Etikett: Taylor Kinney

Publicerat

HERE AND NOW

Av någon anledning har jag sett en del på ytan ”små” filmer på sistone, filmer som känns anspråkslösa och ”enkla” att titta på men som visat sig vara både djupa, fina och rätt ”jobbiga” att se. Jobbiga i betydelsen krävande men inte på grund av att filmen på något sätt är dålig. Jag har bara hittat mig själv sittandes i soffan med tårarna rinnande fler än en gång senaste veckan och detta på grund av dessa små filmer som egentligen ”bara” handlar om livet.

(Nej, det är inte SM i citationstecken jag försöker vinna idag)

I dagens film, Here and now (som också går under titeln Blue Night) spelar Sarah Jessica Parker den framgångsrika jazzsångerskan Vivienne som försakat det mesta i livet på grund av sin karriär. Dottern bor hos pappan, vänner träffar hon sällan, relationen med mamman, den egocentriske passivt aggressive fd skådespelerskan Jeanne (Jaqueline Bisset), är allt annat än fridfull och KK-förhållandet med trummisen i bandet verkar inte bli mer än just det.

Vivienne har besvärats av huvudvärk under flera år men har aldrig tagit tag i det, aldrig satt sig själv i första rummet på det sättet. När filmen börjar sitter hon i ett väntrum på ett sjukhus och väntar på provsvar. Svar som hon får. Svar som förändrar hela hennes liv.

Here and now påminner en hel den i uppbyggnaden om den svenska filmen Dag och natt, den där Mikael Persbrandt åker runt under ett dygn för att ”säga hejdå” då han bestämt sig för att ta livet av sig. Vivienne har inte bestämt sig för just det men under det dygn filmen utspelar sig hinner många känslor passera och dom allra flesta av dessa visas via Sarah Jessica Parkers ögon, inte genom ord. Väldigt väldigt fint spelat av henne. Att hennes dygn av taxiåkande och extrempromenerande även innefattar gående på New Yorks gator i 15 cm sylvassa klackar är en annan femma. Inte ens klackvana fötter och vader hade pallat den natten.

Jag tycker om den här filmen. Den tickar på, den liksom glider fram, ungefär som någon som lever exakt bara här och nu. Sådär som jag önskar att man alltid kunde leva och helst utan att hamna där på grund av yttre påverkan. Det är som att livet sitter bredvid en i soffan och knackar en på axeln. Hallå. Hallåååå. Jag är här nu. Precis här och nu. Imorgon är en annan dag och den vet vi ingenting om så….andas…och lev NU.

Filmen finns att hyra på Itunes.

Publicerat

ZERO DARK THIRTY

Jag undrar om inte hela den här filmen är för Bin Laden-jakten vad första halvtimmen av Rädda Menige Ryan är för slaget vid Normandie. Jag har fan varit där! Jag har varit med! Helt fucking weird!

Filmer där slutet är givet och allmänt känt kan vara svåra att både göra och se på. Det kan vara knivigt att upprätthålla nerven, det som borde vara spännande kan lätt kännas blaskigt eftersom man då vet vem som dör strax före eftertexterna. Att Usama Bin Laden sköts i ett hus strax utanför Pakistans huvudstad i maj 2011 vet dom flesta av oss och dom som inte vet det och ser filmen kommer bli skönt överraskade. Om inte annat har jag spoilat hela grejen nu. F´låt.

Zero Dark Thirty är en film för alla som tror att enbart svartmuskiga män med skägg kan utföra onda handlingar. Den är en film för dom som tror att USA´s soldater är lammungar, att tortyr inte hör hemma i västerländskt tänkande och att kvinnor inte kan förändra världen. Det sista är verkligen sån jävla humbug att jag känner för att grumpa lite *gruuuumpppphhh* speciellt efter att ha sett Maya (Jessica Chastain) stå på sig med alla till buds stående medel (ibland enbart en röd tuschpenna men även pennor kan göra nytta). Regissören Kathryn Bigelow visar återigen att hon är ett ess när det kommer till actionfilmer i krigsmiljö för visst gillade jag The Hurt Locker men den är peanuts jämfört med den här.

Zero Dark Thirty höll mig i ett järngrepp från dom första minutrarna när inspelade telefonsamtal från 11 september 2001 var det enda som hördes mot en kolsvart bakgrund. Hjärnan fick arbeta, jag fick skapa mig egna bilder och ångestframkallande fantasier vilket ofta blir mycket värre än att se händelser i bild. 157 minuter senare andas jag och tiden bara sprang iväg. Det var tidig eftermiddag när jag gick in på biografen, det var kväll när jag kom ut och där emellan har jag varit på resande fot världen runt, jag har sprängts, skjutit, dödat, sörjt, äcklats, förvånats och faktiskt fnissat en hel del.

Det är ett smart drag att hålla alltför kända ansikten borta från filmen. Jessica Chastain är visserligen ett känt namn men hon är en skådespelande kameleont och kan se ut på många olika sätt i sina filmer trots att hon egentligen ser exakt likadan ut jämnt. Underligt det där. Nåja, Chastain är förutom några scener med Joel Edgerton dom enda skådisar som bör kännas igen – OM man inte råkar vara svensk. En av dom större rollerna har nämligen Fares Fares och jag får fortsätta min hissning av denne man som jag tycker bara blir bättre och bättre med åren. Han var bra i Snabba Cash II och han är bra här med. Väldigt mycket bra till och med!

I oktober förra året skrev jag om mina tankar angående kvinnor som äter – eller inte äter – på film. Jessica Chastain har med sin Maya gjort ett hästjobb i rätt riktning då hon nästan i Brad Pitt-tempo käkar sig genom filmen. Men självklart finns det ett men här. Maya stoppar nämligen mat i munnen, hon tuggar men hon sväljer inte och i scener när hon väl tuggar och sväljer får vi aldrig se vad det är hon äter på. Det kan tyckas som petitesser och ja, det är det nog, för hur som helst är det ett steg i rätt riktning mot att faktiskt kunna visa kvinnor på film som behöver föda för att överleva.

Om jag ska försöka förklara min magkänsla efter att ha sett filmen så känns det som att jag sett en RIKTIG film. Den är otroligt bra gjord, det är ett hantverk, det är väl spenderade fyrtio miljoner dollar och jag tror inte de finns någon som kommer sucka och vilja ha biljettpengarna tillbaka efter en helkväll på jakt efter Usama Bin Laden.

Jag känner mig snål för att jag inte drämmer till med en femma men tyvärr, det blir ingen fullpoängare även om det är nära. Det är en 4,8 på fiffilinoskalan och det är en film som definitivt kommer vara med när jag summerar mina favoriter från 2012.