TEMA FÖR SOMMAREN 2019: En ladylike sommar

Nu är det sommar och den här sommaren är inte vilken sommar som helst.

Det blir inget tema med en skådespelare i fokus, heller inte med någon författare (som det var med Stephen King). Det som slog mig under årets första 18 veckor, när jag hade rött tema på lördagar, var hur många filmer som faktiskt innehåller liknande ord. I samma veva kollade jag igenom min vill-se-lista och hittade ett ord som fanns i ganska många titlar på filmer jag skulle vilja se. Så varför inte slå två flugor på en smäll? Varför inte ta ordet LADY och göra ett sommartema av?

Sagt och gjort, det blir en LADYLIKE sommar i år. EN film varje lördag och alla filmer i temat har ordet LADY i titeln. Här kan du se filmer med LADY i titeln som jag redan skrivit om:

My fair lady 
Lady Bird
Lady Psycho Killer
Järnladyn
Portrait of a lady
Hello ladies: The Movie

Här fyller jag på med filmer jag skrivit om i temat:
The lady in the van
Lady in the water
Grey Lady
Lady M
Three men and a little lady
Ladies in black
Ladyhawke 

The Ladykillers
Lady Vengeance
Lady och Lufsen
My old lady

 

Vill du grotta in i tidigare års sommarteman så har dessa varit:
2011 – Katastroffilmer
2012 – Serietidningshjältar
2013 – Mads Mikkelsen
2014 – James Stewart
2015 – Keanu Reeves
2016 – Stephen King
2017 – Asien
2018 – Skräckfilmer (temat var hela året så det blev inget ”speciellt” sommartema)

Nytt lördagstema: RÖD LÖRDAG

Nytt år, nytt tema och denna gång blir det fokus på något helt annat än en specifik genre eller skådespelare. Den här gången har jag letat fram ett gäng filmer som har ordet RÖTT i titeln på ett eller annat sätt och utan att överdriva kan jag säga att det varit superlätt. Det finns nämligen MASSOR med filmer med kulören röd i titeln och det visade sig finnas en hel del som jag inte sett plus en del som jag HAR sett men inte skrivit om på bloggen (*host* The Thin red line*host*).

När ordet röd dyker upp i filmtitlar brukar det oftast härröras till blodrött eller att filmen utspelar sig någonstans i väst, typ Sovjet/Ryssland eller Kina men det kan ju också betyda att någonting i filmen faktiskt ÄR rött. Nåja, det kommer du märka, så småningom.

Så, från och med idag och ett antal lördagar framöver kommer det dyka upp texter om filmer med rött i titeln. Jag tror det går att gissa sig fram till en hel del av dessa men jag hoppas – och tror – att jag grävt fram några överraskningar också.

Filmer som passar in i temat men jag redan skrivit om (med reservation för att jag glömt någon):
Red (2007)
Red (2010)
Red Hill (2010)
Röd drake (Red Dragon, 2002)
Den röda vargen (2012)
Red Sparrow (2018)
Red Machine (2014)
Red Riding Hood (2014)
Den röda bokstaven (1926)
Red Road (2006)
Red State (2011)
Red Water (2003)
Kairos röda ros (1985)
The hills run red (2009)
Den röda filmen (1994)

 

Filmer jag skrivit om i temat:
Red Eye (2005)
En tjej i rött (A woman in red, 1984)
Deep Red (Profondo Rosso, 1975)
Red Dawn (2012)
Red Heat (1988)
Red Lights (2012)
Den röda lyktan (Da hong deng long gao gao gua, 1991)
Ett öga rött (2007)
Red Knot (2014)
Code Red (2013)
Red Sonja – Barbarernas hämnd (1986)
Den tunna röda linjen (The thin red line, 1998)
Red Wing  (2013)
Rött hav (Crimson tide, 1993)
Red Planet (2000)
Red´s Dream (1987)
Red Hook Summer (2012)
Red Joan (2019)

SNACKA OM FILM #126 – ”Förlåt Sofia!”

Avsnitt 126 bankar på dörren och vi slår på stora trumman med ett TEMA!

Hela avsnittet tillägnar vi en filmgenre som vi båda gillar: fängelsefilm. Det blir en lista med bakvända mindfuck-fängelsefilmtips och det blir inte mindre TRE filmer som sätts under våra inspärrade luppar: Good Time, What happened to Monday och Brawl in Cell Block 99.

Vi törs lova ett intressant avsnitt även för dig som kanske inte är helfrälst på just fängelsefilmer. Kanske kan vi få dig att tänka om en smula?

Hemsida: sofpodden.se
Mejla oss: film@sofpodden.se
Instagram: sofpodden.se
Twitter: sofpodden
Facebook: www.facebook.com/sofpodden
Libsyn: snackaomfilm.libsyn.com/
Acast: acast.com/snackaomfilm
Podcaster/Podkicker: Sök på Snacka om film
Spotify: sofpodden

Söndagarna under 2018 vigs åt skräckfilm. Bara skräckfilm.

Under hela 2014 hade jag ett och samma tema på söndagarna: Svensk film. Det var himla kul. Jag gillar svensk film och det var en utmaning att få till en bra blandning på filmer och samtidigt en chans att få se 52 nya (och gamla) filmer där alla pratade svenska.

Nu har det gått några år och jag har saknat att göra ett sånt där riktigt MASTODONTTEMA. Så, nu kommer det! Varje söndag under hela 2018 kommer vigas åt en av mina favoritfilmgenres: Skräckfilm.

Känner jag mig själv rätt kommer det antagligen mest bli relativt nya filmer men en och annan gammal goding kommer säkert slinka igenom. På den här sidan kommer jag samla länkar till alla filmer jag skrivit om. SOM jag ser fram emot detta!!! Gör du?

1. Shelley (Danmark/Sverige, 2016)
2. The haunting of Helena (Italien, 2016)
3. Leatherface (USA, 2017)
4. Hellraiser (Storbrittanien, 1987)
5. Temple (Japan/USA, 2017)
6. Cronos (Mexiko, 1993)
7. The Ritual (Storbrittanien, 2017)
8. Slither (Kanada/USA, 2006)
9. Wichita (USA, 2016)
10. Huset (Norge, 2016)
11. Scare Campaign (Australien, 2016)
12. Replace (Tyskland/Kanada, 2017)
13. Les Affamés (Kanada, 2017)
14. Nekromantik (Västtyskland, 1987)
15. Cage Dive (Australien, 2017)
16. Possession (USA, 2008)
17. The Complex (Japan, 2013)
18. From a house on Willow Street (Sydafrika, 2016)
19. Dark Waters (Ryssland, 1993)
20. Revenge (Frankrike, 2017)
21. Lust (Norge, 2017)
22. On the other side of the door (Storbrittanien/USA/Indien, 2016)
23. Insidious: The Last Key (Kanada/USA, 2018)
24. Event Horizon (Storbrittannien/USA, 2007)
25. Blood and Chocolate (USA/Storbrittanien/Tyskland/Rumänien, 2007)
26. Ghostland (Frankrike/Kanada, 2018)
27. Death Note (USA, 2018)
28. Snakehead Swamp (USA, 2014)
29. Invalid (USA, 2014)
30. Vargtimmen (Sverige, 1968)
31. Hereditary (USA, 2018)
32. Cargo (Australien, 2017)
33. Fender Bender (USA, 2016)
34. The Terrible Two (USA, 2018)
35. Rammbock (Tyskland, 2010)
36. Bodom (Finland, 2016)
37. Nails (Irland, 2017)
38. Mindhunters (Nederländerna/Storbrittanien/Finland/USA, 2004)
39. Feral (USA, 2017)
40. Ghost House (USA/Thailand, 2017)
41. Jigsaw (USA/Kanada, 2017)
42. We are not alone (Peru, 2016)
43. Halloween (USA, 2018)
44. The Final Girls (USA, 2015)
45. Possession (Frankrike/Västtyskland, 1981)
46. Mandy (USA/Belgien/Storbrittanien, 2018)
47. Atterados (Argentina, 2017)
48. Boar (Australien, 2018)
49. Wish upon (USA/Kanada, 2017)
50. American Mary (Kanada, 2012)
51. The Clovehitch Killer (USA, 2018)
52. Tonight she comes (USA, 2016)

Nytt veckotema: VECKANS VARULV

Vad är en varulv egentligen? Om man ska lyssna på folktron så är det en människa som förvandlas till en varg eller ett vargliknande monster, oftast när det vankas fullmåne. Människorna som blir varulvar har oftast råkat ut för en förbannelse eller blivit bitna av en varg. Det kan bero på andra saker också, i alla fall när man tittar på filmhistorien. Det finns liksom inte någon helt igenom solid sanning, det är helt enkelt lite luddigt.

Och lika luddiga som varulvsanledningarna är, lika ludna blir dom (oftast män) som förvandlas. Mytologin kring varulvar är dock ingen ny företeelse. Ordet varulv fast med stavningen hvarulf är känd i svenskan sedan 1700-talet medan engelskans werewolf och tyskans werwolf har hittats i litteratur från 1000-talet.

När det gäller filmmediet så gjordes den första varulvsfilmen redan 1935. Den svenska titeln var Dr Yogami från London (Werewolf of London). Jag har redan skrivit om ett gäng varulvsfilmer här på bloggen, den franska Vargarnas pakt, den danska Når dyrerne drømmer, filmen som bygger på klassikern om Rödluvan Red riding hood, cgi-festen Van Helsing och Twilight-filmen: New Moon samt säkerligen några fler som går att placera i detta tema men som jag inte kommer på nu men nu kommer det alltså ticka in en i veckan i nästan tre månader framöver. Det finns ju så många.

Varulvsfilmgenren är rätt tacksam då den sträcker sig från riktigt otäcka skräckfilmer till spännande nästan-thrillers till actionkomedier till ren parodi och jag ska försöka knöka in alla sorter här i temat.

Klockan 10 idag kommer i vilket fall den första filmen i temat här på bloggen. Gör dig redo för håriga män med vassa tänder, gula ögon och en inneboende drift att döda intet ont anade människor.

Här kommer jag fylla på med en lista på alla filmer jag skriver om:

1. Dog Soldiers (2002)
2. En amerikansk varulv i London (1981)
3. Howl (2015)
4. The Wolfman (2010)
5. Wolf (1994)
6. Late Phases – Night of the Lone Wolf (2014)
7. Wolfcop (2014)
8. Teenwolf (1985)
9. The Howling (1981)
10. Bad Moon (1996)
11. Ginger Snaps (2000)
12. Silver Bullet (1985)

Veckans filmtips från Moya: ADAM

Den andra filmen i årets första tema handlar om – som affischen till vänster säger – ”Two strangers, one a little stranger than the other”. Tyvärr går det inte att översätta rätt av till svenska eftersom det är en ordlek med ”stranger” och det blir inte riktigt samma sak om man använder orden ”främling” och ”konstig”.

Nåja. Jag antar att alla som läser detta förstår engelska och skulle så inte vara fallet så förstår nog alla att detta är en film som INTE handlar om två helt vanliga normala människor som träffar varandra och lever lyckliga i alla sina dagar utan minsta motgångar, kompromisser och tjafs.

Nä, precis, filmer handlar sällan om sådana liv av en enkel anledning – DOM FINNS INTE. Såna liv finns inte på film och dom finns inte i verkligheten. Dom alla flesta av oss är nämligen strange/onormala/knasiga på ett eller annat sätt och det är DET som är så coolt, speciellt om man träffar någon som tycker om allt det där…udda.

Adam (Hugh Dancy) jobbar med att ta fram coola röster till leksaker och han är en ensam själ nu när hans pappa gått bort. Beth (Rose Byrne) är hans granne och hon känns ensam även hon trots att hon har en pappa (Peter Gallagher). Dom springer på varandra i tvättstugan och börjar hänga lite med varandra. Adam har Asberger och tänker lite annorlunda än Beth men dom kompletterar varandra på ett bra sätt, gör varandra glada.

Jag tycker det här är en fin film. Fin musik, lågmäld, mysiga höst-vintriga färger men på ett litet ”smutsigt” sätt. Snön är inte gnistrande vit, den är moddig, sådär som snö faktiskt oftast ÄR i en större stad.

Regissören och manusförfattaren Max Mayer har lyckats få med många små delar av kruxen som finns i mänskliga relationer i filmen och den håller sig intressant från början till slut. Att jag hakade upp mig på Rose Byrnes tänder i underkäken hör egentligen inte dit, men…..om nån därute har koll….har hon såna tänder fortfarande? Inte, va?

Nästa tisdag har jag sett ett ny film som Moya tipsat mig om, ännu en film jag inte visste fanns innan titeln dök upp i min inkorg.

JOHAN FALK-FILMERNA

Den 24:e augusti släpps den allra sista filmen i Johan Falk-serien på Bluray och DVD, en film med den passande titeln Slutet.

Jag konstaterar detta med stort vemod då rollfigurerna i den här filmserien hängt med mig (och alla andra fans) ända sedan 1999 när första filmen, Noll tolerans, kom. Vi har lärt oss tycka om Johan (Jakob Eklund), hans fru Helén (Marie Richardsson), Frank Wagner (Joel Kinnaman), Seth Rydell (Jens Hultén), Sophie Nord (Meliz Karlge), Patrik Agrell (Mikael Tornving) och alla dom andra och det känns redan tomt att veta att det inte blir mer.

20 filmer har det blivit på dessa sexton år. 20 filmer som har en imponerande lägstanivå och som skulle få alla som tvivlar på svensk films kvalité att be om ursäkt OM DESSA BELACKARE BARA GAV FILMERNA EN CHANS.

Jag har nämligen märkt att det är lätt att dissa Johan Falk-filmerna rätt av som ”vilka svenska polisfilmer som helst” och jag tycker det är både synd och helt fel. Jag hävdar med bestämdhet att Johan Falk är en polisserie som håller hög internationell klass från början till slut och alla som hånskrattar åt mig nu skulle sätta skrattet i halsen om Jakob Eklund byttes ut mot Matt Damon och alla istället pratade engelska. Det skulle nämligen inte behövas en större förändring för att filmerna skulle funka i resten av världen.

Men varför denna introduktion kanske du undrar? Jo, såhär ligger det till. Veckorna som återstår innan sista filmen släpps ska jag nämligen göra en total djupdykning ner i Johan Falk-världen. Jag ska se om alla filmer jag redan sett (femton stycken) och jag ska se dom nya (fem). Det kommer alltså bli nån form av nedräkning från seriens början till slut och recensionerna kan dyka upp när som helst på dygnet och utspridda här och där för att täcka dessa veckor.

Mitt tips om du vill hänga med på tåget är att börja från början och se filmerna i rätt ordning. Det finns liksom en hel del röda trådar, trådar som varje vän av TV-serier verkligen borde uppskatta.

När recensionerna är publicerade blir titlarna nedan till klickbara länkar.

1. Noll tolerans (1999) 4/5
2. Livvakterna (2001) 4/5
3. Den tredje vågen (2003) 4-/5
4. GSI – Gruppen för särskilda insatser (2009) * 3/5
5. Vapenbröder (2009) * 3-/5
6. National Target (2009) * 4/5
7. Leo Gaut (2009) * 4+/5
8. Operation Näktergal (2009) * 3/5
9. De fredlösa (2009) * 3/5
10. Spelets regler (2012) * 4/5
11. De 107 patrioterna (2012) * 2/5
12. Alla råns moder (2012) * 3/5
13. Organizatsija Karayan (2012) * 3/5
14. Barninfiltratören (2012) * 4/5
15. Kodnamn Lisa (2012) * 4/5
16. Ur askan i elden (2015) 3/5
17. Tyst diplomati (2015) 1/5
18. Blodsdiamanter (2015) 5/5
19. Lockdown (2015) 5/5
20. Slutet (2015) 5/5

* = finns på Netflix

 

Fredagsfemman #150

5. Blåa ögon-ballongen som brast

Dom två första avsnitten av den politiska SVT-serien Blåa ögon var bra, det började intressant, det gav mersmak. Så kom del tre och ballongen sprack och den sprack rejält. Flera rent KORKADE scener, alltför icke-trovärdiga i en serie som denna och nu tappade den mig. Jättetråkigt och framförallt klantigt av manusförfattaren. Är det nån som läser detta som sett serien?

.

.

.

4. Bara två söndagar kvar i år…

…och därmed bara två filmer kvar i mitt tema som handlar om svensk film. Det kändes som ett jätteprojekt när jag drog igång det första söndagen i januari i år men det har flutit på nästan obegripligt enkelt. Jag har sett en hel del jättebra film, en hel del superkass film och en hel del mittemellanfilmer och framförallt slås jag av att jag fortfarande tänker ”det är bra för att vara svenskt” så ofta. Jag tänker så och jag kan inte riktigt rå för det. Jag jobbar på att göra mig av med uttrycket, det känns så onödigt och förlegat, men samtidigt är det till viss del….tyvärr…sant. Är det nån som är sugen på att ta vid stafettpinnen och köra ett svenskt-film-tema nästa år? Kom igen nu!

.

.

.

3. Steve Carell

Idag har Foxcatcher premiär. Jag tycker väldigt mycket om den filmen. Många andra gör också det. Många tycker även att den är dålig, seg och tråkig. Det bästa är – som vanligt – att se filmen och bilda sig en egen uppfattning men helt klart är det så att Steve Carell spelar en rollfigur – är en karaktär – man aldrig sett honom spela förut. Om det inte vore ett såpass starkt filmår som det ändå är så skulle jag ha gissat på oscarsnomineringar för hela trion Carell, Channing Tatum och Mark Ruffalo. Nu kanske det bara blir en: Steve Carell.

.

.

.

2. Blade Runner på IMAX!

Alltså, wow, kollabarakolla! För nån vecka sedan specialvisades Blade Runner: The Final Cut på IMAX i London, en slags försmak för vad som komma skall. I april 2015 kommer den nämligen upp på IMAX lite överallt. APRIL 2015! Bygg fort som faaaaan ute i Solna nu så vi alla får chansen att se denna film i detta ultimata format!

.

.

.

1. Det fantastiska livet

I söndags skrev Fredrik Wikingson en artikel i DN som knäckte mig totalt. Den knäckte mig så tillvida att det kan vara den bästa artikel jag någonsin läst. Den handlade vid första anblicken om Bob Dylan-konserten i Philadelphia, när Wikingson fick uppleva en spelning alldeles ensam i publiken med Bob Dylan på scen. Men vid andra anblicken och tredje och fjärde handlar texten om livet, om det fantastiska, underfundiga, fina, överraskande, galna, det fascinerande i att faktiskt aldrig någonsin kunna veta vad som väntar en, vad livet har att bjuda på. Jag får det till att texten är en summering av vad som kan hända när flera till synes oviktiga handlingar tillsammans blir till något större, när många myrsteg blir till en sträcka man aldrig trott sig orka gå om man sett målet framför sig på direkten, när man som av ett trollslag får vara med om något väldigt speciellt och unikt.

Plötsligt händer det, det där man aldrig trodde sig få vara med om. En dröm går i uppfyllelse, ett mål nås, det kom en chans flygande och rätt person tar tag i den och gör något bra. Det händer inte bara Fredrik Wikingson. Det kan hända dig, det kan hända mig, det kan hända alla. Det är det som är det fantastiska med livet.

 

Nytt fredagstema: TWILIGHT

Jag såg första Twilight-filmen i november 2009. Jag tyckte inte om den.

Men på grund av att jag vill vara en god mor och att jag tycker det är mysigt att se film tillsammans med mina barn ibland, film som dom får välja, så har jag nu sett även dom övriga fyra delarna i filmserien.

Med start idag och fyra fredagskvällar framöver kommer det alltså bli Twilight-texter här på bloggen, texter som jag redan nu kan varna för innehåller grova spoilers. Jag brukar försöka hålla mig borta från sånt men i dessa filmers fall kunde jag inte skriva utan att trilla dit.

Jag börjar med en repris på min korta och tämligen intetsägande Twilight-text från 2009 för att liksom sätta standarden, om inte för texterna som komma skall så väl för mina åsikter.

 

TWILIGHT (2008, regi Catherine Hardwicke)

Jag önskar att jag hade läste Stephanie Meyers bok Twilight (på svenska heter den Om jag kunde drömma) innan jag såg filmen men nu gjorde jag inte det och ja, så gick det åt pipsvängen också.

Trailern är gullig, nästan på gränsen till bra, men jag vet inte hur många gånger jag blivit lurad på det viset och varje gång blir jag lika besviken.

Den här gången är kanske inte besvikelse det första ord som dyker upp, jag blir mer…rosenrasande. För nåt så urbota dumt, nåt så infantilt och hjärndött har jag sällan skådat.

Robert Pattinson spelar vampyren Edward och Kristen Stewart är Bella, tjejen som genom hela filmen går omkring med halvöppen mun och ser så dum ut att klockorna stannar. Hon kärar hur som helst ner sig i vampyren och ja, det fattar ju vilken tänkande människa som helst att det förhållandet är dömt att misslyckas. Eller?

Jag är inte målgrupp för varken boken eller filmen. Jag känner mig helt enkelt för gammal för det här. Jag har gått på mina nitar, ungdomens rosa kärleksmoln, naiva förälskelser och ”vi klarar aaaaallt bara vi är tillsaaaammaaaaans”-floskler har jag lämnat bakom mig. Hade jag INTE haft allt detta i en Kånken på ryggen kanske filmen funkat bättre. Jag förstår nämligen att filmen funkar på 12-åringar, men på mig? ICKE, sa Nicke.

Nästa fredag ger jag mig på film nummer två.

Sammanfattning: FREDAGEN DEN 13:E-TEMAT

Det fredagstema jag haft dom senaste tolv veckorna är nu över, inget mer springande i skogarna vid Crystal Lake för min del på ett tag nu.

Men det var ett roligt tema tycker jag. Det är härligt att få grotta ner sig i nåt intressant och lärorikt, vilket jag tycker skräckfilm är. Det är extra lyxigt att unna sig att ”föräta” sig på något specifikt, nån liten suspekt del av filmhistorien.

Jag tror att det kan vara det bästa med att ha en blogg, i alla fall för mig. Nörderiet och nedpräntningen av det. Att inte vara en goofig filmtok i sin ensamhet utan att skriva om det, vara stolt över det och märka att det finns fler därute, fler som ser på film som jag, fler som följt Jason sen barnsben, fler som fattar grejen och storheten i en massmördare med hockeymask. Det finns inget som heter fin film eller ful film. Det finns bara film.

Skulle du mot förmodan bli sugen på att läsa någon av recensionerna igen eller helt enkelt bara se en betygssammanställning av dessa tolv filmer – här är listan.

.

Fredagen den 13:e (1980)

.

Fredagen den 13:e del 2 (1981)

.

Fredagen den 13:e del 3 (1982)

.

Fredagen den 13:e del 4 / Friday the 13th: The Final Chapter (1984)

.

Fredagen den 13:e del 5 / Friday the 13th: A New Beginning (1985)

.

Fredagen den 13:e del 6 / Jason Lives: Friday the 13th part VI (1986)

.

Fredagen den 13:e del 7 / Friday the 13th part VII: The New Blood (1988)

.

Fredagen den 13:e del 8 / Friday the 13th part VIII: Jason Takes Manhattan (1989)

.

Fredagen den 13:e del 9 / Jason goes to hell: The Final Friday (1993)

.

Jason X (2001)

.

Freddy vs. Jason (2003)

.

Friday the 13th (2009)

.

Fredagen den 13:e mars 2015 har nästa film i serien premiär. Nån mer än jag som ser fram emot det?

FILMSPANARTEMA: BIOPICS

Det går att vara både blind, döv och totalt ointresserad av film och ändå lyckas med denna trendspaning: det är inne med biopics just nu.

Vad kännetecknar en biopic? För mig handlar det om en film som har EN känd människa i fokus, som vill berätta om hela eller delar av hens liv och som i nittionio fall av hundra har kändisens namn som filmtitel. Det finns mängder av filmer i den här genren, alltså nu snackar vi määääängder. Gandhi,  Järnladyn, Walk the line, Amadeus, Bird, Bugsy, Chaplin, Hoffa, Zorn, Nixon, Michael Collins, Cornelis, Pollock, Ali, Frida, Diana och Monica Z, det är bara en fis i rymden om man ser till alla biopics som finns (för att läsa en fullständig lista, klicka här).

Men sen är det biopics som inte finns. Biopics som borde finnas. Till dagens tema har mina två små grå fått jobba hårt. Jag har nämligen gjort en lista på biografifilmer som inte finns (än) men som jag hoppas att någon gång få se.

.

10. Oprah

Oprah Winfrey är en kvinna som jag tror att världen bara känner till en bråkdel av. Hon är superduktig på att bara låta precis det hon vill sippra ut i massmedia sippra ut, speciellt om hennes privatliv men det betyder inte att det inte finns nåt att hämta. Hon är kvinna, hon är svart och hon har i massor med år varit en av dom största makthavarna i världen i det fack hon befinner sig i. Det är klart det skulle göra sig på film. Självklart.

.

.

.

9. McEnroe

Kan man göra en biopic om James Hart och Niki Lauda (Rush) så kan man definitivt göra det om tennisens 80-tals antagonister. John McEnroe kanske är den mest färgstarka av dom (han var ju även gift med Tatum O’Neal) men vilken GREJ att få se den tiden på film, med Björn Borg, Ivan Lendl och Boris Becker som biroller.

.

.

.

8. Josef

Det går inte att undvika att undra vad som rörde/rör sig bakom pannbenet på Josef Fritzl. Han är visserligen inte död än men nog tusan kommer det dyka upp en biopic om honom och hans fasansfulla personlighet. En riktig skräckfilmsbiopic.

.

.

.

7. Greta

När jag jobbade på hemtjänsten i början på 90-talet hjälpte jag en tuff liten tant med hushållsbestyren. Hon satt vid köksbordet och jag diskade och hon berättade historier om när hon och hennes bästa väninna jobbade på PUB och dom båda fick erbjudande om en filmroll. ”Min” lilla tant tackade nej, hon fick inte för sina föräldrar. Hennes väninna däremot, hon tackade ja. Väninnan hette Greta Gustafsson men är numera mer känd som Greta Garbo. Om tantens historier stämde eller inte vet jag inte men dom var helt klart skoj att lyssna till även om bitterheten över att ha missat äventyret låg som en sur hinna i köket.  [Info! Jag har nåtts av lite skvaller att Carice van Houten från Game of thrones och Black Book ska spela Greta Garbo i en biobic som verkar vara på planeringsstadiet. Om det stämmer eller inte vet jag inte i nuläget. Inte ens Imdb kan hjälpa mig i frågan.]

.

.

.

6. Pavarotti

Jag såg Pavarotti när han hade sin sista konsert i Globen och jag var fly förbannad. Jag hade betalat över 800 kr för biljetten och gubbjäveln står och läser noterna innantill med läsglasögon och papprena är så högt upp att jag inte ens såg hans fejs. Jag skulle gärna se en biopic om honom med någon porträttlik i huvudrollen som sjunger själv. Önskar jag för mycket nu?

.

.

..

.

5. Kerstin

Kerstin Thorvall var en mångfacetterad kvinna. Hon jobbade som författare, journalist, krönikör och illustratör i många år men jag undrar om inte många tänker på sex när man hör hennes namn. Hur som helst, den mest simpla googling visar att hennes liv i mångt och mycket bräcker vilket filmanus som helst och det borde vara nog för en biopic.

.

.

.

 

4. Gorbatjov

Michail Gorbatjov blev president 1990 i det dåvarande Sovjetunionen. Han hade ett födelsemärke i pannan som såg ut som ett utsnitt från en världskarta, han fick ryssar att tro på framtid och öppenhet, han fick världen att lära sig två ryska ord – glasnost och perestrojka – OCH han fick Nobels fredspris. I dessa Putin-tider skulle det kännas vettigt om det gjordes en biografifilm om Gorbatjov. Det skulle behövas. Dessutom undrar jag var han tagit vägen. [Info! Christoph Waltz ska spela Gorbatjov i Mike Newells film Reykjavik som kommer nästa år. Michael Douglas spelar Reagan.]

.

.

.

.

3.Marianne

Marianne Lindberg De Geer är konstnär, dramatiker och vid liv men hon är också en av dom coolaste kvinnorna jag vet och en människa vars liv jag gärna skulle se på film. Nu är Marianne även namnet på en svensk skräckfilm från 2011 men det spelar ingen roll. Jag vill se en biopic-Marianne. Också.

.

.

.

.

2. Keith

Keith Haring är en av mina absoluta favoritkonstnärer. När jag var i San Fransisco 1994 var jag på en utställning med hans verk och jag hade nästan bestämt mig för att köpa en liten tavla men ångrade mig i sista sekunden. Jag tyckte att reskassan kunde användas smartare. Så fel jag hade. 1994 hade Keith Haring varit död i fyra år. Han dog av HIV blott 32 år gammal men har med sin egensinniga grafiska stil satt både graffiti och gladkonst på kartan.

.

.

.

.

1. Malala

Jag undrar om det finns någon annan nu levande 16-åring i världen som är mer förtjänt av en biopic redan nu än Malala Yousafzai. Givetvis hoppas jag att hon får ett långt och innehållsrikt liv och att denna film lika gärna kan göras om femtio är men hennes berättelse fram till dagens datum är häftig bortom varje påhittat filmmanus. Malala är född i Pakistan och kämpar för flickors rätt till utbildning i ett område i världen där talibanerna gjort just detta till något förbjudet. 2012 utsattes hon för ett mordförsök av dom talibantrogna, hon sköts i huvudet och nacken och var illa däran. Men Malala överlevde och fortsätter nu sin kamp för flickors rättigheter via sin blogg och  TV-soffor. Hon nominerades för Nobels Fredspris i år men fick det inte. Här går det att se en ”minibiopic” om henne signerad The New York Times.

Idag skriver ett helt gäng filmspanare om samma tema och jag tror vi har ganska olika infallsvinklar. Det lutar åt riktigt kul läsning! Sofia, Rebecca, Jojjenito-Johan,  Filmitch-Johan, Jimmy, Steffo,  JohanMarkus&Erik, Lena och Henke.

007 – UR FIFFIS SYNVINKEL

Tidigare i år hade Fripps filmrevyer ett jätteprojekt där han såg/såg om och analyserade samtliga filmer om agent 007. 23 filmer senare kom han fram till den ultimata listan, dom bästa Bondfilmerna genom tiderna.

Jag är inget stort fan av James Bond, jag kan se filmerna, risa eller rosa som jag gör med vilka andra filmer som helst men den där kulten kring filmserien hänger jag inte riktigt med på.

En man, en agent, en lyxlirare som lever i sus och dus, som dödar utan att blinka och som har rätt att göra det. Han har uppenbara problem med mänskliga relationer, med tillit, med att våga släppa någon in på livet, med att leva nån form av ”normalt” liv. Filmerna har manus som ofta lämnar en del övrigt att önska, det är gadgets – roliga prylar – som ska underlätta dödandet, det handlar om filmvärldens mest iögonenfallande produktplaceringar, det är våpiga brudar som inte direkt behöver kämpa för att få ner den där vältränade agentkroppen mellan lakanen och det flängs hit och dit runt om i världen så man skulle behöva en jordglob under armen för att hänga med.

Jag kan ha fel men när jag klickar mig runt bland filmbloggarna så är det oftast män som skriver (mycket) om Bond. Jag vet inte om det beror på att kvinnliga filmbloggare prioriterar att skriva om andra typer av film eller om det helt enkelt är en subgenre som inte faller i smaken. Jag vet bara att det känns som att jag har en lite annorlunda synvinkel på filmerna än vad filmbloggarna jag läser har. Därför tänker jag grotta ner mig i Fripps filmrevyers 007-lista den här helgen. Jag tänker se (och se om) alla filmer på den översta toppen och jag tänker jämföra mitt betyg på filmen med några av filmbloggosfärens mest idoga Bond-fans: Filmitch, Movies-Noir och Fripps filmrevyer.

Filmerna som kommer dyka upp här under helgen är dessa, i nämnd ordning räknat från den sjunde bästa till den absolut bästa enligt Fripps filmrevyer.

7. Världen räcker inte till (The world is not enough)
6. Ur dödlig synvinkel (For your eyes only)
5. Åskbollen (Thunderball)
4. Casino Royale
3. Agent 007 ser rött (From Russia with love)
2. Skyfall
1. I hennes majestäts hemliga tjänst (On her majesty’s secret service)

Framåt söndag kväll kommer en sammanfattning och en psykisk och fysisk utvärdering av mitt miniprojekt. Hur betygssätter jag dessa filmer om man jämför med tre insatta snubbar? Är Fripps topplista en bra riktlinje eller är han ute och cyklar? Är jag kanske ett större fan av Bond än jag själv tror?

Frågorna är många, helgen alltför kort. Nu kör vi.

FILMSPANARTEMA: SPECIALEFFEKTER

Tänk vad skönt det hade varit att göra det lätt för sig nu. Tänk om jag hade känt för att skriva om det världsomvälvande i att få se livs levande dinosaurier på film eller dregglande aliens, en glosögd Gollum eller en gigantisk Godzilla, naturkatastrofer av diverse slag eller när tecknade seriehjältar blir till verkliga filmditon. Jag älskar ju specialeffekter. Få filmscener kan göra mig mer känslomässigt glad-bananas än när en färgglad transformer förvandlas till lastbil eller när jag får titta in i Tron: Legacy-världen, ändå var det inte något av detta som var det första som dök upp i mitt huvud när månadens tema avslöjades. Det var en enkel fjäder.

Specialeffekter, så som vi oftast ser dessa, kostar miljarders av dollars och meningen är att det ska synas på filmduken. När Manhattan ska översvämmas ska det jävlarmimej se verkligt ut, när en planet exploderar ska det kännas som att det var vi som rattade rymdskeppet. Vi som betalar biobiljetten ska känna att vi fått ut maximal upplevelse för pengarna och många filmmakare är väldigt duktiga på att leverera den känslan (ÄVEN om vi är många som sett just dessa spektakulära scener till leda i trailers månader innan premiären). Men jag, jag sitter här och tänker på en simpel fjäder.

När jag ser filmer som Battleship, Independence Day, Iron Man, Jurassic Park, Twister och The Impossible så vet jag att jag blir lurad. Jag förstår det och jag accepterar det. Jag känner mig inte som en dumstrut efteråt, det känns bara som att jag fått titta in i en förunderlig värld som jag inte sett maken av förut och jag kan känna tacksamhet för det. Sen finns det filmer som är fullsmockade med specialeffekter men jag som tittar greppar inte vidden av det. Jag tror på det jag ser, jag tror att det är verkligheten och när jag blir överbevisad kan jag först känna ett hugg av bitterhet i hjärtat, ett hugg som sedan övergår i fascination. Det är där min fjäder kommer in i bilden.

En av dom vackraste filmscenerna jag vet är början i Forrest Gump. Den melankoliska musiken i kombination med en ensam fjäder som singlar ner från skyn, en fjäder som leker sig fram i vinden och lägger sig väl tillrätta vid Forrests gymnastiksko.

Det är en fjäder som inte finns. Hela sekvensen är hittipå. Fjädern är inritad och datorfixad och den är inte sann för fem öre men det är en specialeffekt så in i detalj perfekt och subtil att den slår ut dom flesta monster, explosioner och sjunkande fartyg. Jag tror ju på den. Den finns, för mig gör den det och när jag ser en fjäder eller ett löv eller en plastpåse liksom fastna i en vårvind och gunga sig fram mellan bilar, fötter och sandkorn så hör jag Forrest Gump-temat i öronen och tror mig vara med i en film.

Sånt händer aldrig när jag promenerar på stan och ser Optimus Prime, Clu eller Ivan Vanko.

Vill du läsa hur dom andra filmspanarna tacklat temat specialeffekter? Klicka på länkarna för att komma till respektive blogg och klicka här om du vill se hur fjäderscenen i Forrest Gump gjordes. Fripps filmrevyer, Jojjenito, Rörliga bilder och tryckta ord, The Velvet Café, Mode+Film, Addepladde, Filmitch och Except Fear Filmblogg.

 

 

FILMSPANARTEMA: OMSTART

Den här månadens tema kommer lägligt både i datum och ämne. Temat är omstart och som vanligt står det oss filmspanare fritt att tolka detta precis som vi vill.

Imorgon är det årets sista dag, en dag som brukar mana till omstartstankar på många plan och så även för mig. Jag funderar på livet, på den jag som lever här just nu och den jag som fanns förut, på händelser, resor, relationer, uppenbarelser, tankar som förändrat mig – och på film såklart!

Film är och har alltid varit en väldigt stor del av mitt liv och fram tills att jag startade den här bloggen skrev jag upp alla filmer jag såg i en filmbok (se bild). Noga antecknade jag filmens titel, både den svenska och original, huvudrollsskådespelarna, hur många gånger jag sett filmen, om jag såg den på bio, video, TV, DVD eller flyg, betyg såklart och vem jag såg filmen med.

Därför har jag dagen till ära bläddrat fram till just den här tiden i boken för tjugo år sedan när 1992 skulle bli 1993. Jag tänkte nämligen försöka göra en lista med filmer från 1992-1993 som jag skulle vilja se remakes av. Finns det ens några? Klart det gör. Helst av allt skulle jag ju vilja att mina utvalda filmer gick upp på bio igen i original men det är en utopi. Det kryllar inte av nya filmidéer, remakes är inne och luften är fri. Jag får önska preciiiis vad jag vill.

Håll i dig, här kommer lite skön nostalgi med filmer jag tror skulle kunna berättas ännu ett varv och ganska bra dessutom.

 

5. Bodyguard.

Det var Kevin Costner och Whitney Huston som fick Sverige – och världen – att vallfärda till biograferna när det begav sig. Skulle den göras nu skulle jag vilja se Channing Tatum som Frank Farmer och Rihanna som Rachel Marron. Otippat? Ja, kanske det. Jag må avsky Rihanna som sångerska men hon var den enda som agerade vettigt i Battleship och Channing Tatum är alltid Channing Tatum. Han ska bli pappa förresten. Bara en sån sak.

 

 

4. Sommersby.

Det här är en film som slår en riktig romantisk-ledsen-sträng i mig. Jag har sett Richard Gere och Jodie Foster i detta tunga kärleksdramat många gånger och historien håller. Michael Fassbender och Jessica Chastain skulle bli ett kanonpar eller varför inte en repris från Drive: Carey Mulligan och Ryan Gosling?

 

 

3. Strictly Ballroom.

Har man gjort filmer som Romeo + Julia, Australia, Moulin Rouge och snart The Great Gatsby så är det kanske inte så konstigt att Baz Luhrmanns dansdrama Strictly Ballroom kommit lite i skymundan. Det är totalt oförtjänt för det är en MYCKET bra film. Ska det göras en remake så önskar jag såklart att Baz själv står bakom kameran och castar han rätt kille i huvudrollen. Paul Mercurio var toppen men han blev ingen stor stjärna. Jag skulle vilja se Logan Lerman!

 

 

 

2. Kalifornia.

Brad Pitt, Juliette Lewis och David Duchovney var unga, skitiga och snygga och historien välskriven och spännande. Det här kan göras igen. Emma Watson hade kunnat få den kvinnliga huvudrollen tycker jag och med Haley Joel Osment som skäggig (?) mördare kunde remaken bli riktigt härligt udda.

 

 

 

1. Återstoden av dagen.

Jag vet, det är på gränsen till att häda men ja, det skulle kunna funka med en remake av den här fantastiska filmen nu. Jag tror inte att varken Anthony Hopkins eller Emma Thompson lockar den yngre generationen till att leta upp filmen och det är så synd, det är en sån hjärtskärande historia och den måste föras vidare. Att en remake skulle bli en fullpoängare för mig är en omöjlighet men vad spelar det för roll? Jag tänker på baaaarnen och jag vill se Ang Lee regissera.

 

Klicka gärna vidare in på dom andra filmspanarnas bloggar och läs deras vinkling på temat: Addepladdes filmblogg, Except fear, Filmitch, Flmr filmbloggFripps filmrevyer, Jojjenito, Mode+film, Rörliga bilder och tryckta ord, The Velvet Café.

FILMSPANARTEMA: Förenade med pluggisbrillor, mustascher och starkcigg.

Idag skriver jag och resten av filmspanargänget om ett och samma tema: om en filmupplevelse som är något utöver det vanliga.  Precis som föregående teman (guilty pleasure och knark) är det ett brett ämne som manar till eftertanke och utsållningsnerven fick verkligen jobba hårt innan jag valde vad jag skulle skriva om. För det finns en del att ta av, det gör gärna det när man tycker att film är det roligaste som finns alldeles oavsett var jag befinner mig.

Jag och min bästa vän hade lite sommarjobbspengar över som låg och brände i fickorna. Vi bestämde oss för för att ta dom och åka på en resa.  Året var 1990, jag var 17,5 och min kompis ett år äldre och det här med suparesor till Ibiza och skumdiscon på Cypern var inte vår grej, nejnej, inte alls. Vi ville se nåt, uppleva riktiga saker, lära oss nåt av bestående värde och bokade därför en intellektuell solresa till Israel på påsklovet.

Att resa till Israel över påsk är ungefär det dummaste man kan göra om man vill att det ska hända mer än att man hör hårsnoddarna klonka till mot hotellgolvet. Det var inte den mest genomtänkta resplanen i världshistorien men vi gjorde vårt bästa och istället för att fastna på hotellrummet i Eilat där allt var stängt och bommat satte vi oss på en pensionärsbuss som skulle ta oss till Israels samtliga stora sevärdheter. Vi fick se Jeriko, lite lagom av Gazaremsan, Jerusalem och Betlehem – och inte en enda törnekrona i hårdplast eller jesusbarn i plexiglas på hela resan. När vi kom tillbaka till hotellet hade jag en gnolande känsla i magen, jag tyckte inte det här var nog lärorikt för mig. Jag ville gräva djupare i kulturens finrum, jag ville se mer av det jag läst så mycket om på kvällarna därhemma, jag ville se om jag hade nytta av mina förkunskaper och framförallt så ville jag se om fler än jag förstått hur mycket denne man faktiskt har förändrat världen.

Det satt posters uppe vid hotellet så jag visste att min dröm skulle kunna bli verklighet och när jag droppade idén för min kompis sa hon ja direkt. Självklart skulle vi åka dit. Vi satte på oss fina kläder, bokade en taxi och åkte iväg till andra sidan stan, till den enda öppna biografen som denna påsk visade en enda film: Tango & Cash.

När jag tänker på filmupplevelsen såhär i efterhand känns det som att jag var med i en Sasha Baron Cohen-film. Vi var dom enda utan yvig mörk mustasch (åtminstone är det så jag minns det) i hela salongen och många av dom mustaschprydda männen satt och viftade med röda hemmasydda och lite trådiga tygflaggor. Dom satt tysta och viftande och såg hur poliserna Raymond Tango (Sylvester Stallone) och Gabriel Cash (Kurt Russell) gnuggade sina excentriska personligheter mot varandra i motvilliga försök att samarbeta och jag satt och njöt. Vilka glasögon! Inte lika runda som mina pluggisvarianter men nog så klädsamt på en välklippt italienare med skräddarsydd kostym.

Efter ungefär halva filmen stängs den av. Tjoff säger det bara och nånting sägs i högtalarna som jag givetvis inte förstår. Männen reser på sig och vi gör detsamma. Dom lämnar salongen och vi följer efter. Brinner det? Kanske. Har filmen gått sönder? Ingen aning. Vi försöker fråga lite försynt men ingen verkar vilja svara på engelska.

Vi följer strömmen, går ut genom nödutgången och hamnar på ett tak. Jag minns att jag tyckte det var bra dumt att leda ut folk den vägen för det var bra många meter rakt ner i asfalten om vi skulle tvingas hoppa men då och där i den varma kvällsolen upptäcker jag vad det är som har hänt: det är rökpaus!

Männen bolmar som om det inte fanns en morgondag, det hostas en del och pratas högt och yvigt om denne  “Schtallone” som dom alla verkar väldigt förtjusta i. Det diskuteras ivrigt, jag förstår ingenting, ingenting mer än att dom liksom jag är hans trogna fans. Jag tittar på min kompis, vi skrattar och ingen av oss fattar egentligen hur vi hamnade där. Dom röda fanorna vajar för vinden, vi är svårt passiva rökare och dom enda av kvinnligt kön i hela folksamlingen. Stallone förenar, Stallone förbrödrar och i det här fallet försystrade han också.

Dom beväpnade biografvakterna skjuter tomma skott rakt upp i luften och sorlet avtar som på given signal. Männen kastar sina glödande cigg ner på grusgolvet och beger sig in i salongen igen, glada, nyrökta och redo för mer av denna superhärliga actionkomedi. Vi tar rygg på mustascherna och tittar förundrat på den andra halvan av filmen som såhär i efterhand gav mig ett lika stort minne för livet som min promenad längs Golgata.

Tango & Cash (1989)

Vill du läsa mer om extraordinära filmupplevelser? Klicka här för att komma till mina filmspanarkollegors inlägg.