Etikett: Sylvie Testud

Publicerat

Tre om en: Tre filmer från Stockholms filmfestival 2012

Förra året hade jag en biomaratondag på Stockholms filmfestival. Tre filmer på en dag är det ultimata sättet att se film på (med middagspaus mellan film två och tre om möjligt) och gärna tre filmer som visas på en och samma biograf för att slippa språngmarscher. Jag bestämde mig för att göra detsamma i år och fick  trevligt sällskap hela dagen av Henke från Fripps filmrevyer.

Dom tre filmerna jag såg efter varandra förra året är en ganska svårslagen trio: The skin I live in, Tinker tailor soldier spy och Simon och ekarna. Hur skulle det gå i år?

 

Like someone in love (Abbas Kiarostami, Japan/Frankrike)

Ung kvinna som jag antar jobbar som nån form av prostituerad blir ”köpt” av en gammal man med grå ståmustasch (en sån som gör att man inte ser läpparna röra sig när han pratar). Allt han verkar vilja är att äta hemlagad middag med henne men hon somnar. Och bråkar med sin svartsjuke fästman.

Godegudihimmelen så saktfärdigt. Trots min lusnojja sjunker jag ner i sätet och somnar och jag märker att han bredvid mig gör detsamma. Nåt så jävla utdraget har jag sällan skådat. Den hade gjort sig som en åttaminuters kortfilm på sin höjd och jag hade sannorlikt somnat då med.

Henkes revy av filmen hittar du här.

 

 

Everyday (Michael Winterbottom, Storbrittanien)

Om jag någonsin hamnar i situationen att jag är mamma till fyra små barn, min man hamnar på kåken för droghantering och jag bor nånstans i tjottahejti på den engelska landsbygden där det alltid regnar typ underifrån DÅ är det här en film jag ska se igen. I alla andra fall räcker det alldeles utmärkt med att ha sett filmen en gång. Det skulle ha räckt att inte se den alls men sånt vet man ju aldrig förrän efteråt.

Fyra syskon-på-riktigt spelar syskonen i filmen och dessa fyra är filmens stora behållning plus kramarna mellan mamman och pappan när det vankas besök i finkan, dom kramarna känns på riktigt.  Filmen är inspelad under flera år och således åldras barnen naturligt under filmens gång. Snyggt jobbat av Michael Winterbottom, på gränsen till överarbetat då filmen saknar en ganska viktig beståndsdel: nån form av kärna. Vad vill filmen säga? Vad vill den berätta? Okej, det är jobbigt för alla inblandade men jag får aldrig känslan av att det är svinjobbigt. Det är helt enkelt inte svart nog.

Henkes revy av filmen hittar du här.

 

 

Another woman´s life (La vie d’une autre, Sylvie Testud, Frankrike)

Alla som sett den här filmen kan nog enas om att maken till missvisande poster har sällan skådats. Eller så är den mitt i prick men jag är bortkollrad. Det kan vara så för damerna till vänster om mig i salongen skrattade filmen igenom. Själv satt jag där och undrade vad jag missat. Jag tyckte nämligen inte filmen var skratt-kul. Visst var den mysig ibland men historien är inte lättsam direkt, snarare ångestframkallande.

Marie (Juliette Binoche) är 26 år i filmens början, träffar en snygg kille på stranden som hon tillbringar en natt med och när hon vaknar är hon 41 och minns inte ett skit av dom femton år som gått. Hon är gift med strandkillen, dom har en son och hon själv är extremt framgångsrik och bor i en gigantisk lägenhet så nära Eiffeltornet att det nästan är groteskt. Men vad hjälper det när hon inte kommer ihåg nåt? Att relationen med maken är frostig kan en isbit intyga och att hon inte varit världens mest närvarande mamma kan sonen skriva under på. Så rolig, nä, jag tycker inte det.

Det är en ynnest att se Juliette Binoche skådespela och det är hon som gör filmen sevärd överhuvudtaget.

Henkes revy kan läsas här.

Publicerat

Veckans serietidningshjälte på film: LUCKY LUKE

Nåt av det allra bästa jag visste när jag var liten var att läsa seriealbum. Smurfarna, Tintin, Finn och Fiffi och Lucky Luke var favoriterna och det höll i sig långt upp i åldrarna. När jag sist kollade gillade jag det och nu närmar jag mig fyrtio med stormsteg.

Den största skillnaden mellan då och nu är att jag nu vet att Bröderna Dalton heter Bröderna Dalton och inte Bröderna Dalltånn. Hur Lucky Luke uttalas visste jag redan som liten, trodde jag kanske jag ska tillägga för efter att ha sett den här filmen blir jag osäker. Lucky Luke på franska låter nämligen inte alls som det gör på engelska. Det låter fånigare och gulligare, lite som namnet på en väldigt hårig katt, en sån som är jättestor och toklurvig ända tills man tar fram vattenslangen och tvingar den bli blöt. Då är den inte så magnifik direkt.

Mannen som skjuter snabbare än sin egen skugga gestaltas på franskt vis av Jean Dejardin, killen som gav The Artist ett ansikte. Jean Dejardin är en höjdarkille! Han är jättebra, jättesnygg, jätteduktig och som någon som ska se i princip tecknad ut – med jättehög lugg och allt – är han jättetrovärdig. Filmen är snyggt filmad med coola kameravinklar och scenografiska lösningar men det blir tradigt i längden ändå tyvärr. Historien är tämligen ospännande och Bröderna Dalton är inte med. Men det som gör att filmen ändå är sevärd är just ”Lykki Lyk”. Han är cool, precis som i serierna. Jag blir nostalgisk glad bara av att se honom och den känslan räcker en bra bit.

Här finns filmen att hyra och den kan också ses gratis på Voddler.

Publicerat

LA VIE EN ROSE – Berättelsen om Edith Piaf

Film är underhållande, visst är det så. Ändå står jag här och fucking morrar.

Efter att ha sett och njutit av Järnladyn har jag liksom fastnat i nåt form av sug efter biografier. Jag vill se mer av livsöden, jag vill gotta mig, grotta mig, lära mig mer och förstå. I väntan på rätt dag att se filmen om Marilyn Monroe dök La vie en rose ner i brevlådan och jag blev så glad så glad – skulle det visa sig – alldeles i onödan.

Om den här filmen är gjord för att ge ett mänskligt skimmer åt ikonen Edith Piaf så har filmen misslyckats kapitalt.

Jag känner det som att hela filmen i enad trupp står med ett kvastskaft och hytter mot mig som vore jag en skabbig lösdrivande utekatt. Det känns som att jag står bakom en vägg i glasbetong och kisar som en galning för att försöka se vad som händer där bakom, jag vet att det är något viktigt, jag vet att det är något jag borde förstå men jag ser inte, jag fattar inte, jag når inte fram.

Jag blir förbannad faktiskt. Det känns så tramsigt, så skitdumt rent utsagt att filmen sjabblar bort sig själv genom att vara distanserad och ”svår”. Herregud, det handlar om ett liv, hur svårt kan det vara att berätta en historia OCH om det är så att Edith Piaf inte är mer intressant än såhär eller har delgett mer av sig sig genom åren så kanske det inte var värt att göra en film om just henne. Det känns som bortkastad tid och pengar.

Marion Cotillard är GIVETVIS perfekt i rollen som Piaf och det är vetskapen om att det är hon bakom det fula garnityret som gör att jag ser klart filmen – och ändå ger den ett svagt men tittbart betyg. Men jag varnar dig, filmen är trist så klockorna stannar. Jag är fantamej arg fortfarande. Nu vågar jag inte riktigt ge mig på My week with Marilyn. Den får vänta ett tag.