Etikett: Taraji P. Henson

Publicerat

PROUD MARY

I sann, men modern, blaxploitationanda har svenske regissören Babak Najafi fixat till en ytlig liten actionkaramell som inte borde kunna reta upp någon.

Coola Taraji P. Henson spelar Mary, en riktig tuff hitkvinna (den kvinnliga varianten av hitman?) som jobbar åt en riktig skumrask-maffia-familj i Boston. Döda gör hon utan att blinka men när hon under ett mission precis avrättat en man och ser att hans lille son sitter i rummet bredvid med lurar och spelar TV-spel känns det inte riktigt…kul. Historien tar sedan sin början tre åt efter detta dåd. Självklart korsas vägarna återigen med den unge killen Danny (som spelas alldeles förträffligt av Jahi Di´Allo Winston!)

Danny Glover är det andra kända ansiktet i filmen och när han pratar sitter jag mest och funderar. Har han alltid läspat?

Som sagt, det är action från början till slut, det är shootouts, det är habilt filmat, skådisar som gör sitt jobb, en story som inte bjuder på något direkt nytt men som inte heller känns ap-mossig och det är ett fint soundtrack med låtar som Papa was a rolling stone, Don´t let me be misunderstood och – självklart – Tina Turners Proud Mary. Jag hade inga förväntningar och led inte under tittningen men å andra sidan är det ingen film som kommer följa med mig så vidare värst starkt i minnet. Betygsmässigt hamnar den på en trea, kanske inte en stark sådan men väl en trea.

Jag hyrde filmen för 49 kr på Itunes. 29 hade den definitivt varit värd.

Publicerat

DOLDA TILLGÅNGAR

Det är 1961 och vi befinner oss på Langley Research Center i Hampton, Virginia. Det är matematikern Katherine Goble,  det är Mary Jackson som drömmer om att bli ingenjör och den underliggande chefen Dorothy Vaughan jobbar där. Alla tre är svarta, alla tre är kvinnor och alla tre är sjukt jävla smarta.

Arbetsplatsen är svårt segregerad, sådär som jag antar att dom flesta arbetsplatser var på den tiden, med allt från att svarta och vita hade skilda kontor till – givetvis – toaletter.

Ryssarna är långt framme vad gäller rymdprogram och dylikt och Al Harrison, chefen för The Space Task Group, har sina chefer flåsandes i nacken då det är bråttombråttom att skicka ut en amerikan i rymden. Men Al har inte tillräckligt smart folk i sitt team och behöver förstärkning från annat håll, han behöver nån som är out-of-this-worl-duktig på siffror. Jomenvisst, Katherine Goble finns inom räckhåll och med det blir hon den första afroamerikanska kvinnan i gänget. Hon får dock fortfarande inte använda de vitas toalett samt dricka kaffe från samma bryggare som dom andra.

Jag ska inte berätta hela storyn här, nej inte alls, men det finns en hel del intressant att hämta här. Framförallt – tycker jag – att det MEST intressanta med hela historien, förutom att den är SANN, är att detta hände för 56 år sedan och INGEN HAR TYCKT ATT DET VARIT VIKTIGT NOG ATT BERÄTTA – FÖRRÄN NU! Det säger en hel del om synen på ”kvinnliga historier” och tänker jag efter, för 10-15 år sedan hade den här filmen knappast fått nån uppmärksamhet alls. Vem fan hade velat se en film som denna med tre kvinnor i huvudrollerna? Nä precis, den hade inte direkt blivit nån smash hit på biograferna, än mindre Oscarsnominerad i en massa klasser.

Här har vi alltså Taraji P. Henson som spelar Katherine MED DEN ÄRAN, vi har Octavia Spencer som Dorothy och Janelle Monáe som Mary och alla tre är som klippt och skurna för sina roller. Att det bara blev Octavia Spencer som fick en Oscarsnominering känns nästan lite skumt. Kevin Costner spelar Al Harrison och gör honom till lite av en mysgubbe medan Kirsten Dunst gör sin smygrasse-supervisor Vivian Mitchell snyggt iskall.

Dolda tillgångar är en mysig film som visserligen känns en smula tillrättalagd The Hollywood Way men äsch, skitisamma. Det är en BRA historia och såna skall berättas!

Några av mina filmspanande vänner har också sett filmen. Här är deras tankar:
Sofia
Jojje
Henke

Publicerat

Fredagsfemman #264

5. Distributören lyssnade, John Wick 2 går upp på bio!

Idag är det dags för John Wick 2 att få svensk biopremiär och detta trots att det egentligen var meningen att den skulle ”direkt till DVD”. Men HEJA distributören Nordisk Film som lyssnade på filmtittarna och biobesökarna och faktiskt ändrade sin ståndpunkt i frågan. Mer sånt tack!

.

.

.

4. Emelie Lindblom

Idag har filmen Rum 213 biopremiär och filmens regissör heter Emelie Lindblom. Det här är hennes långfilmsdebut och jag tycker helt klart att hon förtjänar en plats på veckans lista för filmen är riktigt bra. Må så vara att målgruppen för Rum 213 är tonårstjejer men den funkade fint även på en 44-årig småkräsen mammamänniska. Snyggt jobbat Emelie!

.

.

.

3. Snedtänkt

Jag är inget stort fan av skånska och har därför hållit mig borta från Kalle Linds podcast Snedtänkt men för nån månad sedan kunde jag inte stå emot längre och DET ÄR JAG GLAD FÖR! Snedtänkt är en podd som grottar ner sig i ett specifikt ämne mer avsnitt och det är inte ämnen man hör om eller pratar om till vardags direkt (i alla fall inte jag). Här kommer några exempel: Subkulturen Värmland, fula ord, Ulf Peder Olrog, trickfilm, det alternativa åttiotalet, den svenska pusseldeckaren, Jönssonligan, konceptkonst, sjuttiotalets tjejtidningar, 60-talets stand up comedy, kvinnors drickande, Hitchcock, TV-shop med mera med mera med mera. Så det här är ett solklart podcasttips från mig, det är GRYMT underhållande. Dessutom är Kalle Lind i final i årets På spåret. Bara en sån sak!

.

.

.

2. Taraji P Henson

Hon fick ingen Oscarsnominering i år fast jag tyckte hon skulle ha en för sin insats som Katherine G. Johnson i bioaktuella Dolda tillgångar (min recension kommer imorgon). Hon är liksom alltid bra, i allt hon gör, men hon får sällan cred och det är knappt folk vet vad hon heter, vilket kanske kan bero på att hon inte har världens enklaste namn? Behöver jag säga att Dolda tillgångar är en ”smultronställetfilm”? Tänk om man nån gång kunde få bli förvånad över den där rosa överstrykningspennan…. Tänk om man hade fått se den över titeln John Wick 2 istället. Utmärkt film kan se ut på så många olika sätt. Just sayin´.

.

.

.

1. OSCARSGALAN

Årets bästa filmdag närmar sig med stormsteg och jag ser fram emot söndagnatten som TUSAN! Jimmy Kimmel är årets värd, jag ska inte liveblogga, jag kommer ha engagerat sällskap i soffan hela natten, det kommer tippas, flippas, tjoas, buas, kommenteras och diskuteras och aldrig är det väl lika roligt att se filmstjärnor glittra och fnittra samtidigt. På söndag kan du läsa mina tankar och funderingar kring nomineringarna här på bloggen men redan nu kan du lyssna på Snacka om film-podden och höra Steffos och mina resonemang kring en del av kategorierna. Men julafton närmar sig! Bara två dagar kvar nu!

.

.

Publicerat

DET ÄR ALDRIG FÖR SENT LARRY CROWNE

Larry Crowe är en obildad man, åtminstone på pappret. Istället för några högre studier begav han sig ut på sjön och dom tjugo åren av verklighetslärdomar och streetsmartness är ingenting som ger betyg på pappret.

När hans arbetsgivare får reda på hans undermåliga skolgång får han sparken trots att han är väldigt omtyckt på jobbet och nio gånger har blivit utsedd till månadens medarbetare.

Världen går lite under för Larry. Nyskild som han är och med ensamt ansvar för räkningar och hus är ett liv som arbetslös inget alternativ och trots att han en stund känner att livet är slut så är det precis tvärtom, mattan dras undan och livet börjar.

Larry (Tom Hanks) sätter sig på skolbänken och läser in några ämnen som han tror sig ha användning för varav den ena handlar om konsten att tala. Kursens lärare heter Mercedes Tainot (Julia Roberts) och är en vacker men uttråkad och halvalkad uppenbarelse med långa ben och en porrsurfande slacker till äkta make och hon gör sitt bästa både för att klara av sina arbetsdagar och stå ut med snubben därhemma.

Larrys klass är en liten men naggande god samling människor och under ekonomilektionerna lär han känna Talia (Gugu Mbatha-Raw) som är en tjej som jag kommer återkomma till i ett annat inlägg men som förändrar Larrys liv på fler sätt än vad han kan ana.

Att jag tycker väldigt mycket om Tom Hanks vet du om du följt min blogg ett tag. Jag tycker väldigt mycket om Julia Roberts också. Tillsammans skulle dom kunna ta värvning som Sullivan och Mike i Monster´s Inc men istället för att samla in barnskrik skulle dom samla in charm. Jag blir alldeles varm i hela mellangärdet av att se dom tillsammans  och speciellt i en film som är så godhjärtad och genomsnäll att den skulle kunna få en anabolastinn hustrumisshandlare att börja spela på underläppen och nynna Bä bä vita lamm i rosa flanellpyjamas.

Tom Hanks har själv regisserat filmen och skrivit manus tillsammans med sin goda vän Mitt stora feta grekiska bröllop-Nia Vardalos och det märks att det är en kvinna inblandad för Julia Roberts karaktär är jäkligt kul och hon prickar sina oneliners med klockren komisk precision.

Filmen som sådan är en liten oansenlig bagatell men en glad sådan och en film där ingen inblandad är elak är rätt skön att se ibland. Jag hade i alla fall nittio mysiga minuter i biofåtöljen.