EFTERSKALV

Jag skulle gå mindre på bio i år, så var tanken och nyårslöftet. Film på bio känns överskattat just nu. Så frågade dottern om vi kunde gå och se Efterskalv, filmen som levt sitt eget liv i Stockholm, en minisalong i taget och så få visningstider att hostar man lite så missar man dom. Nu går den på Victoria 5, salongen som är så liten att mitt vardagsrum är större och banne mig om min TV inte är mer magnifik än bioduken. Efterskalv är mitt fjärde biobesök för i år. Det går sådär med nyårslöftet såhär långt.

Sjutton platser, tio biobesökare och en golvlampa, så var dom yttre förutsättningarna för visningen. Min inre var en förlamad trötthet efter sexton timmars full rulle. Det var näääästan så jag såg fram emot att luta huvudet lite bakåt, blunda och försvinna in i halsduken en stund men så började filmen men det tog bara en liten stund att kalibrera hjärnan till tempot, till det utdragna tysta, det som kanske kan kallas ”det svenska” på film.

På väg hem försökte dottern förklara vad det var hon hade problem med i filmen. Det var just det. ”Varför måste alla scener vara liiiite för långa? Varför filmade dom så länge på hunden? Varför klipper dom inte mer? Varför är det så tyst hela tiden?” Och jag tittade på henne och förstod precis vad hon menade för i nittionio filmer av hundra håller jag med henne och det är i filmer som inte har tillräckligt mycket att berätta. När tystnaden i film blir till vila, som att regissören ger oss som tittar en chans till eftertanke och det faktiskt FINNS nåt att fundera på DÅ köper jag tystnaden  – med hull och hår.

Det finns så mycket jag vill säga om Efterskalv, men hjärtat håller på att brisera så jag måste koncentrera mig på det litegrann för det blir så jäkla blodmosigt annars. Filmen tog liksom slut för bara nån timme sedan när jag skriver detta men jag måste skriva för annars kan jag inte sova och jag måste sova för jag VET att jag är trött men det känns inte längre. Jag är pigg som en spillevink. Frussen och speedad och glad. Sådär glad som jag kan bli när jag ser nåt som gnager sig in i märg och ben och liksom vill stanna där.

Ulrik Munthers närvaro i filmen sitter som ett tvåkomponentslim nånstans i trakten av solar plexus, mammagenen och där man får ont när man blir matförgiftad. Hela mitt väsen önskar honom en Guldbagge på måndag. Det han gör med den här filmen är heeelt otroligt! Kom inte och säg att han ”inte är skådespelare” för kan man agera framför kameran på det här sättet så ÄR man skådespelare. Punkt. Mats Blomgren som spelar pappan Martin är också otroligt bra, liksom lillebror Filip som görs av en alldeles hjärtskärande Alexander Nordgren. SOM jag tycker om scenen när han blir arg på farfar!

Fotot är jättefint, dottern beskrev det som ”instagramkontot hos en lantis med koll” och fotografen är inte den helt okända Lukasz Zal som även står bakom fotot i filmen Ida. Regissören och manusförfattaren Magnus von Horn kan inte nog plussas men jag läser intervjun med honom i DN och fastnar speciellt för en mening:

Det tog ett tag innan jag insåg att film enbart handlar om magkänsla och inte om snygga ord.”

Precis så är det. Så…..här Magnus, Ulrik, Mats, Alexander och Lukasz, nu är mina ord slut och här kommer plussen, här kommer summan av min magkänsla.