Jag har läst Åsa Linderborgs bok Mig äger ingen. Jag tyckte om den. Jag tyckte om språket och trots att den behandlar ett ämne som tyvärr är alltför vanligt i både bokform, film och verklighet så kändes den nånstans fräsch. Däremot är det inget häpnadsväckande över historien, ingenting som gör sig bättre på film än i skrivet format så jag blev aningens förvånad när jag först såg att boken skulle bli film.
Fast å andra sidan, varför blev jag det? Är det inte snarare en regel än ett undantag att det skrivs filmmanus på topplisteböcker? Som om en bok som säljer mycket per automatik är bra och som att en bok som är bra per automatik kommer bli en bra film. Så är det inte. Alls.
Mig äger ingen är ingen bra film. Trots det känner jag att det inte är nåt direkt tok nånstans, det är inte någons fel. Filmen är korrekt vad gäller det tidstypiska, Mikael Persbrandt som pappa Hasse, Ida Engvoll, Saga Samuelsson och Ping Mon Wallén som dottern Lisa i olika åldrar och Tanja Lorentzon som mamman Katja, allihop gör det bästa dom kan och Kjell-Åke Anderssons regi är det heller inget att klaga på. Filmen är helt enkelt inte intressant nog, inte för mig och – tror jag – inte för någon.
Det som slår mig mer och mer är hur lik Mikael Persbrandt är Allan Edwall, både utseendemässigt och när han pratar. Det är inget negativt . Allan Edwall är så in-i-bängen-mycket barndom för mig att jag blir varm i hjärtat av alla som på nåt sätt liknar honom. Och sista scenerna i filmen med Ida Engvoll som Lisa, jag trodde banne mig det var Helena Bergström som ung, att dom klippt in henne från Black Jack eller nåt. Otroligt likt och inte heller det negativt menat.
Mig äger ingen var avslutningsfilm på Malmö Filmdagar, jag såg den således tillsammans med mina filmspanarkollegor. Här är länkar till dom bloggar som lagt upp recension av filmen: Sofia, Henke och Jojje.
