Etikett: Sydney Pollack

Publicerat

BACK TO THE 80´S: TOOTSIE (1982)

Ibland är det lätt att glömma att 80-talet är ganska länge sedan. Många år har gått, mycket har hänt och väldigt mycket har förändrats på dessa trettio år. Synen på män i kvinnokläder till exempel.

Dustin Hoffman tog på sig peruk, klänning och ett tjockt lager smink för att förvandla sig från Michael Dorsey till Dorothy Michaels för att få ett jobb han så gärna ville ha. 1982 var det kanske lite kittlande. En man utklädd till kvinna, det var något alldeles extra det på den tiden.

Om man går tillbaka till dragshowvärlden i Sverige så startade After Dark sin första egna klubb ”After Dark” i Stockholm 1976 och 1980 gjorde dom sin första show på Hamburger Börs. Den gemene uppfattningen var att ”Christer Lindarw är snyggare som kvinna än dom flesta kvinnor är” och det är kanske inte nåt man kan säga om Dustin Hoffman. Dorothy Michaels har inte riktigt en lindarwsk Drottning Silvia-aura runt sig om man säger så, hon ser mer ut som någon som jobbar på Försäkringskassan och heter Solbritt. Men det känns som att det var nånstans i slutet av 70-talet/början på 80-talet som drag hamnade i hetluften på riktigt.

Att göra en remake på Tootsie skulle funka ungefär 0%, den har helt enkelt inget ”wow-värde” i nutid, i alla fall inte i mina ögon. Svensk Filmindustri tänkte annorlunda och gjorde en variant på man i kvinnokläder-arbetsplatsdrama med Cockpit, föga lyckat om nån frågar mig. Gillar man denna subgenre är mitt tips att se om Tootsie istället. Den är inte så pjåkig även om den luktar lite svagt av malmedel och Jovan Musk Oil.

Det här är en av filmerna i temat Back to the 80´s. Klockan 18 kommer det ännu en recension av en film från 1982, då blir det en skräckis.

Publicerat

Veckans klassiker: MITT AFRIKA

Det finns filmer som är hederligt tråkiga. Alltså jag menar sådär vanligt tråkiga att normalt filmintresserade personer skulle trycka på stoppknappen och välja en annan film.

Sen finns det filmer som är så tråkiga att klockorna stannar. Det är filmer ”vanligt folk” inte ger mer än en kvart av sin tid men såna som jag genomlider från A till Ö för att kunna skriva en rättvis recension efteråt.

Den tredje varianten av trista filmer är dom som är så tråkiga att klockorna inte bara stannar utan klockorna själva önskar att nån vänlig själ kunde proppa dom fulla med sprängdeg och sen tutta på och göra majbrasa av dom. I den kategorin hamnar dagens klassiker, den sjufaldiga oscarsvinnaren från 1986: Mitt Afrika.

Sydney Pollack fick pris för Bästa regi, filmen vann Best picture-kategorin och Meryl Streep var nominerad för Bästa kvinnliga huvudroll (men vann inte) som den danska baronessan Karen Blixen som blev kenyansk plantageägare. Robert Redford spelar den manliga huvudrollen. Hela filmen är som en färgkarta av jordiga kulörer. Mysigt? Ja, kanske. Harmoniskt? Mmmm, eventuellt. Tråkigt? Ja, nåt så inihelvete!

Jag tittade i min filmbok och hittade informationen att jag såg Mitt Afrika på bio 1986. Den fick  – då – en trea av mig. Jag kan inte för mitt liv fatta hur jag tänkte men jag var kanske färgad av hajpen. Det var en storfilm när den kom, Meryl Streep var STÖRST av dom alla, Robert Redford ansågs fortfarande vara ”snygg” och Sydney Pollack var en intressant regissör. När jag stoppar i filmen i DVD-spelaren märker jag ganska snart att jag inte minns ett jota av filmen utom just färgerna – det torra gulgröna – när filmen är slut känner jag att jag inte tagit till mig ett dyft. Jag är helt nollställd. Jag var så uttråkad under mittendelen av filmen att jag försökte framkalla ett nageltrång för att roa mig själv och hur jag lyckades hålla mig vaken vet jag inte. Åtta koppar kaffe hjälpte nog till.

Näe. Usch.

 

Publicerat

Veckans klassiker: TRE DAGAR FÖR CONDOR

Jag känner nånstans att det är kantboll på om det här är en klassiker eller inte men för mig är det det.

Tre dagar för Condor spelar för mig i samma liga som Örnnästet, Kellys hjältar och Kanonerna på Navarone, det är stora kända klassiska filmer som jag som filmätare borde ha sett och kanske även borde tycka om. Jag borde i alla fall kunna se filmiska kvalitéer i dessa. Borde.

Borde är ett ord som jag ganska ofta tänker i samma mening som klassiska filmer. Det finns nämligen många klassiker som inte lockar mig för fem öre och denna ”jag-borde-de-den-tanken” gör mig inte mer sugen direkt, snarare har den precis motsatt verkan. Jag blir Fröken Anti, jag bygger murar, jag sätter upp högerhanden i stoppläge och säger ”äpp, äpp, äpp, nänä, kom inte här och tro att du kan bestämma över mig, jag bestämmer själv om jag ska se en film eller inte – och när!”. Och visst är det så. Ingen kan tvinga på mig eller nån annan att se en film men ibland känner jag att en spark i röven faktiskt kan vara rätt sunt. Det är vettigt att inte fastna, det är befriande att ge filmer jag inte tror på en chans och framförallt är det väldigt skönt efteråt när jag sett en film jag haft fördomar om och sen märker att fördomarna inte stämmer.

Jag har alltid trott att Tre dagar för Condor skulle vara en fnösktorr film. Jag har trott att den skulle vara tråkig, trist och gubbig. Robert Redford är ingen jag sprungit mig svettig efter, Cliff Robertson har jag inte haft någon relation till alls förrän han spelade Peter Parkers farfar i Spider-man, Max von Sydow är visserligen Max von Sydow men jag har inte lyckats fokusera på hans roll i den här filmen och Sydney Pollack är allt annat än en stabil höghöjdsregissör. Den som fick mig att få ändan ur den här gången var Faye Dunaway. Hennes insats i Bonnie and Clyde gav mig mersmak och i den här filmen är hon den enda kvinnliga karaktären. Tyvärr är hon den enda kvinnan och tyvärr har hon inte speciellt mycket manus att jobba med. Kanske gnistrar det lite mellan henne och Redford men det är en gnista jag inte förstår.

Så visst är filmen gubbig, visst är den fnösktorr och visst är den beige (beigare än Tinker tailor soldier spy till och med) men den är inte tråkig. Jag gillar paranoiafilmer och konspirationer och jag ser gärna att jag blir bortkollrad totalt i twister och funderingar som inte släpper fast filmen är slut men Tre dagar för Condor lider av samma skorviga sjukdom som The Parallax View (eller Spy game för den delen) – jag känner liksom för liiiite nojja. Jag vill fundera mer.

Filmen var betydligt bättre än jag trodde den skulle vara och jag är glad att jag såg den. Ännu en ”måstefilm” är avbockad. Halleluja.

Här finns filmen att hyra.

Publicerat

FIRMAN

Hösten 1993 var jag på bio och bevittnade något som bäst kan beskrivas som en filmisk hälsenskapning.

Det var som att köpa och lägga in en strukturerad antihalkmatta på badkarsgolvet och ändå halka men inte bara halka till sådär så det knycker till i ryggen utan halka ordentligt, sådär så jag ramlar framlänges och ser mina framtänder fastna på den emaljerade badkarskanten.

Jag hade precis läst klart John Grishams bok Firman, jag älskade den och nu kom filmen. Jag var alldeles flåsig, nästan lte handsvettig när jag satt där på premiären och skulle få se Tom Cruise förvandlas till nyutexaminerade advokaten Mitch McDeere som får pengar och alla presenter i världen när han handplockas till en advokatbyrå i Memphis. Med honom flyttar frun Abby (Jeanne Tripplehorn) och allt känns liksom för bra för att vara sant, vilket det också är – såklart. Det är ju ändå en thriller och med tanke på hur bitvis andlöst spännande boken var så trodde jag nog att lite hederlig hjärtklappning skulle ingå i biljettpriset.

Men vad händer? Filmen börjar och med den en aggressiv stressjazz som ligger som en myggbettskliande ljudmatta filmen igenom. Fan vad jag hatar stressjazz! Till råga på allt är musiken alldeles för hög i förhållande till dialogen, hjärnan får härdsmälta, jag får koncentrationssvårigheter av en magnitud jag inte sett sedan Magnus rödglytt blev utkastad från klassrummet i ettan av den hårdhänta men rättvisa fröken Britt. Jag blev fan aggressiv. Hur kan Sydney Pollack få förstöra den här välskrivna boken, hur kan det tillåtas? Är det bara folk med hörselnedsättning som suttit i testpubliken eller hur kommer det sig att musiken släpptes igenom på denna volym? Och Jeanne Tripplehorn, jiiisus, hon är inte lik ”min” Abby på en fläck. Jag känner mig fruktansvärt besviken och går från biografen med sloköron och skrapande fötter. Filmen får en solklar etta i min bok och jag har konsekvent vägrat se om den sen dess.

Ända tills nu.

Rörliga bilder och tryckta ord-Sofia kom på den briljanta (?) idén att vi båda skulle skriva samtidigt om den här filmen och i samma veva springer jag på filmen för fem spänn på VHS. En femma kan det vara värt, tänker jag, frågan är bara om det är värt all denna fritid att se den igen. Det går att göra mycket kul på 2,5 timme, det går att lyssna på mycket bra musik, sånt som inte ger mig nervösa ryckningar i all hud ovanför axlarna och det går att se om en film jag inte redan innan känner att jag vill typ pizzakräkas på.

Nåja. Jag har otaliga gånger visat prov på en närmast filmisk-masochistisk läggning när det gäller att ge pissfilmer en chans så varför inte denna? Kanske har tidens tand självläkt den där inflammerade kariesgropen som Firman var vid förra tittningen, kanske har jag växt upp och fått en mer mogen musiksmak, jag kanske till och med njuter av nervös jazz? Jag tjonkar in filmen i videobandspelaren, kryper upp i soffan (eller kryper man ner?) och tar ett djupt andetag.

154 minuter senare.

Jag kan säga att vad gäller musiken så har tiden stått still. Vad gäller Jeanne Tripplehorn så var hon inte alls lika pjåkig som jag mindes henne, däremot fick jag bra vibbar av Gene Hackman och hans insats mindes jag knappt alls från förr. Det som slår mig mest och bäst är ändå vilken jättebra skådespelare Tom Cruise är och var. Det är lätt att glömma det när det klättras och hoppas och springs men han är riktigt jäkla duktig på sitt jobb.  Sen var det det här med filmen som sådan. Helheten. Var det rättvist att ge den en simpel etta? Både ja och nej.

Filmen vinner på att jag glömt en del av historien och att jag inte har boken i lika färskt minne. Däremot tycker jag fortfarande att den är på tok för lång och alldeles för ospännande även om jag inte jämför den med förlagan. Filmen håller helt enkelt inte. Jag kan erkänna att den där helvetsmusiken fortfarande är det som retar mig mest och att det är svårt att vara objektiv med helkroppsklåda men den här gången provade jag att dra ner volymen så mycket jag kunde utan att missa själva pratljuden men det går ju inte. Pratljuden är alldeles för låga, det blir bara musiken kvar.

Firman anno 2012 är inte en genomusel film i mina ögon men den är fortfarande dålig. Den är nästan så dålig att den där femkronan känns som ett rån.

Överdriven, elak, korrekt eller Krösus Sork – det är frågan? Svaren på detta är ja, ja, ja och ja.

Jag misstänker att Sofia tycker bra mycket bättre om filmen än jag gör. Klicka här så får du se.

1993:

2012:

Publicerat

Fruar och äkta män

Jag tänker ofta att jag skulle vilja vara en fluga på väggen i vissa sammanhang. Ofta i suspekta sammanhang. Ofta i suspekta privata sammanhang. Tänk så coolt det skulle vara.

Eller fluga förresten, jag skulle lika gärna kunna vara Den Osynliga Kvinnan, en sån som kan smyga runt lite här och var och liksom bara kika lite. Inte för att samla in skvaller, inte för att ha kontroll över någon utan mer för att jag är intresserad av hur människor beter sig och reagerar i jobbiga situationer. Att vara en osynlig fluga på fönsterbrädan på en välbesökt psykologmottagning vore alltså det ultimata.

Att se Fruar och äkta män är det närmaste känslan av den där flugan jag kan komma i filmsammanhang. Jösses, det här är naket och utlämnande så det nästan kliar på kroppen men ändå är det härligt på nåt underligt vänster. Vem skulle kunna få ihop en sån här historia och göra den så hysterisk och så kul och i samma andetag så otäckt mänsklig som mannen som gett gestaltterapi ett ansikte, Woody Allen?

Filmen börjar med en parmiddag som urartar på ett sätt som sällan ses på film. Två gifta par ses i det ena parets lägenhet (Judy Davis är gift med Sydney Pollack och Woody Allen med Mia Farrow) för vidare promenad till en restaurang. Då berättar paret Davis/Pollack att dom ska separera, men lugn bara luuuugn, vi är sams, vi är eniga, vi gör det här i samförstånd. Men Mia Farrows Judy kan inte hålla sig lugn. Hon bryter ihop, hon får totalt spel och kan inte sluta älta detta vare sig under middagen eller senare på kvällen när dom kommer hem. Sängkammarscenen mellan dom två hyperneurotikerna Farrow och Allen är så mitt-i-prick att jag bara sitter och ler varenda gång jag ser den. Herregud, är det SÅ kvinnor är? tänker jag för att i samma sekund fundera på om dom flesta män på insidan egentligen är som Woody. Sen skrattar jag högt och hjärtligt åt hela mänskligheten för vi är bra larviga ibland allihop.

Precis som vanligt i Woody Allens filmer så är det han själv som hugger den yngsta och snyggaste donnan (i det här fallet Juliette Lewis) men alla karaktärer får ungefär lika mycket plats förutom ett övervägande fokus på äldre män som lämnar sina äldre fruar och byter ”upp sig” till en yngre kärlek men samtidigt ”ner sig” i mentala utvecklingsmöjligheter. Hur som helst, det är relationsförvecklingar i vartenda hörn, högt och lågt, passionerade och krystade, fina och kanske inte lika…fina. Det är barnlängtan och singelnyfikenhet och det är den där frustrerande känslan av att gräset nog faktiskt ÄR grönare på andra sidan och det är bara att sätta sig väl till rätta i soffan och hänga med på åkturen.

Jag återkommer till min fluglängtan, till det här med mitt intresse för att skrapa på ytor. Woody Allen är fenomenal på ytskrap. När han får till det som här så vill jag hellre vara ett microchip och  bli inplanerad i hans hjärnbark. Jag tror han är ett helvete att leva tillsammans med men han är ett unikum vad gäller att skriva filmmanus OCH att suga musten ur och skrapa hudflikar på sina skådespelare.

I den här filmen är det som att han osthylat bort hela övre hudlagret på både Mia Farrow och Judy Davis, dom är helt gränslösa, helt makalösa, modiga. Lika modiga som om dom suttit hos psykologen och pratat om sina innersta tankar och samtidigt vetat om att en okänd osynlig kvinna satt skräddare på golvet och lyssnade – och det skulle ju aldrig hända. Men här händer det. Plötsligt liksom. Som en trissvinst.

Publicerat

UTAN ONT UPPSÅT

Frågeställningarna är mer än intressanta: kan en man vara skyldig ända tills han själv bevisat att han är oskyldig? Får en tidningsjournalist skriva vad som helst så länge det inte finns ont uppsåt i texten? Att en journalist inte får röja sin källa, betyder det att källan kan hitta på vad som helst utan att behöva stå får sitt påhitt?

Dessa frågor är alltid aktuella men nu kanske mer än någonsin. Media utövar sin makt och många är dom människor (kändisar) som fått sina liv uthängda i pressen när något spektakulärt hänt alldeles oavsett om informationen sedan stämt eller inte.

I filmen Utan ont uppsåt är det Michael Gallagher (Paul Newman), son till en spritsmugglare och maffiaboss, som får se sig själv på löpsedlarna. En fackpamp har försvunnit och antas vara mördad och via allehanda småvägar och kringelikrokar kan han härledas till denne Gallagher då det antas att Gallagher ville se honom död. Men stämmer det?

Journalisten Megan Carter (Sally Field) får tillgång till inside information och skriver ihop artikeln. Åklagare, polis, kollegor, FBI blir till slut indragna i denna soppa där allt egentligen handlar om integritet. Gallagher vill ha tillbaka sitt liv, Carter vill göra sitt jobb, men vad är sant och vad är falskt, vad är rätt och vad är fel i allt det här?

Jag blev så glad när jag hittade den här filmen hos Lovefilm. Jag har en hård craving efter politiska 80-talsthrillers och Utan ont uppsåt kändes som handen i handsken just nu. Paul Newman och Sally Field är höjdarskådespelare, Sydney Pollack en habil regissör i just denna genre och jag fick upp pulsen redan under förtexterna när jag fick följa en dagstidning från ax till limpa (med skrivmaskinsblippljud i bakgrunden).

Filmen har en hel del kvalitéer men jag blev besviken på att 80-talskänslan var den största av dom, handlingen är nämligen föga spännande. Jag väntade på en twist, på att filmen skulle bli precis så smart som jag trodde innan men jag gick bet. Däremot hade jag en ganska mysig stund i soffan ändå för SÅ tokig är den inte. Att jag känner mig lite ledsen för att jag aldrig fick se Paul Newman spela pappa till Kevin Costner på film har ju ingenting med just detta att göra, men känslan är ändå där. Visst är det synd?

 

Publicerat

Sabrina

Det finns en del små saker här i livet som jag verkligen förknippar med mysighet: Barry Whites röst, en fluffig Onepieze, tända stearinljus, tjocka vita nytvättade badhandukar torkade i torkskåp, badskum i massor – och filmen Sabrina.

Det här är en klassisk hollywoodsaga om dom rika bröderna Larrabee, den ansvarsfulle storebrodern Linus (Harrison Ford) som sköter familjens välmående företag med järnhand och den charmige strulputten, kvinnokarlen och lillebrorsan David (Greg Kinnear), som båda blir förälskade i den fula ankungen, chaufförens dotter Sabrina (Julia Ormond).

Det är egentligen en larvig historia, gammalmodig på sina ställen, alldeles för enkel ibland men herregud vad den funkar. Redan 1954 funkade den, då med Audrey Hepburn som Sabrina, William Holden som David och Humphrey Bogart som Linus och den filmen är precis lika stilig som nyinspelningen.

Både Julia Ormond och Audrey Hepburn är söta som sirap (Ormond är otroligt lik Carola Häggkvist under Främling-tiden) och visst förstår jag att bröderna faller som furor för henne, det är snarare så att jag inte förstår varför dom är dom enda snubbarna för henne. Hon verkar resonera som att så att får hon ingen av Larrabee-bröderna så duger ingen annan heller. Det är kanske en fin och ren och möjligtvis även kärleksfull tanke men är den så verklighetsförankrad? Nej. Inte alls. Men å andra sidan är ingenting av filmen det. Det är en saga och det är som en saga ska den ses.

Greg Kinnear är strålande som alltid och Harrison Ford är precis så butter och bitter och hårdhudad som han ska spela. Min enda lilla invändning är den jag alltid har mot honom när han ska spela loverboy och det är när han kysser sin motspelerska så ser han ut som en människodimensionerad golvregel – totalt o-mjuk och icke-sensuell på alla plan. Han bara är där, gör sitt jobb och verkar hoppas att vi som tittar fokuserar på något annat, kvinnan till exempel.

Hur som helst så är Sabrina en gullig film med en skön känsla, den är snygg, påkostad, härlig, charmerande – och väldigt väldigt mysig.

Filmen finns att hyra här.