Jag såg Svart lucia på bio när den kom 1992. Jag tyckte jättemycket om det nya ansiktet Tova Magnusson och jag hade jättesvårt för det andra nya ansiktet Figge Norling. Dom båda tyckte dock om varandra och blev ett par under inspelningen, var sedan ihop i många år och fick två barn innan deras vägar gick åt olika håll. Den sista informationen är dock helt oväsentlig då det är filmen det handlar om här.
Svart lucia kändes som en rätt fräsch film när den var ny, jag gillade den. Den var mörk, lite läskig och ungdomarna var inte direkt harmoniska och snälla. Nu när jag ser den känns den fortfarande skönt mörk men kanske inte lika fräsch. Historien håller, skådespelarprestationerna är det inget fel på men dialogen…..DIALOGEN!?!?!?! Bitvis är det mossigt så jag sitter och skruvar på mig. Jag ser manuset framför mig, mellanrummet mellan orden som ska symbolisera en paus men allt blir bara stolpigt, styltigt och konstigt. Pratar vi verkligen så? tänker jag flera gånger och höjer kudden framför ansiktet.
Men hur knackigt snacket än låter ibland så är det inte tal om att ta fram motorsågen här. Svart lucia är en habil film, en rätt spännande thriller som skulle passa på vilken luciavaka som helst bland popcorn, folköl och tonårshångel. Den är okej men inte direkt bra för att avsluta med en enkel sammanfattning.
