Etikett: Talia Shire

Publicerat

GUDFADERN DEL II

Vito Andolini föddes 1891 i den lilla sicilianska byn Corleone. Han var bara nio år när han på väg till sin fars begravning får se sin mor skjutas framför sina ögon och han tvingas fly för sitt liv från den lokale maffiabossen Don Francesco Ciccio som nu nästan lyckats eliminera hela familjen Andolini. Lille Vito hamnar så småningom på ett fartyg med siktet inställt på New York.

Jag har ända sedan jag såg dom två Gudfadern-filmerna första gången hävdat att Gudfadern 2 är bättre än ettan. Marginellt såklart, herregud, här snackar vi inte ens hundradelar, nu är vi nere på cellnivå. Men det är nåt med Gudfadern 2 som berör mig så himla himla mycket. Kanske är det hoppen i tid mellan den unge Vito (Robert De Niro) och det man fick se av den gamle (Marlon Brando) i första filmen, jag fattar liksom grejen känner jag. Och förändringen hos Michael Corleone (Al Pacino bara fortsätter briljera!), han som inte ville ha med familjen att göra i första filmen och nu ser man dom forna levande cockerspanielögonen bli hårdare och kallare för var minut av filmen som går.

Jag har bara ett litet aber att säga om filmen. Scenen när Michael och hans fru Kay (Diane Keaton) grälar på ett hotellrum. Scenen är fanimej elektrisk OCH den är lång. Ändå är den för kort. När regissör Frances Ford Coppola väljer att skrika ”CUT!” då sitter jag och gnyr ”NEEEEEEEEEJJJJJJ” i soffan för när klippet till nästa scen kommer börjar det riktigt intressanta i hotellrummet. Det man alltså inte får se. Fan också. Den scenen hade kunnat få vara tjugo minuter till, minst.

Men bortsett från detta lilla gnäll som egentligen inte är gnäll utan bara en längtan efter mer (och detta trots att filmen är hela TRE TIMMAR OCH TJUGOTVÅ MINUTER! Alltså TVÅ FULLA DVD-SKIVOR LÅNG!) så kan jag bara tillägga: satan så underbart det är med filmer som denna. Perfektion! Perfetto!

Imorgon kommer Gudfadern del III, den bespottade och avslutande delen.

Publicerat

GUDFADERN

Nu tänkte jag bjuda in dig i dagarna tre till en av mina filmiska jultraditioner.

Att ha någon form av julledighet och därmed kunna ta sig tid att se om Gudfadern-filmerna, jag blir alldeles lyrisk vid tanken. Alltså, på riktigt, finns det nåt härligare än att sitta rakt upp och ner, grotta ner sig i gangsterfamiljen Corleone, kanske fika lite under tiden, smygäta dom bästa Aladdin-pralinerna från det undre lagret (Höstnougat! <3), njuta av Nino Rotas stämningsfulla musik (den som gör att man hamnar rätt in i Gudfadern-mode på fem sekunder), tända ljus och minnas tillbaka till den där sena vinternatten i mitten på 80-talet när jag såg det avhuggna hästhuvudet på TV för första gången (och sedan sov utan täcke i tre veckor). Vissa filmer är speciella på SÅ många vis och Gudfadern är en sådan film för mig.

Bröllop. Filmen börjar med ett bröllop. Det är inte vilket bröllop som helst, det är filmhistoriens bäst filmade bröllop. Regissören Francis Ford Coppola har lyckats regissera statisterna i dessa scener så minutiöst perfekt att det ser oregisserat ut. Jag ser inte på film, jag är med där. DÄR.

Don Vito Corleone (Marlon Brando) gifter bort sin dotter Connie (Talia Shire) och som vanligt håller han handen och taktpinnen över allt som händer på festen trots att han inte är direkt fysiskt närvarande. Han befinner sig istället på sitt kontor (i samma hus som bröllopet går av stapeln) och tar emot personer som vill ha hjälp. Nån vill få någon annan dödad. Nån behöver pengar. Don fixar men det Don aldrig gör är glömmer. Man vill helst inte stå i tacksamhetsskuld till Don Corleone. Han är en man ingen vill ha som fiende. Sönerna Sonny (James Caan) och Fredo (John Cazale) samt styvsonen Tom Hagen (Robert Duvall) är hans högra händer. Sonen Michael (Al Pacino) vill däremot inte vara med i matchen. Han har backat från familjen, han ser och förstår vad dom pysslar med men vill inte vara en del av detta.

Ju fler gånger jag ser Gudfadern desto mer fantastisk tycker jag att den är. Skådespelarnas ögon, blickarna, alltså, det behövs inte alltid sägas så mycket. Och Al Pacino. AL PACINO! Hur kunde han INTE få en Oscar för den här rollen? Marlon Brando fick en för Bästa manliga huvudroll och när Bästa manliga biroll skulle utses så snodde Gudfadern-skådisarna hela tre av fem nomineringar men det hjälpte inte. Inte ens ett övrigt svagt startfält hjälpte, James Caan, Robert Duvall OCH Al Pacino fick se sig slagna av Joel Grey från Cabaret.

I mina ögon är Al Pacinos skådespelarinsats i den här filmen värdig en topp-10-all-time-high-rollprestationer, SÅ bra är han.

Jag vet att det finns skeptiker, människor som inte tror sig kunna ta till sig Gudfadern för att dom ”inte gillar gangsterfilm”. Okej, det är klart det här är en gangsterfilm MEN det är så mycket mer än så. Det är en känsla, en stämning, en kärlek för och till filmskapande, varenda scen andas perfektion, skådespelarna lyser, jag njuter och myser och har det så bra som man bara kan ha under en värmande filmisk filt och snö som sakta faller utanför fönstret. Nåja. Man får använda sin fantasi till just snöbiten.

Underbart är vad det är!
U N D E R B A R T!

Fortsättning följer redan imorgon, då handlar det om Gudfadern II.

Publicerat

Veckans klassiker: ROCKY

Det är den 25:e november 1976 och en mörkhårig kille jabbar för fullt i en suspekt lokal med skum belysning nånstans strax utanför Philadelphia. Med blodigt huvud vinner han boxningsmatchen och får 40 dollar för besväret.

Rocky (Sylvester Stallone) sitter på britsen i omklädningsrummet iklädd hudbeige morgonrock med texten The Italian Stallion i vita bokstäver tryckt på ryggen. Han undrar när han får gå en match igen. Uppenbarligen är detta hans enda inkomstkälla och nu måste han klara sig ett par veckor på dessa dollars. Han går hemåt mot den spartanska men mysiga lägenheten, matar och pratar med sina fiskar, tittar på den svartvita idolbilden av Rocky Marciano och drömmer – kanske –  om ett annat liv.

Adrian (Talia Shire) är en tjej som jobbar i djuraffär och hon är syster med Rockys polare Paulie (Burt Young). Det är helt uppenbart att Rocky gillar henne och till en början känns dom som världens mest omaka par. Han är vältränad, tuff och värsta machokillen, hon är väldigt blyg, inåtvänd och har gått på en del nitar med män. Självförtroendet är inte riktigt på topp när Rocky bjuder hem henne till sig men hur osäker hon än känner sig så gör hennes agerande den där dejten till en av filmvärldens mysigaste, alla kategorier. När Rocky tar av henne glasögonen och ber henne ta av sig mössan, gosh, ååååå, det är ju bara såååå romantiskt!

Oscarsgalan 1977 var ett riktigt smörgåsbord för filmen Rocky. Tio tunga nomineringar resulterade i tre vinster (Bästa klippning, Bästa regi och Bästa film) och Sylvester Stallone själv var nominerad i både kategorin Bästa Originalmanus och Bästa manliga huvudroll. I och med det blev han den tredje mannen i historien att under samma år nomineras i dessa två kategorier. Charlie Chaplin och Orson Welles var dom andra två (för Diktatorn 1940 respektive En sensation 1941).

Det här är en film jag sett många många gånger. Alltså MÅNGA gånger. Första gången jag såg den var strax efter att jag sett Rocky IV och kärat ner mig fullständigt i Sylvester Stallone som Rocky Balboa och då kändes Rocky som en ganska ”oglassig” film jämfört med 80-tals-glammen i del fyra men herregud, vem bryr sig om glassighet egentligen? Man är väl inte ytlig heller? Det behövdes bara en tittning till innan jag var fast, sen sa det *plonk*, poletten trillade ner och Rocky fick en given plats i mitt filmhjärta.

Jag har följt Sylvester Stallones filmkarriär på nära håll hela mitt liv och egentligen är det nog karaktären Rocky som han upprepat i film efter film efter film efter detta. Han spelar en underdog, han börjar på botten, han kämpar sig sakta men säkert upp mot toppen och han slutar som vinnare. En self-made-man som inte surfar på räkmackor, han tar aldrig den lätta vägen. Han biter ihop och fokuserar enbart på målet, tittar aldrig tillbaka. En bra förebild för många – inklusive mig själv.

Det som gör att filmen Rocky blev en sån framgång och att Sylvester Stallones agerande känns så in-i-bängen-trovärdig är att han faktiskt – i det här fallet – inte spelar underdog, han ÄR en underdog. 1976 ÄR Sylvester Stallone i samma situation som Rocky Balboa, fast där Rocky boxas för brödfödan skriver Sylvester ett filmmanus. Med endast 106 dollar på fickan tackar han nej till att sälja sitt älskade manus för några tusen dollars och en chans att se Burt Reynolds i huvudrollen, han vill ju göra rollen själv! Det är en fascinerande historia som Sylvester Stallone berättar när James Lipton intervjuar honom i Inside actors Studio. Börja 16 min in i programmet om du enbart vill höra om detta men mitt tips är att du ser hela – med hörlurar.

Rocky är urtypen av en klassisk film. Det är en allmänmänsklig historia filmad på ett sätt som sätter standarden för tusentals filmer framöver och den har en okänd skådespelare i huvudrollen som i och med denna film gör honom odödlig.

Suck. Eyyy Rocky. I love you.