Så kom då dagen då jag lyckades hitta sällskap modig nog att gå och se Conjuring 2 på bio!
För ja, jag kan erkänna mina tillkortakommanden, nos problemos. Att gå och se skräckfilm på bio ensam är ett sådant. Jag är lite harig på det viset, jag är inte riktigt bekväm med att hoppa en halvmeter av varenda jumpscare och sen riskera att hamna i knät på en främling bredvid. Det har nämligen hänt. Främlingen blev inte sur eller så men jag skämdes så mycket att filmupplevelsen blev lidande. Att hoppa och flaxa bredvid någon jag känner känns liksom…lugnare.
Så igår var jag lugn, jag var till och med riktigt lugn. Med Markus och Johan som biosällskap (vi såg faktiskt första The Conjuring också tillsammans) och en film som inte var i närheten så läbbig som jag trott tog jag mig igenom 154 minuter som en promenad i parken. I solnedgång. Med småtrötta kvittrande fåglar. Och sköna skor. Det var en smooooooth stund i biografen helt enkelt – även om jag flög ett par gånger och pulsen höjdes litegrann ibland. Konstigt vore väl annars? Det är ju ändå en rätt ryslig skräckfilm.
Det är samma folk bakom spakarna nu som i första The Conjuring, samma manusförfattare och James Wan regisserar. Stabil kille det där, han är väldans begåvad vad gäller att skapa en creepy stämning OCH han är duktig på personregi. Den stora anledningen till att The Conjuring 2 fungerar så pass bra som den ändå gör är nämligen skådespelarnas prestationer i kombination med välskrivna rollfigurer.
Vera Farmiga och Patrick Wilson spelar återigen huvudrollerna som paret Ed och Lorraine Warren som arbetar som medium/andeutrivare och den här gången får dom resa ända till en förort i norra London för att hjälpa familjen Hodgson där en av döttrarna, Janet, har blivit besatt av en demon. Janet spelas av Madison Wolfe och SOM jag tycker om henne! Hon är så himla mycket en ”vanlig tjej” och hon är otroligt bra på att visa känslor utan att det en endaste gång känns påklistrat, smörigt eller för mycket.
Det som gör att filmen är så himla lång är att det egentligen är två historier i en film. Dels får vi följa familjen Hodgsons öden och äventyr, rätt mycket innan Warrens kommer på besök och ganska mycket även med dom närvarande. Men första halvan av filmen handlar mycket om paret Warren hemma i USA och syner som Lorraine har som inkluderar en jävligt otäck demonnunna. Denna nunna ska naturligtvis få en egen spin-off-film så jag förstår varför den sidohistorien planteras rätt väl i den här filmen (du kan läsa mer om The Nun-filmen här).
Dagens film hade dock mått bra av en ansning i speltid, en trimning av berättandet, det hade den. Inte för att jag hade tråkigt, för det hade jag inte, men vissa scener kändes som upprepningar och vissa scener kändes för utdragna. Kanske är det petitesser i sammanhanget? Kanske är två timmar och fjorton minuter en vettig speltid för en vanlig skräckfilm? Njaaaa….jag tycker nog inte det. Skräckfilmer och komedier håller mycket sällan för en speltid över två timmar.
Men scenografin är spektakulärt bra, effekterna är precis lagom och skådespelarna är som sagt oklanderliga. Så visst får filmen godkänt, så pass att jag säkerligen kommer se om den (när den kommer till Netflix). Om inte annat för att sy ihop början med slutet, för visst hör det ihop? Mysteriet med pojken med den randiga tröjan måste utredas men det får bli en annan dag.
