FILMÅRET 1985

Ursäkta min franska men 1985 ger verkligen dom filmiska snigelspåren ett ansikte. Det är ett rekorderligt filmår med rediga riktiga klassiska filmer som håller helt otroligt bra fortfarande men det är också ett år som – för mig – symboliserar så mycket mer. Det här är året då polletten trillade ner. Jag förstod. Och det jag fattade 1985 – för TRETTIO år sedan – förstår jag fortfarande. Gammal kärlek kan visst rosta men riktig kärlek är större än så. Mycket större än så.

 

10. Re-Animator

Säga vad man vill om Re-Animator, har man sett den glömmer man den inte så lätt. Jag var väl 13-14 år sådär när jag såg den och ja….hmm…den fastnade. Den är rätt så äcklig faktiskt, Stuart Gordon har lyckats göra H.P Lovecrafts historia rättvisa. Mycket hjärnor är det. Och sprutor. Och självlysande gegga. Burr.

.

.

.

9. Sweet dreams

Jessica Lange blev Oscarsnominerad för sin roll som countrysångerskan Patsy Cline. Så välförtjänt. Ed Harris var Ed Harris men ung. Sweet dreams är överlag en väldigt bra film, BOATS och allt men det är också en film som tjänar på att man INTE googlar Patsy Cline utan bara sätter sig och tittar.

.

.

.

8. Trassel i natten (Into the night)

Den här filmen såg jag för första och hittills enda gången 2011, det finns alltså inget nostalgi-mos i matlådan när jag tjongar upp denna film som en av mina favoriter från året. Jeff Goldblum och Michelle Pfeiffer är SUVERÄNA tillsammans i denna 80-talspärla.

.

.

.

7. Kniven är enda vittnet (Jagged edge)

Rättgångsdrama +  thriller + spänning + 80-tals-mys + Glenn Close + Jeff Bridges + mord + kärlek  + manus with a twist = alldeles underbart!

.

.

.

6. Mitt liv som hund

Lasse Hallströms film om den unge Ingemar är en av dom bästa svenska filmerna någonsin. Tycker jag.

.

.

.

 

5. The Breakfast Club

Vilken klassiker! Vilken härlig film han gjort, John Hughes och den håller precis lika bra fortfarande. Det är nåt man verkligen inte kan säga om alla klassiker (*host* Citizen Kane).

.

.

.

4. Mask

1986 vann Michael Westmore och Zoltan Elek en Oscar för Bästa make-up. Dom lyckades förvandla Eric Stoltz till ”Rocky” Dennis och det kan inte ha varit en enkel match. Trion Eric Stoltz, Cher och Sam Elliott är SÅ bra i den här filmen, ja hela filmen är bra. En BOATS som fler borde se, den känns lite bortglömd nuförtiden.

.

.

.

3. Vittne till  mord (Witness)

Var tog Peter Weir vägen, varför gör han inte fler filmer? Han var en av dom mest intressanta regissörerna – länge, med filmer som Döda poeters sällskap, Utan fruktan, Truman show och Gifta på lådsas. Ja, jag vet att han gjorde The Way Back 2010 men jag tycker han ska göra mer. 1985 gjorde han alltså Vittne till mord, amish-thrillern som visade att Harrison Ford kunde göra mer än äventyrsblockbuster och att Kelly McGillis skulle få gå från huckle till Tom Cruise love-interest i Top Gun. Filmens toalettscen är en av dom mest spännande scener som filmats. En mycket värdig bronsmedaljör!

.

.

.

2. Rambo – First Blood part II

Om 1995 var ett kanonår för både Sylvester Stallone själv och mig som stallone-o-fil (med både Judge Dredd och Dödligt möte på topplistan) så är det som en fjärt i rymden jämfört med 1985. 1985 var Stallone i sitt ESSE. Kolla på bilden alltså bara kooooolla på bilden! Han är Vietnam, utslängd mitt inne i skogen eller djungeln eller obygden eller vad fan man nu kallar det där ingemanslandet, iklädd inget annat än ett par brallor och ett ofållat kantband runt skallen och det regnar också, det strilar inte sådär lugnt och mysigt nej det är ett elakt jävla regn och det ser iskallt ut. Man vill bara åka dit och ge honom en stor kopp varm choklad fullsmockad med minimarschmallows och säga att allt kommer bli bra. Dom där hundögonen är nämligen inte så säkra på det.

.

.

.

1. Rocky IV

Stackarn hinner inte mer än hem från Vietnam förrän han ska till nästa fiendeland – och BOXAS! I Rocky IV får Stallone visa upp alla sina filmiska kvalitéer och här bevisar han in i varenda filmruta att han är den STÖRSTA FILMSTJÄRNAN VÄRLDEN NÅGONSIN SKÅDAT!

Ja ja ja…jag fattar att några sätter morgonkaffet i vrångstrupen nu och/eller börjar fila på elaka kommentarer och/eller insändare i lokaltidningen och/eller närma sig min ytterdörr med naken bakdel för att bajsa i brevlådan men helt ärligt, kom igen bara – DO IT! Jag har kollat in Rocky IV tillräckligt många gånger för att veta hur ett par röda boxarhandskar ska användas mot testosteronstinna oliktänkande. Årets silver- och guldmedalj har aldrig delats ut till några mer överlägsna filmer än dessa två. Sådeså.

Bubblare: Spindelkvinnans kyss och Sällskapsresan 2 – Snowroller.

.

Idag skriver flera av mina filmspanarvänner också om filmåret 1985. Klicka dig vidare in på deras bloggar för fler favoritfilmer.

Fripps filmrevyer

Flmr

Rörliga bilder och tryckta ord

Movies-Noir

Spel och film

Filmitch

We could watch movies

Jojjenito

 

Veckans klassiker: THE BREAKFAST CLUB

Kvarsittning. Smaka på ordet. Kvaaaaarsittning. I mina öron låter det vansinnigt rebelliskt, nåt fullkomligt ouppnåeligt, lite som att köra motorcykel på månen.

I alla fall var det så för mig i skolåldern. Jag skolkade EN lektion på alla mina år i skolan, gymnasiet inkluderat och då fick jag hemringning. Fröken förstod inte att det var mycket roligare att åka Ford Taunus till Oxelösund och äta stripestallrik med gurkmajonäs en vårig eftermiddag än att läsa om reformationen, eller så förstod hon själva grejen men inte att just JAG borde tycka det, jag som var så…ordentlig.

Nu såhär i backspegeln skulle jag vilja lägga till ett prefix till ordet ordentlig och det är jävla. Fy fan så jävla ordentlig jag var i skolan. Det hade ju varit lätt som en plätt att fixa en kvarsittning om det nu var det jag drömde om men nejdå, inte jag inte, jag fick inte uppleva Breakfast Club i verkligheten för jag gjorde alltid precis som man skulle. Alltid. Jag fick inte ens sitta kvar fyrtio minuter en onsdageftermiddag i sällskap med skolans bråkstakar, inte EN ENDA GÅNG. Fullkomligt vrickat kan jag tycka. Vem tackar mig för det nu? Jag kanske gick miste om mitt Judd Nelson-moment där, vem vet och det är aningens patetiskt att söka in på Komvux bara för att uppfylla en ungdomsdröm om just kvarsittning.

I The Breakfast Club är det fem ungdomar som får kvarsittning en HEL LÖRDAG (alltså woohooooow, vilken LYCKA!). Emilio Estevez är Andrew, sportfånen. Anthony Michael Hall är Brian, nörden. Judd Nelson är John Bender, värsta tuffa killen, Molly Ringwald är den ordentliga rikemansdottern Claire och Ally Sheedy är Allison, den vrickade konstiga svartklädda mytomanen. Det är fem riktiga stereotyper och det är just det filmen handlar om, att vara en skolans stereotyp, att få en stämpel, att andra tror sig veta exakt vem man är – och varför – och att sen få se vad som verkligen finns under ytan om man skrapar aldrig så lite.

När jag såg filmen som trettonåring tyckte jag den var bra men i ärlighetens namn förstod jag den nog inte till fullo. Det gör jag nu. Herreminjeee vad jag förstår. Stereotyp, ha, ja precis. Som att vara pluggis och tycka att skolan är superkul, som att bli kallad ”facit” eller ”professorn” för att man har alla rätt på proven,  som att vara den som klasskompisarna frågade om hjälp, den som fick hjälpa lärarna genom att agera extrafröken och hjälpa dom som kommit efter på lektionerna, som hade snorkoll på läxor, inlämningar, tider, glosor, datum, uppsatser, friluftsdagar MEN som även hade en några år äldre pojkvän med bil och en svår gurkmajonäsfetisch som var tvungen att stillas.

Det GÅR att ha olika personligheter, det GÅR att kombinera dom i samma hjärna, hjärta, kropp, det gör faktiskt det men väldigt många ungdomar har det nu precis som jag hade det . Hen som snackar på lektionerna, clownen, damp-ungen, hockeykillen, bimbon, idioten, den tjocke, den fule, den snygga, geniet, den som stammar, den som slåss. Tänk om alla människor har TIO olika personligheter. Femton? Tjugo? Och bara EN får plats, EN får synas i skolan. Pang, poff, stämpel i pannan nånstans i början på lågstadiet och sen är du ohjälpligt fast. Klassåterträffar bevisar just den tesen. Det kan gå tio, det kan gå tjugo år, människor kan vara hur lyckade som helst i arbetslivet men efter tio minuter i sällskap av gamla klasskamrater blir vi alla barn igen. Stereotypen av den vi var. Då.

Jahaaa, blev det inte mer av dig”, sa en gammal skolkamrat när jag mötte hen på Ica i byhålan härom året och hen frågade vad jag jobbade med. ”Jag trodde du skulle bli matematikprofessor – minst! Nu blir jag besviken.” Jag fick lust att bruka våld men sen tänkte jag efter. Hen är besviken. På mig. Hen jobbar kvar på Ica i byhålan. Det gör inte jag. Det går att fnysa åt inskränkthet i vuxen ålder men det var inte alltid lätt att göra det som liten. Då trodde jag ju att vuxna var smarta.

The Breakfast Club borde vara en film som visas i skolorna, som diskuteras och analyseras livligt. Den är sevärd, välspelad och skulle kunna hjälpa många till ett härligare liv. OCH den är en riktig klassiker!