner. Det har lagts tågräls på marken som inte ens ser ut att hålla för en dressin gjord i papier mache och där ska Cooper, Lawrence, Rhys Ifans, världens bästa David Dencik och dom andra skådisarna försöka agera utan att skratta i byxan. Samtidigt är det pålagd musik som får mig att associera till nåt riktigt ostigt softporndrama och jag känner att huvudet håller på att sprängas för att jag återigen ”tvingas” se en film som inte håller måttet.

Jennifer Lawrence har aldrig varit sämre än här. Jag sitter med en riktig existerande kudde framför ansiktet och kinderna blossar. Jag skäms. Hon är hemsk. Och att det här är samma Bradley Cooper som i American Sniper går inte att förstå. Jag tror inte på ett enda ord han säger och han lyckas inte förmedla en enda äkta känsla.

I scenen när någon siktar med ett gevär mot David Dencik sitter jag i soffan och vrålar: ”NEEEJDUDINJÄVEL DU SKJUTER INTE DAVID DENCIK, HAN ÄR DET ENDA BRAIGA MED FILMEN!!!”. Sen säger det PANG.

Jag hoppas att det här är sista gången Bradley Cooper och Jennifer Lawrence ska försöka förmedla någon form av ”kärlek” till varandra på film. Det blir ungefär lika passionerat som när barn leker att Barbie och Ken har sex. Två dockor som gnider sig mot varandra blir bara gnisslande plast, knappast någon eld. Det blir inte ens rökutveckling.

Publicerat

Svensk söndag: PENSIONAT OSKAR

.

.

.

Kombinationen manus av Jonas Gardell och regi av Susanne Bier är ganska lyckad med betoning på ganska.

Det är nåt som skaver med filmen, kanske är det dom övernaturliga inslagen (eller försök till sådana) som inte går hem hos mig. Stina Ekblad som mamman/fru Gunnel Runeberg skaver också. Hon gestaltas som nån form av seriefigur istället för en ”vanlig” kvinna. Mannen/pappan Rune Runeberg (Loa Falkman) är ju alldeles supervanligt svennig, jag tror inte på att han skulle gifta sig med nån som Gunnel och jag tror definitivt inte att Gunnel skulle gifta sig med Rune om filmen varit verklighet.

Men nu är dom gifta Gunnel och Rune och äktenskapet verkar inte särskilt harmoniskt, dock än inte på-gränsen-till-skilsmässoknakande. Skilsmässa känns inte som något existerande i vare sig Gunnel eller Runes sinnevärld. Nej herregud, dom är en familj, dom har tre barn, då håller man ihop!

Rune är en tänkare, en organisatör, en praktiker, han är noll procent känslomänniska, i alla fall är det så han själv och omgivningen upplever honom ända tills han träffar vaktmästaren Petrus (Simon Norrthon) under semestern på Pensionat Oskar. Petrus är en ung man som lever i nuet, han är trollkarl och symboliserar frihet i mänsklig skepnad, han är Runes totala motsats men som vi alla vet kan kärleken dyka upp precis när som helst och var som helst – även på en flakmoppe.

Ingvar Hirdwall gör (som vanligt) en minnesvärd biroll som en manstyp man kan träffa på alldeles på tok för ofta: den gubbiga tourettesrasisten som känner sig tvingad att i alla lägen tala om sin snedvridna syn på invandrare och Ulla Skoog gör en undergiven dörrmattskvinna som säger förlåt hela tiden, en typ av roll vi sett henne göra även i Lorry men då misshandlad intill oigenkännlighet.

Jag vill gärna tycka om filmen mycket mer än jag gör men det tar stopp. Filmen känns ganska undermåligt gjord rent tekniskt, ljudet känns pålagt efteråt och det verkar som om skådespelarna dubbat sig själva av nån anledning. Det korrekta om jag enbart betygssätter med hjärnan är att ge filmen en tvåa men så funkar inte jag. Jag är i mångt och mycket Runes motsats även jag och en känslomänniska kan inte värja sig mot Loa Falkmans skådespelarprestation. Satan i gatan vad han är bra här!!! Han gör filmen, han bär filmen på sina axlar och det är honom man minns efteråt. Långt efteråt. Sen fick han en mycket välförtjänt Guldbagge för Bästa manliga huvudroll också.

Publicerat

Things we lost in the fire

Precis som Elling fick mig att vilja se Mozart and the whale så fick Hämnden mig att bli nyfiken på Things we lost in the fire. Susanne Bier goes Hollywood, klarar hon det bättre än Petter Næss måntro? Förutsättningarna är inte direkt superlätta.  Hon ska alltså  försöka få Halle Berry att agera naturligt i ett medmänskligt drama. Jag säger LYCKA TILL med den ironiska rösten och trycker på play.

Vackra Audrey (Berry) är gift med snällisen Brian (David Duchovny). Han är en man rik på både pengar och känslor och är otroligt lojal och snäll mot sina närmaste. Den äldsta vännen han har heter Jerry Sunborne (vilket är ett otroligt opassande namn på någon som Benicio Del Toro ska spela) och livet har inte varit honom nådig. Han jobbade som advokat men snortade kokain ett par gånger får mycket och hamnade snabbt i det tunga drogträsket. Men Brian fanns där för honom, han fanns kvar och om Brian är begåvad med en stor samling nära vänner så har Jerry en och ja, precis, det är Brian.

På väg mot glasskiosken bevittnar Brian en misshandel, en man slår sin fru blodig och han kan inte blunda utan går emellan. Tragiskt nog blir det hans död. Mannen skjuter honom och familjens liv blir sig aldrig mer likt.

Både Elling och Hämnden är fullpoängarfilmer för mig både skådespelarmässigt och dramaturgiskt.  Things we lost in the fire har väldigt långt upp till Hämndens nivå även om den är långt ifrån genomdålig. Benicio Del Toro är som alltid bra och här är han mer än lovligt lik Torsten Flink i både rörelsemönster och tal. Att han och Halle Berry inte direkt ”klickar” är kanske inte någons fel, snarare känns castingen lite konstig. Det är inget större fel på Berrys agerande, hon visar hela sitt känsloregister och ser faktiskt ärlig ut både när hon sörjer sin man och i scenerna när han fortfarande lever.

Det är som sagt scenerna med Del Toro och Berry tillsammans som får mig att känna lukten av malpåse och gammal jord i näsan. Jag vet inte vem av dom som skulle ha bytts ut för att filmen skulle gå lite mer som på räls, kanske båda?

Alexis Llewellyn och Micah Berry (nej, han är inte släkt med Halle) är jättebra som barnen Harper och Dory, John Carroll Lynch är den svenniga birollens beiga mästare även här och Alison Lohman spelar den före detta knarkaren Kelly med trovärdighet. Det finns inte så många självklara ”fel” att trycka på, att jag inte blir det minsta berörd kan jag inte skylla någon annan på. Likväl är det sant.

 

Här finns filmen.