Etikett: Sylvester Stallone

Publicerat

BACK TO THE 80´S: RHINESTONE (1984)

.

.

.

Eftersom det är min födelsedag just idag tänker jag fira med att re-posta ett inlägg jag skrev på bloggen redan för fyra år sedan. Det handlar om en film från 1984 som förtjänar all uppmärksamhet den kan få och det känns som att hela texten behöver upprepas, det är nämligen inte alltid helt lätt att vara ”Stalloneofil”.

Det har hänt många gånger att jag får försvara Sylvester Stallone som skådespelare som ett mobbat barn i en sandlåda och lika många gånger som jag fått försvara min egen mentala hälsa och/eller filmsmak men det är ett jobb jag gärna gör. Jag minns nämligen när det var annorlunda. Jag minns när jag var liten och hur det var när han gjorde filmer ingen jävel mer än jag såg. Jag minns också hur det var när Stallone var man nog att inte behöva gömma sig bakom trimmade handeldvapen och tatueringar för att skådespela, när det räckte bra med en mikrofon.

I Rhinestone spelar Stallone Nick Martinelli, en New York-baserad taxichaffis som hamnar mitt i en vadslagning. Jake (Dolly Parton) är countrysångerska och har slagit vad om att vem som helst kan sjunga country och att hon kan göra en countrystjärna av just denne vem som helst. Vem är då vem som helst? Jo, taxichauffören Nick såklart!

Det här är sååå charmigt! Jag smälter som en smörklick i en redigt upphettad gjutjärnspanna. Stallone och Dolly är ett sånt omaka par i varenda sammanhang jag kan komma på att bara idén att sammanföra dom gör mig alldeles varm i bröstkorgen.

Rhinestone är en komisk pärla i filmhistorien och en film som det knappt går att få tag på nuförtiden men jag har till och med soundtracket på LP-skiva! Det borde ha blivit en sån platta som finns i alla svenska hem (lite som Främling med Carola, Sarah med Mauro Scocco och Forever young med Alphaville) men av nån outgrundlig anledning känner jag mig rätt ensam om att ha den på en hylla i vardagsrummet.

Får du chans att se filmen – ta den! Du har aldrig sett nåt liknande, så mycket kan jag lova.

Det här var dagens sista film i temat Back to the 80´s. Nästa tisdag fortsätter det med tre filmer från 1985.

 

Publicerat

BACK TO THE 80´S: NIGHTHAWKS (1981)

80-talet var årtiondet där skådespelare som man ser som gamla nu var i yngre medelåldern.

Stallone var 35 år när Nighthawks kom, Rutger Hauer var 37 och för Hauer var det här en av dom första engelskspråkiga filmer han spelade med i. Stallone var å andra sidan superhet (är han inte alltid det?) efter framgångarna med Rocky och Rocky II och det kändes nytt och fräscht att se dom spela tillsammans. Konstigt, jag tycker fortfarande det. Det är nåt med personkemin där, Rutger Hauers blonda kalufs och isande blick mot Stallones hundögon och Al Pacino-skägg. Det är mysigt på nåt sätt. Dom kompletterar varandra.

I den här filmen bjuder Stallone på ett par scener iklädd kvinnokläder, vilket är en syn för gudarna. Det är speciellt en scen i början av filmen när han haffar en bov på en tunnelbaneperrong, det uppstår tumult, dom slåss, boven ligger på marken och Stallone som spelar polisen Deke DaSilva läser upp hans rättigheter medans han drar boven framåt i armen och under hela tiden är han iklädd vinterjacka, vit kjol, vita strumpbyxor och feminina lågskor.

Rutger Hauer spelar den tyske terroristen Heymar ”Wulfgar” Reinhardt och man kan konstatera att 80-talet är årtiondet när det gick att komma undan med karaktärer så kreativt namngivna att Claes Eriksson i Galenskaparna skulle häpna.

Gillar man mörka dystra actionfilmer med en hel del fajtas-man-mot-man-uppgörelser, gillar man kvinnliga karaktärer som endast är inskrivna i manus för att förstärka ”Wulfgars” smygande, hotande, omysiga personlighet, gillar man gnisslet av skinnjackor mot skäggig haka, tidstypisk tidig 80-tals-filmmusik och en väldigt enkel men effektiv story, ja då är Nighthawks nåt för dig. Gillar du Sylvester Stallone och/eller Rutger Hauer är det också nåt för dig. Och för mig.

Det här är en film i temat som heter Back to the 80´s.

Publicerat

EXPENDABLES 3

Jag känner mig som dom där fem männen i lustiga hattar på julafton, dom som letar efter den starkaste och tuffaste tjuren till tjurfäktningen i Madrid och hittar Ferdinand just som han sätter sig på en humla.

Bravo! Excelente! Magnifico! Espléndido! Honom ska vi ha!

Jag vet inte hur många gånger jag fick lägga band på mina impulser att brista ut i superlativ under dom dryga två timmar Expendables 3-cirkusen pågick framför mina ögon, men det var många. Jag vet inte hur många tårar som sakta trillade nerför mina kinder trots att jag inte var ledsen en endaste gång. Jag vet inte hur många gånger jag skrattade, jag vet inte hur många gånger jag fnissade och jag vet inte hur många gånger jag la huvudet på sned, log och suckade sakta när ännu en barndomsidol visade sitt mer-eller-mindre-ålderdomsfåriga ansikte på vita duken.

Att Sylvester Stallones närvaro i en biosalong gör mig glad förvånar inte ens en lobotomerad ekorre men i den här filmen är det faktiskt tre andra som stjäl showen rätt rejält från min gamla idol.

För det första, Wesley Snipes. Denna undervärderade skådespelare har inte gjort mycket av filmiskt värde på länge så det var härligt att se honom igen, galen, skäggig och med smittande energi.

För det andra, Antonio Banderas. För såna som jag som håller Dödligt möte väldigt högt var det en kär återträff att se Banderas och Stallone spela mot varandra igen. Banderas karaktär Galgo var minst lika galet excentrisk och sugen på att döda som väl Miguel Bain någonsin var, skillnaden är att Galgo är rolig. Han är jättekul. Han är tokflippad och konstig, pratar oavbrutet och han är perfekt som comic relief, mycket bättre än Dolph Lundgrens Gunnar någonsin varit.

Den tredje skådespelaren som överglänser både Stallone själv och hela den övriga bunten är Mel Gibson. Jäklar alltså, vilken närvaro den mannen har. Vilken blick! Jag vet faktiskt inte varför jag blev överraskad av hans skådespelarinsats men jag blev det. Denna typ av film manar inte direkt fram dom högsta och starkaste förväntningar på just skådespelarprestationer, jag får skylla på det.

Alltså, det är nåt speciellt med det här gänget, uppenbarligen är det det. Det känns som att Sylvester Stallone i och med Expendables-serien uppfunnit en alldeles egen subgenre bland actionkomedier. Jag kan inte med all vilja i världen säga att det är spännande, jag kan inte för mitt liv tycka att dessa överdrivna pang-pang-scener som pågår i det oändliga är underhållande (speciellt inte när alla dummisar alltid dör och snällisarna aldrig gör det, eller ja, sällan i alla fall) men – ja det finns ett men – det märks att dom har roligt tillsammans och det är charmigt som fan. Det finns ett hjärta, det finns en grundmurad tilltro till manlig kramlös vänskap (ja, KRAMlös) och till den i film så populära hämnden som drivkraft. Expendables-gänget är som de tre musketörerna fast sexton och med betydligt mer avancerade vapen.

Att Expendables 3 i mina ögon är den överlägset bästa Expendablesfilmen tror jag man kan tacka regissören Patrick Hughes för. Simon West som regisserade tvåan lyckades helt okej, det blev en godkänd film trots allt men han som regisserade första filmen, vad heter han…Sylvester Stallone, han lyckades med nostalgitrippen men ingenting mer än så. Den filmen är verkligen rutten. Patrick Hughes tar trean till en helt annan nivå, främst för sitt sätt att använda sig av musik – rätt musik, bra musik, cool musik – i många av scenerna men också för att han har fått fason på just skådespelandet. Det känns som att samtliga inblandade faktiskt skärpt till sig.

Jo. En sak till.  Barney Ross (Stallone) erkänner att han blir åksjuk. Världens hårdaste man blir ÅKSJUK! Jag döööör, jag dör sötdöden.

Jag såg filmen tillsammans med Fripps filmrevyer-Henke, jag tyckte han behövde lite hederlig gubb-bio-action i sitt liv efter att jag följt med honom på gubb-gitarr-action a la Neil Young. Så vad tyckte Henke om filmen och om att Neil Young faktiskt var representerad på soundtracket? Klicka här för att stilla din nyfikenhet.

Och Vrångmannen har sett filmen – och gillade den. Och Filmparadiset har sett filmen – och gillade den. Och The Nerd Bird-Cecilia har sett filmen – och gillade den. Det sistnämnda är riktigt jäkla omvälvande! Jag kan förstå om tilliten till min objektivitet och filmsmak är tämligen låg när det vankas Stallonefilm men hey, Cecilia hon är normalt sett inte alls som jag. Det är som om jag skulle ge ett godkänt betyg till en film om djur, typ Babe – Den modiga lilla grisen. Det hade varit lika konstigt. Fast det ballaste av allt var att hon såg filmen med Kellan Lutz´s (Smilee i filmen) stuntman, borlängebon Fredrik ”Frog” Berggren! Klicka här för att läsa Cecilias intervju med honom.

Publicerat

Fredagsfemman #131 – The Expendable Boys

5. Max Drummer

På onsdag smäller det, då är det biopremiär för Expendables 3 och jag kommer sitta nånstans i mitten med haklapp och kippa efter andan när filmen drar igång. Jag undrar om Harrison Ford också gör det, kippar efter andan alltså. Han är inte pinfärsk längre, det kan man inte säga, snarare blir jag lite orolig när jag ser honom i nyare filmer. Ska han minnas sina repliker? Ska han orka hela scenen utan att trilla ihop? Det ser ut på bilden som om hans Max Drummer är mer av en mekaniker än en slugger. Han fick komma med i gänget på ett bananskal när Bruce Willis blev petad och ja, han ser ju glad ut, det gör han.

.

.

.

4. Conrad Stonebanks

Det var Eric Roberts som var bad guy i första filmen, det var Jean-Claude van Damme i tvåan, nu är det Mel Gibson. Har han lite lite dålig-pojke-vibb på affischen här ovan eller är det bara den allmäna uppfattning om snubben som lyser igenom? Jag tror inte ”Stenbankar-Conrad” är en trevlig kille, det namnet klingar inte blombuketter och doftljus direkt.

.

.

.

3. Galgo

Kolla, Glader! Nyskild och en del av detta anabolstinna vuxendagis i monstertrailers, det är klart Antonio Banderas skrattar hela vägen både till och från jobbet. Hänga med kompisarna från förr, vilken ynnest det måste vara. Det är skitisamma om manuset går att hänga i julgranen eller användas som muggpapper, det är en ynnest även för oss filmnördar att se alla dessa actionhjältar på en och samma gång. Och tänk att vara Banderas och se dom LIVE på jobbet VARJE DAG.  Skratta på du Antonio, du ser dessutom svincool ut. Fortfarande.

.

.

.

2. Doc

Åh gode Gud, Wesley Snipes är tillbaka i stan! Schluffs sa det bara och där gled jag ur stolen. Höll jag på att skriva. Eller gjorde jag det, skrev jag det? Jag trodde bara jag tänkte högt. Nu håller jag tummen att denna undervärderade skådespelare inte är så sönderopererad som han ser ut på affischen för det är knappt jag känner igen honom. Det är inte lika makabert som Mickey Rourkes ansikte men ändå, var tog personligheten vägen? Nåja, jag hoppas det beror på en blind fotograf för det känns som ett hallelujah moment att få se honom på stor duk igen. Det var ett tag sen.

.

.

 

1. Barney Ross

Hej där Sylvester. Vilka jävla armar du har. Alltså vilka JÄVLA armar du har. Du har burit många färgburkar i dina dagar, det ser jag det. Jag vet att många tycker jag är fånig som tycker så väldigt mycket om dig men det spelar ingen roll, dom får prata. Dom får ju tycka vad dom vill och jag får tycka vad jag vill. Varje ny biofilm med dig i rollistan känns som julafton för mig och ju äldre du blir desto mer medveten blir jag om att varje film kan vara din sista (så har jag i och för sig känt med Clint Eastwood ända sen Broarna i Madison County 1995).

Vad säger du? Kan jag se fram emot Expendables 15 2034? Du kanske får skippa Harrison då men det finns andra oldies du kan ta med. Ben Affleck, Sam Worthington, Matt Damon, The Rock, Marky Mark, Chris Pratt. Håll dig vid liv bara, det blir inget Expendables alls utan dig.

.

.

Publicerat

FILMSPANARTEMA: HÅR

Det här med hår på film, vilket roligt tema!

Man kan göra det lätt för sig och skriva om musikalen Hair. Man kan skriva om nåt stort och hårigt som Bigfoot i Harry and the Hendersons eller Sully i Monster´s Inc. Man kan skriva om hockeyfrillor, peruker eller dom mest populära filmerna från 1977 som innehöll kvinnligt könshår. Ett tag tänkte jag göra en variant på det sistnämda och skriva om manligt könshår jag minns men enbart Sven Wollter och Donald Sutherland på en lista känns rätt torftigt.

Så jag tänkte om. Jag tänkte att jag gör en lista på trevligare grejer. Sånt jag verkligen gillar. Jag tänker skriva om ansiktsbehåring i form av…

MINA TIO FILMISKA FAVORITMUSTASCHER!

.

.

10. BEN STILLERS HALVDANA LÅNGTRADARMUSCHE

I Dodgeball är Ben Stiller liten, kaxig, deffad, klädd i lila spandex och har en imponerande långtradarmustasch. Men om jag fick bestämma tycker jag den skulle vara tre-fyra centimeter längre, då hade den fått prefixen delikat.

.

.

.

9. CONNERYS ZED

Det finns ett gäng trevliga skådespelare som gett mustaschen ett ansikte. Charles Bronson och Burt Reynolds är två av dessa, Sean Connery en tredje. I Highlander (1986) fick Sean Connery till det nästan hundraprocentigt men hur fin den muschen än är så kan den inte mätas med ansiktsbehåringen i John Boormans film Zardoz från 1974. Sean Connerys rollfigur Zed är en riktig trendsetter.

.

.

.

8. JOHN TRAVOLTAS VÄLANSADE

Hur gör man enklast om en utseendemässigt snäll man som John Travolta till den elaka jäveln Ryder i The taking of Pelham 1-2-3? Jo! Man ser till att stramt ansa håret i fejset samtidigt som man får honom att bita ihop käkarna och jobba fram en kronisk axelspänningshuvudvärk. Och vet du vad? Det funkar!

.

.

.

7. TOM BERENGERS SKÖNA 80-TALARE

Lawrence Kasdans film The Big Chill (Människor emellan) är en riktigt mysig film och Tom Berenger har en av filmens huvudroller iklädd en mycket klädsam mustasch.

.

.

.

6. MARVELMUSCHEN

Min grundtes är att 99% av världens män ser bättre ut i mustasch än utan och superhjältar är inga undantag. Robert Downey Jr´s ansiktsbehåring gör att Iron Man inte bara ser ännu coolare ut, han skulle även kunna ta jobb som stand-in i Backstreet Boys om han nångång behöver stålar.

.

.

.

5. KONSTEN ATT GÖMMA EN BÄVERFARM PÅ ÖVERLÄPPEN

Varje år anordnas World Beard & Moustache Championships, en tävling som Sam Elliott borde kunna vinna vartenda år om han bara ställde upp. Mustaschen han visade upp i bröderna Coens The Big Lebowski (1998) skulle fungera som skyttevärn i vilket inbördeskrig som helst och kryper han runt på alla fyra i huset där han bor behöves inget annat städ-don, dammråttorna fastnar som vore dom gjorda av kardborre. Den här mustaschen är motsatsen till John Travoltas på plats 8. En snällare mustaschman än Sam Elliott går inte att se på film.

.

.

.

4. SLY I EXPENDABLES 2

Gulp alltså, vad fin han är!

.

.

.

3. THEODORE TWOMBLY

Joaquin Phoenix och hans mustasch är en match made in heaven när han gestaltar Theodore Twombly som i filmen Her tar det här med datorer och kärlek till en helt annan nivå. Han ser så himla gullig ut. Så snäll. Så harmonisk. Det är banne mig mustaschperfektion.

.

.

.

2. LESTER BANGS-MUSCHEN

Jag tycker om den här bilden. Jag tycker om Philip Seymour Hoffman. Jag tycker om filmen Almost famous och jag tycker om Lester Bangs och hans mustasch. Fan vad jag saknar Philip Seymour Hoffman.

.

.

.

1. TOM SELLECK. ALLTID. JÄMT. HELA TIDEN.

Det går inte att göra en sånhär lista utan att ha Tom Selleck på plats nummer ett. Han är den förste mannen med hår på överläppen som jag kärade ner mig i och han ÄR den mustaschprydde mannen personifierad oavsett om han är privatdetektiven Thomas Magnum, Patrick O´Malley i High road to China, Peter Mitchell i Tre män och en baby, Phil Blackwood i Hennes alibi, Monicas pojkvän i Vänner, Frank Reagan i Blue Bloods eller Jesse Stone.

Tom Selleck, you are The Master of the Musche Universe!

.

.

Hur har mina filmspanarvänner tagit sig an detta tema? Hur pass hårigt är det runtom i bloggosfären idag? Klicka på länkarna så märker du: Sofia, Henke, Jojje, Johan,  Steffo, Jimmy,  Cecilia och Voldo.

 

Publicerat

GRUDGE MATCH

Henry ”Razor” Sharp (Sylvester Stallone) och Billy ”The Kid” McDonnen (Robert De Niro) var boxningsstjärnor på åttiotalet. Omtalade, kaxiga, coola. Nu såhär trettio år senare är dom 60+-farbröder som kanske alltför länge klarat sig utan ordentliga inkomster och bekräftelse.

Det är klart att alla indikationer tyder på att det här är en vrida-ur-plånboken-film, en film som vill få alla oss som älskar Rocky som filmkaraktär eller som gillar filmen Tjuren från Bronx (Raging Bull från 1980 där Robert De Niro spelar boxaren Jake LaMotta) att gå ner i spagat av glädje men sen antagligen riskera att inte komma upp till stående igen utan ljumskbråck.

Det är klart att jag fattar att det här är en blahablaha-film utan vidare djup och mening. Det är klart att jag inser att alla som läser det här tror att jag kommer ge filmen ett bra betyg enbart för att Stallone är i bild men nu ska jag försöka förklara grejen: Grudge Match är faktiskt – så objektiv som jag nu kan vara – en bra film.

Grudge Match skulle kunna vara en reklamfilm för De Niro och Sly, en film som enbart ska påvisa hur balla dom fortfarande är ”fast dom är gamla”. Det är ingen sån film. Det är inte speciellt glorifierande att se Stallone få sin prostata kollad iklädd en blå pappersprasslig sjukhusdräkt och utstöta diverse gutturala ljud. Att se Robert De Niro i en åtsittande grön helkroppsstrumpa full med glödlampor visar honom inte direkt från sin sexigaste sida. Tvärtom känns det som att båda männen bjussar på ålderskomik på ett skönt distanserat sätt, som att dom kan skratta åt sig själva på riktigt.

Det finns ett gäng liknande gubbrullar (Space Cowboys, Last Vegas mfl) och dessa kan ha sin charm speciellt om man har en förkärlek för gubbsen som är med. Mitt hjärta bultar rätt hårt för Stallone men inget alls för De Niro och ändå funkar filmen. Den är mysig, den bjuder på skratt och den har en bihistoria som skänker en hel del allvar och djup till filmen.

Filmens enda men gigantiska minus är Kevin Hart, en ”skådespelare” som jag skulle vilja packa ner i en flyttkartong, ställa på karantänhyllan hos Tullverket och sedan se till att lådan glömdes bort för evigt. Vilken jobbig jävel!! Och nu ser jag att han spelar Bernie i remaken av Härom natten, rollen James Belushi hade i originalet. Det kommer upp nåt surt från magen.

Filmens regissör Peter Segal är förutom en massa Adam Sandler-filmer mest känd för Nakna pistolen 33 1/3 och Get smart och nu ska även han ge sig på att göra en remake på en klassisk film: James Stewarts paradfilm Harvey från 1950.

Jag hade en väldigt underhållande kväll med Sylvester Stallone, Kim Basinger, Alan Arkin och Robert De Niro och trots att betyget inte är en stark fyra så känns en trea för svag. Det här är en film jag helt klart kommer se om. Allright allright allright, jag fattar, ingen är förvånad. Ingen mer än möjligtvis….jag.

 

Publicerat

Fredagsfemman # 101

5. Är det mödan värt?

Efter att ha fått upp ögonen för Tom Hiddleston och googlat karln en hel del har jag sett att han spelar Magnus Martinsson i den engelska TV-serieversionen av Wallander. Är det värt att titta på serien för att få sig lite Tom Hiddleston till livs eller ska jag se om Avengers istället? Att han och Bradley Cooper MÅSTE få spela bröder snart är väl en självklarhet, visst är det det?

.

.

.

4. Stallo

Jag har precis läst ut Stefan Spjuts roman Stallo och jävlarimej vad jag mår dåligt. Men samtidigt – vilken historia! Under hela läsningen var jag irriterad över att en sån utomordentlig bok inte blir film, som om jag redan bestämt mig för att ingen köpt filmrättigheterna. Det enda jag hade behövt göra var att vända på boken och läsa det finstilta längst ner, boken kommer bli film! I regi av Mikael Marcimain dessutom! Dags för en liten lyckodans tror jag.

.

.

.

3. Margotbetuttning

Det är många som kommer kära ner sig i Margot Robbie den här helgen. The Wolf of Wall Street har premiär idag och Margot har en stor roll.

.

.

.

2. Fruitvaleregissören och Creedskvallret

Det här borde vara en sån TOKGIVEN etta på listan om det just denna vecka inte funnits något ännu mer solklart. Ikväll har Fruitvale Station biopremiär, en film regisserad av Ryan Coogler och samme Ryan Coogler har VÄÄÄÄRLDENS COOLASTE FILM på gång, i alla fall om man tro allt man läser. Filmen heter CREED. Vad tänker du på då? Rocky? Apollo Creed kanske? Sylvester Stallone har i alla fall huvudrollen som Rocky Balboa, Burt Young är tillbaka som Paulie och killen som har huvudrollen i Fruitvale Station, Michael B. Jordan är också med. Det kanske är han som är Creed. Kanske Apollos son? Hur stor är PEPPEN??? H-U-M-O-N-G-O-U-S!

.

.

.

1. Filmspanarna fyller 2!

Imorgon är det födelsedagskalas för och med filmbloggsgänget Filmspanarna. Det var två år sedan vi sågs första gången och tog våra första stapplande steg runt källarbordet i Gamla Stan. Sedan dess har vi växt så det knakar och vår månatliga träffar känns som små värmeljus i vardagen. Jag tänker tända ett ljus och sjunga en trudilutt och faktiskt hurra lite, det tycker jag vi är värda. Ses imorgon!

Publicerat

ESCAPE PLAN

Det finns stunder i livet när det känns som att tiden står still.

Ibland händer det i mindre trevliga situationer, som när man ligger raklång i en nedfälld stol med ett hårt plastskynke över ansiktet och enda kontakten är ett hål för ena ögat och det ögat är uppspärrat med en metallställning och har en arg spotlight riktad mot sig. Jag vet att jag kommer gå ut genom operationssalsdörren om två minuter men just då, just när läkaren står med sprutan i handen, sprutan som ska ända in allra längst bak i mitt öga –  DÅ står tiden still.

Ibland händer det på flygplatser eller tågstationer. Tiden kan upplevas stå still när man väntar på att komma vidare, när man sitter fast, när man bara vill hem eller bort eller i alla fall fram. Minuterna tuggar sig framåt men också lite bakåt, något som lätt kan förväxlas med still.

Tiden kan också stå still i en biograf en snöig fredagkväll i december. 1989 hade Sylvester Stallone huvudrollen i en fängelsefilm som heter Lock up. När jag satt i biosalongen igår kväll kändes det som om tiden stannat vid 1990-1991, vilket borde ha varit det ungefärliga årtalet då Lock up 2 hade haft premiär om det funnits en sådan film.

MEN vilken härlig känsla! Vilken LYCKA i magen. Escape Plan är nämligen en riktig 90-tals-action gjord på hederligt 90-talsvis. Inget high-tech larv med luftburna dataskärmar a la Minority Report, inget science fiction-jox a la Demolition Man, inget pluttinuttgullande romantiskt krafs, nejdå, det här är gubbaction när den står som allra stadigast med båda fotriktiga vandrarkängorna på jorden.

För tredje gången i filmhistorien ikläder sig Sylvester Stallone en karaktär vid namn Ray (Tango & Cash och Specialisten är dom andra två). Den här gången är han Ray Breslin, en man med ett kreativt, annorlunda och lukrativt jobb. Jag vill inte spoila själva handlingen men det är klart att han hamnar i fängelse, faktiskt placerad på samma ställe som en snubbe vid namn Emil Rottmayer (Arnold Schwarzenegger).

Det är så HÄRLIGT att se dessa två män tillsammans igen och det är ännu härligare att se dom båda agera med glimten i ögat på ett bra sätt ( i Expendables gick det väl sådär, i alla fall för Arnold). Filmen gav mig två timmars frontalmys och inte blev det ett dugg sämre av att återse Sam Neill, Jim Caviezel, Vincent D´Onofrio och argbiggen Vinnie Jones igen. Musikprofilen 50 Cent hade en av dom mer framträdande birollerna och han skötte sig fint han med.

Det finns faktiskt inte mycket att klaga på här. Ondskan-regissören Mikael Håfström har gjort det han ska, Alex Heffes komponerade filmmusik är briljant, jättebra, kanske till och med perfekt och Sylvester Stallone är Sylvester Stallone. Och trots gruvlig brist på kvinnliga karaktärer så klarar den A-märkningen, vilket säger betydligt mer om hur luddig märkningen är än om filmen.

 

Publicerat

Fredagsfemman # 96

5. När den sjunde är bättre än alla andra innan – tillsammans

Ja, så är det. Säsong 7 av TV-serien House är banne mig briljant. Det var länge sedan jag TV-knarkade på detta vis, jag kunde helt enkelt inte sluta titta men säsong 7 är beroendeframkallande for real. Och tyvärr nästan slut.

.

.

4. Idolfinal ikväll

Jaha. Lite gäsp va? Eller inte så lite gäsp faktiskt. Men Robbie Williams kommer dit vilket är den enda anledningen till att se finalen. De som tittar kommer få njuta av 4-5 minuter underhållning i världklass i alla fall. Själv kommer jag varken sitta framför TV:n eller vara på plats i Globen, jag har viktigare saker att göra ikväll. Umgås med en krallig 67-åring till exempel.

.

.

3. Fina Dame Judi

Idag har filmen Philomena premiär. Självklart med en rosa smultronställetmärkning. Självklart kommer få personer under 20 år…..30….*host* 40…..gå och se filmen. Det är SÅ SYND. Alla kids borde gå och se Judi Dench på bio vilken film hon än är med i. Hon är en sån fenomenal förebild på så många sätt.

.

.

.

2. Redig gammal gubbaction

Idag har Escape plan premiär. Sylvester Stallone och Arnold Schwarzenegger tävlar i biceps och onliners i Mikael Håfströms actionstänkare. Om jag kommer sitta bänkad? Om jag kommer ha med haklapp? Om jag kommer dum-flina i 115 minuter? Skiter björnen i skogen?

.

.

.

1. Årsavslutning med Filmspanarna

Imorgon är det årets sista filmspanarträff och i januari firar vår variant av filmbloggskonglomerat två år. Två år! Helt galet! Men det här med Filmspanarna är verkligen en skön grej och ett bra sätt att hålla filmtittarhjärncellerna i topptrim. Har du en filmblogg och vill vara med? Mejla mig. Är du nyfiken på vad vi ska se för film imorgon? Titta in på onsdag morgon, då kommer bloggarna digna av recensioner på en film som INTE är Escape Plan. Eller jo, den ÄR en escape plan men inte THE Escape Plan. Hur som helst så kan du läsa recensionen på ”min” Escape Plan på denna lilla blogg imorgon bitti.

Publicerat

Fredagsfemman # 80

5. Det här eländet Windows 8…

Alla dom här streamingtjänsterna, Viaplay, Voddler och allt vad dom heter är ju jättebra MEN jag har inte fått någon av dom att funka på Windows 8. Nu är Windows 8 ett påhitt från nån tämligen masochistiskt lagd programmerare och ett system så fullkomligt ologiskt att jag sliter mitt hår för att lära mig skiten en minismula varenda dag men det jag skulle vilja veta innan jag ansluter mig till Netflix-världen är om det funkar på Windows 8. Nån som vet?

 

4. Nå? Går ni och ser Vittra nu? Seså. App-app-app.

 

 

 

 

 

3. Anna Paquin

Det har fallit sig så att jag den sista tiden sett en hel del filmer med Anna Paquin i rollistan. Helt random alltså, inte nån endaste baktanke med det. Men ju fler filmer jag ser med henne ju mindre bra tycker jag att hon är. I Pianot är hon underbar men då är hon ett litet barn. Bara för att ett litet barn är en bra skådespelare blir hen inte per automatik en toppenskådis när hen blir äldre. Vi är nog många som har utvecklats en hel del sen vi var tio – åt alla möjliga och omöjliga håll. Kanske har även Anna Paquin det? Kanske inte alltid åt det yrkesmässiga toppenhållet? Eller? Är jag helt ute och cyklar nu?

 

2. Heja film-twitter-info!

Bruce Willis skulle ha varit med i Expendables 3. Nu ska han inte det, han är kickad då han enligt Sylvester Stallone själv är ”GREEDY AND LAZY. A SURE FORMULA FOR CAREER FAILURE”. Stallone menar allvar, hey det är STORA bokstäver vi snackar om här. Han tar i från tårna precis som han gjorde i tweetet innan detta: ”WILLIS OUT…HARRISON FORD IN!!!! GREAT NEWS !!!!! Been waiting years for this!!!!” Ordagrant citerat. Det är SÅ ballt att få denna info i realtid av källan själv. Det behövs inga felciterade skvallertidningar, inga paparazzis, inga ”journalister” med löpsedelsfantasier. Twitter är da shit när det kommer till information.

 

 

1. Filmspanarsemestern är över. Yihaaa!

Efter en somrig paus i filmspaneriet är det dags för Filmspanarna att ses igen imorgon. Elysium på bio, middag efteråt, massor med filmprat och jättekul att se alla igen. Som vanligt gäller det att OM du har en filmblogg och OM du vill vara med i Filmspanarna men inte fått någon inbjudan till träffen – mejla mig (fiffi@fiffisfilmtajm.se).

 

Publicerat

SON OF RAMBOW

Jaharå! First Blood är en film som förändrar människors liv och var det inte satt i bevis förut så är det det nu.

Det är 1982 och First Blood går på biograferna. Will Proudfoot (Bill Milner) är en tioårig kille som lever i en hyperreligiös familj, en sekt, där varken radio, TV eller film accepteras. Självklart blir skolkompisen Lee Carter (Will Poulter) jättespännande. Han är en rebell, han röker och smygfilmar Sylvester Stallone på bio och när Will får se det öppnas en helt ny värld. När en grupp franska utbytesstudenter kommer till skolan öppnas ännu en med den färgglada, världsvana och sofistikerade Didier Revol (Jules Sitrik) i spetsen.

Son of Rambow är en film om att växa upp, om att hitta sig själv och våga vara den man är. Mina barn kunde ta den till sig på ett annorlunda sätt än jag, jag tyckte mest den var charmig, lite småkul och visst var det coolt att autentiska scener från First Blood blandades in. Barnen var mer där, inne i filmen, engagerade.

Är du sugen på mer kött på benen angående filmen? Klicka in på filmpodden Har du inte sett den. I avsnittet om manlighet diskuteras denna film livligt. Manlighet är kanske inte det första jag tänker på när jag tänker tillbaka på filmen men absolut, även vuxna män har ju varit små.

Jag:

Son och dotter:

Publicerat

RED HILL

En av dom allra roligaste upptäckterna med Twitter var när jag började följa Sylvester Stallone. Satan, det var häftigt! Det är förresten fortfarande häftigt och framförallt är det en svindlande tanke att veta att han sitter där med sin mobil i sin kralliga näve och försöker få till sköna tweets precis som oss andra. Att han skriver som han pratar gör det bara ännu coolare. När han tar i skriver han med STORA BOKSTÄVER så det är superlätt att höra hans röst genom orden.

För ett par månader sedan började han läcka info kring filmen Expendables 3. Det twittrades om Wesley och att han ”calling SEAGAL this morning”. Sånt gör en sån som jag alldeles lycklig. Direktinfo från källan. Inga mellanhänder. Bara…stort!

Sen kom tweetet angående regissören. Stallone  skrev ”The director is an Aussie….” och genast kom det gissningar. Snubbar twittrade in förslag på Phillip Noyce, Russell Mulcahy, Paul Hogan (!?) och Greg McLean. Självklart kunde jag inte hålla mig. Jag måste ju svara.

”Jane Campion? ;)”

Jag vet, det är inte snyggt att skratta åt sina egna skämt men jag tyckte banne mig jag fick till det där. Hade det inte varit spännande om Jane Campion regisserade Expendables 3? Kom igen, säg inte att jag har fel, det hade varit ett filmhistoriskt mirakel om detta skett och en milstolpe i actiongenren. Jag fick självklart inget svar på mitt tweet men jag VET att han läst det, att han tänkt tanken att nåt miffo med flätor och hundnamn gissade på Jane Campion och måste vara efterbliven. Det är stort. För mig är det det.

Hur kom jag då in på detta här och nu? Vad har Red Hill med stallonetwitter att göra? Jo, jag ska berätta. Patrick Hughes är den gemensamma nämnaren. Han har regisserat kortfilmen Signs (finns att se på youtube, klicka här), han regisserade Red Hill och det är alltså han som är ”the aussie” som ska regissera Expendables 3. Ingen Campion alltså men väl en ung snubbe som Stallone handplockat och uppenbarligen tror på. Klart jag måste hyra Red Hill och se vad det är för tjomme och vad det är för film som imponerat så på min stora favvis.

Red Hill är en modern variant på spagettiwestern med skådespelare som pratar med australiensisk brytning. Ganska flyhänt filmat (flyhänt är ett bra ord, det är också ett ord jag inte kunde innan jag lärde känna Sofia), filmen känns ganska fräsch och lätt trots att jag vet att den är motsatsen – precis som yoghurtglass.

Fast jag säger nja. Jag röstar fortfarande på Jane Campion.

Publicerat

RAMBO – FIRST BLOOD PART II

Jag har i stora delar av mitt liv levt med Jante på axeln.

Jag har blivit lärd att även om jag vet att jag kan en massa saker så ska jag inte tro att jag kan nåt. Jag ska för allt i världen inte se mig själv som bra, inte i något läge, för det finns alltid nån som är bättre. Jag ska inte prata högt om sånt i livet som går bra, det kan upplevas som skryt. Jag ska inte klä mig för konstigt, för vad ska grannarna säga? Jag ska inte tillåta mig att känna lycka för lycka är inget att sträva efter, lycka är larv. Jag ska nöja mig med sånt som är ”gott nog” åt en sån som jag.

Vem är då jag? Vem bestämmer vem jag är? Vem bedömer vad som är gott nog, vem har rätt att tycka att min strävan är tillräckligt uppfylld för att ingen ska kunna reta sig på mig, känna avundsjuka, prata skit bakom min rygg eller kanske få sig en tankeställare och vilja ha ut mer av sitt eget liv?

Att vara liten och ständigt få dessa Jantelagar nedkörda i halsen borde med facit i hand kunna likställas med barnmisshandel. Laglig barnmisshandel är det väl då vi lever i ett land med åsiktsfrihet. Orden får flöda fritt, alla har rätt att uttrycka sina känslor och tankar och många av dom hundratusentals svenskar som lever under Jantes ok vet inte bättre än att dom fortsätter förpesta kommande generationer med denna dynga, en dynga som det tar åratal av sunt förnuft, vilja, terapi och heltidsarbete i konsten att rätta till sin självbild för att långsamt hacka bort.

”I´m expendable” säger John Rambo i den här filmen när han sitter i en liten båt tillsammans med en vietnamesisk kvinna som han tycker om. ”What mean expendable?” frågar hon och Rambo blir tyst. Eftertänksamt svarar han ”It’s like someone invites you to a party and you don’t show up. It doesn’t really matter.”

Du ska inte tro att du duger till något. Du är en förbrukningsvara, en människa ingen bryr sig om. Ingen märker om du är där, om du är med, om du lever eller är död. Du ska inte tro att någon bryr sig. John Rambo lärde sig det i kriget, jag lärde mig det i en svensk liten stad. Vem kunde tro att det gick att hitta en beröringspunkt mellan en ärrad krigsveteran med bandana som dödar i samma tempo som andra äter kokosprickar – och mig?

I Rambo – First Blood part II får John Rambo i uppdrag att resa tillbaka till Vietnam för att leta upp amerikanska krigsfångar, ta kort på dom som bevis för att dom finns och sen resa hem igen. Då Rambo inte direkt framstår som en mästerfotograf i första hand är detta dömt att misslyckas – eller lyckas beroende på hur man ser på saken. I Rambos hjärna ska fångarna fritas och flygas hem men uppdragsgivaren Marshall Murdock (Charles Napier) tycker annorlunda.

Jag flyttade från det där inkränkta helvetesnästet som jag kallar min hemstad när jag var arton år och i samma sekund som jag kom till Stockholm bestämde jag mig för att försöka mota bort den där Jante som jag fått med bröstmjölken. Jag hatade hela tankesättet, det stämde inte för mig. Jag är VISST nån. Jag kan VISST saker. Det är VISST okej att vara stolt över sig själv, vara glad över det jag kan, gör och hur jag mår och jag tänker VISST ha lycka som mitt mål. Jag struntar i vad andra tycker, mitt liv är mitt och ingen ska få mig att känna att jag ingenting är värd.

Den här filmen har nästan trettio år på nacken och jag har sett den många gånger genom åren, under vissa perioder kanske ohälsosamt många. Nu såg jag den tillsammans med tre ungdomar som utan det minsta nostalgiskt skimmer gav den toppbetyg. Det gjorde mig alldeles varm i hjärtat, precis som samtalet vi hade efteråt, om det här med att se sig själv som förbrukningsvara. Alla tre såg ut som frågetecken, dom fattade inte vad jag pratade om. Vem fan är den där Jante?

Det tog mig 22 år av brutal envishet, av att kravla mig igenom motgångar, av att unna mig att surfa på medgångar men nu vet jag det både jag och Rambo borde ha vetat hela tiden: I´m not expendable!

Så när nån uttrycker den mest korkade meningen i världshistorien – Vem tror du att du är? – vet jag svaret. Jag är jag. Det räcker. Jag är bra.

 

Publicerat

BULLET TO THE HEAD

Revenge never gets old. Hämnd OCH Sylvester Stallone skulle jag vilja säga. Det känns som att tiden stått still när jag med blossande kinder tittar på den här filmens första minuter.

A film by Walter Hill. WALTER HILL! När såg man hans namn i schysst typsnitt sist? Var det The Warriors? 48 timmar? Red Heat? Hur som helst får jag riktigt sköna retrovibbar bara av att se namnet. Att Christian Slater är typ det sjunde namnet i förtexterna säger mer om Slater själv än om filmen.

Jag vet att vissa känner lycka av snabba bilar, dyra handväskor, blingade skor med höga klackar och smycken av rätt märke. För mig räcker det att höra Stallone prata. Så otroligt jävla simpel är jag. Jag behöver inte ens en bra film, för ingen vettig människa vid sina sinnens fulla bruk kan tycka att det här är en toppenrulle.

Stallone spelar mannen med filmvärldens lökigaste namn: Jimmy Bobo. Vem kom på det? Jimmy Bobo? Var är banjon Bobo? Nåja. Jimmy Bobo är i alla fall en yrkesmördare som på nåt knepigt sätt tvingas samarbeta med en tuff polis (Sung Kang) och målet med det hela är världens äldsta morot för att få nånting gjort – OCH för att skriva ihop ett actionfilmsmanus: hämnd.

Stämningen i filmen är skön, det är suggestiv munspelsmusik, Stallone är tatuerad och stencool och jag är helnöjd – även om filmen inte är nåt att bevara i en lufttät låda till barnbarnen. Och påminner inte en viss uppgörelse väldigt mycket om den i Cobra?

Fripps Filmrevyer-Henke har också sett filmen liksom Movies-Noir.

Publicerat

Fredagsfemman # 69

5. Den sista baksmällan

För visst är väl Hangover-trilogin fulländad i och med den tredje filmen som har premiär idag? Eller? Inte? Jo. Visst är det så. Det står ”The epic finale” på postern, jag litar på att det blir den sista även om jag inte kan låta bli att tycka det är liiite synd på så goda ärtor.

 

4. Sommarpratare både här och där

Nu är det officiellt vilka som är 2013-års sommarpratare i P1. Alltid lika spännande att läsa och alltid känns listan mer eller mindre som ett anti-klimax, sen blir det sällan så pjåkigt när det kommer till kritan. Men i sommar blir det fluffig vispgrädde på moset, i sommar kommer Värvet att gå ut stenhårt och komma ut med två poddar i veckan. Det är en kaxig uppställning han bjussar på, Kristoffer Triumf. En värdig motståndare till P1:s långkörare.

 

3. Peace & Love-besvikelsen

Jag brukar inte vara långsint men vissa saker går inte över (och kanske är det helt okej, det är trots allt bara tre dagar sedan). Härhemma är vi tre som alla är jätteledsna för att det inte blir nån festival i Borlänge. Bortkastade pengar, förväntningar som går i stöpet, något riktigt roligt att göra tillsammans efter en allt annat än lajbans vår. Men nejdå. Det blev inget av med den saken. Sen tänker jag på alla ungdomar som jobbat och sparat för att kunna köpa en biljett. Den här konkursen är så SUR för så MÅNGA.

 

2. Det här med att vissa filmer går direkt till DVD. Borde det inte ligga folkomröstningar bakom viktiga beslut som dessa?

Jag säger bara Bullet to the head. Bussarna i London var fullsmockade med reklam för filmen, den gick på bio där men inte här. Vem vill INTE se världens tuffaste snubbe på stor duk liksom?

 

 

1. O G F-dagen!

Idag har den premiär.

Igår såg jag den.

Imorgon kommer recensionen.

Only God Forgives. Och Ryan Gosling.