Nästan lika bra som Rocky IV
Att jag tycker 1988 är världens bästa filmår är ingen nyhet för de som känner mig. En nyhet för mig är däremot den sydkoreanska serien Reply 1988 som utspelar sig i Seoul just 1988, fast den kom ut redan 2015. Det är serier som denna man kan hitta om man går in på Netflixguiden.se. Såna jag inte visste fanns! Hux flux är det liksom roligt att kolla på Netflix!
Efter att ha sett Typhoon skulle man kunna skriva en uppsats om det här med uppväxt, arv och miljö – om man vill. Man skulle också kunna skriva en krönika om det här med offerroller, om hämndbegär och om hur det kommer sig att vissa som är med om hemskheter som barn blir psykopater och vissa blir helt vanligt fungerande människor. Frågan är om baktanken med filmen är att man ska börja tänka i dessa banor eller om man bara ska låta sig bli underhållen av en extremt påkostad och snygg actionfilm? Jag har inget bra svar på det.
När Kyung-Taek Kwak skulle göra film av sitt Typhoon-manus fick han den största budgeten i Sydkoreas filmhistoria att tillgå. Filmen spelades in i Thailand, Ryssland och i regissörens hemstad Pusan i Sydkorea och på pappret känns det som en bombastisk blockbusteraction-vilken-som-helst. Det är det inte. Det är en blockbusteraction också men det är även ett svart och ganska sorgligt drama och ibland känner jag att jag har svårt att hänga med i svängarna rent känslomässigt.
Tillbakablickarna när vi får se filmens skurk Sin (Jang Dong Gun) som liten, hur han och systern ska fly från Nordkorea till Sydkorea med sina föräldrar men kommer fram föräldralösa, är hemska att se och skulle behöva en stund på sig för att smältas men istället hoppas det till nutid där den vuxne Sin planerar hämnd på båda länderna medelst atombomb. Det är en tuff polis med också, en polis det antagligen är meningen att man ska ”hålla på”. För mig är det ingen självklarhet att göra det. Han känns tämligen osympatisk, även om han är en A-student, tuff stridis och ganska snygg.
Atombomb, ja. Det handlar om big-ass-hämnd. Storslaget och storvulet och extremt snyggt filmat. Alltså vi snackar EXTREMT snyggt! Ögonen fnissar, SÅ snyggt är det men resten av kroppen vet inte riktigt vad den ska tro. Jag känner mig lite tvehågsen såhär efteråt. Kluven. Lika kluven som en atomkärna om man vill va fyndig – och det vill man ju.
