NÅGON ANNANSTANS I SVERIGE

Hembygden drar i oss. Varför gör den det? Vad är det för krafter som får oss att återvända, som får oss att överge stadens brusande nerv för den stilla porlande bäcken?

Prästen i filmens lilla samhälle Borunda funderar högt. Vad är det som gör att det är så erbarmeligt svårt att klippa banden från sin hembygd? Den sanning som fanns där när vi växte upp sitter som en skadad nervtråd i ryggmärgen och precis som hundar fastbundna i en löplina försöker springa längre än dom kan precis så försöker många av oss som lämnade våra barndoms hålor komma loss bara för att märka att det inte går. Linan har en ände, det tar stopp.

Någon annanstans i Sverige hade lika gärna kunnat heta Överallt i Sverige. Det är inte så att någonstans i Sverige ligger EN by likt Borunda där invånarna över 30 är socialt missanpassade, avundsjuka, psykiskt instabila, skitsnackande, alkoholfokuserade, trasiga, ärriga, ensamma, kärlekstörstande och överbreppsbenägna och invånarna under 18 har tappat all form av tro på mänskligheten och framtiden. Det är inte en hittepå-by uppdiktad i Hans Gunnarssons roman och sedan överförd till film, det är fucking jävla vardag för alla som bor i samhällen med mindre än 40000 invånare och ju färre antal människor i byn desto starkare procentuell soppa.

Jag känner att jag blir lite upprörd här. Filmen måste verkligen ha funkat. I tankarna förflyttas jag 25 år tillbaka i tiden, till en tid och plats då jag insåg att jag måste flytta till en större stad för att överleva och då menar jag inte fysiskt utan mentalt.

Mikael Persbrandts Stefan är den enda i filmen som tagit sig ifrån byn och skapat ett liv i en större stad (Stockholm eller Göteborg, ja, nån stad med NK i alla fall) och trots att han är belevad, lyckad och känns rätt sund så hamnar han i gamla mönster på en pisskvart inne på den lokala pizzerian. Barndomsminnen tar sig genom märg och ben som infekterade pilar och direkt känner han igen Jonas Indes Krille även kallad ”Nifen” eftersom han gjorde det livsavgörande felet att uttala det svenska ordet kniv på engelska under ett glosförhör i typ mellanstadiet. Krille känner igen Stefan precis lika väl och minns dagen då Stefan tryckte ner hans huvud i en ospolad toalett som om den var igår.

Det finns mängder av scener jag skulle kunna skriva om och referera till men jag vill inte. Jag vill inte berätta hela filmen och jag kan inte se scenerna enbart som filmiska diton då ingenting av det som händer i filmen är nyheter för mig. Det jag inte själv har upplevt har jag sett på nära eller relativt nära håll och kanske är det därför jag har så jävla svårt med att att filmen kallas ”en djupt tragisk komedi”. Det här är fantamej inte roligt! Det här är Sverige, det här är svenskar, det här är VI och vårat land och hur vi beter oss och mår och visar man Sverige på det här viset finns det inte mycket att flabba åt. Kanske går det att se det tragikomiska om man är uppvuxen i en storstad med glada, friska och harmoniska vuxna omkring sig, jag vet inte. Kanske.

Mitt enda ”problem” med filmen är det gamla vanliga: typecastandet. Det är trist att se Magnus Roosman som det obligatoriska svinet, Helena Bergström som självklart gråter och snorar, Jonas Inde som överförfriskad-äldre-ungdom-på-glid, Peter Andersson som sunkig, Jacob Nordenson i brun manschesterkavaj och Marie Richardson som milf-våp. Jag hade gärna sett samma skådespelare i filmen men det hade känts långt mer intressant om regissören Kjell-Åke Andersson vispat runt ordentligt bland rollerna. Jag undrar när den svenska filmen kommer, den som känns riktigt nyskapande, spännande och modig i rollbesättandet men utan att ge avkall på dom kända stora namnen. Tänk att få se Lasse Åberg som våldtäktsman, Helena Bergström som Black Army-ledare, Jakob Eklund som långtradarchaufför, Eva Röse som hjärnkirurg och Mikael Nyqvist som typ…bonde.  Ja just det, bondegrejen är ju redan avklarad och det gick ju bra.

Hembygden drar i oss. Varför gör den det? Vad är det för krafter som får oss att återvända, som får oss att överge stadens brusande nerv för den stilla porlande bäcken?

Någon annanstans i Sverige ger mig inga svar. Å andra sidan har 24 års funderande inte heller gett mig några svar så vad trodde jag? Om jag så blir hundra år så kommer jag aldrig kunna knäcka den här nöten, jag vet bara att jag aldrig kommer att flytta tillbaka till ”min” håla. Jag kan absolut tänka mig att bo i en annan håla men aldrig någonsin mer i min.

Filmen finns på Voddler.

EN FIENDE ATT DÖ FÖR

Jag tillbringade några timmar i eftermiddags med en av dom bästa människor jag vet, här kallad B.

B är född 1919. Hon har sett mer uppfinningar födas än vad jag kan förstå. Uppväxt i en liten by i Medelpad utan egentligen någonting var en hembyggt låda i ohyvlat trä med nån form av radiosändare en världssensation. Sven Jerrings knastrande röst, nåt ord som snappades upp här och där, det var samling kring trälådan och nyheterna kom med ens så nära. Nu har hon en Iphone och spelar Wordfeud med mig och mina barn.

Som av en händelse berättade B just idag om den första september 1939. Hon berättade om den obehagliga känslan när kyrkklockorna började ringa på ett sätt hon aldrig tidigare hört. Tyskland hade invaderat Polen och både den stora och den lilla världen skulle aldrig mer bli sig likt.

Jag åker direkt från B och hennes magnifika mazarintårta till biografen, till den stora vidriga stockholmsbiografen som gör mig lika irriterad varenda gång. Som tur är har jag valt en film som väldigt få verkar vilja se. Vi är kanske femton stycken i hela den stora salongen ändå låter det som hundrafemtio.

En fiende att dö för handlar till mångt och mycket om just den första september 1939. Nåt som skulle kunna vara början på en Bellmanhistoria (en norsk, en svensk, en engelskman, några ryssar och ett par tyskar) ska åka på en forskningsresa till Svalbard. Det ska letas efter bevis för att Alfred Wegeners idé om att alla världsdelarna förr satt ihop som en gigantiskt stor stämmer.

Som ett litet mini-Europa (eller Noaks ark som den norske kaptenen uttrycker det) åker dom runt på båten, stannar vid land, letar fossiler och sen blir det september. Världen förändras såklart  även på båten. Vänner blir fiender och kriget och politiken gör sig påmind.

Det var nåt med trailern för den här filmen som gjorde mig intresserad, det var nåt med historien, den kändes liksom smart och ny på nåt vis. Peter Dalle har både skrivit manus och regisserat och som jag ser det lider filmen i och med det av samma problem som Madonnas W.E – namnen bakom filmen ger vridna förväntningar på filmen. Dalles namn på en filmaffisch borgar för dom flesta av oss för en KUL film. Det här är ingen kul film. Det här är enbart och enkom ett drama.

Många delar av filmen funkar bra, scenografin är påkostad och skådespelarna sköter sig. Det som retar mig är när detaljer hafsas igenom. Som när en cellist spelar cello och han spelar på instrumentens mörka strängar när musiken blir ljus eller när det hettar till mellan en man och en kvinna vid relingen och mannen känner en ring på kvinnans vänstra ringfinger och hon drar igång en harang på 3,5 minut (det känns så långt åtminstone) om varför hon har den där ringen och var den kommer ifrån och den eventuella romantiska stämningen som fanns där försvann som en prutt bakom en jetmotor.

Jag tänker tanken att jag ska lämna salongen efter en dryg timme och så har jag inte känt av en svensk film sen jag försökte ta mig igenom Lukas Moodyssons Ett hål i mitt hjärta. Jag försöker stånka fram lite kissnödighet och jag gör något jag ALDRIG gör på bio – tar fram mobilen och kollar klockan. Filmen havererar likt Titanic och den sista halvtimmen blir ren pekoral. Lika bra som scenografin är, lika usel är dom storvulna effekterna och jag avslutar besöket med ett litet förlösande hånskratt.

Richard Ulfsäter som spelar svenske Gustav är filmens absoluta ess och det som gör att filmen inte sjunker redan till förtexterna. Han har mycket ansvar på sina axlar. Vad Peter Dalle vill med filmen tror jag mig förstå men nånstans i viljan och kunnandet försvann känslan. Det är synd tycker jag men ack typiskt.

Att verkligheten ofta överträffar fiktionen är ingen nyhet men för mig blev det väldigt tydligt just idag. B´s berättelser från livet med äkta känslor och tankar berör mig långt mycket mer trots avsaknad av vapen och sprängningar. Det är verkligen en ynnest att känna en såpass gammal människa. Jag lär mig mycket av henne, även bortglömda svenska ord i Wordfeud.

KATINKAS KALAS

 

 

 

 

 

 

Ett gäng hipsters som tillhör ett slags kulturell överklass samlas för att fira sin vän Katinkas födelsedag. Det är förklaringen till denna films handling som jag läste på SF´s sajt när jag bokade biljetter.

Katinkas kalas hade biopremiär 20 januari, alltså 3,5 vecka sedan. Varför går den endast på EN biograf i Stockholm? Varför visas bara TVÅ föreställnigar per dag? Varför är den utplacerad på miniminisalongen Victoria 5 som endast har 18 platser och vad fan är en hipster egentligen?

Jag känner mig som Janne Josefsson på väg mot en skjutjärnsjournalistisk handling när jag tar min dotter i näven och går till biografen. Jag måste ta reda på vad som är fel med den här filmen för nånting är det, det måste det vara.

Filmen börjar med en snygg förtext, mycket snyggare än vad jag är van vid i svenska filmer. Ett massivt skönt trummande pågår i bakgrunden och akvarellteckningar av middagsmat och kalasdeltagare avlöser varandra. Katinka (Mia Mountain) fyller år och har bjudit till fest i sitt sommarhus. Maken Greger (Ludde Hagberg) kämpar med sina auberginerullar och en Marja, en kvinna i periferin, hjälper till. Är hon någons mamma? Är hon en husa? Vem är hon? Ja, fråga inte mig.

Gästerna anländer och det är en salig blandning av personligheter. Den flummiga, den snygga, den gravida, den kreativa, den torra galleristen och som grädde på moset dyker två jokrar upp. Stämningen är så stel att den går att skära i med en slö smörkniv. Hjärtligheten är noll. Alla har fullt sjå att upprätthålla sina fasader och det är då jag förstår vad en hipster är. En hipster är någon som är så inne att han/hon är totalt ute, eller precis tvärtom. En hipster är så icke-trendkänslig, eller så jävla ängslig för att inte vara det, att han/hon röker bara för att, bara för att det är trendigt att vara rökfri, då ska det rökas som ett jag-skiter-väl-i-trender-statement.

Jag måste säga att jag är positivt mycket överraskad av den här filmen. Jag hade förväntat mig något uselt, speciellt med tanke på hur icke omskriven filmen är (hipster-haussad?) men jag tycker det här är bland det mest intressanta jag sett på svenska producerat under 2011. FIlmen är hästlängder bättre än Apflickorna och mycket intressantare än Simon och ekarna men skådespelarmässigt finns det en hel del att hacka på. Det pratas extremt styltigt, kallt och konstigt men sen slår det mig att det kanske är meningen? Om ingen kunde öppna truten på hela 90-talet utan att säga nåt ironiskt så kanske 2010-talet är det distanserade decenniet? Säg ingenting som kommer från hjärtat och OM det du säger kommer från hjärtat, låt det för allt i världen inte höras.

Jag retade mig som tusan på detta första tredjedelen av filmen, dottern bet mest på naglarna och försökte hitta en väg ut men sen satte sig filmen, vi båda släppte taget och slutade leta fel. Regissören Levan Akin har fått till en gruppdynamiskt intressant film som är somrigt och fint filmad. Snart ska han göra film av Cirkeln, DET ser jag fram emot.

Tack till Julyssa på YAM Magazine för fribiljetter.

 

HAPPY END

En liten man som kompenserar sin bristande självkänsla med knytnävsslag och psykisk misshandel mot sin flickvän. En medelålders änka och bilskolärare som via livets hårda skola blivit en icke känslostyrd ”doer”. En ung man som återigen försökt ta sitt liv. En man som förlorat sin fru och försöker döva sorgen med sprit. En ung tjej som gör sitt yttersta för att hålla sig flytande både ekonomiskt och relationsmässigt men som hamnar i en ohållbar situation.

Vid första anblicken känns storyn som vilken svensk film som helst (*blink*). Vid andra anblicken är den mer än så. Happy End är en film utan egentligt lyckligt slut, jag vete tusan om det är så mycket som en lycklig minut i hela filmen egentligen. Lite hopp kanske men ingen lycka.

Aset Asker som Johan Widerberg spelar är en personlighetstyp jag avskyr ända in i benmärgen. Jag får ont i hela magen av scenerna med honom och killar som han, patetiska små jävla svin, förtjänar varken kärlek, respekt eller uppmärksamhet över huvud taget. Ann Petrén är som vanligt alldeles lysande och hennes bilskollärarkvinna gör mig schizofren. Jag förstår henne samtidigt som jag inte gör det men det är okej, jag behöver inte förstå mig på allt och alla så jag släpper taget.

Happy End är en film som får mig att tänka på bungy-jump. Filmen är som att hoppa bungy-jump från en bro på Nya Zeeland och känna att gummibandet går av vid nedslaget, att jag slår i den steniga botten med huvudet, sådär mitt på ansiktet så näsan frasas sönder med ett flopps och kindbenen spräcks men när jag flyter upp och ser ut som en hudpåse köttstuvning kommer en inföding i kanot och plockar upp mig.

När allt är som svartast dör jag inte, jag överlever med en hel massa otäcka ärr, men jag överlever. Precis detsamma gäller samtliga inblandade i Happy End. Även om livet är beyond svart så fortsätter det, det går vidare och regissören Björn Runge har på ett mycket fint sätt visat det med den här filmen. Tyvärr tar den sig inte in tillräckligt i mitt hjärta för ett högre betyg men en sevärd film är det absolut.

APFLICKORNA

Bland det svåraste som finns i filmrecensionssammanhang är att se en tokhyllad och upphaussad film och att se den sist av alla.

Apflickorna är en film som inte lockat mig nämnvärt  trots den samlade massmediala kritikerkårens jubel och visslingar och på nåt sätt är det skönt för nu kan jag sitta i biosalongen med noll procent förväntningar. Jag ser mer fram emot smaken av min latte än av filmen och jag erkänner utan att skämmas att hade filmen inte fått en Guldbaggenominering hade jag inte sett den alls.

77 minuter senare är filmen slut och kaffet har varit det sedan länge. Gulp liksom. Hjälp. Vad fan var det här? Vad är det som gör att det här underliga dramat fått så mycket uppmärksamhet, alltså, jag fattar verkligen inte.

Jag kan med lätthet gräva fram två parametrar i filmen som är toppen: Isabella Lindquist som Emmas lillasyster Sara samt ljudet. Ljudet är fenomenalt bra, varenda litet klicketiklock, varenda vattendroppe som klafsar, varenda ridbyxeskav mellan låren, allt låter helt perfekt i mina öron och lilla Isabella gör en skådespelarinsats som är mer värd en Guldbaggenominering för Bästa kvinnliga biroll än filmen är för Bästa film. Hur gammal kan hon vara? Sex? Superduktig är hon alldeles oavsett ålder.

Mathilda Paradeiser som Emma och Linda Molin som Cassandra gör antagligen precis allt dom kan med sina karaktärer men dom har så infernaliskt lite att jobba med så det känns som ett mission impossible att det ska bli minnesvärt och bra. Båda dessa karaktärer får mig att skruva på mig i biofåtöljen. Sen är det det här med gymnastik på hästryggen, förlåt men herregud hur larvig kan en sport se ut egentligen? Det här är snäppet värre än gång.  Tjejerna springer runt i manegen som vore dom dressyrhästar och jag fnissar så kaffet bubblar sig i näsan.

Apflickorna vara okej för att vara en rookiefilm och regissören Lisa Aschan kommer säkerligen att få filma igen men att nominera denna film till en Guldbagge säger mycket mer om svensk filmindustri än om filmen i sig. Jag blir lite rädd och vill flytta till Norge.

 

HAMILTON – I NATIONENS INTRESSE

Det fanns en tid i världen då en av sommarens höjdpunkt var att få köpa årets Hamiltonbok i pocket och använda ett par semesterdagar åt att plöja den och dricka blandsaft. Jag gillade verkligen Jan Guillous serie om Carl Hamilton, alltså, jag gillade den så mycket att jag blev genuint ledsen när den tog slut.

Carl Hamilton är – för mig – en välklädd känslokall ensamvarg, en kultursnobb med vänstersympatier. Carl Hamilton är – för mig – en lång smal och någorlunda vältränad man i sina bästa år som gärna bär uniform. Den ultimata Carl Hamilton på film är alltså – för mig – fortfarande Stellan Skarsgård i Coq Rouge.

Nu har alltså Mikael Persbrandt gjort entré som 2010-talets Hamilton. Det skulle han inte ha gjort.

Hamilton – I nationens intresse börjar med en förklaring på lätt svenska och fult typsnitt att ingen svensk medborgare får döda någon annan OM det inte är i självförsvar eller i nationens intresse. Frågan är vad som klassas som ”i nationens intresse”. Ett visst mord som sker i denna film är glasklar kantboll och har i min värld noll och ingenting med nationen att göra men om Carl Hamilton tror sig VARA nationen, så ja, då stämmer det väl.

Nåja. Jag ska inte spoila för mycket då det kanske finns en chans att du tänker se filmen. Eller risk. Fortsätt gärna läsa och välj sedan själv.

I nationens intresse är en film för dig om gillar Hollywoodfilmer där actionscenerna är filmade så skakigt och nära att det inte går att uppfatta vad som händer. I nationens intresse är en film för dig som gillar när skådespelare artikulerar tydligt och läser sakta direkt ur manus och dagens vinnare är Lennart Hjulström som skulle kunna klämma in en mandelkubb, tugga och svälja mellan varje ord.

I nationens intresse är en film för dig som gärna lyssnar på P4´s nyhetsprogram Klartext men har svårt för att hänga med. I nationens intresse är en film för dig som tycker att det är ett bra drag att casta en gravid fjårtispolis (ja, jag vet att Liv Mjölnes inte är fjårtis men hon spelar en sådan) som brottsutredare och ett ännu bättre drag att i filmens sista scen bevisa att hon ÄR gravid, att hon ÄR fjårtis och att hon inte på något sätt beter sig som en verklig polis skulle göra.

Jag försöker verkligen klura ut något enda som jag tycker är bra med den här filmen och det enda jag kan komma på är en scen då Persbrandt visar överkroppen och jag tänker inte en sekund på någon ”superkropp” jag tänker ”men gud vad bra gjort, dom har lyckats photoshoppa bort alla hans tatueringar”.

Persbrandt må vara en tuffis och han kommer att göra succé i Hollywood även om inte ryktena om Die Hard 5 stämmer men han är ingen Carl Hamilton, aldrig i livet att han är det. Han är en ickemilitär, en stenhård Rambo-typ med uppknäppt skjorta, jeans och ledsna ögon och för mig är det en milsvid skillnad mot ”min” Hamilton Stellan.

Att filmen är regisserad av Katherine Windfeld (en kvinna, tjohooo!)  varken syns eller märks och DET tycker jag är något att lägga i den positiva vågskålen. Tjejer kan visst göra pang-pang-action men här är det så mycket som är fel att det inte går att lägga allt skit på Windfeld. Jag vet bara inte var jag ska lägga den för jag vägrar ta med den hem från biografen.

FALSK SOM VATTEN

Bokförläggaren John (Sverre Anker Ousdal) lever tillsammans med Anna (Marie Göranzon) i ett förhållande som verkar kantas av iskyla och skuldkänslefri otrohet.

Poeten Clara (Malin Ek) ger ut sin diktsamling på Johns förlag. Hon är betydligt mer färgstark än Johns fru Anna, hon sminkar sig, har långt lockigt hår och känns spännande för John. Clara bor ihop med Stig (Stellan Skarsgård) som är en sjukligt svartsjuk wannabe-författare som ser ut som en blandning av en väldigt ung moppepojke och Alexander Skarsgård (herregud vad dom är lika, far och son).

John och Clara inleder en relation och mycket av det John gör har han okejat med sig själv eftersom han tror sig veta att frugan också är otrogen. Two wrongs doesn´t make a right, men det är en sanning John skiter fullständigt i när livet ändå är så rackigt.

John äger fastigheter på Söder i Stockholm och i en sådan huserar han Clara. Han ger henne en liten etta längst upp i huset och efter ett tag märker Clara att det händer underliga saker i lägenheten. Saker flyttar på sig, det låter och hon känner sig ständigt iakttagen och med ett förflutet som patient på Beckomberga sjukhus så är det inte någon som tror henne.

Hans Alfredson må ha gjort sig känd som en kul gubbe på scen men hans filmer är allt annat än roliga. Både Den enfaldige mördaren och Falsk som vatten är som filmiska förstoringsglas på människans mest vidriga egenskaper. Falsk som vatten fokuserar på svartsjuka och det är ingenting som går att skildra vackert men det är heller inte Alfredsons baktanke. Jag tror att han vill att jag som tittar ska bli underhållen, rädd och tänka efter samtidigt och det funkar faktiskt.

Skådespelarmässigt så är det Stellan Skarsgård som sitter bäst fast i mitt minne från första gången jag såg filmen men även Marie Göranzon (speciellt i filmens första halva) är precis-på-pricken-perfekt. Malin Ek som Clara är konstig och jag vet inte om hon ska vara sådär konstig för att det står i manus eller om Clara blir så konstig för att Malin Ek kanske inte är en så bra skådis. Men den jag har svårast för i filmen är Sverre Anker Ousdal, jag tycker inte han funkar alls. Jag begriper inte varför han prompt ska vara norsk, jag förstår inte hans dragningskraft på kvinnor och jag tycker inte han gestaltar en tokkär medelålders man bara för att han drar på sig en kockmössa och kletar sås på nästippen.

Falsk som vatten är en svensk film som jag tycker varje svensk bör ha sett. Det tillhör allmänbildningen banne mig.

Simon och ekarna

Det är sommar 1939 och Simon (Jonathan S. Wächter) sitter uppkrupen i sin koja i den stora eken vid vattnet. Han är kanske tio år och inne i en stor upptäckarfas i livet men hans arbetarpappa tycker att Simon fokuserar på fel grejer, att det är trams att läsa böcker (trots att han fått dom av sin mamma) och att en pojke aldrig kan bli en redig karl utan valkar i händerna. Han tycker också det är underligt att Simon inte har några vänner och heller inte verkar sakna det.

Då Simon är en förslagen pojke har han tagit sin framtid i egna händer och på eget bevåg sökt till det ”fiiiina” läroverket. Pappan är skeptisk, såklart och han får Simon att lova att aldrig någonsin glömma var han kommer ifrån även om han dagarna i ända kommer att umgås med fisförnäma ynglingar.

Simon börjar i skolan och redan första dagen träffar han Isak (Karl Martin Eriksson), en liten judisk pojke som kom att bli Simons allra bästa vän.

Kriget närmar sig mer och mer och det är inte lätt att vara tysk och jude även om man bor i Sverige. Isaks mamma är psykiskt sjuk och hamnar på sjukhus och Isak flyttar in hos Simons familj. Isaks pappa är en rik bokhandlare som älskar vackra ting, litteratur, musik och konst och Simon känner sig mer hemma i hans värld än i den fattiga och snävsynta – om än kärleksfulla – omgivningen hans föräldrar kan erbjuda. Isak å andra sidan klickar totalt med Simons pappa och dom två familjerna blir som ett kollektiv, fast med två boenden.

När jag gick ut från biografen och hade besökarnas applåder ljudandes i öronen tänkte jag jag gillar den här filmen men vad handlade den om? Jag vet fortfarande inte riktigt och egentligen spelar det ingen roll (nej, jag har inte läst Marianne Fredrikssons bok som är filmens förlaga). Simon och ekarna är en fin liten film, en snällisfilm om man så vill. Välspelad i samtliga roller men Bill Skarsgård som den lite äldre Simon är fantastisk likaså Helen Sjöholm som Simons mamma.

Denna Helen Sjöholm, hon förbryllar mig. Hon är en sån FANTASTISK skådespelerska men hon gör så få roller på film att jag blir rädd för att hon är vår kvinnliga motsvarighet till Sven-Bertil Taube. Hon kan vara bland det bästa vi har i skådespelarväg men märks det? Näpps. Det är jättesynd tycker jag.

Jag hoppas att jättemånga går iväg och ser Simon och ekarna på bio då den passar utmärkt för alla åldrar och faktiskt är en svensk ”familjefilm” helt utan farsartade inslag . Perfekt som jullovsmatinée om inte annat.

Filmen har premiär 9 december.

MASJÄVLAR

Finns det någon film som på ett bättre sätt kan symbolisera mitt liv just precis nu än Masjävlar? Ja, det gör det alldeles säkert men det känns inte så.

Historien känner jag mer än väl igen. Mia (Sofia Helin från Bron)  är uppvuxen i en liten by i Dalarna och flyttar som ung till Stockholm. Hon skaffar sig ett bra jobb, boende, ett liv i den stora staden och återvänder sporadiskt till sin hembygd och varje gång hon hälsar på sina föräldrar och syskon känner hon sig borta och vilse trots att hon på pappret är hemma. I know the feeling, kan man säga, även om min barndoms byhåla inte ligger i Dalarna.

Mias pappa fyller 70 och hon åker upp för att fira honom. Det enkla tårtkalaset hon tror sig komma till är utbytt mot en stor överraskningsfest i bystugan med buffé och hemkört på dunk och alla är där. Storasystrarna Eivor och Gunilla är precis som vanligt: Eivor (Kajsa Ernst) är kontrollerande, korrekt, bitter och missunnsam och gift med samma man som hon träffade i skolan och Gunilla (Ann Petrén) är nyskild och någotsånär nyknullad av en ung amerikan på Bali som lurade skjortan av henne men hon är lika glad för det. Han skulle kunna få lura henne varenda dag om det var så trevligt som dom hade det där – på Bali.

Självklart ligger gamla konflikter och lurar i vassen, såna som en spårhund utan nos kan lukta sig till och som varje gång dom börjar diskuteras avslutas snabbt och tvärt med ”men nu pratar vi inte mer om det”. Lägg locket på, håll grytan kokande där under så det luktar härsket och smakar skit, men red för all del inte ut några problem, det är väl bara onödigt. Men precis som i verkliga livet knackar problemen på dörren tills någon öppnar och när dörren väl öppnas i Masjävlar då händer det grejer.

Jag tycker om känslan i Masjävlar. Jag tycker regissören Maria Blom har hittat en ton som känns genuin och fin och som jag – med samma ryggsäck som Mia – absolut känner igen. Just den tonen gör att jag ibland blir lite illamående. Det kommer för nära. Det blir nästan ångest istället för komik och det är ju inte filmens fel, det är mitt. Dom kvinnliga skådespelarna Sofia Helin, Kajsa Ernst, Ann Petrén som systrarna och Inga Ålenius som deras mamma är verkligen Kvartetten Klockren i den här filmen. Jag tycker om dom alla fyra, jag känner igen dom, jag har egna varianter av dom allihop i min bekantskapskrets och trots att dalmålet kanske inte sitter som en smäck i alla scener så kan jag se mellan fingrarna på det.

Det enda jag tycker Masjävlar saknar är en eftersmak. Jag glömmer filmen direkt efter eftertexterna och en film utan bestående men och/minnen kan aldrig få toppbetyg men det betyder inte att filmen är dålig, nej, inte alls. Masjävlar är en underhållande film om en livssituation som jag och Mia delar med många många som bor i vår huvudstad.

SVENSSON SVENSSON…I NÖD OCH LUST

När jag fick en inbjudan av mitt lokala bankkontor att gå på gratisbio så är det klart jag nappar även om det är en film jag kanske inte valt själv.

Då jag har nollkommanoll procent ränta på mitt lönekonto så blev detta ett sätt att få valuta för pengarna tänkte jag, att åtminstone få en hundring indirekt plus på kontot. Dom bjöd dessutom på popcornmingel, läsk och ett föredrag om diverse sparformer innan filmstart. Flådigt värre (haha). Nåja. Ibland är det kul att se en film som jag aldrig skulle pröjsa för att se och Svensson Svensson …i nöd och lust är definitivt en sån film.

Jag säger det på en gång: jag hatar Gustav Svensson (Allan Svensson). Han är urtypen av en man som jag avskyr med varenda cell av min kropp. Han beter sig som ett förvuxet dagisbarn,  han är egocentrisk och manipulativ och att hans fru Lena (Suzanne Reuter) stått ut med honom i alla dessa år är inte bara en gåta, det är fanimej en OMÖJLIGHET. Hon är framgångsrik, snygg, har stil, klass och smak och så är hon gift med….den där. Det finns inte.  Jag har så fruktansvärt svårt att se någon form av humor i honom. Jag kan inte skratta åt såna män, han är inget annat än patetisk.

Lena Svensson är inte mycket bättre hon heller. I den här filmens början vill hon skiljas. Det är en vecka före deras trettionde bröllopsdag och hon har varit sur och bitter hur länge? Tjugo av dom åren? Tjugofem? Nu sitter dom i alla fall hos en parterapeut som får den lysande idén att det strävsamma paret ska åka bort en vecka  – ensamma – för att lappa ihop det som (eventuellt) lappas kan och Lena säger ja men har ETT krav: hon vill inte att Gustav pratar om, tittar på eller ens tänker på fotboll under hela den veckan. Då lämnar hon in skilsmässopappren utan att passera gå.

Och vad händer? Jo, den där ryggradslöse ljugande tröstätande förtidspensionerade brevbärarjäveln lyckas såklart få allt som händer under hela veckan att kretsa kring två saker: 1. Han själv. 2. Fotboll.

Det där var alltså handlingen i korthet. Krydda detta med den sedvanliga svenska modellen för en ”rolig komedi”, dvs att det är sjuuuuukt kul med folk som luras och ljuger och sätter sig själv och andra i skiten för egen vinning. Jag må ha en pinne uppkörd långt upp i röven nu men jag kan inte förmå mig att tycka att det är kul, jag kan inte skratta åt folk som beter sig så illa. Det är liksom inte humor i min värld.

Men jag ska vara ärlig, flera scener i filmen fick mig faktiskt att skratta högt (neeeej, inte någon av dom farsartade scenerna som kretsade kring lögnerna, inte en enda). Bland annat var det en helt meningslös manlig blockflöjtstrio som var inskrivna i manus och som satt och trudiluttade i ett hörn av pensionatet. Klockrent! Jättekul! Peter Dalles mimik satt också som en smäck och flera av Suzanne Reuters oneliners var som syrliga piskrapp, sådär som hårda surisar kan vara, såntdär godis som liksom fräter sönder gommen om man äter för många.

Jag hade förväntat mig något mycket mer uselt än detta. Svensson Svensson…i nöd och lust är en film som går att se och som faktiskt har ett underhållningsvärde till skillnad mot dom mängder av TV-serieavsnitt jag tvingat mig igenom med inget annat än magsyra som eftersmak.

Men kan dom inte bara skilja sig en gång för alla? Kan den här påhittade familjen inte bara få självdö nu? Snälla. Sluta nu medans det ändå finns en flagga att hissa upp på halv stång. Den är inte stor och den är inte hel men den finns.

En ganska stark 2:a till och med. Mmmm, det var bara läsk i bankens bjudläsk. Inget starkare än så.

 

 

Hobert-helg: TRE SOLAR

Att vara filmnörd och försöka se Tre solar  med öppna och fördomsfria ögon är ungefär lika svårt som att vara ett stort Elvis-fan och lyssna på Eilert Pilarm och försöka bedöma hans sångteknik utan att dra in coverfrågan i åsikterna.

Recensionerna av filmen har nämligen inte varit nådiga (det finns en recension länkad till varje ord i den där meningen) och det är klart att jag förstår att det finns ett uns av sanning i alla dessa ettor, men hur stort är unset och hur stort är hur-mycket-cred-får-jag-om-jag-INTE-sågar-Tre-solar?

Hanna (Lena Endre) har levt ensam med sina två barn i fyra år, ända sedan hennes man Ulf (Mikael Persbrandt) drog ut i krig. Hon har väntat och längtat troget dessa år men känner nånstans att det snart får vara nog. Hon behöver en man i sitt liv.

Så kommer så meddelandet om att Ulf kommit i hamn. Han finns, han lever och hon hoppar upp på hästen för att rida mot hamnen och sin älskades famn. Tror hon. Men den Ulf som lämnade henne är inte samma Ulf hon hittar nu, trolltovig i håret och så fucking jävla knarkig att han inte ens minns henne. Hon blir såklart jättebesviken, bestämmer sig för att han kan dra åt helvete, sätter sig på hästen igen och rider hem. Väl hemma ångrar hon sig och rider tillbaka. Ulf är hennes man och han ska fanimej hem till henne igen!

Nu blir det en massa svordomar här men det är svårt att beskriva både handlingen och Hanna utan att svära. Hon är en hårdkokt kvinna med skinn på näsan, hon är ingen kvinna som någon man sätter sig på och hon har inte mycket till övers för någon karl alls vad det verkar. Däremot är hon extremt sexuellt frustrerad och jag tror att det är drivkraften som gör att hon beger sig tillbaka för att hämta Ulf. Han ska, han måste, sätta på henne igen! Han är i alla fall hennes man och nåt kul ska hon ha efter att ha slitit med och för familjen i alla dessa år.

Tre solar är en film som gör mig aningens…schizofren. Jag har absolut inga problem med att titta på filmen, jag tycker inte den är jättedålig, inte alls, samtidigt märker jag att jag flera gånger tror att det är en Lorry-sketch jag tittar på, att Lena Endre mitt i nån högtravande monolog ska hålla upp en WC-spray mot kameran och säga ”ALL skit försvinner!” eller att Rikard Wolff ska stämma upp i en Piaf-hyllning när han gnider sin pensel gång på gång mot kyrkomålningen han ska låtsas vara skapare av.

Det finns helt enkelt väldigt mycket i Tre solar som inte är så bra och det är många gånger jag tänker på vad som rörde sig i skallen på Richard Hobert när han skrev manus, men (för det finns ett men), det här är långt ifrån det sämsta jag sett i filmväg. I uppbyggnad är filmen ganska lik Dag och natt, det är lite som en roadmovie, eller en episodfilm om man så vill där olika karaktärer korsar Hannas väg och hon blir satt att hantera situationer som uppkommer och det är just hennes sätt att vara som gör att filmen inte blir helt igenom rutten tycker jag. För Hanna är tuff, hon är en riktig medeltidsfeminist och detta i en tid där kvinnfolk normalt sett var andra klassens varelser och levde enbart för sina män och på deras premisser. Sen att filmen börjar i moll och slutar i supermoll är en annan sak, det fanns kanske ingen annan lösning på det hela.

Mitt slutbetyg på Tre solar är i alla fall en svag tvåa. Jag trodde filmen skulle vara i stort sett otittbar men så var inte fallet. Däremot kommer jag aldrig att se om den. Jag finner liksom ingen anledning till det.

Det här var sista filmen denna fullproppade Richard Hobert-helg. Jag har två av hans filmer kvar att recensera (Harrys döttrar och En enkel till Antibes) men dom kommer inte nu, dom kommer så småningom.

Hobert-helg: FÖDELSEDAGEN

Nu har vi kommit fram till den avslutande delen i filmsviten om De sju dödssynderna.

Mick fyller 50 och självklart vill han bjussa på stor balluns till sin egen ära. Han bjuder in alla, precis alla han träffat på genom åren till sommarstugan Glädjekällan och hela persongalleriet från dom tidigare sex filmerna är givetvis på plats.

Catti har ÄNTLIGEN fått nog av sin egocentriske man. Hon har träffat en ny kille (Shanti Rooney) som hon varit otrogen med ett tag och hon har bestämt sig för att lämna Mick dagen efter födelsedagsfesten. Mick däremot har aldrig varit lyckligare. Alla bitarna i hans liv har fallit på plats (tycker han) och han tänker fria till Catti under festen och bjuda alla gäster på ett överaskningsbröllop big style.

Födelsedagsfesten handlar enligt Richard Hobert om högmod. Enligt Wikipedia betyder ordet ”en alltför stor självuppskattning och självhävdelse, motsatsen till ödmjukhet” och i min värld borde det ha varit förra filmen, Där regnbågen slutar, som handlar om just högmod. Dödssynden frosseri hade passat bättre här, för här frossas det om inte i annat så väl i relationer och det blir nästan lite äckligt stundtals.

Mick försöker utan framgång att få tag i Cattis föräldrar så dom kan närvara vid bröllpet men det närmsta han kommer en släkting till henne är farbror Ralf (Sven-Bertil Taube). Ja, just det, Ralf från Händerna, Cattis misshandlade snubbe från första filmen som nu tydligen är bror med Cattis pappa. Incestuöst på ett både äckligt och onödigt sätt kan jag tycka. Ingenting med den här filmen blir bättre av Ralfs närvaro, han behövs inte alls för handlingen men varför väljer då Hobert att dra in honom och göra honom till en släkting dessutom? Ska jag som tittar serveras en extra sunkig bild av Catti såhär på slutet, har hon varit för perfekt hittills, är det det? Räcker det inte med att hon är otrogen (och således inte ett dugg bättre än sin ”kvinnokarl” Mick), hon ska medvetet ha knullat sin farbror också?

[Det där störde mig faktiskt en hel del, så mycket att jag var tvungen att sätta på Händerna igen och ta reda på hur dom två träffades där på Öland och då hade det ingenting med släktskap att göra. Catti reste runt med ett cirkussällskap som stannade till på Ralfs Mat & Bensin och sen blev hon kvar. Farbror, my ass.]

Födelsedagen som film betraktad vill mycket men lyckas bara med en bråkdel. Precis som i Ögat och Där regnbågen slutar dräller det av missar och dumheter som med mycket enkla medel hade kunnat undvikits eller klippts bort. Jag får känslan att Hobert har haft bråttom på ett sätt han inte hade under dom första fyra filmerna.

Det är en ynnest att se att Sven Lindberg fick så pass mycket tid framför kameran som han fick här, det är han som gör att Födelsedagen känns som en värdig avslutning och ett fint hopknytande av en filmsäck som han var med och skapade i och med Glädjekällan. Det är faktiskt bara han och Jakob Eklund som får godkänt här, alla andra agerar i stort sett med vänsterhanden.

Det jag måste tillägga nu när jag sett hela denna filmserie inom loppet av tre dagar är att det är såhär den ska ses, i en följd, nära varandra, som ett. Jag har sett samtliga filmer förut, när dom kom på bio, men det är mycket jag missat när det går år mellan varje film. Att se dom i ett svep ger en TV-serie-känsla åt filmerna som bara är positiv och även om filmerna skiftar mycket i kvalitet så är det sevärda filmer – om än med en nästan osund fokusering på gökande.

 

Hobert-helg: Där regnbågen slutar

Mick (Göran Stangertz) har hamnat i nånslags pre-50-års-kris och bestämmer sig för att sätta upp en musikal om sitt liv.

Han skriver Där regnbågen slutar, får flera av landets största artister att ställa upp (Tommy Körberg, Helen Sjöholm, Sharon Dyall med flera) och drar gång ett jätte-tält-projekt mitt i Malmö. Det blir givetvis mycket dyrare än han budgeterat för och mitt i förberedelserna tar pengarna slut. Catti (Camilla Lundén) springer omkring på stans bankkontor och försöker sälja in musikalidén i hopp om att få låna den saknade miljonen men hon får nej överallt. Det blir personlig konkurs för familjen, dom blir av med både Cattis secondhandbutik och lägenhet och tvingas ta pojkarna och bosätta sig i en husvagn i Malmös riktiga slumkvarter.

Mitt i detta kaos harvar Mick på i sin hybris-ego-musikal-bubbla och ser sig själv som Den Stora Konstnären som behöver tid och space för att kunna skaaaapa och Catti kämpar med att inte känna sig som ett offer för omständigheter, men hur lätt är det när hon förväntas curla sin jättebebis till man samtidigt som hon måste få mat på borden till sina barn?

Okej. Jag måste andas lite nu innan jag fortsätter.

Huuuuuuuuuuuu.

Där regnbågen slutar handlar enligt Richard Hobert om frosseri.

Måste andas lite till tror jag. I en brun påse.

Huuuuuuuuuuuuu.

Frosseri var det ja. Här frossas det i mycket men kanske inte i just det som Hobert menar, vad han nu menar. Filmen är ett drama med musikalinslag, ganska många och ganska så dåliga musikalinslag och visst känns det som bullimifrosseri att tvingas tugga i sig dessa scener. Men det som slår mig som en räfflad kavel i magen är känslan av gubbluderfrosseri. Jag har helt tappat tålamodet med den här Mick. I fyra filmer har jag sett honom ställa sig i centrum av allas liv, pilla sig i naveln och brumma som en blind gammal katt åt sin egen förträfflighet men nu har det fanimej gått för långt. Vad är det för jävla fel på karln? Hur är han funtad om han låter sina barn bo i husvagn bara för att han är så jävla stolt och inte kan fatta att han är en patetisk föredetting vars liv inte är en intresseklubb för allmänheten?

Det sjuka är att det här är mina känslor, det är ingenting som Richard Hobert förmedlar i filmen. Kanske vill han att jag som tittar ska reagera på det här viset men jag tror faktiskt inte det. Jag får känslan att den där musikaldrömmen är lika mycket Hoberts egen som Micks.

Cattis beteende retar mig också, på många plan. Hon kämpar, javisst, hon försöker rädda det som räddas kan, mmmmm, hon blundar för lögner, hon säljer sin kropp och själ men VARFÖR gör hon det? Jo, hon gör det för MICKS skull, inte för sin egen, inte för barnens utan för HANS skull, för att HAN ska kunna fortsätta frossa i sin egen fisluktspysande egocentricitet.

Alla röda trådar Hobert varit så duktig på att följa upp i filmserien tappar han liksom bort här. En ny – och ganska viktig – karaktär presenteras men allt med henne blir bara konstigt. Mick har alltså en 16-årig dotter han inte sagt ett ljud om på hela tiden och det känns ju…moget. Och verklighetstroget. Not!

Där regnbågen slutar är inget annat än en film om och för flumdruttar och om det är frosseri i något så är det i VUXENBLÖJOR.

Fram med bruna påsen nu!

 

Hobert-helg: ÖGAT

Den eviga singelkvinnan Ingrid (Lena Endre), den rättrådiga och modiga barnmorskan från Spring för livet, har träffat en man. Fredrik (Samuel Fröler) är en svärmorsdröm personifierad. Han är generös, han är snygg, han är rik som ett troll efter att ha uppfunnit en slags kamera/bevakningssystem som kan användas i rör och tunnlar och det kanske viktigaste: han är upp över öronen TOKFÖRÄLSKAD i Ingrid.

Fredrik bjuder in alla deras vänner och bekanta på fest i sitt slottsliknande hus och överraskar Ingrid till middagen med förlovning. Alla jublar och Ingrid och Fredrik mest av dom alla. Morgonen efter vaknar Ingrid sådär bubbellycklig i magen som man kan vara när alla bitar i livet liksom fallit på plats. Hon går ut i köket, ser att kaffebryggaren är påsatt och genom fönstret ser hon Fredrik i sin Volvo burna iväg i en himla fart. Hon har ingen aning om var han tar vägen och på kvällen när dom ska gå teater med Catti (Camilla Lundén) och Mick (Göran Stangertz) dyker Fredrik inte upp. Väl hemma igen blir hon mött av polisen och en präst. Fredriks skor och plånbok har hittats på danmarksfärjan. Han har hoppat. Han har tagit livet av sig.

Ingrids liv rämnar, såklart. Hon sörjer på ett sätt man inte önskar sin värsta fiende och det är svårt för Catti och Mick att veta vad dom ska göra för att hjälpa henne. Så dyker ett VHS-band upp i Micks brevlåda. En film föreställande Mick och Ingrid, filmad i Fredriks hem efter hans död.

Ögat handlar om dödssynden avund förklädd i svartsjukans illaluktande underkläder. Hur mycket koll kan jag ha – ska jag ha – på någon annan människa? Kan jag veta ALLT om någon annan och måste jag det för att våga släppa in någon i mitt liv?

Det är ganska stora och viktiga frågeställningar som poppar upp i skallen när jag ser filmen men vid halvtid (ungefär) händer det något. Filmen liksom….dör. Jag börjar reta mig på uppenbara fel, till exempel så stör jag mig som fan på att en vuxen man kan gömma sig under ett litet litet bort med spetsduk utan att bli upptäckt och det är fler såna alldeles för enkla missar i filmen som gör att spänningen och filmmagin försvinner och jag blir en analyserande nörd i soffan istället för en nagelbitande cineast.

Skådisarna är över lag och precis som vanligt bra men Samuel Fröler pendlar mellan lysande och skrattretande överspel. Richard Hobert själv har tagit fram alla sina filmiska Hitchcock-kunskaper och försökt göra en klassisk thriller. Han lyckas i mycket med misslyckas med detaljer. I en riktig Hitchcock-film finns inga missar, det finns inte utrymme för det. Utan dessa klantigheter hade betyget blivit högre för det ÄR bitvis spännande men jag köper inte larvigt ologiska luckor och rena dumheter, inte i denna typ av film.

Hobert-helg: SPRING FÖR LIVET

Jag har lite svårt att tänka mig in i den här situationen men jag försöker.

Jag tänker att jag ligger på BB alldeles nyförlöst med ett nytt litet liv på bröstet och i sängen bredvid ligger en annan mamma, lika glad, slut och förundrad som jag. Sen öppnas dörren och ett gäng poliser stormar in, dom säger att den andra mamman ska utvisas och jag ser paniken och rädslan i hennes ögon när hon slår sönder fönstret och hoppar ut. Poliserna springer efter och det är först någon minut senare som jag ser att hon lämnat sin son på sängen inlindad i den gula landstingsfilten. Barnmorskan frågar om jag kan ta hand om honom – också – bara ett tag, bara en stund, bara tills hon hittat mamman. Så där sitter jag på sängkanten men TVÅ nyfödda söner. En är min, en är en kvinnas på flykt. Vem är jag att säga nej till att hjälpa till i det här läget?

Spring för livet handlar om dödssynden lättja eller kanske snarare likgiltighet. Cattis (Camilla Lundén) och Micks (Göran Stangertz) första vecka som föräldrar blir allt annat än lugna och ”normala” när dom får se baksidan av vårat land och vår invandringspolitik. Barnmorskan Ingrid (Lena Endre) blir avstängd från sitt jobb då hon motarbetade poliserna som skulle hämta den utvisningshotade mamman men det är ingen engångsföreteelse. Ingrid har hjälpt många utsatta på många sätt, liksom Erik (Jakob Eklund) som i sitt jobb som militär och fd FN-soldat sett så mycket skit att han fått nog. Med flaskan i hand och på ett jävligt bittert vis försöker han hjälpa papperslösa och behövande men det han har glömt på vägen är att se om sig själv för jäklar alltså, här har vi en kille som blundar när han går förbi en spegel. Han är allt annat än nöjd med sin situation.

Spring för livet må vara en tillskruvad thriller som kanske inte har en hundraprocentig sanningshalt men jag struntar lite i det för det här är en film som plingar på många moraliska tangenter och som får mig att både tänka efter och känna efter. Hur skulle jag göra? Är det en självklarhet att jag skulle hjälpa till? Hur skulle jag resonera? Hur omänskligt tänker våra myndigheter och hur dåligt fungerar vårat skyddsnät? Finns det ens något?