Bokförläggaren 
John (Sverre Anker Ousdal) lever tillsammans med Anna (Marie Göranzon) i ett förhållande som verkar kantas av iskyla och skuldkänslefri otrohet.
Poeten Clara (Malin Ek) ger ut sin diktsamling på Johns förlag. Hon är betydligt mer färgstark än Johns fru Anna, hon sminkar sig, har långt lockigt hår och känns spännande för John. Clara bor ihop med Stig (Stellan Skarsgård) som är en sjukligt svartsjuk wannabe-författare som ser ut som en blandning av en väldigt ung moppepojke och Alexander Skarsgård (herregud vad dom är lika, far och son).
John och Clara inleder en relation och mycket av det John gör har han okejat med sig själv eftersom han tror sig veta att frugan också är otrogen. Two wrongs doesn´t make a right, men det är en sanning John skiter fullständigt i när livet ändå är så rackigt.
John äger fastigheter på Söder i Stockholm och i en sådan huserar han Clara. Han ger henne en liten etta längst upp i huset och efter ett tag märker Clara att det händer underliga saker i lägenheten. Saker flyttar på sig, det låter och hon känner sig ständigt iakttagen och med ett förflutet som patient på Beckomberga sjukhus så är det inte någon som tror henne.
Hans Alfredson må ha gjort sig känd som en kul gubbe på scen men hans filmer är allt annat än roliga. Både Den enfaldige mördaren och Falsk som vatten är som filmiska förstoringsglas på människans mest vidriga egenskaper. Falsk som vatten fokuserar på svartsjuka och det är ingenting som går att skildra vackert men det är heller inte Alfredsons baktanke. Jag tror att han vill att jag som tittar ska bli underhållen, rädd och tänka efter samtidigt och det funkar faktiskt.
Skådespelarmässigt så är det Stellan Skarsgård som sitter bäst fast i mitt minne från första gången jag såg filmen men även Marie Göranzon (speciellt i filmens första halva) är precis-på-pricken-perfekt. Malin Ek som Clara är konstig och jag vet inte om hon ska vara sådär konstig för att det står i manus eller om Clara blir så konstig för att Malin Ek kanske inte är en så bra skådis. Men den jag har svårast för i filmen är Sverre Anker Ousdal, jag tycker inte han funkar alls. Jag begriper inte varför han prompt ska vara norsk, jag förstår inte hans dragningskraft på kvinnor och jag tycker inte han gestaltar en tokkär medelålders man bara för att han drar på sig en kockmössa och kletar sås på nästippen.
Falsk som vatten är en svensk film som jag tycker varje svensk bör ha sett. Det tillhör allmänbildningen banne mig.
