Etikett: Tarsem Singh

Publicerat

SELF/LESS

Jag tycker om The Cell, jag tycker riktigt mycket om The Fall och jag blev väldigt positivt överraskad av Snövit-filmen Spegel Spegel. Alla dessa tre filmer är regisserade av Tarsem Singh, liksom dagens film, vald som månadens filmspanarfilm av Sofia.

Om Tarsem Singh börjar bli en av mina favoritregissörer så måste Ryan Reynolds vara en skådespelare som svalnar mer och mer för varje film jag ser honom i. Han var visserligen toppen i Buried och Just friends men dom två senaste filmerna jag sett honom i, The Captive och Kvinnan i guld (recension kommer nästa vecka), där är han riktigt jävla rackig. Jag skulle vilja använda ord som börjar på U och slutar på SEL. Så illa är det.

Så tack vare min något ljumma inställning till Ryan ”den just nu mest kända ekorren sen George W Bush försvunnit från rampljuset” Reynolds satte jag mig i biosalongen och hade väldigt modesta förväntningar på filmen, Singh till trots.

Ben Kingsley spelar Damian, en något åldrad man med långt framskriden cancer som givits max sex månader till av leva. Han är väldigt framgångsrik, tät som en troll och bor i en lyxig våning med utsikt över Central Park (om nu guldig inredning är detsamma som lyxig….jag tycker inte det men jag förstår vad herr Singh menar). Han har en dotter som han knappt har kontakt med, han verkar vara en ensam man vars främsta tillgång – förutom bankkontot – är en businessintelligent hjärna.

Nu har han fått nys på något nytt, ett sätt att leva vidare i en yngre friskare kropp. Innehållet i hans hjärna flyttas helt enkelt över till en annan man och kroppen av Damian den äldre dör. Den nya mannen, den nya Damian, tvingas äta mediciner för att hålla minnen och dylikt i schack men annars ska det vara en harmlös ”operation”. Kroppen som övertar den döendes hjärna är enligt uppgift framställd i ett labb och Damian tycker det hela verkar vara en bra idé. Han har ju pengarna och vem tusan vill dö så han kör. Damians nya kropp är i skepnad av Ryan Reynolds och mer än så tänker jag inte berätta.

Self/less är underhållande, den är välgjord, den är riktigt smart på sina ställen och lite väl enkel på andra och det finns några scener när jag verkligen känner att det är en Tarsem Singh-film och då spritter det till i mungiporna lite extra. I resten av filmen önskar jag att Singhs visuellt speciella stil skulle få liiiite mer plats men jag antar att det inte är ”den typ av film” som ”ska” vara färgstark och spektakulär men samtidigt – varför inte? Han är ju svinbra på sånt, varför inte utnyttja det? Det finns tusentals regissörer som kan göra en okej thriller och Singh kan det också men han kan göra så himla balla filmer och Self/less kommer inte i närheten av någon av dom tre filmerna jag nämnde i början, inte visuellt.

Annars gillade jag Self/less som helhet. Jag tokgillade alla scener med Ben Kingsley, han är överjävlabra när han sätter den sidan till och jag fick nypa mig i armen när jag efter halva filmen tänkte den smått otänkbara tanken: vad bra han är, Ryan Reynolds. För det är han, han är riktigt bra här! Jättekul att se!

Vad tyckte filmspanarkompisarna om filmen? Klicka på deras namn så får du se.

Sofia
Jojje
Johan

Publicerat

SPEGEL SPEGEL

Jag gillar inte att skylla ifrån mig men på riktigt, varför har inget sagt nåt? VARFÖR I HELA FRIDEN HAR INGEN SAGT NÅT?

Kunde inte nån endaste filmintresserad människa ha nämnt att det är Tarsem Singh som regisserat dagens film? Tarsem Singh, den smått geniala regissören som gjort både den fantastiska The Cell och den fantastiska The Fall. Ja just det, DEN Tarsem Singh!

Spegel spegel hade biopremiär bara några månader innan den mediokra Snow White and the Huntsmen vilket säkert gjorde att många fick lite Snövit-overload i hjärnan och valdes det mellan någon av dessa filmer vann säkerligen ”det stora blockbusternamnet” Kristen Stewart. För vem fick maxpuls av en Snövit spelad av Lily ”vemärdetdå” Collins? Och vem brydde sig om Julia Roberts som en ond drottning när hon tävlade mot Charlize Theron i den andra filmen? Och vem kände till regissören Tarsem Singh? JAG kände till Tarsem Singh! Men orkade jag kolla upp vem som regisserat en film som via filmaffischen utstrålande jag-äter-hellre-det-där-giftiga-äpplet-än-ser-filmen? Nej, precis, det gjorde jag inte. Men NU vet jag.

Den välkända sagan om Snövit, hennes onda styvmor drottingen, dom sju dvärgarna och den fagre prinsen blir – filtrerad genom Singhs färgsprakande hjärna – något annorlunda och tämligen magiskt. Det är en rolig film, en fest för ögonen, det är makalösa klänningar, fin musik, det är tjuvaktiga dvärgar på hoppstyltor, det är en Julia Roberts som är härligt Suzanne Reuter-bitsk, det är en charmig Armie Hammer som prinsen och en ljuvlig Snövit i Lily Collins gestaltning (hon är så himla lik en ung Audrey Hepburn!). Som familjefilm skulle jag säga att det är nåt att bita i för alla åldrar och smaker vilket man verkligen inte kan tro vid första anblicken om man, liksom jag, fastnade med ögonen på affischen och gäspade käkarna ur led.

Det finns filmer som heter regissörens namn + filmens titel (exempel Lee Daniels´ The Butler). Hallå världens filmbolag, kan vi inte bara komma överens om att detta gäller för Tarsem Singhs filmer framöver? För tänk vad som hade hänt om denna film hade hetat Tarsem Singhs Spegel Spegel. Jag hade definitivt sett den på bio och inte – som nu – hyrt den på Itunes. Fast å andra sidan, den funkade på TV:n med. Jäkla underhållande film det här!

 

Publicerat

THE FALL

Googly,googly, googly. Nog önskar jag att jag själv hade kommit på ett ord som detta när jag var liten och rädd för typ allt som fanns.

Jag såg fantasifigurer i min blommiga tapet om kvällarna som skrämde mig, jag vaknade av att jag glömt radion på och Shakin Stevens spelade Oh Julie och sen kunde jag inte somna om och jag var ledsen för att Gottfrid, farfars bror och världens kanske äldste gubbe skulle vara död innan julafton och att jag inte skulle hinna ge honom julpyntet jag gjort av en rödmålad kotte. Jag var rädd för att cykla för fort i lösgrus, för att komma för sent till skolan, för att lukta häst. Jag var en sån rädd unge att hade jag kommit på googly-ordet hade jag sannorlikt inte sagt annat.

När Fripps filmrevyer (som för övrigt fyller år idag! Grattis Henke!) ger 5/5 till en film som The Fall är det inte utan att jag vill googly-gurgla lite långt bak i svalget, fast det är svårt att göra det och le samtidigt. Hans recension gjorde mig grymt sugen på att se filmen och den låg ovanpå min DVD-spelare i veckor och gottade till sig innan jag tittade på den. Jag ville vänta in rätt tidpunkt, jag sa liksom ”På edra platser, fääääärdiga……...” men sen tog det veckor av OS-tittande och solskenskvällar innan jag sa det magiska ordet ”gå”.

Gå, sa jag och Tarsem svarade jaaaavisst. Den fantasifulla regissören Tarsem är på nåt sätt filmens motsvarighet till Johan Renck på Instagram. Hans svartvita foton får mig att dagligen drömma mig bort till världar jag inte visste fanns och Tarsems filmer fungerar på samma sätt. The Cell är läskig, knepig och sjukt vacker, The Fall är gripande, sagolik och sjukt vacker och Immortals har jag inte sett än, inte hela. Att se Tarsems filmer är som att resa jorden runt men utan att packa, ta sprutor, mecket med att missa solskyddsfaktor och behöva pilla på brännblåsor i två veckor, att få vatten bakom trumhinnan och bli ordinerad skitstora piller av en läkare utan tänder och att längta hem.

Alexandria (Catinca Untaru) befinner sig på sjukhus efter att ha brutit armen då hon plockade apelsiner. Hon har en armen-i-gips-och-vinkel-ställning men det hindrar henne inte från att knata runt i korridorerna och hålla koll. Bakom ett draperi hittar hon Roy (Lee Pace), olycklig av kärlek, förlamad och morfinberoende. Vänskapen mellan dessa två är lika otippad som hjärtskärande och lika beroende som Roy blir av Alexandrias dumdristighet (och mod?) att leta upp gömda morfinburkar lika beroende är Alexandria av att få höra fortsättningen på Roys saga, den han hittar på och berättar för bara henne – och den vi får se med hjälp av Tarsems bilder.

Fan vad jag gillar Catinca Untaru! Det är nästan lite googly över henne. I flera scener tror jag faktiskt inte att hon har tillstymmelse till manus att gå efter, jag tror bara att hon babblar på på barns oefterhärmeliga sätt, det låter och pyser och smackas och upprepas och hon är bara så jävla söt att jag dör. Blott nio år gammal bär hon filmen på sina axlar, ja, jag tycker hon gör det fast filmen egentligen är allt det andra, allt det där överdådiga och färgsprakande. Extra häftigt är vetskapen om att Catinca inte kunde ett enda ord engelska innan inspelningen utan lärde sig alla sina repliker fonetiskt.

The Fall är inspelad på 26 platser i 18 länder runt om i världen så den här resekänslan jag skrev om är inte helt gripen ur luften. Scenerna känns på riktigt, det märks att dom inte är inspelade i en studio i Burbank. Det skulle gå att pausa filmen varannan sekund, fota bilden och trycka upp på en jättecanvas, så vacker är filmen. Känslomässigt är filmen nästan för vacker, det blir en supercool yta men historiens tentakler når inte ner och kittlar mig under fötterna. Det är synd. Jag tänker att om jag hade känt av det minsta kittel så hade mitt betyg blivit detsamma som Fripps.

Gosh vad Alexandria hittade sin plats i mitt hjärta. Nu ska jag försöka öva in det där klonk-ljudet hon gör med munnen och sen ska jag aldrig sluta låta sådär. Alla ni som känner mig irl, ropar ni googly nu?