Etikett: Suzanne Reuter

Publicerat

LYRRO – IN & UTVANDRARNA

 

Så var det då dags att se filmen som jag aldrig trodde någonsin skulle bli till. Herregud, Yrrol kom 1994, tjugofyra år sedan. En annan tid, ett annat liv och ett helt annat Sverige. Skulle Peter Dalles sketchdrivna manus funka även nu? Skulle han våga vara icke-PK på det sättet jag både tror och hoppas på?

Att provocera via humor anno 2018 känns som världens enklaste sak, frågan är, vågar han? Är det värt att ta i från tårna och riskera ett argt drev på kuppen? Vi har ju sett prov på det det här året, på vad som kan hända om man drar frågan ”kan man skämta om allt?” till sin spets. Jag såg att Peter Dalle ”råkade” säga ordet bullfitta i Skavlan och det räckte för en vass krönika skriven av Alex Schulman i Expressen. Johan Ulvesson spelar en nyhetsuppläsare i Lyrro som också säger bullfitta (i sändning) men när detta händer i filmen reagerar ingen i publiken. Ingen. Inga skratt, inga ”näääää-men-så-kan-man-väl-inte-säga”, ingenting. Således drar jag slutsatsen att ordet bullfitta är ungefär lika provocerande för vanligt fölk som för mig, alltså typ noll. Ändå är det tillräckligt att bygga en kvällstidningstext kring.

Bullfitta är mig veterligen ett ord som ingen säger längre. Ett nonsensord. Ingen blir kränkt av att kallas bullfitta. Då är det värre med n-ordet vilket också är ett ord Peter Dalle skrivit in i filmens manus. Ordet sägs i sin helhet i en scen och ingen av karaktärerna i själva scenen reagerar nämnvärt på detta. I biosalongen däremot, där hörs en massiv inandning och ett ”OJ!” och det skruvades en del i fåtöljerna. Jag tänker att om Peter Dalle menade att han ville provocera i Skavlan genom att säga något tjofaderittan-edgy-icke-PK som skulle få folk att sätta fredagsfikat i vrångstrupen, då kanske n-ordet (alltså uttalat sådär som ”förr i tiden”) hade gjort mer ”nytta”. Bullfitta…det är liksom helt….ute. Lika ute som att Nour El Refai i en scen ska förklara att hon inte har samma fritidsintressen som sin fästman Alexander (som sovit i åtta år) och hon istället för att säga ”jag gillar att kolla på film” använder ordet ”långfilm”. Vem fan säger ”Jag gillar att kolla på långfilm”? Är det så många som har kortfilmstittande som superintresse att man måste vara övertydlig här för att inte placeras i fel fack?

Ord alltså. Ord är viktiga. Ord kan bli en tidsmarkör på sätt man kanske inte tänker på. Peter Dalle är duktig på att skriva in många ord i manus och få till böljande dialoger och det är därför jag njuter när det blir på pricken och hoppar en halvmeter när det inte stämmer. Som med långfilm. Dom extra fyra bokstäverna i början visar – för mig – att Peter Dalle inte riktigt 100 är med i nutidens snack. Hade det varit Claes Månsson som skulle beskriva vad han gör på fritiden stämmer ordet långfilm men inte på Nour El Refai. Däremot skulle det bli mer komik om Claes  sa ”Jag gillar Netflix and chill” än om Nour sa samma sak. Men nu ska jag inte fastna i ordklyverier här, jag ska skriva om filmen Lyrro – In & Utvandrarna.

Lyrro är på många sätt en film för oss som växte upp – och tyckte om – Yrrol. Jag och min pojkvän var dom enda i hela biosalongen som inte betalat pensionärspris för biobiljetterna. Jag hade nog förväntat mig några fler i vår ålder och generation men hm….kanske är det inte en film som lockar tillräckligt för att ses på bio? Kanske väntar folk tills den kommer på TV, typ juldagen 2020 eller så? I don´t know.

Jag tyckte det var skönt att se den på bio, en film som inte kräver något av mig som tittar, en film som är gjord enbart för att underhålla en stund. Eller? Är det så? Är Lyrro (och Yrrol för den delen) verkligen bara gjord i underhållningssyfte? Är inte den bästa humorn den som kan vända och vrida på sånt vi BORDE fundera på men det tar bättre om vi skrattar åt det först? Många av scenerna i Lyrro är nämligen precis lika smarta och finurliga som dom bästa i Yrrol, frågan är, förstår vi det NU? Förstod vi Yrrols storhet redan 1994 eller behövde den några år, några omtittar och en väldans massa reciterande av oneliners för att bli den klassiker vi tycker den är nu?

När jag gick från biografen var jag tveksam till filmen. Var det en tvåa eller en svag trea? Höll den verkligen? Jag hade absolut skrattat några gånger, jag gillade baktanken med många av scenerna, Suzanne Reuter är underbar precis som Henrik Dorsin, Claes Månsson och Johan Ulvesson. Peter Dalle återupplivar sin gamle karaktär från Sundbyberg och just den scenen känns enbart som en nostalgivink till oss som var med, den skulle dagens kids aldrig så mycket som flina åt.

Det är många sketcher som handlar om mäns oförmåga att vara just män, eller fungerande människor om man ska dra det ett varv till, men det är ändå inte patriarkatbjäbb som står en upp i halsen för kvinnorna får också sin släng av sleven. Precis som muslimer, judar, astmatiker, träningsfreaks, kristna, shop-o-holics, dementa, kommunpolitiker och rasister. Han målar yvigt, Dalle, men samtidigt känns det precis som verkligheten är just nu. Ingenting är heligt, ingenting är riktigt viktigt, ingen tar ansvar för något och i princip allt GÅR att skämta om. Till och med chokladbollar.

Publicerat

YRROL – EN KOLOSSALT GENOMTÄNKT FILM

”Är möten med andra människor verkligen så viktiga att vi är beredda att dö för dem?” Den frågan ställer sig Johan Ulveson i filmens början och jag undrar om det inte är där och då det märks att filmen gjordes 1994.

Det här är en mening jag i över tjugo år aldrig ens vågade tänka men nu sitter jag ändå här och väntar på UPPFÖLJAREN till Yrrol som har svensk biopremiär imorgon (19/10). Lyrro heter den filmen och är skriven och regisserad av Peter Dalle, precis som dagens film. Han skrev visserligen manuset tillsammans med Rolf Börjlind men annars andas filmen väldigt mycket Dalle.

Sketcher som radas upp efter varandra till synes utan egentlig röd tråd men filmen är verkligen precis som undertiteln antyder, den ÄR kolossalt genomtänkt. För det är det där med människor som verkar gäcka Herr Dalle, det där med möten, med letandet efter kärlek, förståelse, respekt. Och nu när jag ser om Yrrol för jag vet inte vilken gång i ordningen (50:e??) slår det mig som en knytnäve i ansiktet vilken otrolig skillnad det är på humorn då och nu.

Jag tycker fortfarande att många delar av filmen är fruktansvärt roliga, alltså jag skrattar HÖGT, men jag inser också att inte många minuter av den här filmen hade kunnat publiceras offentligt 25 år senare. Därför ska det bli extremt spännande att se hur Lyrro blir, om Peter Dalle spränger gränser och tar humorn ett steg längre än man ”får” och ”bör” nuförtiden, det var ju precis det han gjorde då. Nämligen.

Svartmuskiga terrorister i flygplan, mansgissare, pedofil-Bosse med klubban, lyteskomik, alla skämt som handlar om hur kvinnor och män ”är och alltid har varit” (”Man kan ju göra så, men det är inte rätt”), det blinda paret som inte vet den andres ursprung, Cosbylainen, Ulla Skoogs misshandlade nuna, byxlöst i hotellobbyn, alltså det är EONER från det PK-samhälle många av oss lever i nu och det här är ju den typ av humor jag och många med mig är uppväxta med. Det är inte helt lätt att jobba bort den, det jag tycker är roligt tycker jag ju är roligt även om jag märker att jag får en bismak i munnen för att jag är medveten om att jag egentligen tycker….”fel”. Är det sjukt eller bra, egentligen?

Yrrol är en svensk klassiker inom komedigenren, det kan ingen ta ifrån den och jag tycker den håller så himla bra fortfarande. Suzanne Reuter är så jävla världsbäst på att vara bitchig, Ulla Skoog matchar henne perfekt i både tajming och komisk genialitet, Claes Månsson skrider runt och är Claes Månsson i all sin härlighet och Johan Ulvesson gör alla sina roller perfekt oavsett om han är i bakgrunden eller i centrum.

Det är många citat som är tagna från den här filmen som droppas både här och där i dagligt tal och detta trots att jag inte tror alla vet att det är just Yrrol-filmen som är ”den skyldige”. Tjugofem år har alltså gått. Filmen är fanimej ett tidsdokument över ett Sverige som var och som antagligen aldrig kommer att komma tillbaka. Man måste få skratta åt det, man måste det! Och hur twistad och galen Lyrro än blir så hoppas jag att vi kan skratta åt den på samma sätt. Skratta med varandra och den galna värld vi bor i – inte åt.

”Claes Månsson – smaken du aldrig glömmer.”

Yrrol finns att se på C More.

Publicerat

Tre om en: KORTISRECENSIONER OM RÄTT HYLLADE FILMER SOM INTE FUNKADE ALLS FÖR MIG

Death of Stalin (2017)
Det här är en film som handlar om Stalins sista dagar i livet och männen runtomkring honom. Grå kostymer, beiga män och en historia som i vissa scener antagligen ska vara roliga men ingenting av filmens – av andra hyllade – plus når fram till mig. För mig är detta inget annat än ett sömnpiller med imponerande rollista.

Medelbetyg på kritiker.se: 3,7

.

.

Hjärtat (2018)
Fanni Metelius har skrivit manus, klippt, regisserat denna film som handlar om ung kärlek strösslat med krångel, krångel av det slag som väldigt många tjejer upplevt i verkligheten men som det kanske inte pratas så mycket om (för att undvika spoilers). Intressant att väva in detta i historien, mindre bra att det sen inte görs något mer med det. Som tex…försöker hittas en lösning på problemet. Fanni spelar själv huvudrollen Mika, Ahmed Berhan spelar pojkvännen Tesfay och undertecknad sitter med skämskudden i högsta hugg. Jag kan inte ens skylla på åldern då jag såg filmen med dottern och hon kände samma sak.


Medelbetyg på kritiker.se: 3,2

.

.

Amatörer (2018)

Ett tyskt lågprisvaruhus är på väg att etablera sig i Lafors, hålan som på ytan är något som Gud glömde men som (när man åker runt i Sverige) kan vara nästan vilket brukssamhälle som helst. Företaget står och väger mellan Lafors och Alingsås och nu behövs det full fokus på alla fronter för att sälja in orten som något…positivt.
Gabriela Pichler har uppenbarligen gjort en film som går hem i många läger och på blurayfodralet står det att det är ”Årets bästa svenska film”. För mig är den här filmen ett solklart bevis att man inte ska lyssna på filmrecensenter utan se filmen och bilda sig en egen uppfattning. Så se den och SEN kan du dubbelkolla med mig om jag hade rätt i mitt betyg eller ej.

Medelbetyg på kritiker. se: 4,1

Publicerat

ALL INCLUSIVE

Vi befinner oss i Danmark och precis som i Sverige så är juldagen årets största biodag. Juldagen 2014 hade alltså den danska filmen All Inclusive premiär på biograferna över hela Danmark och det blev en succé av stora mått då den med facit i hand blev den mest inkomstbringande filmen i landet det året (läs mer om detta här). Nu har det gått tre år och det är dags för Sverige att göra en remake. Funkar det danska framgångsreceptet även hos oss?

Juldagspremiären är i år redan bokad då Solsidan kommer få oss att gå man ur huse så All Inclusive får en lite mer ödmjukt hållen premiärdag, 10 november. Datumet funkade ypperligt för Helena Bergströms film En underbar jävla jul för ett par år sedan men det var en film som låg helt rätt i både årstid och annan tid, All Inclusive är någonting helt annat. Jag har så himla svårt att se att det här ska kunna bli en succé, jag tror verkligen inte det.

Antagligen kommer filmen, precis som Medicinen och andra lättsamma produkter i komedi-trams-facket, att nå sin publik MEN det krävs en hel del mun-mot-mun-metoden för att en komedi ska flyga, det krävs att den som ser den säljer in den runt fikabordet på arbetsplatsen, i yogagruppen, i köket på efterfesten. All Inclusive är inte en sån film. Den är tämligen harmlös för stunden men den innehåller absolut ingenting som jag tar med mig efteråt. Den enda som sticker ut med handlingen är att en av döttrarna (Liv Mjönes) köper sällskap av en kroatisk man åt sin nyligen separerade mamma (Suzanne Reuter) på en semesterresa. Hon köper alltså inte sex (nä hualigen, HUR skulle det se ut?), hon köper sällskap och möjligtvis en kyss. Det ger alltså en extra krydda till vad som egentligen ingår i en all inclusive-resa.

Det här var den svenska invigningsfilmen på Malmö Filmdagar och under flera år har det varit någon eller några från filmen på plats för att introducera visningen i salongen. Colin Nutley och Helena Bergström var där när Medicinen visades, Pernilla August och Karin Franz Körlof var där inför Den allvarsamma leken och när Monica Z skulle visas så var både regissören Per Fly och Monica herself, Edda Magnason där. I år kom inte någon. Jag vet inte om det är signifikativt för filmen i sig men det känns lite tråkigt på nåt vis. Det är tid, pengar och engagemang nedplöjt även i denna film, jag hade velat se lite stolthet, lite stake från personerna bakom filmen. Nånting i alla fall.

All inclusive är långt ifrån en usel film, den har ganska ihållande dalar men också riktiga toppar. Liv Mjönes är toppen som ena systern, Jennie Silferhjelm behöver inte skämmas hon heller även om vissa överspelsscener var på gränsen till krav på skämskudde och Suzanne Reuter är naturligtvis jättebra. Hade inte denna trio fungerat så bra som den faktiskt gjorde hade filmen faceplantat totalt. Nu gjorde den inte det.

Att Seinabo Seys kanonlåt Younger överanvänds så den till slut känns sönderspelad är inte bara synd, det är rent utsagt förjävligt, onödigt och snålt! Det finns fler låtar på jorden, Seinabo själv har gjord många som hade kunnat platsa i filmen. Det blir liksom inte trovärdigt när en låt som används som bakgrundslåt i flera scener sedan återkommer i en scen på en klubb i upptempo-dans-version som om vi bodde i Nordkorea och endast en artist åt gången fick tillstånd att släppa en låt.

Som sagt, jag har svårt att se att den här filmen kommer att komma i närheten av den danska succén och jag kan tycka att det är lite trist att vi väljer att göra en remake av en dansk film istället för att producera våra egna. Det måste handla om att ”money talks” och att All Inclusive med sitt inkomstbringande facit i grannlandet sågs som ett säkert kort även för oss. Girigheten bedrar visheten, det är vad jag tror.

Vad tyckte mina filmspanarvänner om All inclusive-visningen? Klicka på namnen för att komma till recensionerna.
Jojje
Carl
Johan
Henke (valde bort filmen pga jetlag)

Publicerat

MICKE & VERONICA

Tänk så krääääjsy va, en LÄKARE kan bli kär i en HANTVERKARE! Det är nästan så jag vill utbrista STOPPA PRESSARNA! Eller. Kanske. Inte.

Det här är inte en film om apartheid eller så, om att en vit person blir kär i en svart i 50-talets Sydafrika och krossar alla politiska och sociala barriärer, nej, den här filmen handlar alltså om nåt så udda, nåt så konstigt och knasigt som en KVINNLIG läkare av överklassbörd som i Sverige 2014 springer på snickaren Micke (såklart att han heter Micke) och blir – ja det är helt galet alltså, nästan lika o-troligt som att E.T kunde cykla upp till himlen – blixtförälskad!

Visst, det kan det vara spännande med kulturkrockar och visst, det finns säkerligen en hel drös östermalmsmänniskor som aldrig skulle ta i en vanlig arbetare med tång men jag vet inte om det är SÅ stor skillnad mellan Veronica och Micke – egentligen. Båda är duktiga på sina jobb, båda jobbar mycket, båda bor bra, båda har varsitt barn på halvtid och båda har ex som verkar vara douchebags. I mina ögon har dom så pass mycket gemensamt att VAD dom jobbar med knappast kan vara relevant för om kärleksrelationen ska funka eller inte. Men jo, det ÄR viktigt. Tydligen. I alla fall i filmen.

Apropå det här med jobb. Människor som begåvats med kvalitéer som gör att dom kan jobba med flera olika saker samtidigt är i min värld alltid avundsvärda. Jag gillar folk som liksom bara ”kör på”, som testar, som öppnar stänga dörrar och är dom låsta hittas det på andra kreativa sätt att ta sig igenom.

David Hellenius är en av landets allra mest folkkära programledare. Han är superduktig på att imitera kändisar och han är galet skön på Instagram. Hans kännetecken vad han än gör är att han är rolig, han är ALLTID rolig. Jag tycker det blir ett problem när han skådespelar, speciellt i scener när han ska vara ”precis bara vanlig”, inte ha ett prilligt fniss i mungipan och det gör att jag aldrig riktigt tror på hans Micke, han är ju David Hellenius filmen igenom.

Izabella Scorupco däremot, jag tror inte ett dugg på att hon är läkare eller att hon skulle ha en sån översittande stekarunge som sonen Alexander utan att reagera MEN jag köper det, kanske för att hon ändå lyckas agera med hela känsloregistret OCH vara rolig.

Micke & Veronica är en film som slinker ner som ett ljummet glas mellanmjölk. Det smakar inte så mycket, det släcker inte törsten, jag blir inte varm i magen, jag mår inte illa, jag lider inte. Jag tittar, förundras litegrann och går vidare med mitt liv, fast i min övertygelse om att det inte är just yrkesvalet som är viktig om man hittat en själsfrände.

Publicerat

I NÖD ELLER LUST

Dagen till ära sitter jag längst bak i salongen med en pelare på min högra sida. Jag har liksom överblick, tänker att jag kommer ha full koll på reaktionerna i publiken. Baksidan är att jag kommer få se drösavis av upplysta mobilskärmar om filmen upplevs som tråkig men det har jag kalkylerat in i biljettvalet. Jag ville liksom vara lite bakom, lite….ifred.

Filmen börjar och det är mysigt och lättsamt. Det ska bli bröllop, det unga paret Jenni (Ellen Bergström) och Gabriel (Adam Pålsson) ska gifta sig. Jennis moster Isabella (Magdalena in de Betou) och hennes man Målar-Micke (Peter Magnusson) är i andra änden av äktenskapet. Så nära skilsmässa man kan komma utan att ha skickat in pappren. Det är surt, det är bittert, det är respektlöst, det spottas fanimej beska droppar när dom pratar med varandra.

Jag får en äkta vibb av alla rollkaraktärer. Visst är det lite tillspetsat och uppjackat men det är film och inte en enda gång tänker jag att ”det där känns helt fel, det där skulle hen aldrig kunna säga”. Det finns dock EN grej i filmen som gäckar mig. EN enda grej och jag måste få ur det ur systemet innan jag kan skriva vidare.

Bröllopsfesten hålls på nån form av herrgård. Exteriört är det vackert som tusan och interiört ska det (tror jag) se gammaldags och påkostat ut. Kameran tar med oss in genom entrén och jag känner hur jag liksom fryser till, blir helt stel i ryggen och böjer mig lite framåt. ”Vad fan äääääär det där? Vad har dom gjort? Tapeterna ser ju förjääääävliga ut, skuggiga, bubbliga, som om dom är uppsatta med SMÅSPIK! Såna här missar får man liksom inte bara gööööööra!”

Jag svettas ymnigt, sånt här stressar upp mig alltså. Hjärtat slår som hos en jagad kanin. Makabert jobbigt är det ända tills Målar-Micke påpekar samma sak som jag just såg, ifrågasätter vem som satt upp tapeterna och varför som är uppsatta med nubb?

Det var alltså en ”grej” det där med tapeterna. Det skulle vara så. Det var inskrivet i manus. Jag släpper grejen för stunden men jag känner att den kommer tillbaka i varenda scen som utspelar sig inne i herrgården, dvs många. Varför? Jag undrar hur manusförfattaren Monica Rolfner tänkte när hon skrev detta? Hela den vackra herrgården blir i mina ögon bara ett….papphus. Det skulle aldrig hända i verkligheten, aldrig aldrig någonsin att någon som driver en festlokal av denna digniteten skulle köpa småbitar av handmålat papper som fästs ihop till våder och som sedan SPIKAS upp på väggen.

Nu sitter det kanske nån och suckar och tycker jag är svinlarvig som fastnar såhär på petitesser men till dig kan jag bara säga: it´s not a petitess! Det här är viktiga grejer. För mig är det det. Det här är vad jag jobbar med, det här är det jag kan, sånt jag ser.

Fast det finns en annan sak jag kan också, jag kan se en film objektivt och bedöma den utifrån vad enbart jag själv tycker och jag tycker I nöd eller lust är bra film. Jag fick precis det jag hade hoppats, en rolig stund på bion, en svensk komedi som inte är någon ny Tomten är far till alla barnen men väl en mycket mer gedigen produktion än många av dom flåshurtiga ”komedierna” som prånglas ut under främst skolloven (läs Sune-filmerna, Åsa-Nisse, Göta Kanal-filmerna osv).

Det jag kan säga är att publiken, den i princip fulla eftermiddagssalongen, hade SUPERKUL. Det skrattades mycket, högt och ljudligt, mycket mer, högre och ljudligare än jag själv skattade. Så min medeltrea i betyg blir alldeles lagom för mig men jag skulle med glädje tipsa andra om att se filmen, speciellt den del av Sveriges befolkning som ser 1-2 biofilmer om året varav 1-2 är svenska.

Publicerat

HALLONBÅTSFLYKTINGEN

Mikko Virtanen (Jonas Karlsson) är en finsk man som ända sedan barnsben varit i det närmaste besatt av Sverige och allt som är svensk. Han kan citera Per-Albin Hansson och älskar det socialdemokratiska gemenskapstänkandet, han lyssnar på ABBA, han äter Västerås-gurka och nu tänker han ta sitt liv på en Finlandsbåt iklädd en blågul Tre Kronor-hockeytröja. Han orkar helt enkelt inte leva längre, han orkar inte vara finsk längre, han orkar inte vara en del av ett folk som enbart har tre sinnesstämningar: glad, arg och full.

Psykologen Mikael Andersson (Erik Johansson) är en annan resenär på samma Finlandsbåt. När Mikko klättrat över relingen och är i full färd att kasta sig ner i det iskalla vattnet kommer han till undsättning. Det visar sig att inte heller han vill leva längre och när dom båda gett upp hopp-tanken och istället sätter sig i baren och dricker varsin öl kläcker Mikael det strålande förslaget. Han ”ger” sin identitet till Mikko och kan således försvinna. Mikko får allt han har, psykologutbildning och en mamma med alzheimers.

Precis sådär börjar Hallonbåtsflyktingen och vid det laget har jag redan skrattat en handfull gånger. Sen fortsätter det, både filmen, invecklingarna, utvecklingarna och mitt fnissande. Jag har väldigt roligt under visningen och jag mår jättebra efteråt. Jag mår fortfarande bra av filmen. Jag tänker på den. Fnissar till. Ler lite. Ler lite mer.

Filmen är baserad på Miika Nousiainen roman Vadelmavenepakolainen (och jag har ingen aning om filmtiteln är en direktöversättning av bokens titel) och Jonas Karlsson gör huvudrollen som Mikko. Han pendlar mellan att prata ren fiska, prata ren svenska, prata svenska med finsk brytning, prata på finska om svenska och sen ibland hamna i nån mittemellan-accent som kanske inte är klockren om man skulle tokanalysera den men herregud, vem ids när han är så underbar?

Josephine Bornebusch visar återigen vilket synnerligen komiskt geni hon är, hon har en tajming, ett minspel och en förmåga att spela förbannad som jag inte sett hos nån annan än Suzanne Reuter förut, Reuter som faktiskt har en roll i filmen som den gamla mamman Greta vars altzheimerhjärna får en del att jobba med när en helt okänd man dyker upp på sjukhuset och säger att han är Mikael.

Det här är en komedi som tar sig ända in i mitt innersta svennebananhjärta och där får den gärna stanna. Snart ska jag se om den och jag längtar!

När jag såg den här filmen på Malmö Filmdagar satt jag mellan ett par killar som fnissade rätt friskt, ja dom till och med skrattade och ja, rätt många gånger faktiskt. Efteråt var det dock lite buttrare tongångar, filmen var tydligen inte bra. Personligen tänker jag lite annorlunda där. En komedi som får mig att fnissa, skratta och må prima ÄR bra, den kan inte vara nåt annat än bra i betydelsen lyckad. Jag jämför inte med ”riktig kvalitetsfilm” nu, jag jämför med andra komedier, såna som jag inte fattar alls. Åsa-Nisse – Wälkom to Knohult, Göta Kanal 3 och sånt.

Det ska bli väldigt intressant att se vad dom skrattade filmbloggarkompisarna ger filmen för betyg. Länkar kommer när deras texter publiceras.

Fripps filmrevyer, Jojjenito och Rörliga bilder och tryckta ord.

 

Publicerat

SVENSSON SVENSSON…I NÖD OCH LUST

När jag fick en inbjudan av mitt lokala bankkontor att gå på gratisbio så är det klart jag nappar även om det är en film jag kanske inte valt själv.

Då jag har nollkommanoll procent ränta på mitt lönekonto så blev detta ett sätt att få valuta för pengarna tänkte jag, att åtminstone få en hundring indirekt plus på kontot. Dom bjöd dessutom på popcornmingel, läsk och ett föredrag om diverse sparformer innan filmstart. Flådigt värre (haha). Nåja. Ibland är det kul att se en film som jag aldrig skulle pröjsa för att se och Svensson Svensson …i nöd och lust är definitivt en sån film.

Jag säger det på en gång: jag hatar Gustav Svensson (Allan Svensson). Han är urtypen av en man som jag avskyr med varenda cell av min kropp. Han beter sig som ett förvuxet dagisbarn,  han är egocentrisk och manipulativ och att hans fru Lena (Suzanne Reuter) stått ut med honom i alla dessa år är inte bara en gåta, det är fanimej en OMÖJLIGHET. Hon är framgångsrik, snygg, har stil, klass och smak och så är hon gift med….den där. Det finns inte.  Jag har så fruktansvärt svårt att se någon form av humor i honom. Jag kan inte skratta åt såna män, han är inget annat än patetisk.

Lena Svensson är inte mycket bättre hon heller. I den här filmens början vill hon skiljas. Det är en vecka före deras trettionde bröllopsdag och hon har varit sur och bitter hur länge? Tjugo av dom åren? Tjugofem? Nu sitter dom i alla fall hos en parterapeut som får den lysande idén att det strävsamma paret ska åka bort en vecka  – ensamma – för att lappa ihop det som (eventuellt) lappas kan och Lena säger ja men har ETT krav: hon vill inte att Gustav pratar om, tittar på eller ens tänker på fotboll under hela den veckan. Då lämnar hon in skilsmässopappren utan att passera gå.

Och vad händer? Jo, den där ryggradslöse ljugande tröstätande förtidspensionerade brevbärarjäveln lyckas såklart få allt som händer under hela veckan att kretsa kring två saker: 1. Han själv. 2. Fotboll.

Det där var alltså handlingen i korthet. Krydda detta med den sedvanliga svenska modellen för en ”rolig komedi”, dvs att det är sjuuuuukt kul med folk som luras och ljuger och sätter sig själv och andra i skiten för egen vinning. Jag må ha en pinne uppkörd långt upp i röven nu men jag kan inte förmå mig att tycka att det är kul, jag kan inte skratta åt folk som beter sig så illa. Det är liksom inte humor i min värld.

Men jag ska vara ärlig, flera scener i filmen fick mig faktiskt att skratta högt (neeeej, inte någon av dom farsartade scenerna som kretsade kring lögnerna, inte en enda). Bland annat var det en helt meningslös manlig blockflöjtstrio som var inskrivna i manus och som satt och trudiluttade i ett hörn av pensionatet. Klockrent! Jättekul! Peter Dalles mimik satt också som en smäck och flera av Suzanne Reuters oneliners var som syrliga piskrapp, sådär som hårda surisar kan vara, såntdär godis som liksom fräter sönder gommen om man äter för många.

Jag hade förväntat mig något mycket mer uselt än detta. Svensson Svensson…i nöd och lust är en film som går att se och som faktiskt har ett underhållningsvärde till skillnad mot dom mängder av TV-serieavsnitt jag tvingat mig igenom med inget annat än magsyra som eftersmak.

Men kan dom inte bara skilja sig en gång för alla? Kan den här påhittade familjen inte bara få självdö nu? Snälla. Sluta nu medans det ändå finns en flagga att hissa upp på halv stång. Den är inte stor och den är inte hel men den finns.

En ganska stark 2:a till och med. Mmmm, det var bara läsk i bankens bjudläsk. Inget starkare än så.