[Eftersom jag brukar ha den svenska filmtiteln som överskrift på mina inlägg får det bli så även idag. Filmen är annars mer känd som Equilibrium fast den heter Cubic på Netflix.]
Den här filmen hamnade på plats 1 på Sofias lista över favoritfilmer från 2002, på plats 4 hos Christian och plats 9 hos Filmitch. Hos mig var den ett svart hål, en film jag sett skymta förbi när jag letat sci-fi-thrillers på Netflix men som lockade mig minimalt. Men när tre bloggvänner listar den bland sina favoriter kände jag att jag var tvungen att ge den en ärlig chans. Sagt och gjort. Så fick det bli.
.
I landet Libria är känslor förbjudet. Regeringen har sett till att eliminera dessa och i och med att inga känslor finns existerar varken krig eller kärlek. Allt som kan ge känslomässig input är olagligt – musik, böcker, ja allt.
Det som gör att medborgarna kan stängas av känslomässigt är en medicin, en drog som kallas Prozium. Den måste tas dagligen, det är lag på det. För att hålla koll på invånarna och deras medicinering finns agenter, stenhårda iskalla angivare, som rapporterar avvikelser och ser till att människor som slarvar med pillren avrättas på stubben. Dessa agenter existerar i alla sorters mänskliga skepnader, dom är till och med barn.
Huvudrollen John Preston spelas av Christian Bale och han är precis lika iskall som rollen kräver. För filmen är just det, iskall. Metallisk, betongig, blågrå och visserligen jättesnygg MEN när allt blir sådär kallt precis hela tiden tappar filmen mig lite. Christian Bale är som sagt klockren att spela känslomässigt avstängd men när han börjar fuska med medicinen och därmed bli lite mer ”öppen” och känslosam så är han fortfarande samma gamla isbit. Tröttsam skådis det här.
Jag tycker premissen i filmen är intressant, jag tycker den är visuellt snygg men jag saknar allt som gör att jag blir engagerad och/eller berörd. Personkemin mellan Christian Bale och Emily Watson är inte heller nåt att skriva hem om.
Jag förstår vad mina bloggkollegor ser i filmen men den funkar inte riktigt för mig tyvärr. Men nu är den i alla fall sedd och DET känns skönt!
