Etikett: svensk söndag

Publicerat

Svensk söndag: FYRA NYANSER AV BRUNT

Travtränaren Sören H Lindberg har precis dött i sin säng i en herrgård i Smedjebacken.

Det äldre gifta paret Jan-Erik och Smulan kallar sig Kim och Kelly när dom reser land och rike runt med sin trollerishow. När Smulan skulle köpa en bok på Åhléns mötte hon danske Perikles och nu vill hon vara med honom också.

Richard och Tove driver ett hotell, ett nyrenoverat hotell. När Richards föräldrar Jan-Erik och Smulan kommer på besök med en knepig dansk i släptåg blir det viss förvirring och när dansken skänker en (ful) trästatyett föreställande Hadar Cars får Richard panik.

I Göteborg har några personer anmält sig till en matlagningskurs men det är en kurs som mer liknar gruppterapi och i en tegelvilla i Bjärred ska en frustrerad pappa försöka stimulera en skoltrött son genom att visa honom sin arbetsplats, smådjurskrematoriet.

Fyra nyanser av brunt är en film som fick många att höja på ögonbrynen när den kom. Ett biobesök på tre timmar och tolv minuter med paus i mitten hör inte till vanligheterna vare sig det handlar om utländsk eller svensk film. Att det var Killinggänget som skrivit manus till filmen gjorde nog att ännu fler förvånades över resultatet, det är nämligen inte vare sig lättillgänglig eller ironisk humor det är frågan om, det är mycket mer än så.

Det är alltid vanskligt att strössla med superlativ, jag vet att det kan upplevas överdrivet, kanske lite larvigt och onödigt förväntningshöjande men i det här fallet kan jag inte göra annat. Det här är 192 minuter svensk film av yppersta klass och kan man prata om filmisk perfektion så gör jag det nu. Manus, skådespelare, scenografi, musik, regi, hela tjofaderittan är nåt så inihelvete bra att jag kan LOVA att alla svensk-film-skeptiker som finns därute inte kommer hitta mycket att klaga på.

Räds inte speltiden, omfamna den ty du kommer inte vilja att filmen ska ta slut. Och som lök på laxen får man se vad man kan göra med kombinationen en mutta, en tratt och cornflakes och det kan jag LOVA att man inte sett i någon annan film förut, oavsett nationalitet.

Publicerat

Svensk söndag: BAMSE

Olof Palme sa redan vid ett tal julen 1972 som handlade om USA´s bombning av Hanoi att ”man måste kalla saker vid dess rätta namn”. Arne Mattsson och Elsa Prawitz tyckte uppenbarligen inte att detta var lika viktigt när dom flera år före Vietnamnkriget skrev manus till filmen Bamse.

Att kalla en film som denna för Bamse är bland det dummaste man kan göra, speciellt i kombination med bilder som dessa på affischen. Bamse är  gjord tio år före Fäbodjäntan annars hade man lätt kunnat tro att den här filmen ville porrsurfa lite på falukorvsvågen. Men så var det inte. Bamse har ingenting att skylla på, ingenting annat än att titeln helt enkelt är rent vansinnigt feltänkt.

En man som heter Christer dör i en bilolycka. I en närliggande slänt hittas en teddybjörn som flugit ut genom fönstret på bilen. Teddybjörnen heter Bamse. Christer begravs, han sörjs av fru och son med det fantasifulla namnet Christer men han sörjs även av en annan kvinna, Barbro (Grynet Molvig).

Filmen handlar om vem denna Barbro är, den handlar om hemliga förbindelser, den handlar om kärlek, svek och irrvägar, den handlar om mycket men den handlar INTE om Bamse.

Tack för filmen Henke. Jag vet att du fastnade för den när den gick på TV av anledningen att ”Grynet var häli”. Du har helt rätt, hon ÄR härlig. Jättesöt, bedårande faktiskt och hon har en utstrålning som faktiskt förvånade mig då jag inte sett så många filmer med henne som riktigt ung. Hon gör sin roll som Barbro med den äran.

Men det var just det. Barbro. Varför kunde inte filmen få heta det?

Klicka här för att komma till Henkes recension av filmen. Han skriver om den idag som en av filmerna i projektet Decennier som nu är framme vid 60-talet.

Publicerat

Svensk söndag: ELVIRA MADIGAN

Förra söndagsfilmen Godheten med en mycket nutida Thommy Berggren i fokus fick mig att sugna till på en film som stått i min bokhylla en längre tid – Elvira Madigan.

När Thommy Berggren spelade huvudrollen löjtnant Sixten Sparre i den här filmen var han trettio år gammal och Pia Degermark var blott arton när hon iklädde sig rollen som den danska lindanserskan Elvira Madigan. Som par betraktat ser dom tämligen jämnåriga ut och dom är otroligt fina tillsammans.

När jag var 9-10 år sådär drömde jag om att få lära mig spela piano. Det fick jag inte. Jag fick en klarinett. Men jag gav mig inte så för egna ihopsparade pengar lyckades jag köpa en brun elektrisk plastorgel, en som dånade svagt när jag tryckte på ON-knappen. Jag hade lärt mig noter i skolan och med envishet och någorlunda gehör gav jag mig fan på att lära mig spela på den där orgeln.

Med på köpet fick jag ett nothäfte och som jag minns det var det en enda låt med, vilket antagligen är ett konstruerat minne men det är så jag kommer ihåg det. Låten var Elvira Madigan skriven av Johan Lindström Saxon. Jag övade och övade och lärde mig spela sången men det som satte sig mest fast i minnet var texten, den hemska texten.

Sorgeliga saker hända än i våra dar minsann
Sorgeligast är dock denna, den om fröken Madigan.

Vacker var hon som en ängel: ögon blå och kind så röd
Smärt om livet som en stängel men hon fick en grymmer död.

När hon dansade på lina lik en liten lärka glad
Hördes bifallsropen vina ifrån fyllda bänkars rad.

Så kom greve löjtnant Sparre, vacker var han utav börd,
Ögon lyste hjärtat darre och hans kärleksbön blev hörd.

Greve Sparre han var gifter, barn och maka hade han,
Men från dessa nu han rymde med Elvira Madigan.

Så till Danmark styrdes färden men den tog ett sorgligt slut,
ty långt ut i vida världen tänkte de att slå sig ut.

Men se slut var deras pengar, ingenting att leva av!
För att undgå ödets strängar bygga de sitt bo i grav.

Och pistolen full av smärta greven tar och sikte tog
Mot Elviras unga hjärta, knappt hon andats förr’n hon dog.

Ack ni hör ni ungdomsglada, tänk på dem och sen er för
Att ni ej i blod får bada ni ock en gång, förr’n Ni dör!

Att se sig själv som en liten krabat med långa blonda flätor som sitter och spelar på ett brunt brummande plastinstrument och sjunger den sorgligaste av sorgliga sångtexter gång på gång på gång utan att mina föräldrar en enda gång vrålade LÄGG AAAAAAV FÖÖÖR HELVETEEEE är ett ganska konstigt minne men det är ett minne som blir väldigt levande nu när jag ser filmen om Elvira och Sixten.

Manuset till Bo Widerbergs film är nämligen skrivet utifrån denna sång (eller skillingtryck som den benämns som på Wikipedia, vilket får mig att känna mig som 180 år gammal. Jag satt alltså och sjöng SKILLINGTRYCK som liten, sug på den!) En enkel historia om det mest allmängiltiga av känslor: passion. Vad händer när passionen slår till och ingenting annat spelar någon roll?

Jag blir väldigt berörd av den här filmen. Den äter sig in i mig. Även om jag inte känt till historien via sångtexten så får man sig slutet serverat via textform till förtexterna och resten av filmen är myrsteg mot det oundvikliga. Vetskapen om detta ger ett mervärde till hela filmupplevelsen tycker jag. Sen har jag aldrig sett hallon och grädde ätas på ett mer inbjudande sätt än här.

Det är hårfint nära en fullpoängare. Vilken härlig film! Att både filmen och musikstycket är baserade på en verklig historia gör den inte ett dugg sämre.

Jojjenito, Fripps filmrevyer och Rörliga bilder och tryckta ord har också sett filmen.

Publicerat

Svensk söndag: GODHETEN

Vad är det vi bemödar oss om? Vad är det vi behöver?

Stefan Jarl sticker ner febertermometern i rumpan på det som heter nutida Sverige och med sig har han Thommy Berggren som nån form av bollplank,  ciseron, girigbuk och yvig tänkare.

Det här är en dokumentärfilm som producerades i samarbete med SVT och skulle visas på TV nu under våren men filmen stoppades och nu är det osäkert om den kommer visas innan valet. Jag fattar inte. Jag fattar lika lite varför Godheten inte får sändas som jag fattar varför Soran Ismail bör ta ett paus från sitt eget jobb på Sveriges Radio tills valet är över.

Är det farligt att prata om girighet? Är det otrevligt att diskutera skillnaderna mellan Sverige då och nu? Är det läskigt att fundera på allt det vi ägde gemensamt som nu inte längre finns kvar?

Thommy Berggren skräder inte orden och oavsett om jag håller med honom eller inte så tycker jag det är befriande skönt att lyssna på. Det finns ingen bajsnödighet, inga filter. Det här är vad han tycker.

Vinstmaximering, bonusar, kapitalism, egoism, socialt sönderfall, privatiseringar. Sen när har dessa ord blivit så infekterade att de inte kan pratas om i en public service-kanal ett halvår före ett demokratiskt val? Är det inte innan valet saker och ting ska diskuteras, bör diskuteras?

Publicerat

Svensk söndag: REMAKE

Filmen Remake handlar om Lisa (Lisa Henni) som inte kan leva utan sin kamera. Hon filmar allt – precis allt – som händer, det känns nästan som att hon lever sitt liv mer genom kameralinsen än på riktigt.

Lisa är tillsammans med Martin (Martin Wallström) och dom bestämmer sig för att åka till New York. Sagt och gjort, dom köper flygbiljetter och hyr en lägenhet. Lisa har varit där förut, hon hittar och vill inte känna sig som en typisk turist, något Martin inte har något problem med. Han vill upptäcka staden sådär som Lisa redan gjort. Lisa vill å andra sidan fortsätta upptäcka allt bara genom filmkameran och det börjar gå Martin på nerverna. Kameran blir som en tredje ständigt närvarande person.

Jag såg Remake på en förhandsvisning i måndags, en ganska annorlunda förhandsvisning eftersom filmen inte fått distribution än. Det är alltså inte klart om/när den kommer gå upp på bio eller på vilket sätt den kommer nå ut till publiken och ju mer jag tänker på det ju konstigare känns det.

Filmens regissörer Per Gavatin och Andras Öhman (som även gjort Bitchkram och I rymden finns inga känslor) åkte alltså till New York och fick ihop denna till stora delar improviserade film med endast tre skådespelare och elva dagars filmande. Att filmen är filmad med den kamera som skådespelarna använder i filmen känns kostnadseffektivt men jag satt mest och funderade på hur mycket tid som lagts ner på att få vinklarna perfekta. För det är bra gjort, det är smart gjort och när ögonen bara vant sig vid handkamerahoppandet så tycker jag det är vägvinnande även rent stilistiskt.

Remake känns som en udda liten fågel bland svenska nutida filmer och jag hoppas att den kommer nå ut till många fler än filmfestivalbesökare och vi som har koll på Cinematekets repertoar.

Publicerat

Svensk söndag: TIC TAC

”Ett människoliv mäts i år men styrs av ögonblick” står det på filmaffischen. Det är så på pricken sant.

När jag såg Tic Tac på bio 1997 gick jag från visningen med en speciell känsla i hela kroppen, en känsla av att ha fått uppleva nåt extraordinärt, att jag faktiskt hade sett ett svenskt….mästerverk.

Med Tic Tac tog Daniel Alfredson svensk film till en helt ny nivå. Hans Renhälls mörka Short cuts-liknande manus, Ernst Billgrens scenografi och den suggestiva men ändå mysiga musiken signerad Fläskkvartetten plus en handfull, nej två, nej tre, magnifika skådespelarprestationer gör tillsammans denna film till något alldeles magiskt.

Det är som att kliva in i en annan värld men en värld jag ändå känner igen, en svennig vardag med vanliga människor i centrum. En skrikande surjävla medelålders man, hans tillbakadragna sambo, två skinnskallar, några invandrare som driver en krog, en mobbad tonårstjej, en arg tonårskille, en polis som drömmer om en större lägenhet och en gravid flickvän. För att motverka syftningsfel, nej, polisen drömmer inte om en gravid flickvän, det är han som har en.

Filmen belönades med tre Guldbaggar, varav en gick till Emil Forselius för hans roll som skinnskallen Lasse. Emil Forselius, denna fina skådespelare som så tragiskt tog sitt liv i mars 2010. Han hade även en av dom större rollerna i S:t Mikael, en sjukhusserie som gick på SVT 1998-1999 som jag följde slaviskt.

Tic Tac är en film som tjänar på att så lite av handlingen som möjligt beskrivs. Så jag tänker inte skriva mer än jag redan gjort. Jag tänker istället uppmana alla som inte sett filmen till att göra just det. Se filmen! Den är nålsöganära ett toppbetyg. Hade den varit liiiite längre än 96 minuter hade den nått hela vägen fram. Jag vill helt enkelt se mer för det här är mumsfilibaba både för ögat och själen.

Publicerat

Svensk söndag: VUXNA MÄNNISKOR

Baparapparapparappa baparapparaaaa.

Är det bara jag som nynnar så när jag tänker på Vuxna människor? Baparapparapparappa baparapparaaaa? Nähä? Vadå? ÄR det bara jag?

Om jag sjunger lite mer då?  ”Män dom söker kvinnor, kvinnor söker män, söker efter någon som kan följa med dem hem. Jag har förändrats kanske just på grund av dig. Du vet att jag har svårt att säga nej”. Nurå? Lite baparapparappa-vibbar? Kan du höra Bo Kasper och Lisa Ekdahls röster? Om du kan det så har du sett filmen. Om du inte har det så har du inte sett filmen, eller så är du född på 2000-talet. Eller både och.

Jag tror att Vuxna människor anses som lite av en klassiker för oss som var ”halvvuxna” när den kom 1999. Jag tror vi var många som kände igen oss i Franks (Felix Herngren) barnsliga/knasiga/sexuella fantasier och rädslan i att bli påkommen som ett vuxet luftslott. Ytan, den stabila relationen och den yrkesmässiga karriären säger en sak och insidan en heeeelt annan. Så kan det kännas ibland. ”Han luktar ost”. Liksom.

Frank är gift med Nenne (Karin Bjurström) sedan åtta år och dom går i parterapi då relationen gått i stå. ”Det går ju inte att skaffa barn när man bor i en skokartong”.  Karin jobbar i en butik med dyra plagg, Frank är advokat. Franks bäste vän är galleristen Markus (Fredrik Lindström) och Nenne pratar ut om livet med kollegan Rosie (Cecilia Ljung) som i sin tur är tillsammans med glidaren Georg (Mikael Persbrandt).

Definitionen av vuxna människor är intressant tycker jag. När jag var liten var en vuxen människa kortklippt, arbetssam, klädd i fotriktiga skor, betalade räkningar och hade körkort och matlåda.  När jag blev halvvuxen var vuxna människor såna som lyssnade på dansbandsmusik och längtade efter pensionsdagen. Nu när jag är vuxen själv tycker jag att vuxna människor är alla som tar ansvar för sitt eget liv, oavsett ålder, klädsel, yrke eller familjesituation. Definitionen känns aningens tråkigare nu än då. Det snäva tänkandet var liksom lite…roligare. Matlåda liksom? Är det vuxet att ha matlåda? Nu tänker jag att massor av vuxna har matlåda för att dom bränt pengarna på menlös shopping, lösnaglar eller genom att vara kung i baren några timmar dagen efter löning. En del har matlåda för att  gårdagsmiddagen blev asgod och det blev mat över. En del vill värma mat, äta fort och göra nåt annat på lunchen. Det finns massor med anledningar till att ha matlåda men att vara vuxen är inte den viktigaste.

Filmen Vuxna människor handlar alltså om en samling ”vuxna” människor som beter sig som vuxna människor gör som mest. Visst är det skruvat men det kanske inte SÅ mycket ändå. För mig är det humor som fastnar i halsen. Bra humor alltså. Allvar och vardagskomik i en skön blandning. Filmen får mig helt enkelt att skratta åt och med både mig själv och andra. Det är ju livet liksom. Det vuxna livet.

Fy fasiken alltså.

*sätter händerna för öronen och blundar*

Baparapparapparappa baparapparaaaa.

Publicerat

Svensk söndag: PERSONA NON GRATA

Regissören Mats Arehn har både skrivit manus och regisserat den näst sämsta svenska filmen genom alla tider: Vita lögner. Janne Loffe Carlsson har huvudrollen i den sämsta.

Vad är det då som händer i mitt huvud när jag hittar filmen Persona non grata på Viaplay? Jag läser manus och regi Mats Arehn och Janne Loffe Carlsson i huvudrollen sen trycker jag på play utan att blinka. Kan det vara nån slags slumrande masochistisk sida som gör sig påmind här? Kan jag vara den felande länken, undantaget som bekräftar regeln att trial-and-error faktiskt funkar? Nej, det är faktiskt enklare än så, det beror helt och hållet på Alexandra Rapaport.

Att en film kan bli intressant enbart på grund av en enda skådespelares medverkan är hur vanligt som helst. Således har det inte brunnit totalt i skallen när jag valde Persona non grata som söndagsfilm. Att det står att det är ett kammarspel gör mig heller ingenting. Det kändes helt enkelt bara….kul….att se den här filmen.

Hur känns det nu efteråt då? Lika kul? Ja. Faktiskt. Kanske till och med ännu kuligare för filmen var bra. Till och med riktigt bra.

Sture (Carlsson) är en pensionerad lärare som trivs med ensamheten och gärna sitter på en bänk vid vattnet med en god bok. En dag sätter sig en kvinna bredvid honom på bänken. Anna (Rapaport) heter hon och hon har solklara motiv till varför hon sätter sig just bredvid Sture och ingen annan stans. Men Sture har ingen aning. Anna däremot, hennes mål är att se till att Sture får reda på agendan – men på hennes villkor.

Jag är medvetet luddig i min beskrivning av filmen för om jag kan få någon människa på jorden att se filmen så är det bättre att veta så lite som möjligt om handlingen. Jag visste liiite för mycket men tillräckligt för mycket för att det i efterhand skulle reta mig. Annars är det här en film som det är svårt att reta sig på. Den är ack så enkel i uppbyggnad men ack så svår att göra bra. Men trion Arehn, Carlsson och Rapaport visade sig vara toppen tillsammans och trots att fyran i betyg inte är av det superstarka slaget så är filmen bra mycket bättre än medelmåttig och som teaterpjäs på scen borde den vara rent fenomenal.

Publicerat

Svensk söndag: ÄNGLAR, FINNS DOM?

”Det är två saker man aldrig ska lita på: söta flickor och billiga väckarklockor.”

Sigge Fürsts rollfigur Bert Hagson kanske har en poäng men det är ett uttalande som känns fruktansvärt daterat. Jag menar, nu för tiden, vem använder en väckarklocka när det finns mobiltelefoner? Å andra sidan, vilken väckarklocka i världen litar man på en morgon som denna om man har en viktig – tidig – tid att passa och klockan ska ställas om? Sommartid, det är sommartid idag. Var det inte igår det var julafton?

På tal om daterade uttalanden. Vill man se en svensk film med över femtio år på nacken som inte känns daterad så är mitt råd att inte se film alls och det vore bra…dumt. Änglar finns dom är en ganska ytlig romantisk komedi som inte ska ses som någonting annat men ändå…att den kunde bli en sån SNACKIS när det begav sig känns helt obegripligt idag.

Christina Schollin och Jarl Kulle som Margareta Günter och Jan Froman kan vara ett av dom mest kända filmparen vi har i Sverige. Dom är superfina tillsammans, bedårande till och med och dom bjussade på sexscener som då ansågs brutalt vågade. Jag känner några äldre personer (en man och en kvinna) som rodnande berättat historien om hur dom satt på biografen och täckte ögonen med den broderade näsduken av bomull som alltid fanns i fickan. Det var andra tider då. Nu skulle inte ens en sjuåring höja på ögonbrynen.

För mig funkar inte riktigt det som ska vara ”roligt” i filmen. Jag tycker filmen är gullig och snygg rent estetiskt men historien fastnar inte hos mig. Det jag gillade allra mest var förtexterna. Musiken, molnen, typsnittet, känslan. När filmen var slut ”spolade” jag tillbaka och tittade på början igen. Det är några minuter som faktiskt känns moderna mitt i all retro.

Om man vill försöka ha koll på svensk film genom tiderna så är detta såklart en måste-film att se. Den var häpnadsväckande 1961, lite mindre så 2014 men ändå…..visst tusan är den charmig.

Publicerat

Svensk söndag: JULIE

.

.

.

Det diskuteras – med rätta – hur viktigt det är att procentandelen kvinnliga regissörer ökas både i filmproduktionerna i Sverige och i övriga världen. Det jag ibland kan känna glöms bort är att lika lite som kvalité kan mätas i Bechdeltest, lika lite säger könet på filmens regissör något om filmens existensberättigande. Blir en film regisserad av en kvinna per automatik intressantare än om den regisserats av en man? Blir den viktigare?

Oavsett namn och kön på regissören av denna film så kan jag inte hitta någon som helst mening med att den fick en enda krona i produktionsstöd. Oavsett namn och kön på regissören så undrar jag hur många som gick och såg filmen på bio. Hur många har hyrt den, köpt den?

En snabb koll i SFI´s biobesöksstatistik från mars 2013 (Julie hade biopremiär 1 mars) visar att filmen hade 595 betalande första månaden. Drygt 50000 kr i intäkter alltså. Det kan knappast ses som bra. Min följdfråga känns tämligen befogad: hur i hela friden kunde denna film få ett produktionsstöd från SFI på FYRA MILJONER KRONOR?

Jag kunde inte sluta tänka på detta så jag gjorde slag i saken och mejlade mina frågor till den ansvarige filmkonsulenten på SFI Suzanne Glansborg. Jag undrade hur hon hade tänkt, hur resonemanget gick när filmer som Julie får stöd. Jag förstår att många filmer inte ses som plusaffärer, att alla filmer inte måste bli publiksuccéer för att få en chans att bli till men ändå….Julie….hur är det möjligt? Hade filmen fått se dagens ljus om regissören inte hetat Helena Bergström?

Jag hade så gärna velat få några svar men då jag skickade mejlet 6:e december bör jag nog ge upp nu. Jag tror att mitt mejl hamnat i Suzannes papperskorg. På samma ställe fast hos mig hamnade den här filmen.

Publicerat

Svensk söndag: HIP HIP HORA!

Det finns en fråga som har gäckat mig i över 35 år, en fråga som jag nog aldrig kommer att kunna få svar på men som svider långt inne i magen. Frågan lyder: Hur kommer det sig att barn och ungdomar så tidigt behärskar konsten att vara elaka?

Det finns två sätt att hantera den frågan på. Det första är att tänka att alla människor föds goda och att dåligt beteende är något som gror i ett dysfunktionellt hem och frodas likt en resistent bakterieodling. Behovet att hävda sig, att slåss, att mobba och snacka skit blir nåt slags självändamål för att kunna växa själv som människa, att man känner sig stor genom att göra andra små.

Det andra sättet att tänka på är det som funkar för mig. Jag tänker att alla människor föds onda. Istället för att förfasas över allt elände som människor skapar i världen, istället för att bli galen på människors idiotiska/dumma/ibland rent vidriga beteenden så blir jag istället jätteglad åt snällisar. När människor gör gott, visar empati, är schyssta mot varandra och beter sig tryggt, lojalt och omtänksamt så tänds ett litet hopp för mänskligheten och jag står ut ett tag till. På samma sätt tänker jag om nyheter. Dåliga nyheter är det ”normala”, när det någon gång visas någon bra nyhet på TV så blir jag glad.

Ungar har – mig veterligen – i alla tider, i alla länder betett sig illa mot varandra. Fenomenet i sig är alltså långt ifrån nytt. Nu är det 2014 och barn vågar inte duscha efter skolgymnastiken av rädsla för att bli filmade nakna med mobilkamera, det läggs ut bilder på Instagram med texter som är grovt förtal och aldrig förr har det varit så enkelt att förstöra livet för någon annan.

Hip Hip Hora kom 2004, innan intåget av smartphones och sociala medier. Det kan 13-åriga Sophie (Amanda Renberg) vara glad för. Å andra sidan är det nog så illa att få fotografier på sig själv asopackad, medvetslös och halvnaken utspridda på skolan när man precis börjat högstadiet och ens pappa är lärare. Jag tror att nästan varenda skola, kanske till och med varenda klass har en Sophie, en Mouse, en  Sebbe, en Emma och en Amanda. En utsatt tjej, en dumjävladryg snygg kille, en kompis-till-den-snygga-killen-som-inte-vågar-säga-nej och ett par tjejkompisar som av rädsla för att själva bli utanför och mobbade inte står upp för sin kompis utan vänder ryggen till.

Den här filmen gör mig fucking galen! Jag blir så förbannad, det vänder sig i magen, jag vill gråta, skrika, slåss, äta havrebollar och omskola mig till högstadielärare. Fy fan för idiotungar, fy fan för idiotlärare, fy fan för idiotföräldrar och HURRA för alla som orkar stå emot grupptryck, fördomar och glåpord.

Teresa Fabik har med Hip Hip Hora gjort ett fullkomligt lysande tidsdokument som aldrig kommer bli inaktuellt. Jag hoppas filmen visas i skolorna, jag hoppas vuxna ser den och jag hoppas framförallt att filmen inte faller i glömska. Det här är vardag för så många, det här är problem lärare, föräldrar, kuratorer, poliser och ALLA vuxna måste orka ta itu med att lösa och mer kommer det bli. Men om vuxna inte orkar så kommer dom onda små barnen inte orka bli snälla och fy fan för att bli gammal då och hamna på ålderdomshem.

Allt går i cykler, what goes around comes around. Tänk på det. Var snäll!

Publicerat

Svensk söndag: SÅNT ÄR LIVET

Det var en iskall kväll i slutet av oktober 1996, riktigt jävla tok-kall var den. Sånt är livet hade premiär och vi hade biljetter på Saga 1. Vi just den kvällen var jag, min dåvarande man, hans närmaste kollega och dennes fru.

Jag vet inte riktigt varför jag minns den där kvällen så himla tydligt men allt kommer tillbaka när jag nu sitter i soffan för att se om filmen för första gången på arton år. Jag minns känslan av första-kvällen-med-vantar-och-mössa, jag minns att jag hamnade i nån form av julstämning av filmen, jag minns diskussionerna efter filmen om Marie Fredriksson är överskattad eller underskattad, jag minns att vi pratade om vanskligheten med att improvisera fram ett manus, jag minns att vi höll varandra i handen, två par som levde i nuet men som trodde sig ha en lång, lysande och lycklig framtid framför sig utan vägbulor, knivigheter, problem och motgångar. Vi var så unga, så naiva. Det känns som igår men det var eoner sedan.

Jag sitter i soffan och tittar på Tintin (Helena Bergström) som är barpianist i figurnära klänningar, jag tittar på (Rolf Lassgård) som försöker prata känslor, på Paul (Jakob Eklund) som inte vill binda sig. Jag hör Marie Fredrikssons musik, jag ser den vintriga miljön, snön ute i skarp kontrast mot det varma ljuset i inomhusscenerna och jag känner tårarna rinna nedför kinderna. Jag är inte ledsen, inte ens nostalgisk, det bara slår mig som ett bollträ i magen att sånt är livet.

Senaste gången jag träffade biosällskapet från Sånt är livet var för snart ett år sedan. Våra blickar möttes när vi med varsin blomma i hand gick runt en obegriplig kista i Katarina kyrka och tog farväl av han som höll mig i handen den där oktoberkvällen 1996. När begravningen var över kramades vi länge – och mindes. Mindes bröllop och födelsedagar och skidsemestrar och när barnen var små. Tänk om vi hade vetat då vad vi vet nu. Tänk om vi den där oktoberkvällen hade förstått att livet är sånt. Livet kan ta slut och det tar slut, livet är lika oberäkneligt som det är sorgligt, vidrigt, underbart och vackert.

Det är svårt att objektivt recensera en film som rör upp så mycket minnen. Jag tittar i min filmbok och ser att jag gav filmen en trea när det begav sig. Det känns rimligt. Det är en bra film, den håller fortfarande. När jag hör R.E.M´s låt Everybody hurts mot slutet av filmen slår det mig att det är det enda av filmen jag inte minns. Jag trodde nog inte på texten då. Det gör jag idag. Tyvärr.

When your day is long and the night
The night is yours alone
When you’re sure you’ve had enough of this life, well hang on
Don’t let yourself go
Everybody cries and everybody hurts sometimes

Publicerat

Svensk söndag: SVENSKA OSCARSVINNARE

När man tänker på svensk film och Oscarsgalan kommer man lätt in på Ingmar Bergman, Ingrid Bergman och Greta Garbo. Det känns väldigt mycket…dåtid.

Efter förra årets gala när Malik Bendjelloul vann en Oscar för Bästa dokumentär med Searching for Sugar Man kändes det så himla mycket att det är på tiden. Det är banne mig på tiden att en svensk film får pris och uppmärksamhet för precis som när Carolina Klüfts framgångar får ungdomar att vilja testa sjukamp eller rätt Let´s Dance-vinnare får kids att vilja dansa så ger en framgångsrik svensk film hela filmsverige en spark i baken – tror jag. Frågan är om inte mycket av den positiva energin som genomsyrade svensk film 2013 hade med Searching for Sugar Mans framgångar att göra.

Men idag tänkte jag faktiskt vinkla spotlighten litegrann åt ett annat håll, åt en man som faktiskt vunnit hela tre oscarsstatyetter och den senaste så sent som förra året.

Per Hallberg är en man som borde få en staty rest i Borgholm för sina insatser i filmvärlden (han är född där). Per Hallberg borde vara – och kanske är? – en jätteförebild för alla som kämpar för att kunna ha ett yrkesverksamt liv i ljudbranschen men han är också en doldis för allmänheten, för alla som inte nördar ner sig i film och Oscarsgalan.

Skyfall, The Bourne Ultimatum och Braveheart, tre storfilmer som väldigt många har sett och Per Hallberg har fått en Oscar för dessa tre filmer. Best Achievement in Sound Editing för dom två första, Best Achievement in Sound Effect Editing för den sista. Han var även nominerad för Face/Off 1998 men fick se sig slagen (kanske inte så oväntat) av Titanic.

Men när får man se honom i en TV-soffa pratandes om sitt jobb och sitt liv? Jag vill veta mer, han måste ju ha miljoners miljarders med historier att berätta. Eller inte. Men då vill jag veta det med. Jag vill bara inte att vi ska glömma att han finns, att han är svensk, att han är en superframgångsrik inom sitt område OCH att han är en trefaldig oscarsvinnare. Ingmar Bergman vann aldrig nån Oscar för Bästa regi. Glöm inte det.

[Bilden på Per Hallberg är lånad från chef.se. Klicka på länken för att läsa en trevlig intervju med honom.]

Publicerat

Svensk söndag: KVINNORS VÄNTAN

”Jag har mitt liv, mitt enda liv. ”

Det är inte Jonas Gardells ord även om man skulle kunna tro det. Det är en av kvinnorna vid runda bordet, det runda av trä, som säger detta. Runt bordet i sommarstugan sitter fyra kvinnor som väntar på sina äkta män och som ska tillbringa några semesterdagar tillsammans. Rakel (Anita Björk), Marta (Maj-Britt Nilsson), Karin (Eva Dahlbeck) och Annette (Aino Taube) har mer gemensamt än att dom är just kvinnor, dom är nämligen svägerskor, kvinnor gifta med varsin bror.

Rakel är gift med Eugen (Karl-Arne Holmsten) men hon har ”kramp i moralen” enligt hennes älskare Kaj (Jarl Kulle). Visst har hon dåligt samvete över sin otrohet, hon tror att det är nånting fel på henne. Hon gör allt både hon och Eugen vill men ändå är ingen av dom varken nöjda eller glada. Men Kaj ser henne, tar på henne och hon kan inte låta bli honom.

Marta väntar barn men vill inte gifta sig med den blivande pappan Martin (Birger Malmsten). Höggravid åker hon till BB för att föda barnet helt själv. Karin och Fredrik (Gunnar Björnstrand) fastnar i en hiss och det är – vad jag förstått – den scenen som gör att filmen klassas som en komedi och Ingmar Bergman för första gången fick höra en biopublik skratta till någon av hans filmer.

Det här är alltså en film om kvinnor med kvinnor men som ändå inte skulle klara av Bechdeltestet. För att en film ska klara detta test måste den uppfylla följande kriterier:

  1. Ha minst två (namngivna) kvinnliga rollfigurer
  2. …som pratar med varandra
  3. …om något annat än män.

Här pratas det om otaliga livskriser genom kvinnornas ögon men männen är katalysatorerna, kärnan, fokus. Ändå känns filmen viktig ur ett kvinnligt perspektiv. Den visar på ett ganska frankt sätt hur livet på 50-talet kunde te sig för gifta kvinnor och det känns att manus är skrivet av en kvinna och inte av filmens regissör Ingmar Bergman själv. Gun Grut har skrivit manus. Hon var även Ingmar Bergmans tredje fru och mamma till deras gemensamma son med det fantasifulla namnet Ingmar Bergman Jr.

Själv satt jag framför TV:n och hade det myyyysigt. Känslan av mysighet och Bergmanfilm i samma mening är inte helt vanlig men ändå, så kändes det. Mysigt. Filmen är långt ifrån någon renodlad komedi så gå inte på den genrebeskrivningen. Det är ett svartvitt drama om kvinnors liv och väntan. Jädrarns vad tungt det lät! Kanske den engelska titeln säger mer om filmens egentliga budskap: Secrets of women. Kvinnliga hemligheter. Där har vi det! Hemligheter och…väntan.

I temat Decennier skriver Henke idag om en annan Bergmanfilm, kanske en aningens mer känd sådan. Klicka här för att läsa.

Publicerat

Svensk söndag: TJENARE KUNGEN

Det är nåt speciellt det där med ungdomar som lämnar hela sin trygghet för att bli hela, vuxna, sig själva. Inte sällan är tryggheten fastnitad i en liten stad där det finns noll möjlighet till självförverkligande. Jag undrar hur världen skulle se ut om ungdomar inte hade den där gå-och-dö-alla-jävlar-jag-klarar-ALLT-mentaliteten. Antagligen hade vi fortfarande sprungit runt i djurhudar.

Abra (Josefin Neldén) har grönt hår, uppseendeväckande klädstil och spelar i ett punkband. Det ses inte med blida ögon i byn, Abra blir mobbad och får håret avskuret av nån störd kille (i dubbel bemärkelse). Synthbandet Happy Gigolos kommer till stan blir Abra kompis med Millan (Cissi Wallin). Millan är KK med nån i bandet och får följa med i bussen bara därför. När Abras svennesyrra blir med barn med nån svennesnubbe som misshandlat Abra några år tidigare blir det liksom spiken i kistan, Abra bestämmer sig för att hänga med synthbussen till Göteborg och helt enkelt flytta dit och kanske inte bara drömma om det där punkbandet utan faktiskt starta ett. Själv.

Att se Tjenare Kungen är som att sitta på en skraltig långfärdsbuss tillbaka till min uppväxt men utan att känna det minsta ledsamhet, ångest eller ånger. Jag känner igen så mycket, jag känner igen mig själv så mycket. Kläderna, musiken, känslan av utanförskap och den där jävlaranammagenen som genomsyrade hela min kropp där på 80-talet.  Filmens soundtrack är som en snitslad bana genom min egen tonårstid – Alphaville, Roxy Music, Lustans Lakejer,  Blondie, Docent Död, Ultravox – så även om jag vore blind skulle jag uppskatta filmen.

Men nu är jag inte blind, I can seeeeee och jag ser så gärna! Tjenare Kungen är i mina ögon Ulf Malmros hittills bästa film. Det finns inte en svag minut i filmen, inte en enda svag scen. Cissi Wallin som Millan är jättebra men mig veterligen har hon inte gjort någon mer film efter denna. Hon har däremot pratat med ”detektiven allmänheten”  i Radio 1, synts en del i TV och twittrar hårt.

Josefin Neldén däremot, henne såg jag senast som Lena i Känn ingen sorg och jag tycker så mycket om henne. Att hon är väldigt lik Magdalena Graaf gör bara att hon ligger ännu mer på plus hos mig. Och Joel Kinnaman har gått från att vara Dickan i korvfabriken till RoboCop. Vilken resa!

”Skulle jag ta i en synth? Jävla moderatpiano!”