Det finns filmer som är hederligt tråkiga. Alltså jag menar sådär vanligt tråkiga att normalt filmintresserade personer skulle trycka på stoppknappen och välja en annan film.
Sen finns det filmer som är så tråkiga att klockorna stannar. Det är filmer ”vanligt folk” inte ger mer än en kvart av sin tid men såna som jag genomlider från A till Ö för att kunna skriva en rättvis recension efteråt.
Den tredje varianten av trista filmer är dom som är så tråkiga att klockorna inte bara stannar utan klockorna själva önskar att nån vänlig själ kunde proppa dom fulla med sprängdeg och sen tutta på och göra majbrasa av dom. I den kategorin hamnar dagens klassiker, den sjufaldiga oscarsvinnaren från 1986: Mitt Afrika.
Sydney Pollack fick pris för Bästa regi, filmen vann Best picture-kategorin och Meryl Streep var nominerad för Bästa kvinnliga huvudroll (men vann inte) som den danska baronessan Karen Blixen som blev kenyansk plantageägare. Robert Redford spelar den manliga huvudrollen. Hela filmen är som en färgkarta av jordiga kulörer. Mysigt? Ja, kanske. Harmoniskt? Mmmm, eventuellt. Tråkigt? Ja, nåt så inihelvete!
Jag tittade i min filmbok och hittade informationen att jag såg Mitt Afrika på bio 1986. Den fick – då – en trea av mig. Jag kan inte för mitt liv fatta hur jag tänkte men jag var kanske färgad av hajpen. Det var en storfilm när den kom, Meryl Streep var STÖRST av dom alla, Robert Redford ansågs fortfarande vara ”snygg” och Sydney Pollack var en intressant regissör. När jag stoppar i filmen i DVD-spelaren märker jag ganska snart att jag inte minns ett jota av filmen utom just färgerna – det torra gulgröna – när filmen är slut känner jag att jag inte tagit till mig ett dyft. Jag är helt nollställd. Jag var så uttråkad under mittendelen av filmen att jag försökte framkalla ett nageltrång för att roa mig själv och hur jag lyckades hålla mig vaken vet jag inte. Åtta koppar kaffe hjälpte nog till.
Näe. Usch.
