Henry Altmann (Robin Williams) är ingen glad och lättsam person direkt. Han är en butter jävel och han avskyr banne mig det mesta: subwoofers i bilar, hundbajs, tvillingvagnar, tuggummi, cyklar, hamstrar, sopbilar, grannar, galgar av metall, flip-flop-tofflor, fjärrkontroller, feta människor, lukten av urin, nyblivna mödrar, tunnelbanan, kreditkortserbjudanden, stora paraplyer, duvor, radiopersonligheter, nätverkande, bankomatavgifter, billighetsaffärer, Starbucks, Gud, The Knicks och (mitt eget personliga nya favvisord) – asscrack fashion.
Doktor Sharon Gill (Mila Kunis) är ap-stressad, utarbetad, överbelastad och sjukt less på allt som ens andas patienter. Henry Altmann väntar på en brits iklädd mellangul pappersrock och Sharon är den som ska ge honom domen, svaret på röntgenplåtarna. Han har en allvarlig och dödlig sjukdom och det är illa nog, men när han börjar spotta, fräsa, skrika och gapa och på ett mycket enerverande vis tjata på Sharon att han vill ha ett datum, en tid, en exakt siffra på hur lång tid han har kvar i livet får hon nog och säger 90 minuter. 90 MINUTER! Vad gör man om man tror sig ha 90 minuter kvar att leva?
Det känns ganska konstigt att se Robin Williams springa runt i panik och försöka ställa ett helt liv till rätta på 90 minuter för att han ska dö, tankar på hur verkligheten såg ut för honom själv är ofrånkomliga. Tyvärr är filmen allt annat än bra och Robin Williams har sett sina bättre stunder som skådespelare.
Det är alltid en ynnest att se Peter Dinklage på film och så även här. Jag brukar tycka detsamma om Mila Kunis men hon tenderar att mest spela över, precis som Melissa Leo. Jag får känslan att hela filmen är ett hafsverk. Det hade kunnat bli bra, det hade kunnat bli en familjevariant av Falling Down eller nåt men nu blev det mest…ingenting. En svag tvåa känns rimlig.
