FILMÅRET 2014

Nu är jag ÄNTLIGEN redo att lista förra årets bästa filmer. Som vanligt tycker jag det känns bäst att försöka hinna se så många av årets filmer som möjligt innan jag gör listan, så många av både dom stora OCH dom små (som jag sett fram emot).

Hur var då filmåret 2014? Helt okej skulle jag vilja påstå. För egen del är det tre filmer som sticker ut rejält men under pallplats finns det 15-20 filmer som brottas om övriga listplaceringar vilket är fler än vissa år men färre än andra.

Uppdaterad lista 2015-05-17: Wild åkte ur listan (plats 10)

 

10. Honeymoon
(Regi: Leigh Janiak)

En anspråkslös liten film som jag ofta tänker på, är det inte så pärlor växer fram? Jag upprepar det jag skrev i recensionen: Det känns som att manusförfattaren och regissören Leigh Janiak på nåt sätt uppfunnit hjulet igen med Honeymoon. Det känns som att han gjort en indievariant av Under the skin.

.

.

.

9. Boyhood
(Regi: Richard Linklater)

Många av oss lever våra liv i tron att vi inte är särskilt speciella. Vi gör i princip samma saker varje dag, jobbar, käkar, sover och försöker socialisera oss med andra i den mån vi orkar och hinner. Samtidigt känner vi nog oss unika innerst inne, det finns ju ingen klon därute, ingen som är precis som vi och som gått ens en meter i våra skor. Boyhood är den första filmen jag sett som sätter det vanliga livet – dig och mig och alla vi andra – på en pidestal och vinklar en spotlight mot den. Ingenting annorlunda händer, dagarna och åren knallar på, precis som för oss alla. En smått o-trolig film det här!

.

.

.

8. The Babadook
(Regi: Jennifer Kent)

DOOK! DOOK! Jag säger inget mer.

.

.

.

7. The Grand Budapest Hotel
(Regi: Wes Anderson)

Den första Wes Anderson-filmen som ger mig Pommac-bubblor i magen och som får mig att sitta och dum-le i biosalongen. Jag ville se om den direkt efteråt och jag ville omfamna mitt filmintresse som ibland – oftast – gör mig så glad men inte jätteofta SÅ glad som just då. Länge länge hade den en högre placering än sexa på listan, ja ända fram till senhösten låg den på första plats. Men sen kom dom. Dom andra höjdarna. En efter en efter en på en liten kälke genom skogen.

.

.

.

6. St. Vincent
(Regi: Theodore Melfi)

Grumpiga gubbar på film har man sett förut men jag tror inte jag sett grumpighet på det här sättet. Bill Murray är Vincent, en man det är både svårt och lätt att tycka om. Lite som med dom flesta av oss alltså. Filmen handlar liksom om det, i alla fall som jag ser det. Om livet. Om vem vi vill vara. Om hur vi vill leva. Om att vi ibland blir lite tufsiga när livet inte vill oss riktigt väl och det fina i att hitta en vän där man minst anar det.

.

.

.

5. The Skeleton Twins
(Regi: Craig Johnson)

På femte plats finns filmen som bjussade på årets mest hjärtvärmande scen. Kanske är det också filmen som överraskade mest skådespelarmässigt när både Kristen Wiig och Bill Hader visade att dom på alldeles ypperliga sätt kunde spela allvarsamma roller precis lika bra som roliga. Jag tycker väldigt väldigt mycket om den här filmen, den känns som en kär vän på nåt sätt.

.

.

.

4. The Judge
(Regi: David Dockin)

Och här är filmen som jag trodde skulle vara på ett visst sätt men som visade sig vara SÅ mycket mer. Jag tycker The Judge ”säljs in” helt fel. Jag tycker den har posters som luras, DVD-fodral som utstrålar att den är ett rättegångsdrama vilket-som-helst men det ÄR inte så. Men jag tror auran skrämmer bort en hel drös med presumtiva tittare som skulle älska filmen. Jag älskar rättegångsdramer, alltså kastade jag mig över den och trots att jag borde ha kunnat bli besviken blev det precis tvärtom. The Judge är som att köpa en mjukglass med chokladströssel och sen när man tuggat bort allt strössel och det bara är den där tradiga vita glassen kvar så ropar kioskägaren: ”Det är fri refill på strösslet, dubbeldoppa så mycket du vill!”. Och det gör man. Och man vill inte att glassen ska ta slut. Ja, precis så är The Judge. Glasklart?

.

.

.

3. Whiplash
(Regi: Damien Chazelle)

Om The Judge är mjuklass, vad är då Whiplash, mer än att vara en alldeles självklar trea på min lista? Alla tre medaljörerna är självklara, dom spelar i en helt egen liga. Samma liga som Miles Teller spelar i här. Trumslagarligan. Jävlar vad killen trummar alltså! Och Damien Chazelle, killen som skrivit och regisserat filmen, vad ska det bli av honom? Kommer han blir A One Hit Wonder eller har han fler storverk i bakfickan? Spännande tider väntar. Att Miles Teller kommer bli en av dom allra största står dock helt klart. Han har ”nåt”, lite samma ”nåt” som den gamla tidens skådespelare, som Gregory Peck, typ. Och J.K. Simmons. Vilken hjälte! Ja, inte i filmen kanske men annars.

.

.

.

2. Calvary
(Regi: John Michael McDonagh)

Vem hade kunnat tro att en skäggig präst i Brendan Gleeson gestaltning skulle kunna få mig så totalt på fall? Inte jag i alla fall. Att jag kärade ner mig i Calvary kom som en fullständig överraskning men en mycket trevlig sådan. Överraskningar är oftast det, trevliga, när det handlar om någonting bra. Historien är välskriven, filmen är vacker i färger och känsla och skådespelarna levererar, för att inte säga högpresterar. Och jag är fågeln i fågelholken med det bultande hjärtat som nästan vill sprängas i bröstkorgen. Vilken film! MAGI!

.

.

.

1.  Nightcrawler
(Regi: Dan Gilroy)

Årets etta är lika självklar för mig som tvåan var given tvåa och trean en solklar trea. Nightcrawler är den enda filmen från 2014 som fått mig att applådera, gett mig träningsvärk fast jag satt still, fått mig att svettas på ryggen samt inspirerat mig till att tjata hål i huvudet på alla som efter visningen både ville och inte ville höra att ”JAG  VILL INTE ÅKA HEM, VILL KÖRA BIL, JAG VILL KÖRA EN RÖÖÖÖÖD BIL JÄTTEFORT OCH NUUUUUU!!!”. Vilken sjujäklarns film det här är! Och Jake Gyllenhaal alltså, vilken sliskigt otäck haal jävel!

..

Bubblare: 99 Homes, Cold in July, Interstellar, Wild,  Foxcatcher, Trans4mers, Min så kallade pappa, Draktränaren 2, Captain America: The Winter Soldier och The Amazing Spider-Man 2.

Lite fler filmbloggare har listat sina favoriter från 2014.

Flmr

Jojjenito

Den perfekta filmen-Niklas

Fripps filmrevyer

Har du inte sett den-Carl

Movies-Noir

Plox

Filmitch

Fredagsfemman #157

5. Bloggpanelen är i farten igen!

Fram med maraccas och tomtebloss, Bloggpanelen är på plats igen! Idag är det Rörliga bilder och tryckta ord-Sofia, Filmitch-Johan och Movies-Noir-Christian som är redo att dryfta sina åsikter om tre aktuella ämnen. Länk till panelen läggs upp här när den är up and running framåt eftermiddagen.

.

.

.

4. JAAHURRAAAAA!

Det finns vissa filmer, vissa snackisar, som liksom hamnat lite på sidan om, filmer som förtjänar att gå upp på bio men på något underligt vänster släpps direkt till DVD. Snowpiercer är ett sånt exempel. Jävlariminlillalåda vad jag hade velat se den på bio. En annan film som glidit in från kanten men samtidigt förpassats till nåt läbbigt hörn av distributionskanalen är The Babadook, filmen som verkar vara ständigt återkommande här på listan. NonSTop Entertainment har nämligen beslutat sig för att ge den BIOPREMIÄR. Hurraaaa! Och dessutom SNART! Hurraaaaa! Nästa fredag närmare bestämt. Och söndagen den 15:e är den frukostfilm på Bio Rio. Boka biljett nu. Upp till kamp mot gråskalan!

.

.

.

3. Poesi för fiskar

I måndags var jag och filmspanar-Cecilia på baluns när det förhandsvisades nya filmer av det som med ett samlingsnamn kallas Poesi för fiskar. Hela Filmhuset kokade av engagerat folk som kommit till denna specialvisning och jag måste säga att det gjorde gott för filmsjälen att vara där. Svensk film behöver det här gänget, Crazy Pictures gör filmer som inga andra och Christoffer Nordenrot kommer bli vår nästa stora skådisstjärna. Alla filmerna läggs upp på Crazy Pictures youtubekanal och här är den nyaste – Vaskduellen. Ge filmerna en chans, du kommer bli förvånad. Positivt förvånad.

.

.

.

2. MELLOOOOOOON!

En av årets allra bästa dagar närmar sig. När Melodifestivalen drar igång, när jag hör bakgrundsmusiken, ser loggan, vet att jag har sex lördagar att se fram emot, alltså det är så jääääääävla mysigt! Och den där bästa dagen är redan imorgon. Peppen alltså. Obeskrivlig. Och likadan år efter år.

.

.

.

1. Lyckliga gatan

Till min från-hjärteroten-stora glädje känns det som en om snällisvind blåser in över Sverige. Jag vet inte om det är en motreaktion på utröstnings-och-mobbnings-TV, ångestframkallande nyheter från jordens alla hörn och allt det inskränkt kalla som växer likt analsvamp bakom folkhemsrassedörrarna. Hur som helst är det fint att det snälla får plats, att det ges plats. Trevligt folk går på bio och på TV har vi sett snällisprogram som Jills veranda, Så mycket bättre, Sommarpratarna, Stjärnorna på slottet och nu Lyckliga gatan. Jag tycker väldigt mycket om Lyckliga gatan. Ett mysigt, smart, bra och varmt program som visar att vi människor inte är så jävla olika varandra egentligen oavsett hur vi ser ut eller hur gamla vi är.

.

.

Fredagsfemman #155

5. Bradley & Clint

Idag har American Sniper premiär, en film med något så ovanligt som en exceptionellt bra trailer. Sjuuukt bra är den och det ska inte förringas i en dyster värld där trailers oftast inte är nåt annat än spoilergalna miniversioner av hela filmen. Kolla bara Unbroken. Totalt värdelös trailer. Jag kan nästan LOVA att det skulle gå att recensera filmen enbart genom att se trailern. Vad är det från filmen man inte fått se, mer än eftertexterna? Nåja, back to the sniper. Bradley Cooper gör sällan mig besviken och Clint Eastwood som regissör är i 9 fall av 10 högklassig. Jag har redan sett filmen (här är min recension) men nu har även du chansen att se den på bio. Är den värd sina oscarsnomineringar, vad tycker du?

.

.

.


4. Bloggpanelen

Det är fredag och därmed dags för andra Bloggpanelen på MovieZine. Idag är det The Nerd Bird-Cecilia, Flmr-Steffo och jag som diskuterar nåt så härligt spretigt, aktuellt och intressant som svensk film, Guldbaggegalan och TV-serier  – bland annat. Klicka här (länken fungerar när inlägget är uppe) för att komma direkt till panelen. Vill du läsa även den första paneldiskussionen så finns den här.

.

.

.

3. Trevligt folk

På onsdag har den premiär, Filip och Fredriks film om det somaliska bandylandslaget som tog sig hela vägen från Borlänge till VM i Sibirien fast dom aldrig stått på ett par skridskor. Jag har sett fram emot den här filmen länge, jag tror den är bra, annorlunda och snäll och då har jag inte ens sett trailern. Kanske inte dom vanligaste adjektiven att använda när man hajpar en film men dom känns relevanta just nu. Bra, annorlunda och snäll. Kan inte bara alla vara det, hela tiden?

.

.

.

2. Untitled Cameron Crowe Project

Det är som att veta att det finns en jättestor present gömd nånstans men man vet inte när man kommer få den, man vet inte vad som är i, men man vet att det är värt att vara förväntansfull tills den dagen kommer. I år kommer Cameron Crowe med sin nya film, den som just nu inte har någon titel men som först skulle heta Deep Tiki. Bradley Cooper, Emma Stone, Rachel McAdams, Alec Baldwin och Bill Murray är kontrakterade och presenten känns liksom heeelt sprängfylld nu. Och Bradley fick vara med på både plats 5 och 2 i militärmundering. Måste vara nåt slags rekord.

.

.

.

1. The Babadook-boken

Jag tror dom allra flesta som sett filmen The Babadook är sugna på att ha en alldeles egen Babadook-bok. Ja, om man inte satte hjärtat i halsgropen och kissade ner sig av rädsla såklart. Men annars. Typ alla. Jag som gillar barnböcker över lag och kan sitta och bläddra i såna i timtal (det finns så många otrooooligt coola och fina barnböcker som även vuxna kan njuta av. Fina färger, härligt naiva bilder, lättförståeligt, mysigt, nostalgiskt) och pop-up-böcker är nåt riktigt speciellt, såna jag minns från när jag var liten, såna man var tvungen att vara extra rädd om så man inte drog sönder nån pappersflärp. Grejen är den att nu kan du förbeställa ditt alldeles egna exemplar av Mister Babadook från filmens finfina hemsida. Klicka här och läs mer. Dook! Dook! DOOK!

 

THE BABADOOK

När en film blir en snackis blir den oftast det av en anledning. Ännu oftare av en bra anledning.

The Babadook är en klassisk läskigt-monster-under-sängen-historia, en klassisk förälder-blir-hemsökt-av-nåt-demonaktigt-läbbigt-som-egentligen-inte-finns, en klassisk skräckis av den typen som fanns förr, innan det blev modernt med jump scares där det läskiga i nio fall av tio var en kattjävel som tittade fram bakom en gardin. Det sköna med den här filmen är att den trots allt det klassiska ändå känns helt ny.

Mamman Amelia (Essie Davis) lever ensam med sonen Samuel (Noah Wiseman) och om nån tycker pojken i Omen är creepy så är det ingenting mot Samuel.

Samuels pappa är död, han dog när dom var på väg till BB för att föda Samuel. Det känns som att Amelia fastnat i både sorg, förlossningsdepression, baby blues och vanlig hederlig ångest samtidigt som hon är på väg att brutalt gå in i väggen. Samuel är nämligen ett svinjobbigt barn och orsaken till hans beteende kan mycket väl vara en produkt av mammans dito. Det är nånting väldigt trasigt här.

När Samuel hittar barnboken The Babadook och ber mamman läsa den för honom, ja det är då saker och ting börjar gnissla loss ordentligt i den lilla australiensiska familjen.

Utan att spoila någonting alls så måste jag säga att dom dramatiska icke-skräckiga scenerna i filmen är sjukt bra. Fan det kryper i kroppen på mig, vilken negativ och mentalt förgörande spiral dom fastnat i. Relationsdramatiken i filmen känns så äkta och jag hade faktiskt gärna sett denna film även som ett ”rent” drama helt utan skräckelement. Men visst, dom läskiga/spännande scenerna lägger till ännu en dimension till filmen och dom funkar dom med men som sagt, det hade varit en bra film även ”demonprylen”.

Jennifer Kent har skrivit manus och regisserat filmen och nu ska det bli intressant att se vad som händer härnäst, om allt hon kommer göra är Babadook-uppföljare och spin-offs eller om hon får chans att utveckla sitt filmande och manusskrivande mer. För hon är begåvad, det står helt klart.

Jag tyckte väldigt mycket om The Babadook även om jag inte blev direkt rädd, inte mer än för den skrikande lille pojken och mammans uppenbara behov av hjälp.