Etikett: Sylvester Stallone

Publicerat

D-Tox

Vet du vad dom tre mest överskattade sakerna i världen är? Enligt en alkad polis i den här filmen är det ”homemade food, homemade fuck and FBI”. Jag har ingen personlig  relation med någon inom FBI men jag kan väl säga att jag inte håller med honom om dom andra två prylarna.

I D-Tox är det Sylvester Stallone som spelar den överskattade FBI-agenten Malloy, en polis på jakt efter en seriemördare som specialiserat sig på att döda poliser på dom mest brutala vis.

Att det är Malloy som är mördarens centrala person och den han egentligen är ute efter står helt klart när han ger sig på – och dödar – Mary, Malloys mycket kära flickvän.

Malloy tar till flaskan, han går ner sig ordenligt i sorg och bedrövelse och blir efter några månader tvångsinsatt på en ”polistork” långt ut i ingenstans, en avgiftningsklinik som drivs av en före detta polis (Kris Kristofferson).  Malloy låses in tillsammans med nio andra poliser i samma situation och där ska dom vara tills dess att beroendet gått ur kroppen och hjärnan är med i matchen igen. Men hans medintagna droppar av som flugor, begår självmord, dör på allehanda mystiska vis och ahaaaa, Malloy är inte dum, det kan ju vara så att seriemördaren är på plats där i bushen även han.

I D-Tox visar Sylvester Stallone nästan samma skådespelartalang som han gör i Copland. Ja, faktiskt gör han det, tro´t eller ej. Jag är förvånad själv över hur trovärdigt ledsen han ser ut, hur han sörjer och går ner i vikt tills det nästan bara är skinn och ben (och en jävla massa muskler förstås) kvar av karln. Han är insjunken och glåmig, smal i ansiktet som aldrig förr och han ser uppriktigt ut som den ensammaste cockerspanielnmannen i världen. Sen att filmen inte har någon kvalité som är ens i närheten av Coplands förtexter det är en annan femma.

D-Tox är en hundraprocentigt icke-spännande film som egentligen saknar allt att värde som gör en actionfilm värd att se. Det filmen har är en Sylvester Stallone i högform och en birollslista som gör mig glad i hjärtat. Tom Berenger ser ut som Tom Berenger ska (han är verkligen skitsnygg!) vilket är lätt att glömma eftersom han nuförtiden ser ut som en tolvårig kinesisk porslinsdocka i ansiktet.

Den kvinnliga promillen av filmen utgörs av en död Mary i tillbakablickar samt Jenny (Polly Walker), sköterskan på torken. Den sistnämnda är en karaktär som med lätthet kunde ha strukits ur manus och därmed sparat in en månadslön till produktionsbolaget.

Men…på riktigt….det här är inte en så värst bra film men gillar du Stallone så se den. Det tillhör liksom allmänbildningen.

Publicerat

Filmkrönika: En italiensk hingst eller en latinsk Ken-docka?

Otaliga är de gånger då jag befunnit mig på någon av världens Planet Hollywood-restauranger och bett om bordet “straight under the glassbox with the naked Sylvester Stallone, please”.

Otaliga är de gånger då kyparen lett i mjugg, svarat “Yes, mam” och visat mig till rätt plats där jag sen satt mig, ätit Ceasarsallad gjord på ett helt jävla salladshuvud, en liter parmesan och en sjuttiofemma vit dressing, druckit världens godaste vaniljshake ur sugrör, tittat i taket och försökt urskilja vad det är som är så speciellt med en naken Stallone.

Ja, vad är det speciella? Jag vet fortfarande inte. På bilden här ovan har han några ytterst märkliga mellangrå kallingar men det är inget jag sett röken av i verkligheten. Å andra sidan, kallingar eller ej, det går liksom inte att se ett skit. Antingen är han urtypen av en latinsk Ken-dock eller så håller han benen i exakt rätt vinkel för att skyla sitt ENORMA paket och ge såna som jag en smula mer matro.

Om jag ska ge mig på en kvalificerad gissning så lutar det mer åt Ken-hållet. Det var nämligen precis likadant i porrfilmen The Italian Stallion: “The x-rated film with Sylvester Stallone in the starring role as Stud”. Jag försökte kolla in honom då med. Jag tittade och tittade, vågade knappt blinka av rädsla att missa nåt, men nej, det fanns inte mycket att missa. Italian Stallion är nämligen en porrfilm utan porr. Det är så lite naket i filmen att trots immigt förstoringsglas så är det mer spännande att försöka bygga ett periskop av använda muggrullar och krångla upp den genom avloppssystemet för att få en glimt av när den 73-årige grannen med brutal gubbröv tvålar in sig i duschen.

Nu är glaslådan med den nakne Stallone i taket på Planet Hollywood inte hämtad ur Italian Stallion utan ur actionfilmen Demolition man. Där spelar Sylvester Stallone supersnuten John Spartan som blivit nedfryst – naken såklart – som straff för ett brott han inte begått för att i framtiden tinas upp och fortsätta göra nytta.

1993 var Demolition man bland det ballaste som visats på bio, så är det inte nu, långt därifrån. Däremot håller den faktiskt förvånadsvärt bra fortfarande. Filmen är fyndig, det är många genomtänkta detaljer, den är bitvis rätt rolig och manusförfattaren har ett intressant sätt att se på framtiden – och den innehåller en i princip naken Sylvester Stallone i en glaslåda. Det gör inte Italian Stallion. Men vill du ha dig ett gott skratt eller två ska du se den – utan förstoringsglas. Det gör ändå ingen skillnad.

Publicerat

Filmkrönika: John Rambo och lilla jag

 

 

 

 

 

 

Den tuffaste killen i klassen kom fram till mig på rasten.

– Jag har sett den nu, jag har sett filmen när han syr ihop sig själv.
– Vadå? sa jag och såg framför mig hur nån med välutvecklad korsstygnsteknik broderade sig själv på armen. En tomte, kanske en katt eller varför inte ordstävet Egen härd är guld värd?
– Har du sett den? Alltså, haaar du det?
– Sett vadå? sa jag och försökte att inte se precis så dum ut som jag kände mig.
– First blood. Du har väl inte sett den?
– Näääe.

Jag lommade iväg. Klasskompisen hade berättat om filmen. Hmmm. First blood. Nån krigis som syr på sig själv, nån som lagar sår och dödar folk med såndär kniv jag sett i Hobbex-katalogen. När jag kom hem knackade jag på hos den äldre grannen, det fanns liksom ingen annan lösning på problemet.

Kvällen efter satt jag i grannens bruna skinnsoffa med en hyrd moviebox och First Blood-fodralet i ett krampaktigt tag i min lilla näve. Det var en 15-årsfilm, jag fick inte titta på sånt här, mamma skulle bli galen om hon visste och nu börjar filmen, faaan, det kan bli otäckt nu, blodigt och kleggigt och han ska ju SYYYYY också (jag fick fan blodtrycksfall i hela huvudet när jag tänkte på det och la strategiskt en kudde i knät).

Han som var så flink med nål och tråd hette John Rambo. Han var inte så stor, han sa inte så mycket, han hade linne mest hela tiden fast det såg ut att vara kallt ute och han hade väldigt bulkiga överarmar. Lite som en sydeuropeisk kusin till Michelingubben som satt på husgaveln nere vid stora rondellen, ja den enda rondellen i byhålan jag bodde i då.

Jag tyckte synd om John Rambo. Han råkade ut för en riktigt elak polis som var sjukt taskig och orättvis när det enda han ville var att få lugn och ro och stanna i staden. Klart att Rambo vill hämnas. Självklart vill han det. Så han gömmer sig i skogen, dödar en massa folk, blir blodig och skitig och DÄÄÄÄR får han det där såret!

Oiiiiii, nu ska han sy, nu ska han sy, nu ska han sy och jag vill inte titta men jag tittar ändå och nålen och tråden letar sig igenom skinnet och…och…hihi…vaaaaa…det där var ju inte så farligt! Vad var allt fuzz om? Okej, han lagade såret på sig själv men vad skulle han göra? Ligga och dö? Bloda ihjäl? Låta dummispolisen vinna?

Precis där och då tändes en eld som fortfarande brinner. Just då väcktes känslor ganska mastiga för en liten flicka att hantera. Kombinationen cool barnförbjuden film, ensam man mot världen och en alldeles enastående skådespelare vid namn Sylvester Stallone satte standarden för mig om hur film ska vara när den är som allra bäst.

Film ska beröra. Film ska förändra. Film ska ge mig känslan av att ingenting är omöjligt. Sylvester Stallone blev med First blood min alldeles egna husgud och det är en kärlek som inte direkt svalnat med åren.

Publicerat

Nu är vinnarna dragna – och Stallone är panschis!

Det här var en rolig tävling tycker jag.

Aldrig förr har jag fått så många tävlingssvar i mejlboxen och aldrig förr har det varit så många felaktiga – men det var samtidigt lite av meningen med frågorna.

Jag ville göra en tävling svår nog att endast ni med god grundkunskap i Stalloneologi eller vilja och ork att googla rätt svar skulle ha chans att vinna för såna här vinster växer inte på träd och ska helst inte hamna i fel händer.

Här kommer den rätta raden:

Fråga 1. X. Sly är känd för sitt sluddrande tal och han pratar så konstigt pga en olycka som hände när han föddes där en elak pincett var boven i dramat och nervtrådar i ansiktet blev förstörda och förlamade tungan, kinden och delar av underläppen på honom.

Fråga 2. X. Sly sa ”I´m expendable” i filmen Rambo – First Blood part II

Fråga 3. X. Slys barn heter Sage, Seargeoh, Sophia, Sistine och Scarlet.

Fråga 4. X. Sly har regisserat Travolta-dansfilmen Staying alive.

Fråga 5. X. Sly har blivit oscarsnominerad två gånger. Båda 1976 och den ene var för bästa manliga huvudroll i Rocky och den andra för bästa originalmanus, även den för Rocky.

Som sagt, många var dom felaktiga svaren men ännu fler var dom rätta. Den här tävlingen har slagit alla rekord i deltagande och jag måste verkligen säga TACK till er alla som kämpat väl. Två av er har riktiga kalasvinster att vänta på Posten.

2:a pris, som är filmerna Daylight och D-Tox i en dubbelpack (DVD), en tuff Cobra-stickers, en tygväska med Stallones berömda citat: ”Rambo isn´t violent. I see Rambo as a philanthropist” och ett Rocky-vykort med Stallones autograf  går till: Christoffer Sorner

1:a pris, är Rambo-trilogi-boxen med First Blood, Rambo – First Blood part II och Rambo III på DVD, ett stort Stallone-fat i porslin handmålat speciellt för denna tävling av Fegus Design , ett Rocky-vykort med Stallones autograf (antagligen inte äkta vara men snyggt ändå) samt boken ”Sly Moves – My proven program to lose weight, build strength, gain will power and live your dream” skriven av Sylvester Stallone själv går till *jubel och visslingar*: Anna Gharbie.

JÄTTEGRATTIS TILL ER BÅDA!

Vinnarna meddelas även via mejl.

 

Publicerat

Månadens filmsnällis: Freddy

 

 

 

 

 

 

 

Finns det någon bättre filmsnällis att välja för juli månad än Freddy Heflin?

 

 

 

 

 

 

 

Freddy är  den lönnfete, halvdöve och något hunsade polisen i James Mangolds korruptionsthriller Copland, så utsökt spelad av Sylvester Stallone. Nu är det en fin linje mellan att vara mes och snäll och till en början är Freddy verkligen ingen genomsnäll typ, snarare livrädd för att inte göra alla andra till lags och han lägger en hel rad av tveksamma och ryggradslösa beslut på hög tills han blir tvungen att tuffa på sig och välja sida.

JAG tycker Freddy är en filmsnällis och imorgon blir Stallone himself pensionär och det är bara några timmar kvar innan Stallonetävlingen ska avgöras så har du inte varit med i frågesporten med chans att vinna massor med coola Stalloneprylar så klicka här så hamnar du rätt.

Här finns recensionen av Copland.


 

Publicerat

Katastroffilmstisdag: DAYLIGHT

Jämfört med katastroffilmer av det ordentliga slaget då hela jorden riskerar kollaps så är Daylight en ganska småskalig historia.

En lastbil full med tunnor som innehåller giftigt avfall exploderar i Holland-tunneln, mitt under Hudsonfloden. Det är rusningstrafik och massor med folk behöver använda tunneln för att komma till och från Manhattan. Vatten strömmar in från båda håll och tunneln riskerar att bli en massgrav. Det går inte att ta sig in, det finns ingenstans att ta sig ut men självklart finns det tuffa killar som gör allt för att rädda sina medmänniskor – och sig själva. I detta fall heter dom Viggo Mortensen och Sylvester Stallone.

Viggo spelar den skicklige bergsbestigaren Roy Nord som kan klättra som en shimpans även på blöta ledningar och Sly är en jättetuff kille och före detta räddningstjänstarbetare (med explosioner som sitt specialområde) och han är även begåvad med väääärldens larvigaste namn.

Av alla enstaviga förnamn Stallone haft genom filmhistorien måste det han har här vara det allra töntigaste. John, Jake, Joe, Boss, Ray, Gabe, Frank, Nick, Deke är acceptabla namn allihop men KIT, hallå, hur tänkte ni nu? ”I was saved by Kit Latura”, nä, it doesn´t do it for me, inte alls faktiskt.

Daylight är en riktig dussinactionfilm, en sån som varken gör mig jätteglad eller förbannad, inte superexalterad eller toksömnig. Det som slog mig när jag såg om filmen var att effekterna faktiskt håller fortfarande, dom har åldrats förvånadsvärt bra. Kanske beror det på att dom inte var – och är – speciellt spektakulära utan mer ordinära.

Filmen är i vilket fall underhållande för stunden, lite tokig och överdriven precis som en katastroffilm ska vara och med en alldeles fantastisk filmstjärna i huvudrollen så är det självklart att filmen blir godkänd – fast han HAR ett skittöntigt namn.

Publicerat

Tävling: Sylvester Stallone 65 år!

För 65 år sedan (på ett ungefär) födde en körsångerska och astrolog vid namn Jackie en skrynklig  liten pojke på ett sjukhus i Hell´s Kitchen, New York. Pappan, den italienske frisören Frank, fanns vid hennes sida den där sommardagen när världen aldrig mer skulle bli sig riktigt lik.

Pojken fick namnet Sylvester Gardenzio Stallone och hade han bott i Sverige hade han om två veckor kunnat fira att han fyller folkpensionär.

6 juli fyller mannen i fråga 65 år och jag kan inte riktigt fatta det och med tanke på hur han ser ut nuförtiden så vet jag en som inte VILL fatta det: han själv.

Men en tuffare pensionär än Sylvester Stallone får man leta efter så visst måste han firas! Han måste firas med bomber och granater, med kastade knivar, med sliskiga tårtor i tusenmiljarders våningar OCH med en TÄVLING med dom mest häpnadsväckande priser (åtminstone som JAG kan tänka mig).

Jag har plockat ihop två vinstpaket som gör mig själv grön i ansiktet av avund. Vinnarna har detta att se fram emot:

1:a pris är:

  • Rambo-trilogi-boxen med First Blood, Rambo – First Blood part II och Rambo III på DVD
  • En stort Stallone-fat i porslin handmålat speciellt för denna tävling av Fegus Design (perfekt att ha i soffan och lägga filmmackorna på hälsar konstnärinnan, som är jag, hihi).
  • Boken ”Sly Moves – My proven program to lose weight, build strength, gain will power and live your dream” skriven av Sylvester Stallone himself
  • Ett Rocky-vykort med Stallones autograf (antagligen inte äkta vara men snyggt ändå)

2:a pris:

  • Filmerna Daylight och D-Tox i en dubbelpack (DVD)
  • En tuff Cobra-stickers
  • En tygväska med Stallones berömda citat: ”Rambo isn´t violent. I see Rambo as a philanthropist”
  • Ett Rocky-vykort med Stallones autograf (antagligen inte äkta vara men snyggt ändå)

Det som krävs för att ha chansen att vinna detta megasuperduperstallonepaket är att klia geniknölarna och sen svara rätt på fem frågor som handlar om den nyblivna tokdeffade machopensionären. Skicka sedan rätt svar till sly65@fiffisfilmtajm.se. Den 6:e juli koras vinnaren och då blir det stämsång, Rambocake och grattisbox med Rockyhandske i magen.

Är du redo? Vill du vinna? Ladda med sportdryck och bananer för här kommer frågorna.

Fråga 1. Att Sly är känd för sitt sluddrande och ibland knappt hörbara tal vet alla som någon gång sett en film med honom. Men vet du varför han pratar så konstigt?

1. Han fick för många smällar mot huvudet när han tränade boxning som tonåring.

X. Det hände en olycka när han föddes där en elak pincett var boven i dramat och nervtrådar i ansiktet blev förstörda och förlamade tungan, kinden och delar av underläppen på honom.

2. Han pratar egentligen normalt, sluddret är bara en gimmick.

 

Fråga 2. 2010 samlade Sly ihop en massa  gamla och jättegamla skådespelarvänner för att göra filmen The Expendables. Redan för flera år sedan sa han ”I´m  expendable!” i en av sina mest kända filmer. Vilken?

1. Rocky II

X. Rambo – First Blood part II

2. The assassins (Dödligt möte)

 

3. Sly är pappa till fem barn, alla med namn som börjar på samma bokstav. Vad heter dom?

1. Jock, Jack, Jordan, Jackie och Jessie.

X. Sage, Seargeoh, Sophia, Sistine och Scarlet.

2. Aaron, Anne, Abel, Ashley och Arnold.

 

 

4. Sly har regisserat en film som många tycker är ganska otypisk honom. Vilken?

1. Look who´s talking med Bruce Willis

X. Staying Alive med  John Travolta

2. Anklagad med Jodie Foster

 

 

5. Sly har blivit nominerad till så många Razzie Awards att jag knappt orkar räkna (det är alltså ett pris som delas ut till dom sämsta filmerna/skådisarna/regissörerna varje år).

Men istället för att fokusera på trams vänder jag på steken och frågar: Hur många Oscars har Sly blivit nominerad till?

1. En.

X. Två.

2. Skojar du? Ingen såklart.

 

Lycka till!

Publicerat

ROCKY IV

I dessa tider när Dolph Lundgren är lika het som ryggen på en strandsovare vid Barriärrevet känner jag att det är dags att gå tillbaka till rötterna och skriva om när det VERKLIGEN begav sig.

Javisst, nu gör Dolph TV-historia och visar prov på extremt tilltalande självironi, men det fanns en tid i världen då han var störst. Han var elakast. Han var Ivan Drago.

Den fjärde filmen om boxaren Rocky Balboa (Sylvester Stallone) börjar med att Rockys bäste vän Apollo (Carl Weathers) dör under en uppvisningsmatch mot den stenhårde ryssen Ivan Drago. Rocky bestämmer sig för att hämnas Apollos död genom att utmana Drago på en sista match. Matchen blir i Sovjet, det är kallt, det är kargt, det är öst mot väst, det är långt och stor blond man mot en ettrig liten latino. Det är ryssfemmor och anabola mot oldschoolträning i obygden och det är Survivors ”Eye of the tiger” i bakgrunden.

Sylvester Stallone har skrivit manus, regisserat filmen OCH spelar huvudrollen. Han ville att den slutgiltiga matchen skulle bli så autentisk som möjligt och sa därför till Dolph att boxas precis som om det varit en riktig match. Och Dolph boxades! Det slutade med att Stallone fick revbensskador och högt blodtryck.

Det här är en av mitt livs allra största filmögonblick.
Jag faller som en fura, jag fullkomligt älskar det här!

Filmitch tyckte inte alls lika bra om filmen, läs hans recension här. Och kommentarerna.

Publicerat

RAMBO

Visste du att det är tack vare en svensk som Rambo heter Rambo?

Göteborgaren Peter Gunnarsson kom från Ramberget på Hisingen och 1640 åkte han över till Amerika för att börja sitt nya liv. Med sig hade han enligt historieböckerna ett äpple (ja, eller flera, det förtäljer inte historien) som han vid ankomst till Nordamerika kallade för ramboäpple för att återknyta en smula till sin födelsestad.

När sen författaren David Morrell skulle hitta på ett lämpligt namn till sin superkrigis blev han inspirerad av namnet på detta äpple och så föddes John Rambo, en av de coolaste snubbarna i filmhistorien.

I första filmen om vietnamveteranen John Rambo, First Blood, blir han orättvist behandlad av den vidriga polisen Brian Dennehy. I Rambo – First Blood part II åker Rambo tillbaka till Vietnam för att leta upp krigsfångar och i Rambo III slåss han på sedvanligt machomanér med hela den sovjetiska armén när han ska frita din gamle polare överste Trautman (Richard Crenna) som sitter i fångläger i Afghanistan.

I den fjärde filmen har Rambo dragit sig tillbaka i Thailand som så många andra moderna människor nuförtiden. Han försörjer sig som fiskare och när han lullar runt där vid floden märker han att många av människorna som passerar på sin väg in i Burma aldrig återvänder. Det, och bara det, får John Rambo att ana oråd och att svika sitt antivåldslöfte. Det finns ett världsproblem att lösa och John Rambo är självklart fixarlasse och nu väntar jag ivrigt på var han ska ta vägen i Rambo V: The Savage Hunt som enligt mina källor ska komma 2011.

Rambo är den enda av Rambo-filmerna Sylvester Stallone regisserat själv. När det gäller Rocky-filmerna har han regisserat alla utom den första. Det många inte vet är att Stallone även regisserat monstersuccén Staying Alive när John Travolta tog på sig dansmackorna igen som Tony Manero efter brottarhiten Saturday night fever.

Så han kan han, Stallone. Han kan mycket mer än konsten att döda brutalt på olika vis även om han visar det 236 gånger i denna film vilket ger en snittdödlighet på 2,59 döda/minut.

Det kan vara svårt att se skogen för alla träd. Ibland.

 

Publicerat

COBRA

Marion ”Cobra” Cobretti (Sylvester Stallone) är allt en supercool 80-tals actionpolishjälte ska vara: stenhård, tystlåten, tandpetartuggande, solglasögonbärande, ensam – och självklart får han tjejen på slutet.

I Stallones fall måste karaktären även ha klackskor för att komma över 170 centimetersgränsen och i just detta specifika fall hade han kunnat skita i det eftersom filmens leading lady heter Brigitte Nielsen och är både två meter lång och nämnde mans dåvarande blivande fru.

Filmaffischdevisen Crime is a disease, meet the cure stämmer. Den något simpla historia grundar sig i att en seriemördare härjar vilt i staden och tuffa Cobra som tar tag i problemet. Man behöver liksom inte krångla till saker i onödan.

Filmaffischen satt på väggen i mitt flickrum från när filmen var ny 1986 tills jag flyttade hemifrån och jag har ofta tänkt att jag borde sätta upp den igen. Cobra är nämligen en film som håller. Jag brukar se den nån gång varje år och varje gång tror jag att jag tröttnat, att jag blivit för gammal, för synisk, för analyserande för att gilla den. Men, det händer inte.

Cobra är suggestivt spännande och försöker inte vara något annat än precis bara det filmen är: underhållande enkel action med en Riktig Filmstjärna i huvudrollen.