Etikett: Take me out to the ball game

Publicerat

Topp-10: MUSIKALER

I avsnitt 31 av podcasten Snacka om film pratade jag, Steffo och Johan om musikaler, våra favoriter, tips och anti-tips. Vi fick sen en förfrågan från Cecilia om vi kunde lista våra tio musikalfavoriter och det kunde vi såklart. Och ville!

På poddens facebooksida kan du se den Ultimata Musikallistan från oss tre (när våra listor räknats ihop till en) och på våra bloggar kan du idag se underlagen för denna lista, dvs våra tre olika listor.

Här är mina tio tips på kanonmusikaler – som dessutom är mina favvisar!

.

.

10. Sound of music
(1965 – Regi: Robert Wise)

Sound of music är inte bara en musikal, den är en boats också. Baserad på den självbiografiska romanen av Maria von Trapp, i filmen spelad av Julie Andrews. Maken till positiv människa har filmhistorien kanske aldrig skådat!

.

.

.

9. The last five years
(2014 – Regi: Richard LaGravenese) 

Den här musikalen är vad jag vet ingen boats men skulle mycket väl kunna vara en. Den handlar om en ung tjej och en ung kille och deras förhållande och filmen tar sig från relationens början till slut genom killens ögon (och sånger) och från slutet till början genom tjejens. Mycket klurigt ihopfixat och många bra sångnummer. Anna Kendrick är en klippa!

.

.

.

8. Alla säger I love you
(Everyone says I love you – 1996 – Regi: Woody Allen)

Sedvanligt Woody Allen-pratigt mys men denna gång med maffiga musikalnummer.

.

.

.

7. Little shop of horrors
(1986 – Regi:  Frank Oz)

Grymt underhållande film men svängiga låtar och fantastiska sångprestationer. Att den köttätande växten är makalöst bra gjord är mest en bonus!

.

.

.

6. Hedwig and the angry inch
(2001 – Regi: John Cameron Mitchell)
Musikalen om den tyska pojken som växer upp, känner att han egentligen är en tjej, flyttar till USA, förändrar sin kropp och försöker få ordning på sin själ. Bra musik och ett ENASTÅENDE rollprestation av John Cameron Mitchell som både skrivit, regisserat och sjunger allt själv  filmen.

.

.

.

5. Mamma Mia!
(2008 – Regi: Phyllida Lloyd)

Behöver den här filmen nån presentation? Inte, va? En massa ABBA-sånger som vävts ihop till ett romantiskt drama på en grekisk ö och en massa stora skådespelare som sjunger hellre än bra. Charmigt så man smäller av!

.

.

.

4. Les Misérables
(2012 – Regi: Tom Hooper)

Misär är det, nåt så inihelvete misär, men kombinationen av storyn, musiken och enastående skådespelare (och sångare) gör att jag inte kan värja mig. Filmen gnager sig in i märg och ben och till slut sitter jag där, tom, ledsen och lycklig samtidigt.

.

.

.

3. Moulin Rouge
(2001 – Regi: Baz Luhrmann)

FÄRGERNA! MUSIKEN! KÄRLEKEN! FRANSOSER! ELEFANTER! DVÄRGAR! FILMMAGI! NICOLE! OCH EWAN-MED-TÄNDERNA!

.

.

.

2. 9 man och en flicka
(Take me out to the ball game – 1949 – Regi: Busby Berkeley)

Det här filmen har ALLT! Glada män i randiga kostymer som steppar och sjunger, baseball, en ung dam i centrum, sköna låtar, det swingas och flingas och har sig och jag är såååå glad när jag tittar och sååååå glad efteråt. Mysigt som tusan är vad det är!

.

.

.

1. Grease
(1978 – Regi: Randal Kleiser)

Finns det en musikal som innehåller lika många hits? Finns det en musikal som man sjunger med lika mycket i, som är coolare och som får en att vilja köpa en DeLorean och resa tillbaka till 50-talet? Det här känns som den ultimata musikalen tycker jag. Svårslagen. Och Olivia Newton-John och John Travolta är ikoner!

.

Bubblare: Jag valde att bara ta med spelfilmer på listan så Lejonkungen får bli bubblare plus Evita och Purple Rain.

Mer listor? Fler listor? Steffos hittar du här och Johans lista är här.

 

Publicerat

Tre om en: SPORTFILMER

WE ARE MARSHALL (2006)

1970 kraschade ett flygplan med ett hela Marshall University Football Team ombord. 37 lagmedlemmar, tränare och anhöriga dog. Otroligt läskigt, otroligt sorgligt och vilket jobb bara att bygga upp laget igen, jag blir trött bara av att tänka på det. Och ledsen.

Skolans rektor (David Straithairn) lägger ner ett jättejobb på att hitta en ny coach men alla säger nej och till slut har han ringt alla namn på listan. Men som av en händelse eller bra slump får han kontakt med Jack Lengyel (Matthew McConaughey), en charmigt egensinnig man med till synes obegränsad mängd energi i kroppen. Jack vill inget hellre än att ta sig an uppgiften och han packar ihop familjen och flyttar till staden (Huntington? Hette den det?).

Det här är superamerikanskt, det är flaggviftande, det är trummor och cymbaler och stråkar och det är en fanatisk laganda som i en viss demonstrationsscen blir nästan för mycket även för mig. Men nånstans håller sig filmen på den schyssta sidan, det ÄR ju en ofattbar tragedi, det ÄR ledsamt, historien berör mig men kanske inte så mycket som jag trodde den skulle göra.

Matthew McConaughey är sig lik men ändå inte, jag antar att nån del i ansiktet är omgjort för att han ska bli så lik verklighetens Jack Lengyel som möjligt. Men han är bra – såklart – och Matthew Fox passar fint i keps.

Vill du få fler tips på filmer om amerikansk fotboll, läs Henkes lista här eller om du vill läsa en längre recension av denna film så skriver Henke om den idag. Här.

 

 

 

COOL RUNNINGS (1993)

Det är en charmig liten film det här, att den är halvgalen och till stora delar sann gör inte saken sämre. Konstigare saker har väl skett än att några snubbar på Jamaica drömmer om att tävla i OS och när drömmarna om sommar-OS grusas bestämmer dom sig för att starta ett boblag och ställa upp i vinter-OS i Calgary 1988 istället. Javadåliksom? Kom igen, allt är möjligt, bollen är rund, matchen är nittio minuter och man behöver inte alls öva på is för att åka bob. Det räcker väl med en….lådbil?

Jag mindes Cool Runnings som en solklar fyra från när jag såg den senast (=länge sedan). Nu såg jag om den och tycker fortfarande det är en fyra MEN det är en irriterande fyra. DESSA JÄVLA OLJEFAT! Måste det spelas västindiska oljefat genom hela filmen? Genom HELA filmen? Är det Disney som lagt sig i här, att det måste kännas som en tokrolig familjefilm från början till slut och att det där klinketiklånket på nåt sätt skulle förhöja skrattstämningen, få oss att ännu mer förstå det tooookiga i att fyra svarta killar som inte är vana vid en medeltemperatur under 25 grader plötsligt ska till Kanada och frysa?

Äsch. Filmen behöver inte det där. Filmen är bra ändå. Och kanske kan dom göra en remake nu efter att Jamaica var med i OS i Sotji – fast denna gång i tvåmansbob.

 

 

 

9 MAN OCH EN FLICKA (TAKE ME OUT TO THE BALL GAME, 1949)

Baseballaget The Wolves ärvs av en tjomme vid namn K.C Higgins. Spelarna är skeptiska såklart, förändringar är väl aldrig kul? Jag menar, dom tänker hur ska det bli, vad är det där för rikissnubbe som hux flux ska börja bestämma och ha sig?

För det första så är det ingen snubbe som är lagets nya överhuvud, K.C Higgins är en kvinna. För det andra vet hon mer om baseball än alla dom manliga spelarna tillsammans. För det tredje är hon skitsnygg.

Jag säger det på en gång, jag tycker det här är en alldeles underbar film. När jag ser den känns det i kroppen som att jag tagit en C-vitaminbrustablett i frisbeestorlek, lagt den i en halvliter iskallt vatten och dricker upp alltihop i ett svep. Hur kan man tycka så om en baseballmusikal från 1949 kanske nån undrar? Hur kan man inte tycka så om en baseballmusikal från 1949 säger jag. Frank Sinatra och Gene Kelly är som Piff och Puff med sina polkagrisrandiga kostymer, sitt glada dansande och steppande och alla pratar jättefort och på gränsen till hysteriskt engagerande och Esther Williams är stencool som lagledaren som ingen av grabbarna kan sätta sig på.

Det är en väldigt befriande icke-homofobisk känsla i laget. Jag kan inte låta bli att tänka om The Wolves istället var AIK, Real Madrid, Manchester United, PSG eller nåt annat nu existerande fotbollslag. Tänk att få se Cristiano Ronaldo spexa loss som Gene Kelly eller Wayne Rooney som Frank Sinatra. Jag har svårt att tänka mig att taket skulle vara tillnärmelsevis lika högt i nutida existerande lag (och ja, jag vet att filmen är en påhittad historia men man får väl fantisera lite?).

Hur som helst, alla som gillar musikaler borde se den här filmen. Alla som inte gillar men ändå står ut med musikaler borde se den här filmen. Alla som inte gillar musikaler men ändå vill bli glada på ett annorlunda sätt bör se filmen. Och ja, Ester Williams badar litegrann – OCH sjunger samtidigt!

Publicerat

FILMSPANARTEMA: SPORTFILM

Hjärtat slog ett litet dubbelslag av lycka när Jojjenito på förra filmspanarträffen föreslog sportfilm som nästa filmspanartema. Sportfilm som oftast är så kul, så bra, så engagerande och ståpälsframkallande, sportfilm som faktiskt är lite av en (otippad?) favoritgenre för mig.

Men det finns lika många olika sportfilmer som den finns thrillers, skräckfilm eller romcoms så jag tänkte försöka mig på att lista ett gäng suuupersmala subgenres på temat. Vill du läsa en längre recension av någon av filmerna, klicka på titeln/länken. Finns det ingen länk att klicka på betyder det att jag inte skrivit om filmen. Än.

Av nån anledning jag inte kan förklara tänker jag jävlas med min prudentliga ådra och räkna ner från 14 till 1. Ja, precis, 14! Det skaver i hela kroppen att inte välja 3, 5 eller 10 men jag ser det som en övning i att släppa kontrollen. Å andra sidan har siffrorna ingen betydelse, det är ingen tävling, ingen rangordning annat än nummer 1. Nummer 1 är alltid nummer 1. Nu kör vi!

 

 

Värsta gänget är lika rolig som den är bortglömd. Tom Berenger, Corbin Bernsen, Charlie Sheen och Wesley Snipes är några baseballspelare som passerat bäst-före-datumet men som vägrar lägga kepsen och dom vita klubbkläderna på hyllan.  (Betyg 4/5)

.

.

 

Mickey Rourke är The Wrestler. Mickey Rourke är även plastikopererad nästintill oigenkännlighet. I alla fall var han det när The Wrestler kom, nu har man liksom vant sig vid eländet. Det är så mycket white trash över The Wrestler att det går att känna lukten av mögliga husvagnsväggar i näsborrarna. Darren Aronofsky regisserade och visade efter The Wrestler att han kunde hantera även sporten (?) balett i Black Swan. Frågan är om han har fler härliga sportfilmer i sitt sköte? En skidskytteslasher måhända? (Betyg 4+/5)

.

.

.

Filmen Cool runnings är en BOATS (based on a true story). Den bygger på fyra målinriktade jamaicaners längtan efter att få vara med i OS i Calgary 1988. I vinter-OS. Vinter. OS. Jamaica. Vad finns det för vintersport som funkar att öva på Jamaica? Det är klart killarna väljer fyrmansbob! Nu väntar jag på den givna ”uppföljaren” till denna film, Filip och Fredriks dokumentär om somalierna i Borlänge som alldeles nyss varit (eller kanske fortfarande är?) i Sibirien för att spela bandy-VM. (Betyg 4/5)

.

.

.

Det är 1930-talet, det är rutiga knickers, det är lagda frisyrer, svala kvinnor, stiliga män och golf. Massor med golf. En hääärligt massa golf.  The legend of Bagger Vance är en mysig film som passar för en lång söndagfrukost utan väntande måsten och den visar att det går att se på golf utan Göran Zachrissons mysigt sävliga kommentatorsröst. (4/5)

.

.

.

Jävlarns vad det pratas baseball i filmen Moneyball. Det pratas och pratas och pratas, det är BARA snack och ingen verkstad alls. Därför är Moneyball urtypen av sportfilm som funkar även på folk som säger sig inte gilla sportfilm. Hur man nu inte kan göra det. Obegripligt. (4/5)

.

.

.

Boxningsfilmer är ofta uppbyggda enligt Boxningsfilmsmanualen 1A. Det finns många exempel på såna filmer, manliga underdogs som slåss för heder, ära och nån form av testosterondrypande manlighet. Million Dollar Baby är något helt annat, alltså heeeelt annat. Det är dessutom en av Clint Eastwoods allra bästa filmer och definitivt Hilary Swanks absoluta topprestation någonsin. (4+/5)

.

.

.

The Blind Side är inte på nåt sätt världens bästa film men det är en annorlunda sportfilm och den gav Sandra Bullock en Oscar, bara en sån sak. Filmen handlar om den hemlöse unga killen Michael ”Big Mike” Oher som tas om hand av Leigh Anne Tuohy (Bullock) och hennes familj. Based on a true story  – såklart. (3/5)

.

.

.

Adam Sandler är Happy Gilmore. Happy Gilmore spelar golf. Alltså hör filmen till sportfilmsubgenren pubertalgolf.  (3/5)

.

.

.

Det är ”nåt” med filmen Dodgeball som gör att jag återvänder till den med jämna mellanrum och denna ”nåt” lystrar inte till namnet Vince Vaughn. Filmen har många klassiska komiska scener (bla en som innefattar en skiftnyckel och Justin Long) men den handlar också om en bollsport man sällan ser på film. Jag trodde spökboll var nåt man bara pysslade med på gympalektionerna på mellanstadiet men se, där hade jag fel. Ännu ett stort plus med sportfilm – allmänbildningskoefficienten. (4/5)

.

.

.

I Renny Harlins Driven kör snubbar runt runt runt runt runt runt på en bana i en snabb snabb snabb snabb snabb och låg låg bil som låter vroooom vroooom vrooooom vrroooooom jääättehögt hela tiden. Det är underhållande i 3,5 minut. Sly är med också. Det är ett plus. (2/5)

.

.

.

 

Det är Stanley cup-final, NHL-hockey alltså och terrorister är i farten. Det är Jean-Claude van Damme också, titta på bilden, vilken vigör. Hockeyactionfilmen med den ultimata hockeyactionfilmtiteln Sudden Death är en underhållande liten bagatell som funkar för stunden (2+/5)

.

.

.

Jag undrar om det finns nån mer utflippad bowlingfilm än Kingpin? The Big Lebowski kommer inte ens i närheten. Sen undrar jag om det i den moderna filmhistorien finns nån fulare frisyr än Bill Murrays? En peruk-knock-out! (3+/5)

.

.

.

Take me out to the ball game från 1949 är nåt så utflippat superhärligt jättekonstigt som en baseballmusikal, en RIKTIG baseballmusikal. Gene Kelly, Frank Sinatra och Esther Williams sjunger, dansar, toksteppar och flaxar runt. Den är helt fucking MAD, så knasigt överdriven och jätteglad att jag inte kan värja mig emot den. Den är helt enkelt u-n-d-e-r-b-a-r. (5/5)

.

.

.

.

Den här filmen är orsaken till att jag älskar sportfilm. Hjärtat, glöden, den lille kämpen mot den store dumme, kärleken till sporten, till livet och det där vi alla kan lära oss så mycket av: vill man nåt tillräckligt mycket och jobbar tillräckligt hårt så fixar man precis vad som helst. Rocky har allt en sportfilm ska ha. Precis allt. Se den och fatta grejen. (5/5)

.

Idag skriver alla Filmspanarna om sportfilm. Klicka dig gärna vidare bland bloggarna för att se hur dom andra tagit sig an temat. Det är alltid lika spännande. Moving Landscapes, Movies-Noir, Fripps Filmrevyer, Rörliga bilder och tryckta ord,  Jojjenito, Flmr, The Velvet Café och Filmitch.