Etikett: svensk film

Publicerat

Hobert-helg: Höst i paradiset

Om idioti var en dödssynd så handlar Höst i Paradiset om just det. Om idioti. Om dumheter. Om det kanske inte alltför smarta i att tänka med kuken och ligga med granntanten samtidigt som man har en gravid flickvän eller det jävligt korkade att som 68-åring och nykär i en jämnårig kvinna schabbla bort allt genom att vara svartsjuk som en tonårspojke så fort nya kärleken pratar med någon av motsatt kön.

Det är alltså höst i paradiset. I sommarstugan Glädjekällan bor Mick (Göran Stangertz) och Catti (Camilla Lundén) som väntar deras barn. Ragnar (Sven Lindberg) bor också där och han har fallit som en fura för Vendela (Mona Malm) som är kvinnan i grannhuset och en gammal vän både till Ragnar och hans bortgångna fru Ellen. Tänk vilken ynnest att få bli upp över öronen förälskad på gamla dar, tänker Ragnar och uppvaktar Vendela på allsköns kreativa vis och jag bara ler för han är rätt skön den där gubben.

Mick träffar sin barndomskamrat Susanne på tåget och dom kan inte hålla varken händerna eller könen i styr någon av dom. Susanne bor bara ett stenkast från Glädjekällan med sin man (Börje Ahlstedt) och deras två barn och det gör dom hemliga mötena lite enklare och frekventare än dom kanske varit annars. Mick tar varje chans han får och Susanne är inte direkt nödbädd. Dom tar igen allt som inte riktigt funkade hundra när dom var 14 och 15 och dejtade sist.

Höst i paradiset handlar alltså inte om idioti utan om dödssynden lust, här gestaltad som lust till passion, lust till livet och lust till att bejaka det man själv vill utan att se till andra. Fast jag tycker filmen lika mycket handlar om rädsla, rädslan för att bege sig in med hull och hår i en relation (med allt vad det innebär) kontra rädslan att gå ensam genom livet, även om ensamheten är ett aktivt val.

Sven Lindberg är alldeles hjärtskärande även i den här filmen, liksom Mona Malm med sin inbyggda tala-tamejfan-inte-om-för-mig-vad-jag-ska-göra-mentalitet. Camilla Lundéns Catti befinner sig här, precis som i dom tidigare två filmerna, preciiiiis på gränsen för att klassas som bimbo-offer men hon klarar sig hela tiden, hon kommer med dom där dräparna i rätt tid, hon har mycket mer ryggrad än vad jag först tror och det gör mig glad, det gör att jag tror på henne och då håller historien hela vägen.

Det här är en film som liksom bara rasslar förbi, det är som att äta chokladpudding på Vikingbuffén, det bara slinker ner fast det egentligen är alldeles för mycket på tallriken. Men jag hade ganska kul under tiden och trots att filmen bitvis gränsar till fars så hänger jag med i svängarna med ett leende på läpparna OCH knuten hand i fickan. För vilka jävla idioter det finns, alltså.

Publicerat

Hobert-helg: GLÄDJEKÄLLAN

Den andra delen i filmsviten om De Sju Dödssynderna heter Glädjekällan och den gick upp på bio 1993. Det här är filmen som fick upp mina ögon för både Hobert själv, för Göran Stangertz och framförallt för vääärldens gulligaste gubbe: Sven Lindberg.

Ragnar Persson (Sven Lindberg) vinkar adjö till sin älskade hustru Ellen (Helena Brodin) när hon ska iväg på charterresa med ”tanterna”. En vecka senare kommer hon hem i en vit kartong prydd med ett svart kors. Hon dog, bara sådär och Ragnars liv blir aldrig mer som förr.

Han häller över Ellens aska i en gul vas med lock och tillsammans med sin son Mick (Göran Stangertz) ska dom åka till sommarstugan Glädjekällan en sista gång för att sprida Ellens aska under syrénen.

Mick är en rockstjärna på dekis, en halvalkad looser i en handmålad turnébuss som har sin nya flickvän Catti (Camilla Lundén) gömd bland sätena för att ”bespara” pappa Ragnar chocken eller vad det nu kan vara. Och visst får han en chock när han ser Cattis Madonna-Like-a-virgin-uppenbarelse, men det som retar honom är inte klädseln utan snarare åldersskillnaden. Vad ska en ung söt tjej som Catti med en gök som Mick till (och det är här man bör ha sett Händerna först för att förstå Cattis preferenser vad gäller karlar och att Mick kanske inte är så tokig jämfört med dravlet hon dejtat tidigare)?

Denna trio beger sig ut på en road-trip som svensk film sällan skådat. Det är hemskt, det är dråpligt, det är fint, det är fult men framförallt är det rörande. Glädjekällan är utan tvekan en av dom största filmupplevelserna jag varit med om när skådespelarna pratat svenska. Maken till mysigare film finns inte. Maken till SORGLIGARE film finns inte. Glädjekällan kan mana fram dödsångest hos en patologisk  livsnjutare men på ett bra sätt, hur fan det nu går ihop? Jag vet inte. Jag vet bara att känslan som består i min mage efter att ha sett Glädjekällan är ”jag vill aldrig aldrig aldrig dö och jag tänker leva allt vad jag har medans jag kan”.

Den dödssynd som Richard Hobert väver in i den här historien är vrede. Alla är arga. Dom är arga på livet, arga på döden, arga på föräldrar, arga på barn, arga på bilar som havererar, på klantigheter som sinkar och på att allt inte blev som förväntat. Själv blir jag inte arg alls av filmen. Jag blir bara kär – i Sven Lindberg.

[Jag har skrivit om filmen förut här på bloggen, hur mycket den fick mig att böla. Det inlägget hittar du här.]

Publicerat

Hobert-helg: HÄNDERNA

Unga Catti (Camilla Lundén) bor och jobbar tillsammans med den äldre mannen Ralf (Sven-Bertil Taube) nånstans på Öland. På dagarna driver dom Ralfs Mat & Bensin, på kvällen knullar och/eller slår han henne. Vad hon ser hos honom är ganska svårt att klura ut för han är varken snäll eller charmig, mest en smutsig looser om du frågar mig, men visst, nånstans där under skägget göms en stilig man och det är kanske honom Catti ser?

En dag dyker en välklädd man upp (Boman Oscarsson) och önskar nåt att äta. Ralf fixar fram mat och mannen tackar och dricksar frodigt, så frodigt att Ralf hänger på och frågar om det finns något mer han kan hjälpa till med. Det gör det. Mannen behöver hyra ett hus och Ralf som känner alla i bygden kan med lätthet fixa fram ett passande hus. Mannen, Tomas,  tackar ja till huset och accepterar hyran utan knussel.

Någon vecka senare dyker en mystisk vit bil upp hos Ralf och tre personer söker Tomas. Dom har med sig ett urklipp från en tidning där det står att Tomas kan hitta vatten enbart med hjälp av sina händer OCH han kan läka folk genom handpåläggning. Ralf får känslan att dessa män vill Tomas illa och röjer inte hans gömställe. Istället utnyttjar han situationen och får Tomas att hitta vatten åt honom istället.

Om jag minns rätt så var Händerna den andra filmen om De sju dödssynderna som gick upp på biograferna  men jag har valt att recensera filmerna i storyordning, mest för att få nån ordning på karaktärerna och eftersom Catti är den röda tråden genom alla filmerna.

Boman Oscarsson är Sveriges svar på Aidan Quinn tycker jag. En underskattad skådis som liksom vindkraft är en inhemsk resurs som används på tok för lite. Camilla Lundén gör det hon ska men har här en ganska otacksam roll eftersom hon blir så fruktansvärt osympatisk då hon pendlar mellan dessa två män som misshandlar henne på allehanda vis. Varför drar hon bara inte? frågar jag mig själv både högt och ofta men jag får inga vettiga svar.

Sven-Bertil Taube fick en Guldbagge för sin roll som Ralf och jag minns den dagen, då stod jag upp i soffan och applåderade. Han är SÅ JÄVLA BRA som skådis, så fruktansvärt bra och det känns som att det är väldigt få som förstått och sett det. Richard Hobert är inte en av dom och jag är så väldigt glad för det. Hobert är för Sven-Bertil Taube vad Quentin Tarantino var för John Travolta eller Darren Aronovsky för Mickey Rourke, inget mindre än så.

Richard Hobert själv tycker att Händerna handlar väldigt mycket om Knutby, fast tio år före sin tid. På sätt och vis har han rätt men Knutby har ändå twistat till det hela aningens värre kan jag tycka.  Men att Händerna handlar om dödssynden girighet är i alla fall inte så svårt att klura ut.

Publicerat

Håll i hatten! Nu blir det Hobert-helg hos Fiffis filmtajm!

Det här är Richard Hobert.

Idag har hans senaste film En enkel till Antibes premiär. Sven-Bertil Taube lever livet på gamla dar, bråkar med vuxna barn, åker flakmoppe och röker braj, det är ungefär så mycket jag kan utröna av storyn genom att titta på trailern.

Jag har alltså inte sett Antibes-rullen än men jag har däremot roat mig med att under förra helgen klämma i stort sett hela hans samlade verk. Det blev många mysiga timmar i TV-soffan, varav en del var roande, en del oroande, en del jävligt jobbiga och en del riktigt störtsköna.

Så den här helgen är det alltså Hobert-helg här på Fiffis filmtajm. Nio filmer ska recenseras och jag kan utlova att det blir både klättring uppför höga berg med superlativ i hela halsen och stjärtlappsåkning ned mot bråddjupa dalar med en fulltankad motorsåg i handen. Inte en Hollywoodfilm så långt ögat når, inte här och inte på 72 timmar. Hur ska DET gå?

Vet du, jag tror det kommer gå jättebra. Nu kör vi!

Publicerat

JÄGARNA 2

Femton år har gått sen stockholmspolisen Erik Bäckström (Rolf Lassgård) var i den norrländska byn Byn sist. Då för att hälsa på brodern Leif (Lennart Jähkel) efter föräldrarnas död och sen även för att lösa mord och få sig en dos av tjuvjakt, svågerpolitik och unken kvinnosyn.

Nu är det alltså dags igen. En ung kvinna har blivit mördad och Erik kallas till Byn då den inhemska polisen behöver förstärkning och han av nån märklig anledning ses som ”Stockholms bästa snut”. Byns hårde man och polis Torsten (Peter Stormare) är gift med Leifs änka Karin och därmed också plastpappa till Leifs son Peter.

Att det inte kommer bli en promenad i parken för Erik att samarbeta med Torsten står klart redan i filmens början. Det är The Battle Of the Machos, det är giganternas kamp och skulle jag dra ett lackmuspapper längs låren på dom båda skulle pappret skrumpna ihop och skrika efter Norrlands Guld med torr och basig stämma.

Torsten har allt annat än rent mjöl i påsen, han slår, hotar och utnyttjar precis som det norrländska buset gjorde även i den första filmen, men här är det ”bara” en man att avsky och allt känns så mycket lättare då, i alla fall för mig.

Fast lättare är inte alltid synonymt med bättre. Den första filmen har ett persongalleri utan motstycke i svensk actionhistoria, en tät och välskriven historia OCH en samling skådisar som (många av dom) presterar långt över sin förmåga. Den här uppföljaren är i mångt och mycket ingen uppföljare alls, några tillbakablickar gör liksom ingen skillnad. Erik har huvudrollen, javisst, men det hade han kunnat ha i vilken film som helst. Torsten är en jägare, javisst, det utspelar sig i Norrland, ja det gör det men hade inte den första filmen gått så himla bra så hade den här inte hetat Jägarna 2 utan kanske Karljävlar eller Skjut henne död eller vad som helst. Nej förresten, jag tar tillbaka det där. Hade inte Jägarna blivit en modern klassiker så hade inte Jägarna 2 funnits överhuvudtaget.

Jag gillar Peter Stormare i sin roll som Torsten, han har skäggväxt lika tät som en bäverstjärt och en blick svart som natten.

Rolf Lassgård däremot har tagit sig an ett manér som är ganska enerverande och det är att han inte öppnar munnen när han pratar. Det är inte förrän mot slutet när han börjar bli riktigt förbannad som han artikulerar så jag hör allt han säger. Övriga skådisar klarar godkänt med nöd, näppe och min goda vilja.

Jag måste säga att jag ändå blev positivt överraskad av slutprodukten. Jag var rätt säker på att få se en praktkalkon sprattla i dödsryckninngar framför mina ögon men istället blev jag serverad en helt okej och lagom spännande film som visserligen är en kvart-tjugo minuter för lång men som ändå har ett existensberättigande helt på egen hand. Inte som en uppföljare utan som film. Att jag är urbota less på alla dessa förenklade slut är en annan femma.

Jägarna 2 (2011)

Jägarna (1996)

Publicerat

Behöver världen ännu en film om Stig-Helmer?

Först var det charterresa, sen skidsemester och i tredje filmen segelbåtar. Fjärde filmen handlade om golf och den femte var new-age-flummig med ett hopkok av allsköns hälsorön.

På juldagen har den nyaste, senaste, sista (?) filmen om Stig-Helmer premiär och den heter kort och gott The Stig-Helmer Story. Denna film tänker gå till botten med hur Stig-Helmer blev som han blev och bjussar därmed på en tidsresa till hans barn-och-ungdomsår.

Min ganska självklara fråga är denna: behöver världen ännu en Stig-Helmer film? Är det ett filmiskt hål som gapat tomt i svensk film sen sist eller är det bara ett sätt för dom inblandade  att klämma stålar ur en framgångsrik franchiseserie? Känns Stig-Helmers barndom som en spännande och nyskapande infallsvinkel för en ny film eller är det en dålig ursäkt för att idéerna om den vuxna Stig-Helmer tryter?

Vad tycker du?

[Trailern kan du se här.]

Publicerat

FÖRSVUNNEN

Fan vad jag gillar uppstarten på den här filmen! Så jäkla smart!

En bil med en ensam kvinna vid ratten kommer körande på landsvägar, på små ensliga skogsvägar, genom byhålor, stannar vid vägkanten, tar en cigg vid en rastplats, naturen passerar fönstren och medmänniskor är en bristvara. Precis så är det i stora delar av vårt land och jag känner direkt igen mig. Alla vi som inte på allvar tror att det är ett likamedtecken mellan Sverige och  den yta som befinner sig innanför Stockholms tullar känner igen sig och det är smart. Igenkänningsfaktorn är viktig i såna här filmer. Vardagsrädslan kryper sig på. Vem kan man lita på?

Malin (Sofia Ledarp) ska flytta norrut, varför vet jag inte riktigt men jag förstår att hennes bror gått bort. En underlig man i svart Cherokee (Kjell Bergqvist) har klara svårigheter med omkörningar och varför han hakat upp sig på just Malin och hennes hyrda flyttsläp vet jag inte heller men otäck är han.

Första tjugo minutrarna av filmen bygger upp en redig spänning och jag tar mig faktiskt en funderare på vad jag pysslar med. Jag sitter nämligen helt solokvist i biosalongen. Ingen kan höra mig skrika. Ingen kan höra mig ens gny om det skulle bli alltför läskigt. Jag sitter där jag sitter och mitt enda sällskap är ventilationstrumman som liksom visslar. Först tror jag att det är en del av ljudeffekterna i filmen men snart upptäcker jag att så inte är fallet. Sen retar jag mig på oljudet ett tag, sen skiter jag i vilket för Kjelle B på duken framför mig är ingen charmig kille. Han har döda ögon och det har jag aldrig sett hos honom förut. Är det linser? Kan han förställa ögonen så dom ser ut sådär? Dom är liksom gråstarrsgrå. Torra. Tomma. Uschochfyfan för att möta honom en mörk kväll i skum belysning. Och jag som ska gå till P-huset själv sen mitt i natten.

Det finns en hel del parametrar som är bra med Försvunnen. Det är ett enkelt men fungerande manus, det är tre huvudkaraktärer som spelas av toppenskådisar (Björn Kjellman är den tredje), musiken är bra, scenerna är förlagda till en del av Sverige som per automatik framkallar småklaustro hos oss storstadsbor (ingen Pressbyrå i närheten, ingen dygnet-runt-öppen McDrive, hallåååå) och sen är det skogen. Vilsenheten, utsattheten, paniken i att springa bland stockar, sten, barr och skit UTAN SKOR, sånt för jag hårdpuls av.

Det finns även delar som funkar mindre bra. Försvunnen lider nämligen av samma problem som Super 8, att när monstret väl gjort sig till känna så är det inte spännande längre. Luften går ur litegrann. I Super 8 tar det över halva filmen innan nerven går ur, i Försvunnen tar det bra mycket kortare tid. Det är egentligen mitt enda klagomål med filmen, det PLUS att filmen i mitt tycke är ganska exakt tre minuter för lång. Jag gillar inte slutet. Hade filmen varit fransk hade den aldrig slutat så.

Jag tänker inte ge mig på en spoiler, jag säger bara SE FILMEN och berätta gärna sen vad DU tycker.

Publicerat

SOUND OF NOISE

En svensk trumslagarthriller, Sound of noise är precis just det. Låter det udda? Det kan bero på att det ÄR udda.

Regissörsduon Ola Simonsson och Johannes Stjärne Nilsson gjorde en kortfilm som heter ”Six drummers for one apartment” och det här är långfilmsvarianten av detta youtube-fenomen (sett av ungefär tre miljoner människor). Det är musikalisk terrorism, dramatik, lite humor, skönt galet och ett härligt trummande på allsköns prylar.

Sound of noise handlar om en nyskriven fyrasatsig konsert som ska genomföras av en sextett och det ska göras på olika platser: en operationssal (inklusive patient), ett bankkontor (som ett rån), utanför ett konserthus och i ett elverk.

Polisen Amadeus Warnebring (Bengt Nilsson) är det spelande gänget hack i häl och han är en av filmens helt klart intressantaste karaktärer. Som ensam tondöv i en familj full med musikaliska högdjur (brodern är till exempel Den Store Symfoniorkesterdirigenten) är han utanför på ett väldigt komiskt sätt.

Regissörerna använder både musiken och tystnaden på ett helhäftigt vis och första halvan av filmen är uppe och sniffar på dom riktigt höga betygen. Jag skrattar högt flera gånger, mycket av filmen är sjuk på ett helskönt vis och jag kan inte få nog. Tyvärr orkar inte tempot hela vägen in i mål och andra halvan är liiite för seg för min smak men som helhet är Sound of noise en jätterolig filmupplevelse. Taktfast, knasigt och absolut supercharmigt!

Kortfilmen Six drummers for one apartment kan du se här.

Publicerat

KYSS MIG

Jag vet, det är inte alltför många dagar sedan jag skrev här på bloggen att jag inte skulle se Kyss mig.

Men när dottern och hennes kompisar skulle gå på bio och jag skulle följa med som skjuts och absolut inte ville se samma film som dom (Jag saknar dig) och inte kände det minsta för CGI-apor och samtidigt var tvungen att se en film som gick runt 15-tiden, ja då hade jag att välja på Bilar 2 (Hallå! Det var med svenskt tal, det var söndag, fullsmockat med småfolk som alla bar på såna biobarnstolar av plast, vad skulle jag göra??) och Kyss mig och valet var förvånadsvärt enkelt.

Historien handlar om Mia och Frida, ”låtsashalvsyskon” på det där moderna viset som blir när skilda föräldrar träffas och barn ska fösas ihop till en ny familj.

Frida (Liv Mjönes) är öppet homosexuell och lever tillsammans med Elin. Mia (Ruth Vega Fernandez) är nyförlovad med sin Tim (Joakim Nätterqvist) som hon varit tillsammans med i många år. Dom planerar ett snart bröllop, dom tittar på hus, dom jobbar ihop. Han vill ha barn ganska snart, inte hon vad det verkar.

Mias pappa (Krister Henriksson) fyller 60 och bjuder till fest. Alla nära och kära samlas i deras hus och pappans nya kärlek (Lena Endre), Fridas mamma, får träffa Mia för första gången. Dom ska vara där tillsammans en hel vecka och låtsas vara/försöka bli den där perfekta lyckliga familjen, sånt som aldrig riktigt går vare sig det är i verkligheten eller på film. Det finns alltid sår som inte läkt, frågor och svar som skaver, sånt som inte pratas om.

Att Mia och Frida ser något hos varandra det står klart redan vid första ögonkastet men kärleksresan från första kyssen till eftertexterna är lång, taggig och allt annat än enkel, precis som trailern visat, alldeles på tok för öppenhjärtligt. Men trailern ger klart fel känsla av filmen tycker jag. Det blir fel. Kyss mig är en otroligt lågmäld film med fin musik som är så enkelt och melankoliskt blippetibloppig i bakgrunden att den nästan inte finns. Den har ett tempo som gör att 107 minuter film känns som 207, trailern har ett helt annat driv.

Liv Mjönes är jättebra som Frida och agerar helt naturligt i varenda scen men det är Ruth Vega Fernandez som imponerar mest på mig. Hon har många scener som inte är helt lätta, hon visar i stort sett hela det känsloregister som en normalt fungerande människa besitter och hon kan med bara en blick och/eller en ryckning tala om hur hon känner. Stort skådespeleri om du frågar mig och hon har helt makalöst vackra ögon.

Kyss mig gör många saker bra men en sak speciellt: regissören väljer att låta bilderna tala. Visst pratas det men det pratas i vettiga mängder och inte en massa tomma ord på konstig svenska och det är jag tacksam för.

Filmen som sådan är helt okej, ingen världsomvändare, inget direkt nytt under solen men helt okej som tidsfördriv och kanske till och med en viktig film om man är i en liknande situation och behöver en spark i baken.

Publicerat

ÅSA-NISSE – WÄLKOM TO KNOHULT

Att gilla att titta på film oavsett om det handlar om ett jobb eller en hobby kan vara en ganska ensam tillställning, det tror jag dom flesta av oss filmtokar kan hålla med om.

Filmtittande som fenomen är inte speciellt socialt, det kanske är därför biograferna har varit – och sannorlikt alltid kommer att vara – en viktig plats där jag i alla fall kan få känslan av att jag upplever något tillsammans med andra även om väldigt få upplevelser är lika subjektiva som eftersmaken av en film.

Det kryllar inte av film som uppmuntrar till stormöten. Filmer som hela familjen kan samlas kring som en efter-efterrätten-samling i TV-rummet växer inte på träd och jag tror att det är därför som den obligatoriska svenska juldagsbiopremiären är så viktig för många. Då kan alla från dagisbarn till gammelmormor se samma film och det har ett absolut mervärde även om värdet kanske inte ligger i just filmens konstnärliga utförande utan i mysighetsfaktorn att göra något tillsammans – allesammans.

Åsa-Nisse – Wälkom to Knohult är en film som passar in i just detta. Den har alla ingredienser som behövs för att en hel klan ska kunna se den samtidigt och som en familjefilm har den alltså enligt mitt sätt att se på saken ett absolut värde men som film betraktad, haha, nej.

Dom yngre barnen känner igen Johan Glans och David Batra, mammorna kan njuta av Kjell Bergqvist med guldtand, papporna får nöja sig med Maria Lundqvist, Sissela Kyle och Ann Petrén med löständer och en äldre generationen kan ooooooa åt Stig Grybes välkända nuna och kanske även känna en viss glädje (?) åt att få återse Åsa-Nisse på film även om det varken är svartvitt eller i John Elfströms tappning. Själv blir jag som alltid glad av  Brasse Brännström och mina (enda) höjdpunkter i filmen var när han var i bild. Jag skrattade faktiskt. En hel gång. Det var när Brasse fes.

Jag valde bort att se Åsa-Nisse på bio, vilket jag är ganska glad för, men jag valde bort den av en enda anledning: jag ville se den tillsammans med ett gäng andra. Det har jag gjort nu. Vi var fem personer i åldrarna 12 till 60 år som såg den och det här är det samlade omdömet:

”Det är otroligt, hela svenska komikereliten är på plats och ändå blir det inte bättre än såhär. ” (40-åringen)

”Alltså, det är ju synd, men det här är verkligen inte bra. Jag går och lägger mig nu. Gonatt! ” (12-åringen, 20 minuter in i filmen)

”Det här är inte ens en B-film, det är en Ö-film.” (60-åringen, en timme in i filmen)

”Zzzzzzzzzzz, va, huuööoo….kolla det där är ju han som spelar Ove Sundberg….zzzzzzzz” (14-åringen)

”Hahahaha! Han fes! Hahahahaha!! Fy faaaan vad dåligt det här är, hahahaha!” (38-åringen, dvs jag)

Så säga vad man vill om svenska familjefilmer, dom skapar debatt och får hyperaktiva barn att sova som stockar.

Publicerat

Filmfruntimmersveckan: Johanna

Johanna Sällström var en sällsam skådespelerska. 33 år gick hon på jorden innan hon själv bestämde sig för att hoppa av vilket var ohyggligt tragiskt tycker jag.

Under ytan (från 1997) är den första långfilm som dyker upp i skallen när jag tänker på henne och underbyxor är det första substantivet. Därför blir dagens recension den lite bortglömda och aningens underskattade underbyxerullen Hans och hennes.

Varför underbyxerulle kanske du undrar? Jo. Utan att statistiskt ha säkerställt denna information innehåller Hans och hennes flest filmade minuter skådespelare iklädda trosa och kalsong jämfört med hela den svenska filmhistorien. Det är inte särskilt snygga underkläder heller utan vanliga bra urtvättade bomullssvennekläder, såna man ser på torkvindor och klädstreck men som ingen vill kännas vid ligger i byrålådan.

Johan (Jonas Karlsson) och Anna-Karin (Johanna Sällström) är ett ungt par boendes på vischan som är rätt tjommiga och sorglösa. Dom trivs ihop, är rätt vardagliga, vill ha barn men det går inte så bra. Johans pappa (Ralph Carlsson) vill att dom ska ta över bondgården men dom är inte helt hundra på att det är en bra idé.

Daniel Lind Lagerlöf  och Malin Lagerlöf gjorde två år tidigare filmen Vägen ut och den här filmen har precis samma mysiga grundkänsla och samma nogsamt utvalda skådespelare, ända ut i minsta biroll.

Hans och hennes är inte en film du ska välja för att glömma bort vardagen en stund, det är mer ett komplement för alla som gillar att spana in grannens förehavande med stjärnkikare. Jag tycker det här är både charmigt och bra även om det inte är någon revolutionerande film på något sätt. Lagom är bäst, ibland i alla fall.

Grattis på namnsdagen Johanna. Jag hoppas att du har det bra, var du än är.

Publicerat

Filmfruntimmersveckan: Margareta

Det är tio år sedan Margaretha Krook dog. På nåt sätt känns det som igår. På ett annat sätt känns det som att hon fortfarande lever.

Margaretha Krook är, var,  lite av en institution i skådespelarsverige. Hon är en sån som liksom alltid funnits, som gjort så mycket, som spelat både hårddrama och flamsfars och som behärskar alla sorter.

Om hon hade levt hade hon haft sin åttiofemte namnsdag idag och det tycker jag ska firas med en liten text om en liten svensk film som jag tycker alldeles oförtjänt hamnat i skuggan av den lite ”finare” och lite mer omtalade komedin Picassos äventyr, nämligen Morrhår och ärtor.

Det var 1986 som Gösta Ekman tillsammans med Rolf Börjlind skrev manus till filmen om den kanske inte helt lyckade 40-åriga grabben Håna. Gösta själv fick både regissera och spela huvudrollen.

Claes-Henrik ”Håna” Ahlhagens östermalmskärring till mamma spelas med den äran av Margaretha Krook och i princip alla scener mellan dom två skulle kunna visas upp på nån kurs i föräldraskap, men då som varnande exempel på hur en förälders kontrollbehov och härskartekniker kan förstöra livet på ett barn. Att det visas med humor gör det nästan ännu jobbigare. Skrattet fastnar liksom i halsen.

Morrhår och ärtor är en trivsam film. Det är en film att se och se om och visst, det är  ingen film som drar undan mattan under fötterna eller som får mig att omvärdera mina livsval men det är underhållande, mysigt och många bra skådisar på liten yta.

Krook: Jag är Konsulinnan Ahlhagen och nu talar vi inte ett ord till om den saken.

Ekman: Pappa var konsult.

Krook: Jaså är det vad du säger till dina kamrater?

Ekman: Mina kamrater skiter faktiskt i vilket.

Krook: Du har väl inga kamrater.

Ekman: Näe tack vare dig Konsultinnan.

 

Grattis på namnsdagen Margaretha, där uppe bland molnen.



Publicerat

EN KÄRLEKSHISTORIA

Idag är det är midsommarafton, den dagen på året som vi svenskar verkar ha högst förväntningar på. Vädret ska vara tipp-topp, snapsen välkyld, blomsterkransen i håret så välknuten att den håller för tolv timmars partaj minst och sällskapet ska vara  trevligt, glatt och uppklädda i vita kläder som håller sig vita trots sillspill och gräsmattor. Nu blir det ju sällan så, det vet vi alla som är äldre än typ tre, men man kan ju alltid drömma.

Hur det än är så hånglas det friskt i buskar, tält och husvagnar just ikväll och vad passar då bättre än att skriva om en film som handlar om den eventuella fortsättningen på midsommarnatten: En kärlekshistoria.

Jag har undvikit den här filmen alldeles medvetet i hela mitt liv och efter att ha sett Sånger från andra våningen ändrade jag inte direkt  min åsikt om Roy Andersson som filmmakare. Han må vara personlig och otroligt konsekvent men det är tamejfan oförståeliga alster han skapar. Sen läste jag en mycket välskriven recension av denna film hos BlueRoseCase och den fick mig att bestämma mig.

Det här är en film som många tyckare säger är den bästa svenska ungdomsfilmen någonsin, en del säger till och med att det är den bästa svenska filmen genom alla tider. Jag kan inte bara strunta i den av ren Roy-rädsla, det går inte. En kärlekshistoria är dessutom Roy Anderssons första långfilm, den gjordes för över 40 år sedan. Borde jag inte ge honom en chans, åtminstone en liten en? Jo. Jag tycker det. Jag släpper loss kopplet, spottar ut tandskyddet och tar tjuren vid hornen.

”Det finns tvåhundratusen brudar i den här stan och så känner man sju.”

Att vara hormonstinn tonåring är säkerligen inte lätt 2011 och det var antagligen inte lätt 1970 heller men Sverige då och nu är verkligen två helt olika världar. Klasskillnaderna då var stora och politik något viktigt som kunde – och skulle – förändra världen.  Tonåringarna Pär och Annika  träffas av en slump i en sjukhusträdgård och redan vid första ögonkastet känner dom att det är nåt speciellt. Deras ungdomliga förälskelse är naiv, ren och helt utan baktankar och dom unga skådespelarna är jätteduktiga på att visa äkta känslor. Filmens vuxna, föräldrarna, som då alltså borde vara i 35-45-års åldern, beskrivs som antingen iskalla och världsfrånvända eller iskalla och politiskt aktiva men alltid välklädda med oklanderliga frisyrer och med olika grad av psykiskt ohälsa.

Det är en mysig nostalgisk känsla i filmen och musiken gör absolut sitt till men jag tror att en hel del av den känslan beror på att jag känner igen en hel del från min egen barndom. Framförallt kan jag se mig själv sittandes vid det där vitmålade trädgårdsbordet med mina blonda tofsar tutandes i, övandes på, den där jävla blockflöjten.

Det känns som om filmen skulle vinna på att ses fler gånger och den som har tid, lust och ork till det kan säkerligen skala av en hel del lager och till slut hitta den där kärnan som är ren filmmagi men jag hittar den inte riktigt. Det enda i närheten av magiskt jag hittar i filmen är Annikas föräldrar som spelas av Bertil Norström och Margreth Weivers. Dom var då – och är fortfarande – ett äkta par.

Dom gifte sig 1947.  64 år som gifta, är inte det magi så säg?

Glad midsommar!

 

Publicerat

Vägen ut

Reine (Björn Kjellman) är en framgånsrik skådis med fast anställning på en av dom större teatrarna i Stockholm. En kollega får sparken av en anledning Reine inte kan acceptera och han går i klinsch med sin kvinnliga teaterchef, målar in sig i ett hörn och tvingas säga upp sig själv.

Reine blir snart varse att det inte kryllar av jobb på Arbetsförmedlingen för arbetslösa skådespelare och han tvingas ta jobb som fritidsledare på Kumlafängelset. Som en frisk men väldigt blåögd vind drar han in på anstalten och vispar runt med sin energi. Han vill sätta upp en pjäs med internerna själva i rollerna. Fängelsedirektören Hillevi Gibson (Viveka Seldahl) är den som är minst skeptisk till hela idén men både fångvaktaren Jakobsson (Peter Haber) och fångarna själva är allt annat än med på noterna.

En klick av fångarna ser pjäsen som vägen ut ur finkan, som chansen till den perfekta rymningen och säger ja till att medverka i uppsättningen och det är en brokig samling tilltufsade brottslingar som ska lära sig agerandets ädla konst.

Michael Nyqvist som Diego har en backslick som skulle göra stekarna kring Stureplan gröna i fejset av avund, Göran Ragnerstam är Heikki den aggressive, Thomas Hanzon är Ekman, kungen på avdelningen som alla är rädda för, Oliver Loftéen är nykomlingen Andrej, Lamine Dieng är greken Kostas som längtar efter livet på utsidan med sin kvinna och Shanti Rooney är Glenn och aldrig förr har jag sett någon som passar bättre att heta just Glenn än Shanti Rooney i den här rollen.

Vägen ut är en film som håller från första minutrarna till den sista vilket är ganska få svenska filmer förunnade. Dessutom är det en film som både min son och dotter tyckte var ”en av dom bästa filmerna vi sett”, vilket kanske är otippat. Å andra sidan tycker dottern att Björn Kjellmans ”Älskar du livet” är en av dom bästa låtarna i Melodifestivalens historia så ja, hon kan vara liiiite jävig i just den här frågan.

 

 

Det finns en imponerande samling svenska filmer i Lovefilms filmbibliotek varav denna är en av ganska många riktiga guldkorn.