Etikett: Taylor Hackford

Publicerat

RAY

Ray Charles Robinson föddes 1930 i Albany, Georgia och dog 10 juni 2004, tre månader innan filmen om hans liv premiärvisades på Toronto Filmfestival. Ray hade en yngre bor som hette George som tre år gammal dog mitt framför hans ögon och det var i den vevan Rays syn började försvinna. Två år senare var han helt blind.

Ray Charles var en stor artist, pianist, sångare och kompositör men han var också svår på damer. Under större delen av hans liv var han gift med Della Bea Robinson (i filmen spelad av Kerry Washington) men det hindrade honom inte från att skaffa tolv barn med nio olika kvinnor. Lägg därtill ett hårt och svårt narkotikamissbruk så har hans liv allt man kan begära för en biografifilm Hollywoodstyle.

Regisören Taylor Hackford har lyckats gör en film som i den här genren känns tillverkad efter Formel 1A och det är inte dåligt, verkligen inte, det är bara ganska själlöst. Två och en halv timme lunkar på och Jamie Foxx fullständigt briljerar som Ray. Det räcker för en sevärd film men det räcker inte för att filmen ska gnugga sig in i kroppen och knoppen på mig.

Gillar du biografier och musikfilmer är det definitivt ett tips men jag skulle bli förvånad om filmen om Ray kommer rocka din värld.

Finns att se på Netflix!

Publicerat

PARKER

På förra filmspanarträffen diskuterades det om det går att tycka om en film riktigt mycket om alla karaktärer i filmen är osympatiska. Går det att göra en kommersiellt framgångsrik film utan en hjälte, utan någon karaktär man som tittar ”håller på”? Finns det någon riktig blockbuster som lyckats med det? Mig veterligen gör det inte det men jag kan ha fel.

Jag tycker att osympatiska filmkaraktärer kan vara väldigt intressanta att titta på så länge jag känner nån form av mänsklighet skina igenom. Jag behöver inte kunna identifiera mig med dom men jag behöver kunna förstå deras agerande. Huvudrollen i den här filmen spelas av Jason Statham och hans figur Parker är allt annat än en snubbe jag borde gilla. Han är en rånare, en kriminellt belastad man, det är ingen ordning på honom alls. Han gör en storstöt tillsammans med sitt rånargäng med Vic Mackey i spetsen (f´låt Michael Chiklis, men för mig kommer du alltid vara Vic Mackey i The Shield) men gänget förråder honom, snor alla pengarna och lämnar honom för att dö, misshandlad och skjuten i ett dike.

Parker överlever såklart (annars hade det blivit en kortfilm) och han ger sig ut på hämnarstråt. Så småningom hamnar han i Palm Beach och som så många gånger förut korsas hans väg av en kvinna som kommer förändra hans liv en liten stund. Mäklaren Leslie Rodgers (Jennifer Lopez) sitter också i skiten, dock inte samma typ av skit som Parker men dom kan dra nytta av varandra. Om dom vågar.

Jag tycker inte om Parker, jag tycker inte om Leslie men jag förstår dom båda. Tankarna kring det här med osympatiska karaktärer fortsätter snurra och tur är nog det för det är inte många hjärnceller som behöver arbeta under tittningen av filmen. Det här är en riktigt schysst thriller-action-rulle som följer genremallen 1A och som sådan är den absolut sevärd. Jason Statham gör det jag förväntar mig av honom, Jennifer Lopez faktiskt lite mer än så och det är kul att en såpass meriterad regissör som Taylor Hackford tagit sig an filmen. Det hjälpte nog på traven, i alla fall om man ser till personregin av Jennifer Lopez.

Idag skriver även Fripps filmrevyer om Parker men Flmr och Fimitch har också sett den.

 

Publicerat

Veckans klassiker: EN OFFICER OCH EN GENTLEMAN

Zack Mayo (Richard Gere) är ung kille utan mål och mening med sitt liv. Uppväxt med en död mamma och en pappa (Robert Loggia) som knappt förtjänar att kallas far känner han sig rätt vilsen. Och liten. Och han vägrar växa upp som en loser. Så han kommer på en lösning. Han tänker söka till det militära och där kommer han att hålla sig kvar med näbbar och klor. Han har ingen annan utväg, inget annat val som han ser det.

Han drillas och peppas och trakasseras av serganten Emil Foley (Louis Gossett Jr) och han träffar Paula, en vacker brunett som sätter fart på andra delar av hans kropp, dom som inte går att träna upp på boot camp. Kanske börjar han få ordning på sitt liv?

Paula (Debra Winger) och Zack kan vara ett av filmvärldens allra vackraste par. Jag får liksom aldrig känslan av att dom spelar, dom är fina så man bara döööör och det liksom glittrar om deras ögon när dom tittar på varandra. Debra Winger har gjort många enastående rollprestationer i sin karriär men jag håller hennes Paula som en av dom allra bästa.

Jag läste nånstans (hade gärna velat minnas var) att En officer och en gentleman egentligen bara handlar om en enda sak: personlig utveckling. Så kan man ju absolut se det men jag tycker det låter aaaningens uppblåst sett till vad det är för film. Det är att lägga på en dimension till filmen som den kanske inte har fundament till att bära upp. Visst är det en tänkvärd film, visst handlar den om att växa upp men jag tvivlar på att det här är den troligaste kandidaten till film att visa på en kurs i just personlig utveckling. Jag tycker dessutom att det känns som att Top Gun är en några år yngre karbonkopia av denna film och den skulle man knappast ge samma epitet.

1983 fick En officer och en gentleman tre oscarsnomineringar varav den vann två: Bästa manliga biroll (Louis Gossett Jr) och Up where we belong blev Bästa originalsång. Richard Gere blev inte nominerad alls men han har med denna roll gett den vita uniformen ett ansikte och satt prägel på flera av dom klassiska filmscener som filmen bjuder på. Slutet framförallt. Ojoj. Detta slut.