Etikett: The dark knight rises

Publicerat

FILMÅRET 2012

Nu är det äntligen dags att summera filmåret 2012. Jag tycker fortfarande att det varit ett svagt filmår, endast tre nya filmer har fått högsta betyg men å andra sidan har dom superstarka fyrorna varit desto fler.

Som vanligt när jag gör den här listan ser jag inte så mycket till vilket betyg filmerna fick när jag såg dom, jag går på magkänsla, på det som sitter kvar i kroppen efteråt. En film kan vara i det närmaste perfekt men ändå inte efterlämna några spår i själen, eller tårar på kinden. Och tårar har det varit gott om under året som var. Sammanlagt har dessa filmer kramat ur mig 336 ml salt ögonvätska och 121 ml rinnande snor varav det mesta hamnat på tröjärmen då jag varit alltför dåligt förberedd på böl.

Alla dessa tio filmer är filmer jag kommer att se om många gånger framöver och alla dessa tio gör mig varm i magen när jag tänker tillbaka på dom.

 

10. Lorax
(Regi: Chris Renaud och  Kyle Balda)

På listans tionde plats hittar vi den lille sköne orange mannen (?) Lorax och som synes på bilden är han lite grumpen över en så pass – som han säger – dålig placering. Jag å andra sidan tycker inte alls den är dålig. En plats på en årslista är en bedrift. Få filmer klarar det.

Min motivering: Filmen Lorax har med charm och uppenbara influenser av tunga droger gett mig inblick i en värld som är så skönt skruvad att jag aldrig vill åka därifrån. Filmen får mig att må bra, den får mig att skratta högt och den får mig att vilja återvända. Det här är en riktig söndagfrukost-film och såna är bra att ha, dom ska man samla på likt smultron på ett grässtrå. Man vet aldrig när dom kommer att behövas.

 

 

 

 

9. Holy Motors
(Regi: Leos Carax)

Nu kan man undra, med rätta, om jag har alla celler på plats i hjärnan. Jag tjongar alltså upp förra årets underligaste film på plats nio. Men nej, jag har inte blivit kockobello, inte mer än normalt i alla fall. Holy Motors är nämligen så fullkomligt überknasig att jag inte kan komma över den. Jag fattade inte ett skit, jag kommer antagligen inte att förstå mer nästa gång jag ser den heller men det gör inget. Som kuriosa kan jag tillägga att denna film kommer ingå i ett filmtittarsocialt experiment som jag ska göra verklighet av i mitten på april här på bloggen. Jag tror det kan bli riktigt intressant. Mer info kommer vad det lider.

Min motivering: För första gången någonsin kan jag ångra att min mamma aldrig lärde mig spela dragspel.

 

 

 

 

8. Les Misérables
(Regi: Tom Hooper)

Det är ”nåt” med den här filmen, ”nåt” jag inte kan sätta fingret på. Den är långt ifrån perfekt, ändå gav jag den en femma. Den är ojämn som satan, ändå är det ett par scener med i filmen som jag kommer bära med mig hela livet. Procentuellt är Anne Hathaway knappt med alls ändå känns hon som en huvudkaraktär.

Min motivering: Les Misérables är den filmiska varianten av en person som man kan kalla fulsnygg. En sådan människa har oftast ett mycket speciellt utseende men hen har ”nåt” som inte går att undgå, nåt som kan vara jättevackert men vissa dagar nästan troll-lika och oftast en blick som bränner sig fast. Dessa människor fascinerar mig. Dessa filmer fascinerar mig. Les Misérables fascinerar mig.

 

 

 


7. Sinister
(Regi: Scott Derrickson)

Som modern skräckfilm betraktad tycker jag Sinister är i det närmaste perfekt. Den har alla parametrar som gör en skräckis så pass bra att den håller för fler tittningar: en smart historia, planteringar som drar upp hjärnaktiviteten på högvarv, snyggt filmad och en bra skådis i huvudrollen.

Min motivering: Se ovan. Sinister har allt. Dessutom höll jag på att göra i byxan på biografen och i detta sammanhang hamnar det på pluskontot.

 

 

 

 

 

6. De fem legenderna
(Rise of the Guardians, Regi: Peter Ramsey)

Det går kanske att tänka att det är helt kocko att en animerad film hamnar såhär pass högt på en årsbästalista men jag tänker inte så. Att se Tandfen, Sandmannen, Påskharen, Jack Frost och en schysst tatuerad Jultomte tillsammans gör gott för själen och jag får en tår i ögat vid blotta tanken.

Min motivering: Jag tycker så himla himla mycket om den här filmen och den kommer bli en jultradition i min familj. Kan man ge en film bättre betyg än så?

 

 

 

 

 

 

 

5. Zero Dark Thirty
(Regi: Kathryn Bigelow)

Det här är årets i särklass mest välgjorda film. Det är en story som kan ha varit allt annat än lätt att få ihop, många pusselbitar som ska tryckas samman och det hade kunnat gå fel på SÅ många sätt men det gör det inte. Det här är filmperfektion ända ut i fingerspetsarna.

Min motivering: Trots att den inte gjorde mig känslomässigt lika berörd som många av listans andra filmer så sitter den fast hos mig. Jag blev berörd nån annanstans i kroppen än i dom uppenbara känselspröten (och dom välanvända tårkanalerna) och det var en häftig upplevelse.

 

 

 

 

 

4. Cloud Atlas
(Regi: Tom Tykwer, Andy Wachowski och Lana Wachowski)

Något så fantasieggande och genreöverskridande som Cloud Atlas har jag inte sett i år. Jag tror att det här är en film att antingen älska eller hata, det där svala mittemellan finns nog inte. Vad jag tycker om filmen är ingen hemlighet. Jag ÄLSKAR den. Den har precis ALLT och den trycker på alla mina magiska filmknappar.

Min motivering: Motivering överflödig. Det här är en solklar femma och den kommer ses som en klassiker om femtio år men fram tills dess kommer den säkert stämplas som en B-rulle. I don´t give a damn.

 

 

 

 

 

 

3. The Dark Knight Rises
(Regi: Christopher Nolan)

Att sitta i en biosalong och ha ståpäls i över två timmar i sträck, det har inte hänt sen jag såg Forrest Gump för tredje gången samma vecka. Många år sen alltså.

För mig är det här vad jag kallar satans jävla underhållning! Hela världen försvinner en stund och jag sitter som på nålar. Musiken pumpar, actionscenerna gör att jag tappar hakan och jag vill ha meeeeer.

Min motivering: Christopher Nolan avslutade sin Batman-trilogi på bästa möjliga vis och med Tom Hardys Bane introducerade han en filmskurk utöver det vanliga. Synd att han är död. Gick jag upp i falsett när jag skrev det där sista? Jag tror det.

 

 

 

 

 

 

2. Hans längtande hjärta
(The Sessions, Regi: Ben Lewin)

Ibland händer det att jag ser en film som liksom glider in i hjärtat sådär som en riktigt vass kniv kan göra i nytinad kycklingfilé. När filmen är slut är det samma känsla i magen som att jag lärt känna en ny god vän. När filmen är slut sluter sig hjärtat och omfamnar det jag nyss sett som en förälder runt ett alldeles nyfött barn. The Sessions är en film jag vill behålla därinne och den kommer finnas kvar där, jag känner det.

Min motivering: Det här är en liten pärla från 2012. Det är en film jag hoppas kommer nå ut till så många som möjligt trots att den blev oförklarligt bortglömd i oscarssammanhang.

 

 

 

 

 

1. Bitchkram
(Regi: Andreas Öhman)

Totalt ohotad på förstaplatsen! Bitchkram är den enda film från 2012 som gjort mig sådär pirrigt nykär och skitledsen samtidigt, den enda film som har fått mig att grina, toksnora, skratta och må bra på en och samma gång. Den lyckades även med konststycket att få mig i samma känslomässiga rubbning även den andra gången jag såg den på bio OCH när jag såg den på DVD hemma i soffan och DET kan bara en riktigt rätt igenom KANONBRA film klara av.

Min motivering: Den visar framtidshopp i en värld där många ungdomar förlorat densamma och den kan ge vuxna en välbehövlig vitamininjektion. Bitchkram är helt enkelt och alldeles självklart 2012-års bästa film, alla kategorier.

 

Bubblare: Mud,  Broken, Paradis: Kärlek, Django Unchained, Wrong, Lawless, Skyfall, Celeste & Jesse Forever,  Call Girl, Prometheus och The Amazing Spider-man förtjänar att nämnas.

T j o h o o o ! Två av mina filmbloggarkollegor summerar även dom filmåret 2012 just idag. Fripps filmrevyers årslista hittas här (en lista jag tror är VÄLDIGT olik min) och Jojjenitos hittas här (här är jag väldans osäker på hur lika/olika vi tycker). Spännande läsning! Movies-Noir och  Flmr har också listat favoriterna samt Filmitch och Filmnight.

Publicerat

Årets filmbloggsfilmer 2012

Jag gjorde det 2010 och 2011 och självklart ska jag göra det även igår: summera mitt filmbloggarår.

Den här listan handlar om mer än bara årets bästa filmer, den listan kommer som vanligt framåt vårkanten då jag sett dom flesta filmer från 2012 som är värda att se.

Det är svårt varje år att göra en årssammanfattning men i år känns det riktigt knivigt för jag tycker att 2012 varit ett ganska svagt filmår såhär långt. Men jag har ju sett filmer från andra år än det som tar slut idag och det har hänt andra grejer som gjort att både filmbloggen och jag fått en kick. Så håll i hatten, här kommer en liten återblick.

 

Årets filmbloggssnackis.

Prometheus och The Dark Knight Rises är självklara men Cabin in the woods sladdar in från sidan liksom The Innkeepers och The Raid som många av oss filmbloggare letade upp och skrev om.

 

Årets egoboost.

Malmö Filmdagar. Fantastiskt roligt på ALLA sätt!

 

 

 

Årets mest klickade inlägg.

En film om Olle Ljungström. Tänk vad ett deltagade i Så mycket bättre kan göra för min lilla blogg. 2289 klick och 99,99% av dessa är under dom senaste två månaderna.

 

 

Årets bloggnyhet.

I februari började jag med mina fredagsfemmor och dessa fullständigt menlösa listor tänker jag fortsätta med även nästa år.

 

 

 

Årets mysigaste sedda film.

City Island. Den har några år på nacken men 2012-års mysigaste film Friends with kids har ingenting att sätta emot, City Island vinner den här kategorien med hästlängder.

 

 

 

Årets mest kommenterade inlägg.

Fram till att en viss liten hob gjorde entré på filmduken var Citizen Kane (38 kommentarer) det mest kommenterade inlägget i år. Nu är den slagen med hästlängder. Hey ho, här är The Hobbit kungen av dom alla (68 kommentarer)

 

 

Årets knepigaste filmupplevele.

Holy Motors. Herregud alltså. Jag fattar fortfarande inte riktigt vad det var jag såg men jag vet att det här är en film jag kommer köpa och se om, kanske till och med många gånger.

 

 

Årets överraskning.

Att  The amazing Spider-man var så bra som den var och mitt betyg på Holy Motors (kanske?)

 

 

 

Årets svenska film.

Bitchkram är så överlägsen att den får både guld, silver och brons – sen kommer Hypnotisören.

 

 

 

Årets mest brutala sågning.

War Horse? Cosmopolis?

 

 

 

Årets filmscen-som-inte-släpper.

Första tio i The Dark Knight Rises, kejsarsnittet i Prometheus, slutmusiken (och tårarna) i Bitchkram och dragspelsscenen i Holy motors.

 

 

 

Årets mesta skådespelare.

Susan Sarandon (21 recensioner) fick veckovis fokus under våren men har även setts i ett par sprillans nya filmer och det är kul. Tom Berenger (14 recensioner) är tvåa och han lever mest på gamla meriter. Joseph Gordon-Levitt ligger trea (6 recensioner).

 

 

 

Årets serietidningshjälte på film.

Mark Ruffalo som Hulken i The Avengers. Supercharmig, jätterolig och asgrön!

 

 

 

Årets mesta regissör.

Jane Campion (7) Hon fick fokus en hel vecka i sträck i september.

 

 

 

Årets huvudkliare.

Nej, det är faktiskt inte löss (tro´t eller ej, biolössen har hållt sig borta i år, *donk donk* ta i trä). Min tankenöt att knäcka är om jag ska twittra eller liveblogga mig nästa års Oscarsgala. Har du nån tanke om detta åt något håll får du gärna dela med dig. Söndagen den 24 februari vet du vad jag kom fram till.

 

 

Årets roligaste filmrelaterade händelse.

Tveklöst skapandet av Filmspanarna. Jag är så himla GLAD att jag är med i det där sköna gänget! Det enda som är roligare än att titta på film är att titta på film och prata om film med andra som gillar det lika mycket som jag. Tillsammans är man mindre ensam. Så är det.

Trots att det kommer ett inlägg till innan 2012 blir 2013 så passar jag på att säga Gott Nytt År här också. Imorgon är en annan dag, en annan månad och ett helt annat år och jag hoppas att du får en riktigt bra nyårsafton. Skål å tack för det här året!

Publicerat

Fredagsfemman # 42

5. Ben Affleck i skägg

Idag har Argo premiär. Jag kommer gå och se filmen trots att huvudrollsinnehavaren och regissören heter Ben Affleck. Han har skägg så jag behöver inte tänka att han är Daredevil. Jag kan bara tänka att han är Ben Affleck i skägg som agerar i en film jag faktiskt tror på. Jag säger som dom gamla indianerna: Positivt tänkande har aldrig dödat nån.

 

4. Michael Haneke har också skägg

Haneke är en bra mycket bättre regissör än Affleck även om Affleck är en bättre regissör än han är skådis. Hur Haneke är som skådis kan jag inte uttala mig om men jag kan ju gissa att han är bättre än Ben Affleck. En påste kattsand är bättre än Ben Affleck. Haneke vann i alla fall Guldpalmen i Cannes med sitt strokedrama Amour som har premiär idag. Det kan bli en dubbelbio på A nån dag.

 

3. Carolina Gynning har inte skägg men får vara med ändå

Jesper Ganslandts film Blondie har premiär idag och med det även Carolina Gynning som skådespelare på stor duk. Mer än så skriver jag inte om detta förrän filmen är sedd, det kan bli så tokigt då åt alla håll och kanter. Det solklara är att vad man än tycker så är det på grund av Gynnings medverkan som det skrivits så pass mycket som det gjort om filmen, jag menar, hon är trea till och med på MIN lista. Weird.

 

2. Skräckfilmslängtan

Jag har sett så mycket drama på sistone att det känns som att jag innehar nåt slags svenskt rekord, i alla fall svenskt personligt rekord. Jag känner också att jag är lite mätt. Jag behöver annan mat, jag behöver klegg, jag behöver blod och skrik och kroppsdelar och framförallt behöver jag bli lite rädd igen. Jag har några skräckfilmsdagar inplanerade framöver när jag kommer grotta ner mig i detta och har du tips på någon obskyr rulle jag inte får missa så är det bara att tjoa.

 

1. Bane

Jag kan inte släppa den här mannen. Jag är fortfarande grymt fascinerad av honom, filmen kommer nästa vecka och jag kommer garanterat köpa en Bane-docka till mig själv i julklapp om jag hittar en snygg. Och nej, inte i naturlig storlek, DÄR går gränsen. Jag är INTE Fiffi and the real boy.

Publicerat

Fredagsfemman # 26

5. Wanderlusts mystiska försvinnande från Voddler

Jag hade liksom eldat upp mig. Jag hade laddat för att se Wanderlust när den hade premiär på Voddler. Två dagar kvar stod det på Voddlers hemsida, två dagar. Jag väntade två dagar. Jag såg fram emot en kväll med Jennifer Aniston och Paul Rudd efter en mastodontdag på jobbet men så kommer jag hem bara för att mötas av….ett försvinnande. Filmen är nämligen borta – helt – från Voddler. Den är inte framskjuten, den är inte ens sökbar, den är bara raderad. Borta från jordens yta. Vanished. Poff liksom. Jag fattar ingenting men ser fortfarande fram emot filmen.

4. Hugh Laurie

Med en rollista som innehåller Gary Oldman, Joel Kinnaman, Abbie Cornish, Samuel L Jackson och Hugh Laurie känns det som att nya RoboCop kan bli en väldans spännande filmupplevelse. Jag gillar ju Hugh Laurie, ganska så  mycket gillar jag honom. House är en av dom få TV-serierna som jag försöker se emellan alla filmer och trots att jag försöker stå fast vid att grumpiga män är det värsta jag vet så rimmar det rätt illa med min beundran för Dr House.

 

4. Remakes som gör mig lite ledsen

När jag tänker på filmkaraktären Douglas Quaid så kommer Arnold Schwarzeneggers fejs alltid upp. Han ÄR Douglas Quaid för mig hur många remakes som än görs på Total Recall. Jag säger inte att remaken av Total Recall kommer att vara usel, jag säger inte att Colin Farrell är dålig som nya Quaid eller att Kate Beckinsale inte kommer kunna göra Sharon Stones roll rättvisa men det är nåt som gör mig ledsen med det hela. Total Recall-originalet är en härlig film och jag hoppas att alla som ser nya Total Recall på bio och som ser filmen för första gången även kommer ge den gamla filmen en chans. Den kanske inte har dom mest felfria effekterna men den har charm så det dryper om det.

 

2. Hans Zimmer

När jag var liten och lyssnade på Video killed the radio star med The Buggles kunde jag väl aldrig ana att en av killarna i bandet skulle ge mig flera av mitt livs största upplevelser – på film. Hans Zimmer är en fenomenal kompisitör. Jag tycker att han behärskar filmmusikgenren bättre än ALLA andra. Kolla bara på den här CV:n, lägg till den senaste filmen (The Dark Knight Rises) och tänk på framtiden, på Ron Howard´s Rush och Stålmannenfilmen Man of steel som kommer 2013. Hans Zimmers musikaliska hand ligger som en energisk och galet blöt handduk över dom nybakade filmkakorna och jag, jag bara leeeeer.

 

1. Terminator-Therese

Simmerskan Therese Alshammar är inte bara grym i bassängen,  hon är dessutom den enda svenska kvinnan som skulle platsa som huvudrollsinnehavare i nästa Terminator. Hon är bara så jävla cool och idag börjar OS på riktigt för hennes del. Jag håller tummarna för välförtjänta medaljer och hoppas att castingfolket i Hollywood tittar.

Publicerat

Veckans serietidningshjälte på film: THE DARK KNIGHT RISES

”It doesn’t matter who we are… what matters is our plan. No one cared who I was until I put on the mask.”

Citatet skulle kunna komma från Batmans strama mun men det gör det inte, det är hans antagonist Bane som tänkt till och talat sanning. För precis så är det. Bane hade kunnat vara vilken kreativ galenpanna som helst men med den där enkla men fruktansvärda masken över ansiktet blir han nånting annat, nånting mer, nånting hiskeligt otäckt. Batman utan mask och dräkt blir Bruce Wayne, en excentrisk miljonär som trasig till kropp och själ gått under jorden och bor som en eremit i sitt slott med ingen utom butlern Alfred (Michael Caine) som sällskap.

Det är några dagar sedan jag såg filmen men fortfarande hör jag Banes röst i öronen, hans förvrängda djupa röst som skär in i märg och ben. Jag har sett många filmskurkar i mina dar och jag trodde inte det gick att göra en tecknad figur läbbigare än Heath Ledger gjorde med Jokern i The Dark Knight men jag undrar om inte Bane i Tom Hardys skepnad faktiskt tangerar Ledgers rekord.

Bakom mig i biosalongen satt två högljudda generalpuckon som mitt under inledningsscenen börjar diskutera hur det kommer sig att popcornkärnor alltid fastnar mellan tänderna. Att jag kallar dom just högljudda generalpuckon är alltså inte en släng av vuxenmobbing utan dagens sanning och jag ska förklara varför.

Inledningsscenen i The Dark Knight Rises är en av dom mest påkostade, pulsskenande rivstarterna filmvärlden skådat och med Hans Zimmers stenhårda trumslagarpojkar som bakgrundsmusik så skallrar det i hela salongen. Stolarna rister, handsvetten tränger fram, ögonen vrålstirrar, fullt fokus ligger på duken några meter framför ända tills jag hör ”…..å så sätter sig popcornet mellan framtänderna så det ser ut som såndär julkrydda, starkpeppar heter det det? Svartpeppar? Chilipeppar? Varför gör det alltid det? Popcorn. Kärnan alltså. Heter det Starkpeppar? ”.

Om man 1. tänker på popcornkärnor fast man uppenbarligen äter Tuc-kex med öppen mun (kex som för övrigt delades ut gratis och påsvis precis utanför salongen vilket är så urbtota jävla korkat för det finns inget som låter så mycket som torra kex i hyperprasslig påse)  2. hellre pratar om detta än att beskåda den makalösa filmmagin som sker mitt framför ögonen 3. lyckas överrösta denna ljudbild som har en decibellstyrka som marginellt understiger Motörhead på Hovet, ja då har man tveklöst kvalificerat sig för att kallas högljutt generalpucko. Dom förstod dock andemeningen i orden ”men håll bara käften!” och var förutom kex-knispret tysta resten av filmen.

Det är lätt att glömma att The Dark Knight Rises faktiskt är serietidningsfiction. Det är svårt att förstå att Christopher Nolans tre filmer om Batman faktiskt grundar sig i samma Batman som den Tim Burton gjorde film av och dom som gjorde Val Kilmer och George Clooney till Bruce Wayne varsin gång. Det övergår mitt förstånd att Anne Hathaways Selina Kyle faktiskt är samma karaktär som Halle Berrys Catwoman och jag har fortfarande inte smält att filmens sista minutrar bjussade på en twist som jag inte såg komma.

Den här filmen, slutet på Nolans trilogi, bjuder på så mycket tankar, känslor och ståpälsupplevelser att det bara snurrar i huvudet. Två timmar och fyrtiofem minuter har aldrig gått fortare, jag har inte blivit så mentalt påsatt av filmmusik sen jag såg Rött hav 1995 och trots att jag fortfarande inte tycker att Christian Bale är ultimat som Batman så har jag svårt att tro att det här går att göra bättre någonstans, någongång.

Betygsmässigt så är filmen så nära en femma det går att komma utan att få en och detta beror på en sak allena: slarv. Slarv är ett ord jag aldrig trodde jag skulle använda i närheten av en nolansk slutprodukt men tyvärr har filmen ett par moment som inte kan beskrivas som nånting annat än just detta. Det är slarv i klippningen, det blir ”syftningsfel” ibland när det klipps från en scen i dagsljus till en nattscen och mellan scener där olika karaktärer är i fokus och jag tror att scenerna hänger ihop fast dom inte gör det. Filmens beskrivning av tid är också slarvigt genomförd vilket känns som en onödig barnsjukdom då Nolan annars är världsmästare på detta. När veckor i filmen har förflutit och jag som tittar inte tror att det gått mer än nån dag eller två, det blir liksom lite…fel. Lite för enkelt.

Men den största anledningen till en utebliven fullpoängare är slarvet med Bane. En filmskurk av denna dignitet kan inte – får inte – sluta sina dagar på detta sätt! Denna miss gjordes redan 2006 när Philip Seymour Hoffmans vidriga filmskurk Owen Davian kolavippen alldeles för simpelt i Mission Impossible III och det förstörde mycket av min känsla för den filmen. Här känner jag mig – utan att spoila för mycket – helt enkelt snuvad på efterrätten. Jag hade helt enkelt väntat mig ett over-the-hills-and-far-away-slut (som Gary Moore skulle ha uttryckt det) och det kom inte, inte med Bane i fokus i alla fall. Slutet, för övrigt, lämnade mig med ett stort smajl i hela ansiktet och när jag under eftertexterna vände mig mot mitt sällskap och sa ”Ska vi se den igen? Nu med detsamma?” svarade han ja utan att tveka.

Nolan har återanvänt många av skådespelarna från Inception i den här filmen: Tom Hardy, Marion Cotillard, Joseph Gordon-Levitt, Cillian Murphy och Michael Caine är ju också med där. Det är både smart och vanskligt. Här funkar det alldeles utmärkt men det finns många  exempel på när filmregissörer envisas med att ha med sitt favvo-posse överallt som det inte gör det och jag blir lite orolig att Nolan ska fastna och ta med dessa skådespelare även in i nästa projekt, vad det nu blir. Jag tror nämligen att Nolan skulle kunna göra underverk med dom flesta skådespelares karriärer och hoppas på ännu mer utanför-lådan-länk inför nästa film.

Nästa film ja… Jag längtar och väntar som en övergiven fru vars man gått ut i krig. Tittar trånande i fjärran och önskar att Tingeling ska komma flygande, sätta sig på min axel och säga ”Ta det lugnt, det blir bra ska du se. Du kommer att få vara med om den här känslan igen”.

Sen tar hon mina röda hörlurar i sina små händer, sätter dom över mina öron, bänder isär mina framtänder med en minimal och skinande ren kofot och trycker in ett stort jävla popcorn i gluggen. ”Lyssna på trumslagarpojkarna och slicka på den här” säger hon innan hon sätter sina små händer i sidan, fäster blicken på samma punkt som jag i fjärran och skriker:

”DET HETER KRYDDPEPPAR DITT JÄVLA PUCKO!”

Filmens FANTASTISKA soundtrack finns på Spotify. Klicka här så kommer du dit utan att passera gå.

Publicerat

Filmkrönika: Jokern finns bara i fantasin.

Jag tänker på hur skönt det är just idag att det är år 2012.

Jag sitter i bilen och läser kvällstidningarna på nätet på min väg genom Sverige. Nyheten om att James Holmes klätt ut sig till Batmans antagonist Jokern och dödat tolv oskyldiga människor på en biograf i Colorado är ohygglig läsning. Det är ett dåd som likt många andra dom senaste åren är nästintill omöjligt att förstå.

Jag blir ledsen på ett sätt som är svårt att förklara men jag kanske kan försöka. Jag blir ledsen för att biografer – för mig – fungerar som en typ av tillflyktsort, sådär som kyrkor kan göra för dom andliga eller prunkande parker för dom som gillar blommor och blad. En biograf är i sina bästa stunder lugn, lite kall, kontemplatorisk och en plats för förväntningar. I en biograf är jag trygg även om jag är ensam. Jag har aldrig i något sammanhang eller i någon stad i världen känt mig rädd inne i en biosalong och James Holmes kommer inte kunna förändra den bilden. På det sättet är jag tacksam över att detta händer 2012 och inte, låt oss säga, 1980.

1980 var året då debatten om videovåld drog igång i Sverige. Motorsågsmassakern blev nåt slags symbol för läskiga filmer, såna som kunde få (unga) människor att få knäppa idéer, gå bananas och efterapa det dom sett. Hade tolv människor blivit mördade på en biograf under den här tiden så hade fokuset garanterat inte legat på en ensam galning i blekt hår utan på filmindustrin som envisas med att pumpa ut filmer som handlar om våldsglorifiering och att filmcensuren borde bli hårdare. Så jag tänker att jag i all denna sorg och i all denna ickeförståelse ändå är lite hoppfull. James Holmes är en galning, en sjuk människa, en massmördare. Det är han och enbart han som bär ansvar för sina handlingar. Det går inte att skylla på Christopher Nolan, på Heath Ledger, på Tim Burton,  Jack Nicholson, Cesar Romero eller på DC Comics att ett psykfall får för sig att i Jokerns namn döda oskyldiga. Det går att skylla på dessa lika lite som det hade gått att skylla på Tobe Hooper om nån läderklädd svennebanan gått loss med motorsåg i början på åttiotalet.

Jag läser nyheten om vad som hänt högt för mina barn, ordagrant det jag läser i tidningen. Sonens första fundering är: ”Vad gör en sexåring på bio? Dark Knight Rises är väl inte en barnfilm?” Vi stannar och äter middag på Max i Västerås och vid bordet bakom oss diskuteras samma sak. ”Har du läst vad som hänt på den där biografen? En massa döda och skadade, tolv döda tror jag det var och en av dom var bara sex år. Vem går på nattbio med en sexåring? Och tydligen var det ett spädbarn med också, inte som dog men som var där. Fan va stört. Hela grejen är störd bara.”

Så sant. Precis så känner jag. Fy fan vad STÖRT det är. I det lilla är det stört att vuxna tar med små barn på en film som är PG-13, i det stora är det stört att det finns så sjuka människor som James Holmes och det är superstört att det finns vapenlagar som dom i USA. Rent logiskt borde invånarna i Colorado tycka det är mest stört av alla efter det här plus det som hände på Columbine High School i Colorado 1999 när tretton personer sköts ihjäl. Men nej. Tydligen är det tvärtom.

”Alla dödsskjutningar på skolor de senaste tio åren som fått ett tvärt slut, har stoppats av ett tilltänkt offer som haft ett vapen”, säger Larry Pratt, ordförande i organisationen Gun Owners of America. Han vill upphäva lagen som gör skolor till en vapenfri zon. Han anser att skolorna blir utlämnade till galningar. Efter det som hände i Aurora har flera biografer i stora städer i USA infört vapenkontroll vid biografentréerna, kostymförbud mot masker samt förbud mot leksaksvapen. Jag kan förstå rädslan men är det en lösning? För mig känns det mer som nåt som börjar med s och slutar med tört – igen.

Enligt amerikansk media finns det 283 miljoner pistoler som lagligen ägs av vanliga amerikanska medborgare och 4,5 miljoner nya säljs varje år. Det finns inte så många gökhuvuden som James Holmes i den där världen men dom som finns och som är amerikaner är garanterat ägare av tillräckligt med vapen för att skada en hel drös med folk. Så ser verkligheten ut 2012.

Film är bäst på bio och idioter finns det tyvärr överallt. Det går inte att skydda sig emot dom. Ett vapen i var mans ficka är ingen lösning, inte att gnälla på våldsamma filmer eller ta upp censurfrågan heller. Hade Batman funnits på riktigt hade han löst problemet men verkligheten är inte film och film är inte verklighet, inte ens när dom snuddar vid varandra. Jag är ledsen, jag är bedrövad men jag är samtidigt glad att fokuset inte snedvrids. Fokus ligger på den som bär det primära ansvaret – en ensam jävla störd idiot.

Publicerat

Fredagsfemman # 22

5. Marion Cotillard

Denna fantastiska skådespelare får/väljer roller på ett sätt som jag önskade att fler vågade göra. Hon tar ut svängarna, hon utmanar sig själv, hon tillåter sig inte att fastna i ett fack. La vie en rose, Inception, Midnatt i Paris, Nine, En långvarig förlovning, Big Fish, Public enemies,  Contagion, The Dark Knight Rises och nu spelar hon i Nader&Simin-regissören Asghar Farhadis kommande nya film. Hon fortsätter imponera på mig och hon gör det stort.

 

4. Åtgärdspaket.

Behövs det åtgärdspaket för att fler kvinnliga regissörer ska få göra film? Behövs det pedagogiska insatser för att förstärka jämställdheten för filmintresserade tjejer och killar? Ja, tyvärr är det så. Vid ett seminarium i Almedalen presenterade Svenska Filminstitutets VD Anna Serner fem punkter som ska till för att jämställdhetsmålet ska nås innan nästa filmavtalsperiod löper ut 2015. Jag fick pressmeddelandet i min inkorg härom dagen och har läst igenom det många gånger. ”I nuvarande filmavtal finns en skrivelse om att fördelningen kvinnor och män på nyckelpositioner, det vill säga yrkeskategorierna regissör, manusförfattare och producent, bör vara 40/60. I det nya filmavtalet, som börjar gälla vid årsskiftet 2012/13, är formuleringen skarpare: ”stöden ska fördelas jämnt mellan kvinnor och män”.” Jag vet att mina åsikter om detta kan anses vara naiva, ja, kanske rentav dumma men jag fattar inte grejen alls. Borde inte det primära målet vara att varje år göra så jävla bra filmer som vi bara kan i detta land oavsett om den som regisserar står eller sitter när den kissar? Jag förstår inte varför det ska räknas procent alls. Något år kanske det är 80% av alla bra filmidéer som kommer från kvinnor och 20 från män, ska då 30% av dom presumtivt bra filmerna gjorda av kvinnor gå förlorade för att dom andra 20 procenten måste bli 50? Detsamma gäller givetvis åt andra hållet. Jag vet att det skrivs spaltmeter i bloggar om kvinnliga regissörers varande (och icke varande)  och att den här debatten är en het potatis, därför slutar jag här och tar kanske eventuellt antagligen vid någon annan gång.

 

3. Ingen sommar utan Ernst

För mig är det så. Det är ingen riktig sommar om jag inte får se Ernst bygga planteringslådor av markisväv och måla om nåt gammalt linneskåp med hemstompad äggoljetempera. Jag fullkomligt älskar känslan av pysslig lugn och ro som han lyckas förmedla genom TV-kameran och de där att kunna se det vackra i det enkla, det är nåt som många många borde ta till sig. Goda råd och fiffiga idéer är inte dyra, det gäller bara att få dom.

 

2. VHS-semester

Min semester startade för ett dygn sedan och snart ska jag bege mig till den plats på jorden där min VHS-samling finns. Jag håller tummen för en regnig dag – eller två – under ledigheten för jag har cravings efter smatter mot rutan, knastrig gammal film på tjock-TV:n, limpmackor med varm choklad och vetskapen om att jag kan se en film, jag kan se två, tre, fyra eller FJORTON om jag vill för jag har ingenting att passa, ingenting mer än min mat-och-sovklocka. DET är semesterkvalitet för mig!

 

1. Sylvester Stallone – 66 år idag!

Tänka sig, nu är det precis ett år sedan Sylvester Stallone fyllde pensionär. Jag tror inte att han vare sig matat duvor, lärt sig knyppla eller lyssnat på kramgoa låtar under detta år, jag tror han har pangat, tjoffat, tränat, filmat och tagit hand om fru och barn – precis som vanligt. Nu spelar han in The Tomb med Arnold Schwarzenegger och Mikael Håfström regisserar (jääääj!) och ännu längre fram är det dags för Grudge Match där världshistoriens största boxningsskådisar (Robert De Niro i Tjuren från Bronx och Stallone själv i Rockyfilmerna) ska spela….åldrande boxare. Kan bli bra, kan bli dåligt, men hur det än blir så jublar jag åt fler Stallonefilmer. Grattis snygglo, hoppas du får en fantastisk dag!

Publicerat

Veckans Aaron: So long, farewell, auf wiedersehen, adieu och hej då Mr Eckhart

Tio tisdagar har du kunnat läsa recensioner av filmer med Aaron Eckhart här på bloggen. Idag är det dags att säga hej då till både honom och Veckans Aaron-temat och det gör faktiskt lite ont. Jag kommer att sakna honom.

Aaron Eckhart var för bara nåt år sedan en rätt medioker snubbe i mina ögon men efter hans insats i Rabbit hole förändrades allt. Jag såg på honom på ett helt nytt sätt och ville ge honom en chans att på nåt vis ”bevisa” att han platsar mer bland huvudrollerna än som en del av det birollsträsk han såg ut att ha fastnat i.

Aaron Eckhart är den typen av skådespelare som alltid levererar, alldeles oavsett slutproduktens kvalitet. Såna skådespelare växer inte på träd. Nu har jag sett honom som allt ifrån beige familjefar till polis till bad guy till film-noir-gentleman till kock och som någon som räddade världen från värsta katastrofen.

Nästa år har The Dark Knight Rises premiär och innan dess glöm för all del inte att se om den fantastiska The Dark Knight, om så för ingen annan anledning än för Aaron Eckhart och hans insats som Harvey Dent, ”Two-face”. Heath Ledger fick all uppmärksamhet för The Joker, vilket han förtjänade, men även Aaron gör ett av sitt livs bästa prestationer i den filmen.

Tack Aaron för dom här veckorna, dom har inneburit allt från bra film till kalkoner men bara det faktum att mina barn nu vet vem du är och vad du heter värmer mitt modershjärta. Min snubbe däremot, han tror fortfarande att du heter Jonas of Mecklemburg eller nåt liknande.

Vill du läsa mer om denne underskattade men briljanta skådespelare så finns sajten Meet Eckhart där det finns en del matnyttigt att läsa och så även på Aaron-Eckhart.com.

Efter nyår ska jag grotta ner mig i en ny skådespelare och starta ett nytt veckotema. Jag vet vem det blir men jag säger inget. Inte än.